Lindbom på franska

En tevereporter sticker fram mikrofonen mot en liten pojke på 5-6 år som går i demonstrationståget mot lagen om äktenskap för alla. ”Varför går du i tåget?” frågar han. Pojken får lite hjälp av mamma och så svarar han som han lärt sig: ”Det är bra att ha en mamma och en pappa”. Demonstrationerna mot regeringens lag fortsätter på gatorna in i det sista. Frågan har stötts och blötts i senaten och nationalförsamlingen under tre månader och nu i dagarna har äntligen lagen godkänts.

Det konservativa Frankrike har verkligen nått framgångar tack vare denna lag som i andra länder röstats igenom smärtfritt och ofta även av center- och högerpartier. Frågan har trots nederlaget i parlamentet stärkt högerns ställning och förenat dess olika åsiktsriktningar i en mer värdekonservativ gemenskap.

Det intensiva motståndet mot lagen har delat Frankrike i två delar. Den heterosexuella kärnfamiljen, lika hotad och upplöst i detta land som i de flesta europeiska länder, får stå som symbol för gamla borgerliga värden. Den får symbolisera kampen mot upplösning och dekadens, mot den urbana människans osedlighet, mot kulturradikalism och postmodernism och en allmän upplösning av det traditionella auktoritära franska samhället.

Naturligtvis förnekar alla dessa hundratusentals människor som marscherat på Paris gator vid upprepade tillfällen under vintern och våren att det rör sig om homofobi. Det är för dem inte homofobi att neka homosexuella en rättighet som de själva har, nämligen att gifta sig. Det är, menar de, naturvidrigt att bögar och lesbiska lever i par och skaffar barn. Det är inte homofobi att förneka en grupp i samhället samma mänskliga rättigheter. Det är förstås heller ingen form av homofobi att genom sitt motstånd ge de mer hatiska grupperna i samhället en ökad  legitimitet att utveckla våldsamheter mot enskilda homosexuella. Våldsbrott i dessa sammanhang förekommer förstås i Frankrike som i andra länder men nu blir även möjligheten än mer begränsad för homosexuella att visa sin kärlek. Inte minst kommer katolska kyrkan att skrämma bort merparten av de kristna homosexuella.

Den partipolitiska högern har spelat en viktig roll under de senaste månadernas demonstrationer och den har tack vare motståndet mot lagen hjälpligt kunnat enas i ett skede när de inre personkonflikterna varit starka. Den yttersta högern har tack vare denna fråga fått öka legitimitet som ett framtida regeringsparti. Demonstrationerna har ett blandat inslag; av vanliga borgerliga katoliker, extrema katolska grupper, vanliga högerpolitiker, personer med koppling till Nationella fronten och till grupper ännu längre ut i extremismens utmarker.

Högern har under vintern tagit över gatorna. Det har hänt tidigare. På 1980-talet demonstrerade också närmare en miljon människor mot President Mitterands förslag om begränsningar av privatskolarnas ställning. Nu förefaller demonstrationerna ha gått längre. De har varit fler och leder nu även till att en ny politisk kraft byggs i landet.

Organisationen Manif pour tous kommer att ställa upp med listor till kommunalvalen nästa år. Rörelsen leds av Frigide Barjot (en lek med namnet Brigitte Bardot). Egentligen heter hon Virginie Tellenne och kommer från en välbärgad familj i Lyon. Pappan var god vän med Jean-Marie Le Pen. Hon är i dag en femtioårig artist och krönikör med utrerade högeråsikter. Hon har tidigare gjort sig känd för att ha stött den förre påvens kamp mot kondomer som ett försök att bromsa aidsspridningen i Afrika.Hon kallar sig också för Jesu pressekreterare efter att ha mött Gud vid en pilgrimsfärd till Lourdes 2004.

Manif pour tous har blivit en vitamininjektion för högern. Den har tillsammans med högerpolitikerna lyckats knäcka glädjen och stoltheten i vänstern över reformen med äktenskap för alla. En vänster som redan splittrats kring lösningen av den ekonomiska krisen. I demonstrationerna blandas slagorden mot Hollande  med trosvissa paroller om fördelarna med heterosexuella äktenskap. Familjer med pappa, mamma och barn fortsätter att vifta med sina flaggor. Regeringen, vänstern och hela det kulturradikala Frankrike gömmer sig i sorg och  förtvivlan denna vår; bara ett år efter socialisternas stora valseger.

Stora filurer har mycket att lära oss som är lite mindre förslagna. Jérôme Cahuzac får räknas till de stora. Nu har han också talat ut i teve efter skandalen med skattekontot i Schweiz, fyllt med hans oskattade förmögenhet.

Häromkvällen satt Jérôme Cahuzac i nyhetskanalen BFM TV, en fransk kanal av typen CNN. Det var en uppvisning i att lägga till rätta och ta det första steget tillbaka till offentligheten. Ett första steg som kommer att följas av flera. Så småningom kommer de följande stegen. Det kommer att dröja för det ska dröja om man gör allting rätt. Och jag tror att Cahuzac vet hur saker och ting bör göras rätt. Taktiskt rätt, förstås, Inte moraliskt.

Han hade valt en respekterad tevekanal som BFM TV. Den är en renodlad nyhetskanal och viktiga inslag därifrån klipps in i alla de stora kanalerna. Han hade valt tiden, klockan 18. Då hinner de stora kanalerna som sänder klockan 20 redigera och ta fram kommentarer om utfrågningen. Han fick 25 minuter i BFM TV. Det hade han aldrig fått i TF 1, France 2 eller France 3. Dominique Strauss-Kahn ställde upp i TF 1 -motsvarigheten till TV4 i Sverige – för samma botgörande intervju. Han fick cirka 5 minuter kl 20.

Jérôme Cahuzac visste att han behövde 25 minuter för att kunna ägna sig åt den sköna konsten att upprepa det han vill lyfta fram. Hans ursäkter fick en extra kraft när han kunde uttala dem med lite olika formuleringar fem, sex gånger. Han kunde också förklara varför han var ångerfull.

Han fick också chansen att lite försåtligt plantera en och annan besvärande fråga som gällde presidentens agerande. Han sa till exempel att han inte berättat sanningen för Hollande men lät också förstå att han inte visste vad Hollande visste. Alltså: Hade kanske ändå Hollande ett ansvar i denna affär eftersom han inte gått ordentligt på djupet med frågor. Kanske var också Hollande taktisk och ville skydda sig själv genom att inte gräva fram sanningen om Cahuzacs skattekonton. Kanske är det så att inte bara Cahuzac är skyldig.Kanske är det så att alla politiker är mer eller mindre benägna att i vissa lägen dölja sanningen. Varför då döma Cahuzac så hårt när andra politiker går fria?

Den förre budgetministern hade en snygg mörkblå kostym, vit skjorta men ingen slips. Det var första gången någon sett honom i officiella sammanhang utan slips. Han höll ihop sina händer och lät dem ligga fast mot bordet under i stort sett hela intervjun. Hans blick var fast och  hela tiden riktad mot intervjuaren. Han talade lugnt och verkade helt uppriktig. Inte en sekund skulle han slingra sig, visa att han dolde något. Hela hans kroppsspråk var inriktat på att berätta sanningen och att ta på sig skulden.

Jérôme Cahuzac kommer inte tillbaka till nationalförsamlingen där han formellt har en plats. Han gav inga svar på frågan om sin framtid. Han kommer att bida sin tid och förstås känna av opinionen. Han kommer att låta sig intervjuas igen men knappast inom överskådlig tid. Om han gör allting rätt kommer han först att skriva en bok. Det blir nästa steg och den boken kommer också att vara ärlig på samma sätt som teveintervjun. Kanske kommer han i den boken att sticka in ännu en liten nål i Hollandes hud. Kanske skrapa lite med nålen och möjligen låta en liten blodsdroppe  tränga ut ur presidentens kropp. Vi får se och lära. Cahuzac verkar veta mycket om hur media ska tämjas och en opinion vinnas.

Affären med den skattefifflande budgetministern Jérôme Cahuzac tär ytterligare på Francois Hollandes förtroende bland väljarna. Eftersom presidenten i grunden förefaller vara en moraliskt högst förträfflig person och vill framstå som sådan med hela sin regering är förstås den senaste veckans skandal ett svårt bakslag för honom. Nu lanserar han förändringar som ska öka transparensen på den högsta politiska nivån. Samtidigt förbereder sig Cahuzac på att eventuellt återvända till sin plats i nationalförsamlingen.

I morse talade Hollande genom teve rakt till nationen om sina nya reformer för ökad transparens. En ny myndighet med självständig befogenhet att granska ekonomiska tvivelaktigheter hos politiker ska grundas. Han kommer också att driva igenom en lag som fordrar att alla ministrar även offentligt redovisar sina ekonomiska förehavanden. Hittills har detta skett men inte öppet inför allmänheten.

Oppositionen är inte imponerad. Alla ministrar i den nu sittande regeringen har granskats före utnämningarna men det har uppenbart inte hjälpt. Vilken skillnad gör det om allmänheten får samma information som presidenten? Hur ska allmänheten kunna gräva bättre efter skattebrott? Media har redan en effektiv roll i att avslöja misshälligheter vilket Cahuzacaffären visat. Den oberoende bolaget Mediapart kan ta åt sig äran av att att kommit Cahuzac på spåren liksom flera tidigare skumraskaffärer i den politiska ledningen.

En effektivare väg att gå är att bekämpa skatteparadisen och öppna informationen mellan länderna inom EU. Frankrike driver nu på att få länder som Luxemburg att lämna all nödvändig  information om placering av utländska banker i dessa skatteparadis. Sannolikt kommer Cahuzacaffären att leda till ökad öppenhet mellan EU:s länder och på sikt också mellan EUoch länder i övriga världen där uppenbarligen en del rika européer döljer sina oskattade förmögenheter.

Hollande verkar för ögonblicket ha lugnat den värsta stormen kring hans person efter avslöjandena med den avgångne budgetministern. För att lyckas krävdes det två omgångar med lagförslag  med två åtföljande presskonferenser. Hollande tycks också ha avväpnat oppositionens olika krav på avgång för hela eller delar av regeringen. Finansminister Pierre Moscovici har legat illa till. Han var Cahuzacs chef och borde, menar oppositionen, ha vetat mer och ingripit tidigare. Nu har han sin presidents stöd och det förefaller som om hoten om nya misstroendeförklaringar i parlamentet för tillfället i alla fall har avvärjts.

Jérôme Cahuzac verkar inte riktigt ha förstått vad han ställt till med eller också tror han att han kan komma tillbaka och gottgöra sina synder. Han funderar på allvar att återta sin plats i nationalförsamlingen som han enligt lag har rätt till. Han valdes ju faktiskt som ledamot i parlamentsvalet förra året. Han har uteslutits ur partiet och han är avrådd av nationalförsamlingens talman att återvända. Trots det funderar han fortfarande på det men måste ge besked till talmannen senast den 19 april. Han kommer i så fall sitta som politisk vilde och bara fram till dessa att en eventuell dom faller. Det går trots allt inte att samtidigt sitta i fängelse och i nationalförsamlingen.

Nu blåser det till politisk storm i Frankrike. Avslöjandet att budgetminister Jérôme Cahuzac flyttat oskattade pengar till konton i Schweiz och senare till Singapore och personligen undandragit den franska staten skattemedel har naturligtvis chockat både politiker och allmänhet. Denna skandal kunde inte ha kommit mer olägligt. Den ekonomiska krisen är svårare än någonsin under efterkrigstiden. Förtroendet för landets ledning i folkopinionen är svagare än någonsin under de senaste femtio åren. Då händer detta.

Frankrike upplever sedan minst ett par decennier tillbaka en ekonomisk kris. Den har fördjupats under det senaste årtiondet. Nicolas Sarkozy lämnade sitt ämbete 2012 med högre arbetslöshet, större statsskuld och högre budgetunderskott än läget när han tillträdde fem år tidigare. Den ekonomiska krisen gör att manöverutrymmet för hans efterträdare är extremt litet. Francois Hollande kan inte spä på efterfrågan utan att skapa oro i finanskretsar  och inom EU. Han kan inte strama åt mer eftersom han då minskar köpkraften ytterligare och ytterligare förvandlar tillväxt till recession. Han måste skära i bidragen och försämra pensionerna men pressar då ner fler människor i akut fattigdom. Han måste minska på de offentliga utgifterna men ökar då arbetslösheten som tvingar fram fler bidrag som staten inte har råd med. Och så vidare.

Frankrike upplever en politisk kris som ökat sedan valet 2012. Den politiska krisen kan beskrivas på flera sätt men den är kopplad till Hollande på det sättet att han inkarnerar besvikelsen hos stora delar av franska folket som trodde han skulle kunna förbättra läget för människorna. Men han har hittills inte lyckats med det. Otåligheten är stor. Fransmännen tror på sina politiska ledares möjligheter att förändra. De vill tro att en tillräckligt skicklig president på kort tid kan vända tillbakagång till framgång. När det inte sker kommer den starka besvikelsen över ledarens misslyckanden men också över politikens misslyckanden. Nu har Frankrike upplevt tillbakagång sedan 1973 års oljekris. Franska folket klarar inte mer av bakslag. Och de har ingen annan att tro på; inte marknaden, inte deras egen förmåga. De ser bara hinder. De ser bara mörker.

Den tredje krisen är den moraliska. Det visar sig att de folkvalda ledarna sviker och utnyttjar sin maktposition för att skaffa sig egna fördelar. Jérôme Cahuzac är budgetministern som regisserar åtstramningspaketen, som kräver uppoffringar av människor som tycker sig leva på gränsen eller över gränsen till fattigdom men som själv undanhållit staten pengar. Hur är det möjligt, frågar sig naturligtvis de flesta och indignationen är stor. Frågan som alla ställer sig i dag är: Vem kan vi lita på?

Francois Hollande försöker begränsa kritiken till Cahuzac. Han försöker göra det till en fråga om en enskilda persons bristande moral. Det lär inte gå. Varför utsåg han Cahuzac till budgetminister? Visste han ändå någonting? Eller borde han inte ha misstänkt något?

För varje dag kommer säkert nya avslöjanden som gör Hollandes position omöjlig. Det har redan visat sig att Cahuzac i början av 90-talet fick hjälp att öppna kontot i Schweiz av en av Marine Le Pens vänner, en högerextrem aktivist som varit och är en av Cahuzacs vänner. Denne man säger sig visserligen ha utgått från att Cahuzac deklarerat sina pengar i den schweiziska banken. Men som journalisten Claude Weill på vänstertidningen Le Nouvel Observateur konstaterar: ”Vi journalister har hört rykten om Cahuzacs pengar i Schweiz i tjugo år.”

Ingen påstår sig än ha vetat att det rört sig om skattebrott. Det skulle ändå inte förvåna om nya vittnen stiger fram och berättar nya detaljer som funnits som rykten under flera år. Borde då inte landets president ha granskat Cahuzacs affärer lite bättre innan han utsåg honom till budgetminister?

Den politiska oppositionen är naturligtvis på krigsstigen. En del kräver nyval av parlamentet. Det finns även socialistpolitiker som anser att det är nödvändigt. Tonläget är högt uppskruvat. Det kan komma ett läge där regeringen helt enkelt inte längre kan styra landet eftersom dess trovärdighet hos befolkningen är så undergrävd.

Det var inte så förvånande. Budgetministern Jérôme Cahuzac erkände igår att han olagligen fört ut pengar ur landet och placerat i bankkonto i Schweiz. Han har haft kontot där i tjugo år. Allt detta förnekade han i månader och avgick för någon tid sedan utan att erkänna sitt ekonomiska brott. Nu kommer en dom i rättssaken men framförallt de moraliska domarna, både från de egna i socialistpartiet och ifrån oppositionen.

Jérôme Cahuzac var alltså budgetminister i regeringen. Han har varit en av de viktigaste regissörerna av den nya regeringens åtstramningsprogram. Han har formellt stått bakom förslagen om 75 procents skatt för de rikaste i landet. Han har drivit igenom skattehöjningar och neddragningar i den offentliga sektorn som uppfattas i hela nationen som tuffa sparbeting. Nu visar det sig att han själv direkt brutit mot lagen och undanhållit miljonbelopp från beskattning.

President Hollande har fördömt hans agerande som omoraliskt. Ingen av hans egna verkar lägga fingrarna emellan när de nu kritiserar hans agerande. Cahuzac har i månader förnekat allt han stått anklagad inför. Han har sett presidenten i ögonen vid ett privat möte och lovat heligt att han inte begått något skattefusk. Nu erkänner han.

President Hollande och regeringen behövde inte denna nya smäll. Den utnyttjas förstås maximalt av en opposition som på franskt manér vrider om kniven i såret på ett skoningslöst sätt. Här finns ingen nåd. Allt som går att misstänkliggöras blir misstänkliggjort. Oppositionen tror nu att Hollande visste något men valde att mörka. Det finns många sätt att försöka dra in landets president i affären, göra honom till medskyldig på något sätt. En av UMP:s ledare menar också att det är brist på ledarskap att utse en person som Jérôme Cahuzac till budgetminister. Den som har minsta insikt i hans tidigare affärer borde ha begärt verifikation på alla papper innan han utsågs till budgetminister. Cahuzac är kirurg med skönhetsoperationer som specialitet och alla visste att han under främst 90-talet tjänat stora pengar på sin kirurgverksamhet. Ryktena om hans konto i Schweiz är inte helt nya.

Hollande ska i dag efter regeringssammanträdet förklara sig inför journalisterna. Sarkozy är lättad. Hans affär om att ha tagit emot pengar olovligen av Liliane Bettencourt sjunker nu undan och allt fokus handlar om Hollande och Cahuzac. Sådan är franska politik.