Lindbom på franska

Aulnay-sous-Bois. Jag tänker på kravallerna 2005 varje gång pendeltåget stannar till vid denna förort på väg till flygplatsen Charles de Gaulle-Roissy. Jag tänker på min intervju med gymnasieläraren varje gång tåget stannar vid Stade de France på samma sträcka mot flygplatsen. Läraren i filosofi som varje morgon gick sin promenad från stationen till skolan i Saint Denis utan att någonsin bli trakasserad. I skolan väntade var fjärde elev som var inskriven i hans klass. De andra drev runt i sitt bostadskvarter  någon kilometer därifrån dit han aldrig kunde gå utan att bli ifrågasatt, hotad eller kanske rånad eller nedslagen.

Paris är en segregerad stad. Segregationen handlar lika mycket om innerstadens över- och medelklass som arbetarklassen i vissa förorter och de arbetslösa och utslagna i vissa avgränsade kvarter. Ghettona är lika mycket de välbesuttnas kvarter runt Eiffeltornet som i dessa hopplöshetens och uppgivenhetens kvarter i Saint Denis.

Problemen fortsätter och växer sannolikt i de utsatta områdena. Arbetslösheten, särskilt bland ungdomar, blir ett allt större problem i alla grupper i samhället. Det är visserligen  tyst i dag om de utsatta förorterna i den franska politiska debatten. Regeringarna har satsat mycket pengar på upprustning av hus, stöd till arbetsförmedlingar och till resurser för skolorna. Kanske har det hjälpt lite. Inkomstklyftorna växer faktiskt inte på samma sätt som i Sverige.Förmodligen handlar det om en tid av återhämtning före nästa utbrott av frustration i dessa utsatta områden utanför stadskärnorna i de stora städerna.

Det är också så uppenbart att fokus på samhällsproblemen i medierna koncentreras på den lägre medelklassen och den gamla arbetarklassen. De riktigt marginaliserade grupperna talas det mycket mindre om. Den mediala debatten styrs i hög grad av de politiska partiernas agenda som tolkas av journalister och politiologer. De kommer inte förbi analysen av hur arbetslösheten påverkar till exempel Francois Hollandes opinionssiffror. Och ungdomarna i ghettokvarteren i Aulnay-sous-Bois röstar inte.

Samma debatt förs nu i Sverige efter kravallerna i Husby och andra Stockholmsförorter. Kommer något att hända? Jo, regeringen kommer att satsa lite mer pengar på dessa förorter. Fler jobbcoacher, satsning på stödpersoner i skolorna. Inget politiskt parti kommer att ställa frågan hur ett samhälle ska göra för att på allvar vända utvecklingen mot ökade inkomstklyftor, mot ökad segregation. Jo, till en viss gräns. Men inte när en ny politik på allvar skulle öppna innerstäderna för en verklig integration. Då kommer majoriteten av medelklassen att säga stopp. Oavsett riskerna för samhället på lång sikt.

Frankrike har aldrig varit ett jämlikt land.Upploppen Aulnay-sous-Bois och Husby handlar inte om att några kriminella bråkar och förstör för majoriteten. Det handlar inte om jobb och utbildning därför att ett segregerat samhälle kommer inte att erbjuda jobb och utbildning åt alla. Och alla kommer dessutom inte att efterfråga jobb och utbildning.

Jag trodde 2005 att Frankrike stod på randen till en revolt av typen 1968. Nu skulle förorternas frustration över utanförskapet stiga till den grad att det ledde till våld och politiskt uppror. Det var helt fel. Förortsungdomarnas frustration har lett till självdestruktivitet. En och annan bil eller människa kommer i vägen för våld. De själva går under i kriminalitet och droger och evigt utanförskap. Men det kan över- och medelklassen leva med i innerstäderna där de lugnt konstaterar att oroligheterna beror på kriminella element och andra som inte vill ta sitt ansvar. För medelklassen ser hoten annorlunda ut; recession och minskad köpkraft. Det går att leva i ett ojämlikt samhälle utan att det blir särskilt obehagligt för majoriteten av medborgarna. Hela vår historia är fylld av epoker  med betydligt större sociala klyftor och som överlevt med stark segregation, hårda lagar och en stark polis och militär.

Den avgörande frågan är om detta är ett gott samhälle. Det är förstås ett omänskligt samhälle som medvetet utestänger människor genom att inte ge dem rätt förutsättningar och dessutom lägga skulden på dem själva. Politikerna i Frankrike har sedan 2005 visat att deras solidaritet riktas mot deras egna väljargrupper, inte mot hela samhället och särskilt mot de mest utsatta. Kommentarerna från svenska politiker de senaste dagarna pekar på precis samma reaktion i vårt land.

I Husby kommer de boende att försöka rädda det som räddas kan.Men de behöver hjälp. Vi som bor i innerstadsghettona får fundera på hur vi kan bidra. Det som krävs är medborgarengagemang underifrån. Det är ingen idé att vänta på några radikala reformer från stat och kommun.

Frankrike befinner sig i recession. Francois Hollande höll igår en ny presskonferens och tonen blir alltmer skarp. Han blir alltmer traditionellt franskt presidentlik. Pekar alltmer med hela handen. Och han antyder också en kommande regeringsombildning.

Det är sagt av så många och skrivet så ofta på denna blogg; Hollande har ett oerhört litet manöverutrymme när det gäller hanteringen av landets ekonomiska kris. Tonläget är högt till höger och till vänster om honom men ingen har ett bättre svar på frågan hur krisen ska lösas.

Presskonferensen igår visar detta tydligt. Hollande fortsätter sin linje med att dra åt tumskruvarna men ändå försöka ge ett litet utrymme för tillväxt genom att stimulera företagen och inte strama åt mer än absolut nödvändigt i välfärdssystemen som ändå ger hushållen lite utrymme för konsumtion.

Däremot är nu Frankrikes president noga med att inte utmana Angela Merkel.De germanofobiska uttalandena från delar av hans vänsterflygel har försvårat för honom i arbetet med Eurozonens länder och med Tyskland. I varje fall insmyger sig en viss misstänksamhet i Bryssel om hur ambitiös den franska regeringen är i arbetet med att stärka finanserna i landet.

De politiska journalisterna uttrycker sig sedan igår något mer hovsamt mot presidenten än tidigare. Hans mer auktoritativa stil och hans pedagogiska utläggningar om sin politik verkar ändå ha givit viss effekt. Kommentarerna om hans låga opinionssiffror har blivit färre. Det är inte heller längre lika spännande. Det är som om de politiska bedömarna ser att Hollande inte tänker vika ner sig utan outtröttligt fortsätta med sin politik. Förr eller senare måste det komma åtminstone en liten ljusning. Ingen kommentator vill missa möjligheten att vara först med att påpeka att Hollande nu blivit bättre, att landet genom hans politik långsamt kan ta sig upp ur den allra djupaste svackan. Mediedramaturgin går mot att visa mer respekt för presidenten.

Francois Hollande antyder att han så småningom kommer att göra en regeringsombildning. Ingen vet hur och när men spekulationerna landar i en tidpunkt någon gång i höst. Premiärministern, den gamle tyskläraren  Jean-Marc Ayrault lär sitta kvar; den trognaste av de trogna runt Hollande. Finansdepartementet kommer att få en tydligare styrning. Pierre Moscovici är nummer ett i Bercy, som finansdepartementet kallas efter området  i östra Paris där departementet ligger. Han har dock vid flera tillfällen utmanats av den bråkige ministerkollegan i huset, Arnaud Montebourg som från sin vänstersoicalistiska position gör utspel som går tvärs emot både Moscovici och Ayrault. Montebourg måste sluta med sina soloutspel som särskilt handlar om att låta staten styra näringslivet i större utsträckning. Om inte han ändrar sig lär Hollande plocka bort honom ur regeringen.

Hollande kommer säkert också att minska antalet ministerposter. Risken är stor att det går ut över de kvinnliga ministrarna. De har redan en svag position i de departement där de ekonomiska frågorna behandlas. Nu kan de också bli färre till antalet än männen i regeringen. De franska väljarna skulle förmodligen inte heller reagera särskilt starkt om nu en ombildad regering har färre kvinnor än män. Jämställdhetsfrågan är fortfarande märkligt nog marginell i fransk politik.

Det är svårt att sia om framtiden. Jag tror att Hollande långsamt kommer att återta viss terräng i opinionen under sommaren och hösten. Det blir inga stora glädjeskutt uppåt för honom eftersom krisen lär fortsätta att vara djup och oroande. Men en känsla kan sprida sig bland människor att krisen är så svår att ingen president kan bemästra den. Och att Hollande trots allt gör ett försök. Han lyckas inte men han är kanske ändå inte helt oduglig…

Frankrike mår dåligt ekonomiskt. För andra kvartalet i rad visar BNP på minussiffror. Finansminister Pierre Moscovici tror fortfarande på en liten BNP-ökning för 2013 och att arbetslösheten börjar minska i slutet av detta år.

Frankrike bär på en lång svår historia av underskott i statens budget och svårigheter att producera  och exportera. Ingen regering har heller tagit i dessa strukturella problem som landet lever med och som det delar med de flesta sydeuropeiska länder, om än i mindre utsträckning.

Reformen med 35 timmars arbetsvecka har inte givit fler människor arbete utan snarare fördyrat produktionen för stat och företag. Reformen infördes under de år som Frankrike hade socialistregering (1997-2002). De båda högerregeringarna som styrt sedan 2002 har inte ändrat på reglerna mer än på marginalen trots att kritiken från höger hela tiden varit hård mot 35-timmarsveckan. Högerregeringarna har förmodligen inte haft det politiska modet att höja arbetstiden för stora väljargrupper. Om landet nu ska ta sig ur krisen är det rimligt att tro att människor måste arbeta mer för sin lön än 35 timmar.Frankrike behöver återinföra 40-timmarsvecka.

Det andra problemet är pensionerna. Nicolas Sarkozy talade också mycket om att Frankrike behövde en radikal  pensionsreform som tvingade landets arbetstagare att arbeta längre eller bidra med högre avgifter för att kunna bekosta en generös pension. Även här svek hans mod och reformen som han genomförde under sin mandatperiod blev halvhjärtad. Francois Hollande tvekar och detta är förståeligt. Hans väljare är ännu mer negativt berörda av en reform som kräver större uppoffringar av den arbetande befolkningen.De fackliga organisationerna har gjort motståndet mot en pensionsreform till en av nyckelfrågorna i deras kampanjer.

Förr eller senare tvingas regeringen att öka arbetstiden per vecka och under livet. Krisen kan inte avhjälpas bara med högre skatter särskilt som dessa drabbar också vanliga inkomsttagare. Det räcker inte heller med att skära i den offentliga sektorn. Det är också mycket svårt eftersom offentliganställda är livstidsanställda i Frankrike. Staten har på grund av sitt svåra underskott inte heller de pengarna i dag för att med särskilda insatser hjälpa företag att investera och genom bidrag hjälpa privatpersoner att konsumera mer. Fransmännen som har ett arbete måste helt enkelt arbeta längre, per vecka och i levnadsår. De som har jobb måste producera mer. På så vis kanske också fler på sikt kan komma i arbete

Igår kväll firade PSG, Paris fotbollslag med Zlatan Ibrahimovic som anfällsstjärna, segern i ligan. Den avgörande matchen genomfördes på söndagen men 24 timmar senare var det tänkt att det skulle bli en glad fest vid Trocadéroplatsen nära Eiffeltornet i det chica, västra Paris. Istället avbröts festen efter ne kort stund på grund av upplopp. Idag är det fullt politiskt gräl i nationalförsamlingen.

Uppslutningen var inte särskilt stor vid Trocadéro igår kväll. Ett antal tusen supportrar ville hylla sitt lag. Paris är ingen stor fotbollsstad med bara en klubb i högsta ligan. Dessutom bildades PSG för bara fyrtio år sedan. Ett lag utan tradition, utan riktig folklig förankring. Ett lag gjord av pengar men utan själ.

Några hundra provokatörer och smågangstrar, troligen från några av de marginaliserade förorterna, var däremot på plats när supportrarna svek. Det  blev upplopp. Polisen togs på sängen. Vissa gator runt Trocadéro såg ut som ett slagfält. Bilar förstördes, fönsterrutor till butiker krossades. Några skadades. Ett antal personer fördes till polishäktet.

Demonstrationer eller fester som går över styr och blir till upplopp och skadegörelse blir föremål för skarp analys i ett Frankrike som lever i ständig samspel mellan gatan och institutionerna. Inrikesminister Manuel Valls med högsta ansvaret för polisen har varit allas kelgris under första året med socialistregering. Även högern har behandlat honom med silkesvantar. Det är slut med det nu. Nu kastar sig högeroppositionen över honom och menar att detta upplopp vid Trocadéro hade kunnat undvikas med en bättre planering från polisens sida. Eftersom Frankrike har ministerstyre – i motsats till Sverige – så är ministern omedelbart i skottgluggen även om han inte styr det praktiska arbetet med en demonstration. Men även polisprefekten i Paris ligger nu risigt  till. Det talas inom oppositionen om att kräva både ministerns och polisprefektens avgång.

Det verkar uppenbart att polisen inte förberett sig tillräckligt inför detta firande. Den har givit tillstånd till festligheterna med mycket kort varsel. Den har valt fel plats. Polisen har helt enkelt, tror många, varit för glada över att få se fotbollsstjärnorna firas på öppen plats att de inte sett farorna med arrangemanget. En glad fotbollsfest kan väl inte gå fel…

PSG har också genom åren haft stora problem med vissa supportergrupper som legat i fejd med varandra. En grupp är högerextremistisk. En annan försvarar mångfalden. PSG måste också ta ansvaret för den olyckliga upplösningen av arrangemanget igår kväll. De hade inte förutsett riskerna och hade heller inte tillräckligt med säkerhetsfolk på plats, menar utomstående bedömare.

Det är alltid laddat när förortens kriminella ungdomar kommer in till stan och ställer till bråk. Det är självklart att dessa ungdomar som nu ställde till förödelse och förstörde en glad kväll för supportrarna inte bara talar för sig. Bakom deras kriminella beteende finns ett kokande missnöje bland många fler ungdomar utanför innerstan. Denna problematik får inte Paris ledning och landets politiker blunda för. Högeroppositionen ser det gärna som en fråga om att stävja brott bättre. Men det finns också en social sida som måste tas på allvar. Förhoppningsvis gör vänsterregeringen det.

Förre presidenten Nicolas Sarkozy joggar lika intensivt som vanligt på sin närmast dagliga runda i Parc Monceau. Han ger intryck av att vara samma person som under presidentåren; överenergisk, målmedveten och makthungrig. Han har sagt att han nu efter valförlusten ska tjäna pengar istället för att syssla med politik men tydligen verkar det offentliga livet med kampen om Frankrikes högsta ämbete vara det som lockar honom mest. Frågan är om han helt enkelt kan avstå från att på nytt ge sig in i kampen om presidentposten 2017.

Högern ett år efter presidentvalet uppvisar ett skrynkligt ansikte. Ingen självskriven ledare, inget program och konflikter både internt om makten och om inriktningen av politiken. Jean-Francois Copé är tillförordnad generalsekreterare i UMP i väntan på nytt val i höst. Samtidigt står det inte helt klart om detta val verkligen kommer att äga rum. Copés utmanare i det val som slutade med dött lopp i vintras, förre premiärministern Francois Fillon, ger oklara signaler om hur han vill lansera sig själv inför presidenvalet 2017. Först ville han kandidera som borgmästare i Paris vid valet nästa år. Han drog sig ur och koncentrerade sig på striden om partiets högsta post. Nu verkar det som om han ens söker kandidera till de primärval om presidentkandidaturen som UMP ska hålla 2016. Han verkar tro att det är möjligt för honom att komma in från sidan och ta rollen direkt som Hollandes utmanare 2017.

De yngre politikerna i partiet, Nathalie Kosciusko-Morizet, som kandiderar till borgmästarposten i Paris och Laurent Wauquiez som nu är vice ordförande i UMP kämpar fortfarande i skuggan av Fillon och  Copé. Partiet har svårt att förnya sig och konkret visa ett nytt ansikte för väljarna. Den smutsiga striden om generalsekreterarposten förra året gynnar inte UMP. Väljarna ser skeptiskt på både Fillon och Copé, ingen av dem lär på lång tid riktigt kunna tvätta av sig stämpeln som makthungriga och opålitliga politiker. Men partiapparaten verkar inte klara av att lansera ett fräscht, nytt namn som kan ena partiet och ge det en modernare profil.

Nicolas Sarkozy är en viktig orsak till att partiet har svårt att moderniseras. Han inger på ett märkligt sätt hopp hos många av de partiaktiva. Förra veckan visade France Television en lång dokumentär om Sarkozys liv och främst de fem åren i Elyséepalatset. Väljarna påmindes då åter om hans krokiga väg under sin mandatperiod. Han blandade och gav. En politiker med karisma men utan program framträdde tydligt. En politiker som bygger på handling men inte på idéer. Han var och är en man som du aldrig kan lita på när det gäller politikens innehåll.

Dokumentären påminde också tittarna om hur svårt det måste ha varit att arbeta i hans närhet. Rådgivarna i Elyséepalatset och minstrarna i regeringen var alla beroende av hans åsikter och utspel. De kunde aldrig lita på att han följde ett program som regeringen kunde enas kring. Titt som tätt körde han över både sina egna tidigare uttalanden och sina ministrars genom snabba, oväntade utspel.

Vi påmindes i dokumentären om hur Sarkozy 2007 bildade en regering med flera uttalade vänsterpersoner som utrikesministern Bernard Kouchner och förortsministern Fadela Amara, ledaren för  den antirasistiska organisationen Ni putes ni soumises. Dokumentären påminde oss lika mycket om hur han från 2009 och särskilt i valrörelsen 2012 drev en närmast främlingsfientlig politik. Då hade inte bara alla vänstersinnade ministrar försvunnit ur regeringen. Han hade tagit till sig Patrick Buisson som sin främsta rådgivare. Buisson, en man som under många år spelade en viktig roll i de högerextrema kretsarna och som aldrig svikit sina nationella och starkt värdekonservativa rötter.

UMP befinner sig ett år efter valet i ett tillstånd av förvirring. Ingen ledare och därför heller inget program. Franska partier styrs från toppen.Ledaren formar programmet. Copé fullföljer i stor utsträckning Sarkozys linje. Hård i invandringsfrågor , konservativ i värdefrågor och relativt liberal i ekonomiska frågor. Francois Fillon står för en äldre, social och katolsk konservatism kopplad med en sparsam hållning i ekonomiska frågor. Fillon är den som starkast försvarar Angela Merkel. Nathalie Kosiusko-Morizet skulle om hon blev partiets ledare vrida det mot en något mer moderat och modernt urban inriktning. Hon hade troligen inte haft något emot om UMP röstat för regeringens lag om samkönade äktenskap.

UMP:s aktiva kader tycks alltmer fjärma sig från det moderna Frankrike. Sarkozy gav genom sin vitalitet ett visst hopp 2007. Det skulle vara möjligt att hålla ihop ett parti som styrs med många föråldrade värderingar men som samtidigt drömmer om att locka väljare från den unga generationen. Den drömmen försöker många hålla vid liv. Väljarna lär inte ta risken att rösta fram Sarkozy en gång till. Ställer han upp 2017 är det kanske istället dödsstöten inte bara för honom utan för hela partiet. UMP lär inte heller få tillräckligt genomslag i folkopinionen om partiet lanserar Fillon eller Copé 2017. De är redan förbrukade som trovärdiga ledare i landet. Då återstår den yngre generationen med till exempel Nathalie Kosciusko-Morizet. Hon kommer sannolikt inte att få stöd av partiapparaten och av partiets högerflygel. Läget är alltså bekymmersamt för UMP och dess framtid.

Det finns en spelare till som komplicerar förhållandet för UMP; Marine Le Pen. Till henne och hennes roll återkommer jag i ett senare blogginlägg.