Lindbom på franska

Francois Hollande sitter framför den politiska reportern David Pujadas i en specialbyggd studio i France televisions lokaler. Klockan är 20.15 på torsdagskvällen och årets kanske viktigaste framträdande av Frankrikes president ska ta sin början. Det går att känna av stämningen och spänningen i studion. För de flesta är han dömd på förhand. Nyheterna har strax före debattens början avslöjat den senaste undersökningen: Bara 22 procent av franska väljarna uppfattar Hollande som en bra  president. Det är ett historiskt rekord i bristande förtroende för landets president. Ändå kanske han kan övertyga en del väljare.

Nu blir det inte så. Hollandes röst är tunnare än jag minns den under valrörelsen. Mindre sprucken men det berodde på alla tal han hållit inför valet där rösten tagit stryk. Nej, nu finns det en liten osäkerhet i rösten och i gesterna. Han gör sitt bästa för att förklara sin politik.Han förklarar lite för mycket och lite för omständligt. Han har några nya förslag som han kastar in under intervjun. Men han verkar glad på slutet när tiden är ute – för övrigt en halvtimme efter utsatt sluttid. Intervjun varar 1 timme och 15 minuter. Han skämtar och småpratar med Pujadas. Jag får känslan att småpratet kring de sista mer vänliga frågorna verkar passa Hollande bättre. Han tycker det är skönt att få säga att han ber tittarna om ursäkt att han pratat så länge ikväll.

Självfallet kastar sig vargarna över honom direkt efter intervjun. Högeroppositionen är klar med sin dom. De skulle kunna säga att Hollande fullföljer Sarkozys politik för så är det i huvudsak. Hollande försöker vara konsekvent och modig. Han skär i de offentliga utgifterna, han ger näringslivet friska pengar till investeringar och han undviker skattehöjningar. Högeroppositionen kritiserar honom för att vara otydlig, bara jonglera med siffror, sakna en tydlig bild av vart han vill gå för att lösa krisen. Vänsteroppositionen, Parti de Gauche och kommunisterna, menar att problemet inte är kostnaderna för arbete som de menar att Hollande hävdar utan problemet med kapitalet. Vänsteroppositionen anklagar Hollande för att gå kapitalets ärenden och driva en politik som är alltför rigorös och därmed hindrar en naturlig tillväxt inom ekonomin.

Francois Hollande kom inte med många nyheter under intervjun. Hans övergripande mål är tillväxten. Den är enligt honom motorn för att lyckas med ekonomin i stort. Frankrike har sedan flera år tillbaka nolltillväxt. Så föreslår han vissa nya åtgärder: Pappersbyråkratin för företagen ska minskas och liknar det vid en chocksatsning. Företagsledare som tjänar mer än 1 miljon euro ska betala 75 procent i skatt under en tvåårsperiod. Detta bidde resultatet av hans löften under valrörelsen om 75 procentig marginalskatt för alla inkomster över 1 miljon euro. Han gav också besked om att regeringen längre fram kommer att lägga ett förslag till skärpningar av pensionsinbetalningarna. Han vill att fransmännen på sikt kommer att behöva betala in till sin pension under längre tid.

Alla ekonomiska mätningar pekar åt fel håll. Målet att minska budgetunderskottet till 3 procent vid slutet av 2013 kommer inte att infrias. Det säger nu även regeringen. Statsskulden ökar och nya siffror visar nu på cirka 90 procent av BNP. Arbetslösheten bara fortsätter att öka och har så gjort nu i princip varje månad sedan Nicolas Sarkozy tog över makten 2007. Frankrike har fått en kvarts miljon nya arbetslösa bara under Hollandes tio månader vid makten. Under Sarkozys fem år ökade arbetslösheten med en halv miljon. I dag går drygt 3 miljoner arbetslösa i Frankrike och inget tyder på att siffran kommer att sjunka.

Det är verkligen uppenbart att åtstramningspolitiken i Europa bara fungerar i de länder som går bra. I länderna med kris verkar denna politik bara leda neråt. Ändå är det få som kan eller vågar förorda ett alternativ. Vänsteroppositionens lösare tyglar vinner inget större stöd. Nationella fronten går framåt som missnöjesparti men få tror på dess ekonomiska politik med krav på att lämna eurosamarbetet.

Krisen är alltså djup och verkar närmast omöjlig att lösa i Frankrike. Hollande är otvivelaktigt en kapabel person och ingen kan klaga på kompetensen av ministrar i finansdepartementet. Det är snarare så att ingen sitter inne med ett recept som kan lösa krisen. Istället klagar människor på presidenten. Inte undra på att hans röst är lite tunn när han ska förklara i teve varför just han kan åstadkomma de glada förändringar som ingen annan lyckas med.

Framför ögonen på en hel värld spelas nu upp ett drama mellan förre presidenten Nicolas Sarkozy och det franska rättsväsendet,dessa dagar främst förkroppsligat i domaren Jean-Michel Gentil i Bordeaux. Den senare har bestämt att starta en rättslig undersökning där det enligt honom finns tydliga misstankar om att Sarkozy i strid med lagen försökt tillskansa sig stora belopp för sin valrörelse 2007 av en av Frankrikes rikaste kvinnor. Liliane Bettencourt.

Alla franska presidenter dras in i affärer där domstolen startar undersökningar och hotar med långvariga fängelsestraff. I allmänhet rör det sig om pengar som olovligen flyttas till konton som presidenten förfogar över för att bekosta valrörelser. Sarkozy är nu indragen i  två affärer. Den första affären handlar om vapenaffärer som går tillbaka till 1990-talet. Den andra och nu aktuella handlar alltså om valrörelsen 2007. Liliane Bettencourt var då 85 år och ansågs redan så mentalt otillräknelig att hon lurats mot bättre förstånd att lämna ifrån sig dessa summor till UMP.

En häpnadsväckande berättelse spelas upp i media. Flera av hennes släktingar berättar om att den dåvarande kampanjledaren för Sarkozy, Eric Woerth vid flera tillfällen kommit hem till Liliane Bettencourt och tagit emot kuvert med kontanter. Den blivande president Sarkozy erkänner att han varit på besök en gång men sägs ha gjort flera besök och också tagit emot pengar i kuvert. Till saken hör också att Woerths fru skötte Liliane Bettencourt privata förmögenhet som gör henne till en av världens tjugo rikaste personer. Eric Woerth tvingades avgå från regeringen men Sarkozy skyddades under sin presidentperiod av immunitet som alla presidenter. Sarkozy nekar till alla anklagelser.

Domaren Jean-Michel Gentil anklagar Sarkozy för abus de faiblesse. Det kan översättas med att han utnyttjat en persons mentala svaghet för att tillskansa sig ekonomiska fördelar. Det är ett allvarligt brott i Frankrike som kan ge upp till fem års fängelse.

Reaktionen från den förre presidenten och hans politiska miljö i UMP är våldsam. De anklagar alla rättsapparaten och särskilt Jean-Michel Gentil för att bedriva en rent politisk hetskampanj. Sarkozy kallades i torsdags kväll till ett flera timmar långt förhör i Bordeaux där han konfronterades med personer i Liliane Bettencourts krets, personer som påstår sig ha sett Sarkozy ta emot kuvert med pengar från henne. Sarkozy lär själv ha kokat av raseri. Spänningen och hatet mellan Gentil och Sarkozy lär enligt tidningen Le Monde ha antagit otroliga proportioner.

Nicolas Sarkozy förklarade i en intervju för ett par veckor sedan att han ansåg sig tvungen att återvända till politiken. Enligt honom är President Hollande en politisk katastrof för Frankrike och kronprinsarna i hans parti saknar tillräcklig vingbredd för att klara av att ta över landet vid nästa val.

Nu är Sarkozys ställning underminerad för lång tid. Han kan naturligtvis rent rättsligt befrias från anklagelserna. Trots tung bevisbörda brukar aldrig domarna lyckas bura in någon hög politiker. Men historierna om kuverten med pengar till valrörelsen  – hur sanna dessa berättelser än är – skadar Sarkozys rykte. Framför allt hans vildsinta utspel mot domare och åklagare  har chockat många fransmän. Hans förakt och verbala försök till obstruktion mot rättsväsendet stärker inte hans ställning. Tvärtom.

Den socialistiska regeringen håller låg profil men upprörs över oppositionspolitikernas förakt för domstolens rätt att arbeta självständigt. Det finns drag i högerpolitikernas reaktioner i denna affär som måste sägas vara obehagliga. Det tyder på att oppositionen befinner sig i en allmän kris. Ingen självklar ledare .Och så får då drömmen om att Sarkozy ska komma tillbaka sig en knäck genom torsdagskvällens händelse i Bordeaux. Det är många av dem som fullständigt tappar huvudet när de inser att Sarkozy nu definitivt kan bli en lame duck i den franska politiken.

Jérôme Cahuzac, budgetminister i den franska regeringen, avgick igår kväll. I den officiella versionen väljer han att avgå självmant därför att regeringen ska kunna fungera bättre utan honom. En rättslig process har nu på allvar dragits igång där han står anklagad för skattefusk. Den verkliga orsaken till avgången går det än så länge bara att spekulera i.

Denna skatteaffär har varit känd nu i minst ett halvår. Enligt misstankarna har Cahuzac undanhållit myndigheterna uppgifter om vissa inkomster och därmed sluppit betala skatt. Han skulle ha fört ut dessa delvis obeskattade pengar ur landet och placerat dessa i ett konto i Schweiz. Kontot ska enligt uppgift ha avslutats 2010 men det finns uppgifter om att han istället har ett konto i Singapore. Cahuzac har själv nekat till allt och anser sig utsatt för en skamlös förföljelse.

Jérôme Cahuzac är från början kirurg och har byggt upp en privat affärsverksamhet kring skönhetsoperationer. Hans företag som han drivit med sin hustru har särskilt specialiserat sig på hårtransplantationer. Denna karriär övergav han senare för sitt politiska engagemang som socialist. En begåvad politiker, visade det sig, och vid 60  års ålder blev han, efter segervalet i våras, budgetminister.

Oppositionsledaren, Jean-Francois Copé, var förstås inte sen att kommentera avgången och strö lite extra salt i såret hos president Francois Hollande. Det är naturligtvis extra pinsamt att budgetministern i en regering som vill vara korrekt, social, utjämna de sociala klyftorna i samhället och som kämpar för att få ner budgetunderskottet och sanera i ekonomin anklagas för att sko sig på det allmänna. En annan av ledamöterna i UMP:s parlamentsgrupp påpekade syrligt att detta händer i en regering som anser sig själv moraliskt mer högtstående än högern.

Finans- och ekonomiministeriet i området kallat Bercy i östra Paris leds av finansminister Pierre Moscovici. Han åtnjuter stor respekt för sitt allmänna politiska kunnande och äger stor klokskap. Han samarbetade bra med Cahuzac som har samma socialdemokratiska linje i ekonomiska frågor som Moscovici och Hollande. Däremot finns det klara spänningar inom finansministeriet som inrymmer flera ministrar, formellt underställda Moscovici. Den mest rebelliske är Arnaud Montebourg som ligger längst ut på vänsterkanten i regeringen och ofta gör utspel som stör både Hollande och Moscovici. Montebourg skäller då och då ut företagsledare som ser mer till företagets vinster än till de anställdas trygghet och krävde i samband med grälen kring stålfabriken Mittal att företaget skulle socialiseras under en kortare tid. Inte populärt bland regeringens socialdemokrater.

Finansministeriet har hållit ihop tack vare att Moscovici och Cahuzac haft förhållandevis hårda nypor och haft stöd hela tiden från Elyséepalatset. Den nye budgetministern, Bernard Cazeneuve som tills igår varit Europaminister är en skicklig politiker med samma politiska inriktning. Det lär betyda att maktbalansen inom finansministeriet består till socialdemokraternas fördel.

Regeringen får trots allt lite mer arbetsro sedan Cahuzac lämnat in. Det stora hotet är däremot ekonomin i landet  och krisen i Europa.Till de frågorna lär vi få återkomma många gånger under Hollandes presidentperiod. Det ser mörkare ut än på länge för landets ekonomi och opinionssiffrorna är  mycket dystra. Bedömare har tidigare sagt att Hollande har tid på sig att vända krisen till något positivare. Domen kommer först om ett år. Frågan är nu om det är en riktig bedömning. Svårigheterna hopar sig och en politisk kris kan komma redan i höst.

Världens katoliker har fått en ny påve. Det är förstås en stor händelse i svenska medier men ännu mycket större i Frankrike, ett traditionellt katolskt land. Le Monde.fr toppar konstant med nyheter om Franciskus sedan flera dagar och samma gäller tevestationerna. Två av tre fransmän kallar sig i dag katoliker.

Frankrike är i huvudsak ett sekulariserat land men med vissa tillägg som pekar i en annan riktning. Inget katolskt land har så få besökare i söndagsmässorna, 4.5 procent enligt en mätning från Ifop från 2010.  Däremot säger sig alltså två av tre fransmän vara katoliker vilket får anses vara påfallande högt i ett land med en omfattande muslimsk befolkning, cirka 5 miljoner eller 8 procent. Många fransmän ser sig själva som katoliker ur ett identitetsperspektiv. De är främst fransmän och katoliker av historiska och kulturella skäl. Den franska identitetsdebatten lever och har fått ökad betydelse under senare år i takt med den muslimska invandringen. Katolska värden kan nu bli ett stöd för en del fransmän som motsätter sig ett mer mångkulturellt samhälle. Och de fransmännen är många.

Fransmännen är också starkt kopplade till den republikanska idén om att särskilja stat och religion. I det offentliga samhälleliga livet ska inte religioner ha någon plats. Därför är religionsundervisning i de offentliga skolorna helt otänkbart, inte ens en så kallat objektiv undervisning som i Sverige. Där undervisar också en lärarkår som av tradition till övervägande del röstar vänster och håller starkt på den sekulära skolan. I de privata skolorna däremot råder en annan och mer öppen hållning till religionsundervisning. De allra flesta privata skolor är katolska skolor.

Den katolska kyrkan i Frankrike domineras av människor som tillhör de högre samhällsklasserna och som i högre utsträckning röstar på partier i mitten eller till höger. Det är därför inte förvånande att kyrkan starkt tar ställning för privata skolor och mot samkönade äktenskap. Kyrkan och de troende syns däremot sällan i den politiska debatten som handlar om sociala frågor; om arbetslöshetsbekämpning och en rättvisare fördelning av offentliga resurser. Kyrkans konservativa profil är en förklaring. En annan är säkert att kyrkan enligt den allmänna opinionen inte bör lägga sig i politiska frågor som hör staten och de politiska partierna till. Varför skolfrågan och lagen om rätt för homosexuella att gifta sig skulle vara icke-politiska frågor kan man ju verkligen undra.

Påvevalet blev en stor medial fråga i Frankrike även denna gång men blir den det också i fortsättningen? Frankrikes katoliker styrs av ett råd och inte primärt av en viss biskop. Frankrike är i många avseenden ett alltmer nordeuropeiskt land. Under senare år tvingas Frankrike att söka samverkan mer med Tyskland än med Italien. Det skapas allt tätare personliga och kulturella band med USA, särskilt i den yngre generationen. Nu fick katolikerna en påve utanför Europa och det öppnar säkert för en lite mer pluralistisk kyrka. Men det hindrar inte att den katolska ledarstrukturen blir alltmer främmande för moderna västerlänningar och Frankrike är ett mer modernt land än de flesta andra katolska länder i världen.

Nu tvingas den franska regeringen till ytterligare åtstramningspaket. EU:s kommissionär Olli Rehn och hela EU-ledningen pressar på. Frankrike får allt svårare att övertyga Bryssel och den tyska regeringen om att den klarar uppgiften att minska budgetunderskottet till tre procent före årets slut. Nu krävs att regeringen minskar statens kostnader med ytterligare fyra miljarder euro – i år.

Humöret är inte på topp i den franska regeringen. Premiärminister Jean-Marc Ayrault har krävt av sina ministrar att presentera nya förslag på besparingar som ska leda till en nedskärning i statens utgifter på ytterligare fyra miljarder euro. Ministrarna ska spara ifrån en redan låg nivå.

Francois Hollande lovade en väldigt slimmad budget i valrörelsen. Han försäkrade väljarna om en satsning på skolan,  på polisen och ett fortsatt stöd för en gammal socialistiskt  generös linje i pensionsfrågan. I övrigt förvarnade han väljarna om kärva tider. Nu hotas även de områden som han tidigare skyddat. Det gäller med säkerhet framförallt pensionerna. Han lär snart behöva höja pensionsåldern för de flesta löntagare. Det lär bli en prestigeförlust som ytterligare tär på hans låga opinionssiffror.

Regeringen Ayrault måste även minska på utgifterna i alla ministerier. Det gäller utrikes- och försvarspolitiken. Det gäller den stora sociala budgeten, utbildning och kultur och mycket annat. Det gäller förstås också att intensifiera den process som pågår kring minskningen av personal inom den offentliga sektorn. Frankrike har ännu inte gått in i den begränsning av offentlig service som skett i till exempel Sverige. Posten är ett exempel. Den fungerar även i glesbygd och kostar enorma pengar genom en fortsatt hög service och många anställda.

Francois Hollande och hans regering har inte kunnat visa att deras ekonomiska politik på ett avgörande sätt skiljer sig från den gamla. Snarare är den tuffare i sina sparbeting än under Sarkozys tid. Det beror delvis på att krisen förvärrats men också på att Hollande är mer idog i handling än Sarkozy. Kritiken från det vänstersocialistiska Parti de gauche är skarp och många på vänsterflygeln inom Hollandes eget parti suckar tungt. Problemet är att Hollande inte kunnat betvinga Bryssel. Han har fått böja sig och acceptera EU-budgeten och följer snällt de nya kraven på sparbeting, de fyra miljarderna euro som nu ska sparas i Frankrike.

Det är inte en fråga om åtstramningspolitiken verkligen leder till en bättre konjunktur på sikt. Det handlar om att marknaden inte accepterar en mer keynesiansk politik. Paul Krugman och flera andra nationalekonomier kritiserar den europeiska åtstramningspolitiken för att till slut knäcka flera av de krisande EU.länderna men det hjälper inte. Marknaden straffar de länder som inte följer denna hårda linje.

Hollande och hans regering lär inte klara av målet att sänka budgetunderskottet till tre procent före årets slut. Tillväxten är i princip obefintlig. Arbetslösheten ökar. Det sprider sig en känsla av vanmakt i en befolkning som på teve ser ständigt nya inslag om varsel inom industrin och själva upplever hur deras ekonomi försämras. Det är inte lika illa som i Spanien och Grekland. Det är en bra bit ner till de fasansfulla nivåerna.

Kriskänslan ökar trots allt i Frankrike. Det märks mindre i form av strejker och demonstrationer. Tvärtom lyckades arbetsgivare och vissa fackliga organisationer komma överens på skandinaviskt vis om uppgörelser om löner och annat. Men nästa vinter lär knappast bli lika lugn om inte regeringen kan börja vända den nedåtgående trenden. Hollande har själv lovat att franska folket ska märka en skillnad i positiv riktning under 2014. Det gäller att han bevisa det också.