Lindbom på franska

Vid regeringssammanträdet den 3 juli presenterade regeringens minister för kvinnans rättigheter, Najat Vallaud-Belkacem. Jämställdheten är ett område där vänsterregeringen trots alla problem ändå kan profilera sig mot en högeropposition som är påfallande traditionell i könsrollsfrågor.

Den nya lagen är bred i sitt anslag. Den berör en rad områden inom samhällslivet. Den innebär att det kommer att utkrävas böter för uppenbart bristande jämställdhet inom både den offentliga och den privata världen. Det rör sig inte om total jämställdhet. Dit är steget ännu för långt. Ett exempel är införandet av pappamånader. Den nya lagen öppnar för papporna att delvis kunna ta ut pappaledighet. Det har inte varit möjligt med nuvarande lagstiftning. Något krav på papporna att vara hemma med sina barn finns ännu inte. Lagen pressar på med böter som bestraffning när politiska partier eller företag i sina styrelser brister i jämställdhet. Även den tidigare lagen har bötfällt politiska partier som inte har varannan damernas på sina valsedlar. I princip alla partier har föredragit att betala böterna framför att införa fullständig jämställdhet. Men trycket ökar nu med den nya lagen.

Najat Vallaud-Belkacem pressar på också i frågor som rör stödet till den kvinnliga idrotten och hur jämställdheten ser ut på statliga arbetsplatser. Den statliga televisionen är ett exempel. De politiska debattprogrammen besätts i dag i medeltal av 18 procent kvinnor bland inbjudna politiker, politologer och politiska journalister. Denna siffra måste höjas rejält, menar hon, därför att televisionen är en förebild för människor, inte minst i den yngre generationen.

Ministern tar också frågor om mäns våld mot kvinnor och skärper där lagstiftningen. Det innebär skärpningar vad gäller synen på vad som kan betecknas som våld mot kvinnor men också hur kvinnor skyddas på olika sätt.

Dessa viktiga reformförslag uppmärksammas dåligt i media. I Frankrike är politik ekonomi. Den här typen av frågor liksom lagen om samkönade äktenskap kallas för samlevnadsfrågor och betraktas som underordnade frågor. I regeringen som har lika många kvinnliga ministrar som manliga, besätts de klassiskt tunga ministerierna med män, Premiärministern, utrikesministern, finansministern, budgetministern, arbetsmarknadsministern,näringsministern, utbildningsministern och försvarsministern är alla män. Kvinnorna besätter socialministerposterna, högre utbildning, bostäder, familj och rättvisefrågor samt justitieområdet. Tidigare var miljöministern en kvinna men hon har nu ersatts av en man. Kvinnorna är lika många som männen men männen har hela tiden de uppgifter som anses som de viktigaste.

Frankrike är fortfarande ett könssegregerat land. Det nya lagförslaget är ett steg i rätt riktning och ett tydligt bevis på att vänstern  behövs för att förändra samhället mot ökad rättvisa mellan könen. Den bristande uppmärksamheten i media är samtidigt ett tydligt exempel på att det blir en tung uppgift att bryta ner det patriarkala samhället. Många kommer att göra i fortsättningen som högerpartierna inför hot om böter för bristande jämställdhet på vallistorna. Hellre böter än att skapa en jämställd partiorganisation.

Nicolas Sarkozy är en man med okuvlig energi, karisma och en sanslös lust att skaffa sig makt. Nu anklagas han som ansvarig för flera tvivelaktiga affärer men tar samtidigt ett steg till mot presidentvalet 2017 under sina anhängares jubel.

Den franska författningsdomstolen har granskat penningströmmarna till Sarkozys valkampanj 2012 och kommer nu med en dom som innebär att hans parti UMP måste betala tillbaka miljontals euro och genom denna dom står på gränsen till bankrutt. Det visar sig att Sarkozys sätt att låta staten ge bidrag till hans valkampanj som sittande president på ett flagrant sätt har överskridit bestämmelserna. Samtidigt är Nicolas Sarkozy involverad i två andra affärer, en som rör en tvivelaktig finansiering av presidentkandidaten Edouard Balladurs kampanj på 1995 och den andra som rör misstankar om olagliga överföringar av kontantstöd från världens sjuttonde rikaste person, Liliane Bettencourt  till hans valkampanj 2007.

Dessa tre affärer borde normalt ha räckt för att stoppa Sarkozys ambitioner att återvända till politiken och på nytt vinna väljarnas förtroende vid nästa presidentval som infaller våren 2017. Men nej, tvärtom rycker han åt sig inititativet och blir huvudpersonen vid det partimöte där den interna ekonomiska krisen ska diskuteras. Han kommer till mötet, hyllas som en hjälte, talar till alla de ledande representanterna för partiet och – talar politik. Han nämner den ekonomiska krisen i det egna partiet helt kort. Han visar med all önskvärd tydlighet att han struntar i juridiska domar eftersom han ser sig som ett offer för jurister som vill förgöra honom som person. Han ingjuter istället mod hos stora delar av UMP:s partiarbetare och ledande företrädare. Han visar nu öppet att han är beredd att åter gripa makten i partiet och bli dess presidentkandidat 2017.

Högern i Frankrike har aldrig organiserats i partier på samma sätt som vänstern och som vi känner partier i norra Europa. Ledaren får inte sin makt underifrån. Ledare blir den som visar sig kunna erövra partiapparaten. I det rådande vacuum inom UMP griper Sarkozy taktpinnen och han har goda utsikter att överta makten. Mötet häromdagen var inte ett reellt maktövertagande men en test och en signal om att han senare – om han vill – kommer att ta över UMP.

Jean-Francois Copé är för närvarande ledaren för UMP. Han valdes förra året i ett internt val bland partimedlemmarna med ungefär en promilles övertag över Francois Fillon. Det var också ett val som kantades av starka misstankar om röstfusk. Fillon har redan förklarat att han är kandidat till att leda UMP i nästa valrörelse och Copé är lika intresserad även om han hittills legat lågt och vilat i sin formella om än ifrågasatta roll som partiets ledare. Varken Fillon eller Copé kan hindra Sarkozy från att bli ledaren om och när han bestämmer sig för att bli det. Ingen politisk analytiker i Frankrike tvekar längre. Det är inte frågan om utan när.

Nicolas Sarkozy spelar ett raffinerat spel om makten. Han går långsamt men metodiskt fram. Han vet att han har majoriteten av partimedlemmarna bakom sig och cirka 40 procent av väljarna. Han behöver ett starkare väljarunderlag för att ta det sista och avgörande steget. Denna gång valde han att inte framträda i teve utan talade på ett internt möte. När opinionssiffrorna blir ännu mer gynnsamma för honom kommer han att tala direkt till folket.

Trots att Sarkozy för närvarande agerar inom sitt parti kommer han med säkerhet att senare höja sig över partiet och försöka bli nationens samlande gestalt, precis som gaullister alltid gjort sedan dess andliga fader General de Gaulle införde den femte republikens konstitution i slutet av 50-talet. Sarkozy räknar med att den nuvarande presidenten inte lyckas betvinga den ekonomiska krisen. Han räknar med att folkets negativa hållning till Hollande kommer att bestå. I spåren av missnöjet med den nuvarande regimen kommer han tillbaka, förför människorna och återtar makten.

Franska väljarna börjar redan glömma sin frustration över sin förre president. De glömmer hans ombytliga politik, hans förföriska men också svekfulla ledarskap. Han förför som ingen annan. Han är en politisk magiker som väldigt många nu drömmer om att få tillbaka när minnet av alla hans besvärande brister börjar tona bort. Sarkozy är verkligen beviset på hur en demokrati med en stark presidentmakt kan bli farlig. Den femte republiken göder personligheter av hans typ. Trots att fransmännen lever i en demokrati drömmer de om en stark ledare som ensam löser deras problem. Sarkozy stiger mer än gärna in i den rollen. Frågan är om väljarna ger honom makten igen. Det är inte alls uteslutet. Kan Hollande och hans regering åtminstone minska arbetslösheten ett stycke fram till 2017 kommer han inte att kunna återta makten; förmodligen inte ens kandidera. Sannolikt på sikt bra för Frankrike.

Miljöfrågorna prioriteras inte i regeringsarbetet i Frankrike. På klassiskt socialistiskt vis kommer den i skymundan när det gäller att driva sysselsättningsfrågan och rädda jobben inom industrin. I förrgår tvingades regeringens miljöminister att avgå.

Delphine Batho har varit miljöminister i drygt ett år. Trots att regeringen består av två ministrar från det gröna partiet EELV placerade Francois Hollande en socialist på det ministerium som borde vara avdelat för de gröna. Delphine Batho är dessutom en politiker som saknar kunskap om miljöfrågorna. Hon har varit en av Ségolène Royals handgångna kvinnor och främst sysslat med frågor om krimininalitet och brottsbekämpning. Hon har flitigt läst på under ett år för att sätta sig in i sitt nya ansvarsområde men klagomålen har varit många från miljöorganisationerna. Delphine Batho har varit en blek miljöminister.

Avskedandet gick snabbt. Batho klagade i en radiointervju över en dålig budget som ger miljöministeriet sju procent lägre budget för 2014. Några timmar senare blev hon kallad till premiärminister Jean-Marc Ayrault som uppmanade henne att ta tillbaka sin kritik av budgeten. Hon vägrade och fick då omedelbart silkessnöret. Philippe Martin heter den nye miljöministern. Han är också socialist men kan ämnet bättre än Batho.

Det är inte första gången under Ayraults första år som premiärminister som andra ministrar klagar i media. Främste bråkstaken har varit Arnaud Montebourg. Han tillhör vänsterflygeln i partiet och vädrar ofta kritik över regeringens  i hans tycke alltför socialliberala framtoning. En del menar att Hollande och Ayrault nu tar chansen att sända en signal till ministrarna att skärpa sig och rätta in sig i leden och att de tar den chansen när det är en svag minister som bråkar. Batho har inte haft tillräckligt stöd i någon falang inom partiet för att kunna försvara sig när hon nu öppet trotsat sin regeringschef.

De gröna klagar högt. De väljer att sitta kvar ett tag till i regeringen men ingen blir förvånad om de lämnar sina två taburetter i höst när budgeten ska behandlas i parlamentet. Socialisterna och de gröna går inte i takt, särskilt inte i miljöfrågan där bland annat de grönas krav på en koldioxidskatt avvisas av socialisterna.

Socialisterna har gjort sitt val. I en tid när budgeten måste stramas åt har partiet satsat på bekämpning av arbetslösheten och vissa pengar till skolan. Det gäller att visa siffror på minskad arbetslöshet redan vid årsskiftet. Miljön får inte samma prioritet. Det är ändå anmärkningsvärt att besparingarna inom miljöministeriet är så påfallande stora. Inget annat ministerium utsätts för så stora nedskärningar.

Francois Hollande är ingen grön socialist. Han är en klassisk industrisocialist. Hans resa under senare år har varit att närma sig mitten i det politiska landskapet. Han betecknas nu i Frankrike snarare som socialliberal än socialdemokrat.. För fem år sedan var han socialist. Hans fagra ord i valrörelsen om att satsa på miljön visar sig lika tomma som Nicolas Sarkozys i valrörelsen 2007. Frankrike har märkbart svårt – oavsett höger eller vänster – att ompositionera sig från klassisk industripolitik till att tänka nytt  kring hållbara lösningar på utmaningarna kring klimat och miljö.

Sedan parlamentsvalet 2012 har alla fyllnadsval – åtta totalt – gått emot socialistpartiet. I fem fall har partiet förlorat den plats de vann vid valet till nationalförsamlingen förra året. I övriga har högern behållit sina mandat. Några förlorade val ytterligare och socialisterna förlorar sin absoluta majoritet i den direktvalda kammaren. Det senaste fyllnadsvalet har skapat rubriker. Högerpartiet UMP slog i den andra valomgången kandidaten för Nationella fronten. Socialistkandidaten slogs ut redan i den första valomgången.

Det är i ock för sig ännu  ingen kris rent styrkemässigt i parlamentet för socialisterna. Om de förlorar sin absoluta majoritet –  och det lär de göra inom ett år om deras opinionssiffror fortsätter att vara låga – finns det radikala partiet och även de gröna som hyggligt sinnade stödpartier. Men det är imagemässigt dåligt inför väljarna att förlora det ena fyllnadsvalet efter det andra. President  Hollande och regeringen är redan så djupt förankrade i botten av alla opinionsmätningar att det snart behövs en positiv händelse för att ge majoriteten lite draghjälp i sin svåra situation att leda landet genom krisen.

Fyllnadsvalet i Villeneuve-sur-Lot förra söndagen blev en angelägenhet för hela landet. En ny ledamot i nationalförsamlingen skulle utses efter förre budgetministern Jérôme Cahuzac som fick avgå efter avslöjandet om skattebrott. Självfallet fick socialisternas nya kandidat en svår uppgift att ta hem denna valkrets. Ändå blev resultatet mer än en besvikelse som också måste skyllas på väljarnas missnöje med regeringen och presidenten för Frankrike. Han gick inte vidare till den andra valomgången. (alla val avgörs mellan de två kandidater som fått mest röster i den första). Kampen stod nu mellan UMP (högern) och Nationella fronten. UMP:s kandidat Jean-Louis Costes vann men med relativt knappa 54 procent mot FN:s kandidats 46 procent. Den senare, en helt okänd 23-åring lyckade höja sin andel av väljarkåren från 26 procent i den första omgången, det vill säga med 20 procent.

Detta säger en del om läget i fransk politik även om det rör sig om ett fyllnadsval och bara ett (1). Det finns i Frankrike en hållning från de etablerade partierna sedan Nationella fronten blev en kraft i politiken på 80-talet. Det gäller att alltid blockera Nationella frontens kandidater i alla val. Kommunister, socialister liksom centern och högern röstar för den kandidat som ställs mot FN:s kandidat. Alltså: En kommunistkandidat rekommenderar sina kommunistväljare att rösta på en UMP-kandidat om denne ställs mot FN-kandidaten i en andra valomgången och så vidare.

Denna så kallade republikanska front mot högerextremismen fungerar allt sämre. Orsaken är främst att UMP och särskilt dess högra flygel med partiledaren Jean Francois Copé i spetsen alltmer prövar möjligheten att stödja sig på FN för att bekämpa vänstern. Omvänt är det i dag många vänsterväljare som inte röstar längre på UMP-kandidater eftersom de senare uppfattas som otydliga i sin gränsdragning mot Nationella fronten. En del vänsterväljare kan också tänka sig att gå mellan en röst på socialisterna och en röst på Nationella fronten.

Valet i Villeneuve-sur-Lot visar att den republikanska fronten mot Nationella fronten inte längre fungerar lika bra. Det är möjligen bara en tidsfråga innan högern och extremhögern börjar samarbeta valtekniskt.

Najat Vallaud-Belkacem, ministern för kvinnofrågor och regeringens talesperson, sa igår kväll i det populära teveprogrammet On n´est pas couché att Nationella frontens väljare inte som tidigare kan beskrivas som missnöjesväljare utan i allt större utsträckning röstar av övertygelse att detta partis program är räddningen för Frankrike. Detta är oroande och måste bekämpas med en annan strategi. Det verkar som om vänstern och den mer liberala och moderata katolska högern tänker i nya banor. Dessvärre är ledningen för UMP inne på en annan och farligare väg- den om öppningar för samverkan högerut. Nästa arbetsår innebär ett vägval för de stora traditionella partierna i Frankrike i förhållande till denna främlingsfientliga smitta som sprider sig.

Den 26 juni i ett utskott i Nationalförsamlingen: Förre budgetministern Jérôme Cahuzac förhörs om sin skatteflykt. Samma dag men några timmar senare, i senaten några kvarter bort, vid Luxembourgträdgården: Dominique Strauss-Kahn är kallad som expert (!) för att tala om – skatteflykt. På ett poliskontor någon annanstans i Paris förhörs en tredje politiker med en lång historia av tveksamma affärer – Bernard Tapie – om sin roll i en invecklad historia med banken Crédit Lyonnais om överföring av pengar till skatteparadis.

Frankrike är känt för sina politiska affärer och för att de alltid handlar om pengar eller sex. För det mesta handlar det om pengar. Pengar är ett mer laddat ämne i Frankrike. De summor som vissa franska politiker söker roffa åt sig är av den storleksordningen att det också sticker i ögonen på medborgarna.

Det finns manliga politiker i Frankrike som är av en machokaraktär som verkligen gör en utomstående förbluffad. Det rör sig om uppblåsta personer som tror sig oövervinnliga.

Se på Bernard Tapie som hela sitt liv gjort vådliga affärer, i skobranschen, med sitt fotbollslag Olympique Marseille och många andra projekt men som också lyser som ett barn när Francois Mitterrand erbjuder honom en ministerpost (1993). Och som lika glatt erbjuder sina tjänster till en högerpolitiker – Nicolas Sarkozy – efter valet 2007. En man som älskar media men som hatar journalister som inte vill behandla honom som en obefläckad stjärna. Eller som han också säger: ”Varför köpa en tidning när man kan köpa en journalist?”

Se på Dominique Strauss-Kahn. En man som missbrukar mat, kvinnor och makt och som älskar pengar. Han gifter sig med konsthandlarens dotter, Anne Sinclair, som vadar i pengar och som för in honom i den glamorösa kultur- och mediavärlden. Han blir finansminister och får den politiska makten. Han ser inga begränsningar för egen del. Om alla sina snedsprång utanför den äktenskapliga sängen har han sagt: ”Jag är tillräckligt intelligent för att inte bli ertappad som otrogen”. Och då har han haft olika rum i Paris sedan 1990-talet för alla sina älskarinnor som för övrigt sällan var desamma utan bytts ut från dag till dag. Så kommer smällen med händelsen i New York. Det går inte längre… Men… Nu har han rest sig på åtta, och kallas till Senaten som expert i ekonomiska frågor.

Se på Jérôme Cahuzac, en man som älskar pengar. Läkaren som satsar på den lukrativa branschen med skönhetskirurgi. Som tjänar mycket pengar, saknar lust att betala skatt och begår brott genom att föra ut oskattade medel till Schweiz. En man som tänjer ut sin kropp rent fysiskt till det yttersta. Han springer maraton och gör andra spektakulära fysiska insatser. Hoppade fallskärm så sent som förra året vid 60 års ålder. Visst har Francois Hollande satt frågetecken för den mannen men han lär ha fått stöd av den tillträdande premiärministern Jean Marc Ayrault inför regeringsbildningen förra året. Cahuzac ansågs av honom som alltför duktig för att han skulle kunna undvara honom inom finansministeriet. En man  som alltid umgåtts i högerextrema kretsar och har en politisk hållning som milt sagt ligger långt ut på socialistpartiets högerflygel.

Frankrike tar sommarlov om några veckor. Våren och försommaren har handlat väldigt mycket om affärer och om korrupta politiker. Det är ett ämne som ständigt återkommer. I dag känns det än mer olustigt eftersom politiken misslyckas med att lösa medborgarnas och landets problem kring det ekonomiska och sociala. En sak är alltid säker. Dessa korrupta politiker klarar sig. Dominique Strauss-Kahn har slingrat sig undan hela prostitutionshärvan i Lille och betalat sig ur affären med Sofitel i New York. Nu är han expert i Senaten och vem vet vad han blir i framtiden. Förhöret med Cahuzac leder ingenstans. Den förre ministern svarar undvikande med hänvisning till rättsprocessen. Och vart leder den? Tapie kommer också att leva vidare. Om inte annat lär han kanske få en egen teveshow där han fritt kan angripa vem han vill. Och tjäna ännu mer pengar. Som sagt: Korrupta politiker klarar sig alltid.