Lindbom på franska

Frankrikes president Francois Hollande har sämre opinionssiffror än någon annan president under ett halvt sekel. Efter sommaren har han tappat ännu mer i opinionen och i dag är 76 procent av väljarna missnöjda med honom.

Två av tre väljare är alltså missnöjda. Det är en fruktansvärt hög siffra av missnöje. En fransk president ska inte jämföras med en partiledare i en parlamentarisk demokrati. Den förre har rollen att samla hela folket. Han eller hon ska inte bara representera sitt parti.

Opinionsundersökningarna visar också att fransmännens inställning till sin president är lika delar resignation som ifrågasättande av hans förmåga att leda landet. Franska folket i allmänhet tror inte att presidenten har redskapen för att lösa krisen. Han har ingen trovärdighet helt enkelt.

Skattefrågan är ett problemområde. Hollande ville höja skatterna för de rika men inte för de andra. Så har inte riktigt blivit fallet. Momsen har höjts och det drabbar alla. Skatterna skulle bidra till att jämna ut klyftorna men stora grupper av låginkomsttagare tycker sig snarare se att klyftorna ökar.

Arbetslösheten har ökat under hela Hollandes mandatperiod med undantag för senaste månaden då kurvan bröts med en mycket svag minskning. Regeringen och partiledningen hoppas att Hollandes förutsägelser om en tydligare sänkning av arbetslösheten mot slutet av året ska infrias. Då bör opinionen svänga, tror de. Men opinionsanalytikerna tror inte det. Det krävs mer än så för att Hollandes popularitet ska öka.

Köpkraften är ett återkommande ämne i den franska debatten. Den är låg och den bidrar till missnöjet. Fransmännen är ett i grunden missnöjt folk. De irriterar sig på höga priser och att pengarna inte räcker. Eftersom många hushåll bara lever på en inkomst och många unga inte får jobb så förblir köpkraften låg.

Statsskulden ökar trots besparingar. Det blir ännu ett argument för missnöjda fransmän att rikta som kritik mot presidenten. Hollande gör en del för att minska på omfånget i den offentliga sektorn men det syns inte i budgetunderskottet. Han vågar inte bestämma sig om han ska ta till en riktig svältkur eller om han som vänstern under Jean-Luc Mélanchon föreslår; låta budgetunderskottet öka ännu mer, stimulera ekonomin och få igång en ökad konsumtion.

Frankrike är landet som levt i välmåga med god välfärd och hög konsumtion även i låg- och mellaninkomstgrupper. Så såg det ut under 70-talet och fortfarande under 80- och 90-talet gick det att upprätthålla en hygglig standard. Sedan femton-tjugo år tillbaka har läget försvårats. Frankrike är ett politiserat land. Presidenten har givits mycket makt för att ta hand om människornas livsvillkor. Han eller hon ska se till att jobben finns kvar och att företag inte flyttar utomlands. Presidenten ska värna om sina medborgare och skydda dem mot andra länder och mot invandring som tar jobben eller bidragen ifrån dem. Presidenten har ansvar för arbetslöshetssiffrorna och för köpkraften. Allt är politik. När företagen går dåligt är det också regeringens ansvar.

Francois Hollande får nu inte heller stöd i sin krigspolitik. Han fick applåder för den militära insatsen i Mali men hans krigiska tongångar i Syrienkonflikten är fransmännen kallsinniga till.

Allt som Hollande gör just nu är dåligt i fransmännens ögon. Snart börjar också partiets egna kandidater i lokalvalen som hålls i mars nästa år att oroa sig. Alla väntar sig en storförlust och socialistiska borgmästare riskerar att förlora sina jobb.

Hollande kan fortfarande luta sig mot en majoritet i nationalförsamlingen. Men de gröna och vänsterpartiet har tagit sin hand ifrån honom. Han är ensam och stretar på i motvind. Bara en radikal konjunkturförändring till det bättre kan ändra läget. Det är fullt möjligt men vore det val i dag skulle han gå en smärtsam förlust till mötes.

Det tyska valet är betydelsefullt för Frankrike. Ja, det vore ännu korrektare att säga att Tyskland och den tyska ekonomins framfart de senaste åren inte lämnar den franska politiska klassen någon ro någon dag på året. Nu tror alla i Paris att Angela Merkel blir omvald, att Peer Steinbrück är en svag utmanare och att ingen annan heller kan utmana die Kanzlerin.

Jag befinner mig i Berlin en vecka runt valet tillsammans med en studiegrupp från Arenagruppen. Det är en avslagen valrörelse. Vi träffar representanter för SPD och de gröna. Ingen tror på seger. Möjligheterna för en stor koalition mellan CDU/CSU och SPD är ganska stora, särskilt om liberalerna inte kommer över spärren till förbundsdagen på 5 procent. De gröna kan också komma att inbjudas till regeringssamverkan med CDU/CSU. Dessa alternativ lockar inte vänsterpartierna. Angela Merkel sitter kvar som förbundskansler. Hon har genom sin kompromissvilja och utslätade retorik lyckats döda all politisk lust i landet. Det går inte att opponera. Hon tar udden av alla förslag till alternativa lösningar på de politiska vardagsproblemen genom att stjäla budskapen från motståndarna och sedan sudda ut dem så mycket att inget återstår. En besynnerlig politik och en besynnerligt avslagen valrörelse.

I Frankrike skriver tidningarna om ett nytt tyskt ekonomiskt under. De franska liberala ekonomerna hyllar Gerhard Schröders Agenda 2010 som inneburit starka nedskärningar i den offentliga sektorn och en mycket föredelaktig situation rent kostnadsmässigt för de tyska företagen. Schröder har gjort det i Tyskland som de liberala ekonomerna i Paris drömmer om att en fransk president skulle göra. Merkel fortsätter denna linje, möjligen i en något mer social riktning än hennes socialdemokratiska företrädare. Det är svårt för den politiska vänstern i Frankrike att sticka hål på de bubblor som finns kring den tyska ekonomin. Alltfler tyskar lever under mycket fattiga förhållanden. Lönerna har pressats ner rejält för de fattiga grupperna. Arbetslösheten är lägre än i de flesta andra europeiska länder men villkoren för en stor grupp i landet har avsevärt försämrats.

Merkel står också för politisk stabilitet bland de politiska bedömarna i Paris. Hon är obestridligen den ledande politikern i Europa. Hon bestämmer var skåpet ska stå. Sarkozy gick i hennes ledband och det gör också Francois Hollande. För Frankrike är det otänkbart att hon skulle ersättas av en annan ledare i Berlin. Det skulle skapa förvirring för fransmännen. Det finns helt enkelt inte i deras världsbild att vakna upp på måndag och ha en socialdemokratisk kansler i Berlin.

Frankrike plågas i en mening av att vara nummer 2 i Europa. Samtidigt beundrar fransmännen den tyska förmågan att skapa sin starka ekonomi. De växande sociala problemen i Tyskland viftas alltså bort. Fokus ligger på makronivån. Vilket land har den bästa motorn som ger mest tillväxt och minst arbetslöshet. Endast den alternativa vänsterns ekonomer, de gröna och Parti de Gauche under Jean-Luc Mélanchon granskar Tyskland med ett kritiskt öga och lyfter fram de växande sociala klyftorna.

Den som är optimist kan se en liten ljusning i fransk ekonomi. Recessionen det senaste året har vänts i en mycket svag tillväxt. Å andra sidan är arbetslösheten fortfarande hög och sjunker obetydligt. Underskottet i statens affärer är närmare 4 procent och minskar inte alls i den takt som regeringen och President Hollande förutspådde när de tog över makten för ett drygt år sedan. Nu lägger regeringen budgeten för 2014 och det innebär en höjning av momsen och andra skatter och en något begränsad lindring av skattebördan för att stimulera företagens investeringsvilja.

En fransk vänsterregering ska traditionellt stimulera hushållens konsumtion och höja skatterna för de rika och sänka dem för de fattiga. En fransk vänsterregering ska bry sig mer om de fackliga kraven än arbetsgivarnas och värna den offentliga sektorn och en generös välfärdspolitik. Denna regering är den mest liberala socialistregering som någonsin skådats. Det är nya tider och det nu framlagda budgetförslaget får visst beröm av arbetsgivarorganisationen Medef medan den traditionella vänstern, framförallt Jean-Luc Mélanchons Parti de gauche, rasar mot förslagen. Sanningen är att Francois Hollande fortsätter att driva en mittenpolitik där han balanserar mellan stridande viljor i det franska samhället . Han undviker tills vidare revolter och uppror bland olika intressegrupper men samtidigt finns risken att hans politik inte lyfter landet ur krisen

Flera liberala ekonomer som Guy Sorman tänker precis i de banorna, Han menar att regeringen visserligen går rätt väg men föreslår så begränsade åtgärder att de inte kommer att få någon effekt. Sorman menar också att problemet med fransk politik är att partierna saknar förmågan till blockövergripande lösningar. Inga beslut får någon verkan eftersom de inom ett par år rivs upp av en ny regering som inför en annan lösning.

Det är sant att det franska samhället lider av sina interna motsättningar. Olika intressegrupper på arbetsmarknaden bekämpar varandra med sådan styrka att de upphäver varandras förslag och omintetgör alla regeringars förmåga att genomföra hållbara reformer. Vanliga fransmän misstror makten såväl inom företagen som i staten i en sådan omfattning att alla goda intentioner från makthavarna riskerar att stanna på papperet. Hur ska underskottet i budgeten minska om inte det sker en rejäl nedskärning av den offentliga sektorn? Hur ska ekonomin stimuleras om inte regeringen vågar satsa på kraftfulla stimulansåtgärder för företagen men också för hushållen?

Medborgarna är missnöjda med de modesta förslag som regeringen nu lägger fram och som förmodligen bara marginellt kan leda mot regeringens mål om ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Hela 86 procent av väljarna är  enligt en nyligen genomförd opinionsmätning motståndare till de skattehöjningar som regeringen nu föreslår för 2014 för att minska på underskottet. Missnöjet med regeringens förslag är nästan lika stort bland vänsterns väljare som bland högerns. Nedskärningarna i den offentliga sektorn applåderas av fler men bara så länge de inte  berörs personligen av indragningar av tjänster och service. Frankrike har fortfarande cirka 36 000 kommuner och en glesbygdsservice som Sverige för länge sedan övergivit. Det vore politiskt självmord att skära på allvar i den offentliga servicen. Stöd till företagen i form av minskade avgifter uppfattas av  en stor del av befolkningen som klasspolitik riktad mot arbetstagarna.

Det finns all anledning att se skeptiskt på regeringens utsikter att med sina förslag främja tillväxt och minska på budgetunderskott – två uppdrag som egentligen förefaller omöjliga att utföra samtidigt. Men den franska regeringen måste minska underskottet för att beveka finansvärlden och EU. Den måste ge ekonomiska stimulanser till företagen för att inte landet åter ska falla in i recession och arbetslösheten fortsätta att stiga. De franska medborgarna kommer heller inte att välja om Francois Hollande vid presidentvalet 2017 om inte majoriteten får en standardförbättring under de närmaste åren. Regeringen ska få både folket och kapitalet på gott humör och det ska ske helst inom ett år.Det är bara att önska lycka till!

Francois Hollande står fast; det blir en fransk intervention i Syrien. Om USA gör det och helst om fler länder stöder den militära insatsen.

Frankrike backar år från år i internationell prestige. Ett land som sitter i FN:s säkerhetsråd och som sedan sekler sett sig som en stormakt får det allt besvärligare att motivera sin höga svansföring i mötet med världens supermakter. Har Frankrike trovärdighet att fortsätta spela en storpolitisk roll politiskt – och militärt?

Frågan debatteras nu i dagarna i de franska politiska kretsarna. Frankrike har ingen politisk trovärdighet utan en ekonomisk styrka, säger de kritiska. Frankrike har en respekterad tradition av att resolut och kraftfullt ta ställning för mänskliga rättigheter i internationella konflikter och ska fortsätta med det. Det är dess ansvar och det ger landet ett stabilt, gott rykte, säger andra politiker och analytiker.

Francois Hollande lutar åt det senare. Han kan vinna inrikespolitiska segrar av att verka vara du och bror med USA:s president. Han kan vinna inrikespolitiska segrar av att göra insatser militärt för freden, för de mänskliga rättigheterna. Men som i kriget i Mali: han balanserar på en skör tråd. Alltför många döda franska soldater och opinionen vänder. En insats som drar ut på tiden hotar också hans ställning. Efter tre månaders krigföring måste han få sin intervention granskad och godkänd av nationalförsamlingen. Efter tre månader och inget avgörande i ett krig lär han inte längre ha en politisk majoritet med sig.

En svår fråga för Hollande är också vad som är målet med en eventuell operation. Han har själv sagt att interventionen bör göras som en markering mot kemiska stridsmedel. Men när ska en sådan intervention vara avslutad? När har markeringen givit effekt? Hur vet USA eller Frankrike detta om inte målet är att avsätta den nuvarande regimen. Hollande har tydligt sagt att det inte är avsikten.

USA kan ha en vidare agenda som är dold för andra nationer i dag. Vill landet gå vidare med fler militära operationer; i Syrien eller i Iran? Hur ska då Frankrike ställa sig? Det är alltid lätt att intervenera, svårare att dra sig ur ett engagemang. Särskilt svårt blir det om flera nationer med olika mål ska försöka samverka.

Franska presidenten och den franska regeringen trycker i dag hårt på den moraliska aspekten av en intervention. Den görs för att statuera ett exempel. Säger vi inte nej till kemiska stridsmedel i dag i Syrien kan det vara fritt fram för Iran eller Nord-Korea, resonerar ledningen i Paris. Det är delvis sant men det är inte hela sanningen. Frankrike har traditionellt stora intressen i arabvärlden och vill inte släppa sitt inflytande där; varken till USA, England eller Turkiet – det senare landet verkar inställt på att interagera mot den syriska regimen. Återigen handlar det om geopolitik och maktkampen mellan olika länder. Ryssland och Kina har förstås också sina geopolitiska intressen att försvara i samma område.

Francois Hollande har varit fast i sin linje sedan han första gången förklarade sig stödja USA:s linje i fråga om intervention i Syrien. För varje dag blir en militär insats alltmer riskfylld. Den syriska regimen har tid på sig att organisera ett motstånd som gör en militärinsats svårare och riskablare ur perspektivet att skada och döda civila i landet. Hollande kan komma att alltmer verka halsstarrig i sin inställning och få en alltmer skeptisk folkopinion i sitt land emot sig. Han vill gärna visa handlingskraft men han vill helst göra det i en bred koalition och han vill inte bli isolerad inom EU. När han för en gångs skull är rak och okuvlig i en politisk fråga så kan det bli hans akilleshäl.

Ordet politikerförakt finns inte på franska men den känslan som ligger i ordet uttrycks väl i franska väljares attityd till sina folkvalda. I dag i än större grad än tidigare. Det är också ett faktum att landet saknar stora ledare. En ny stjärna håller nu ändå på att  tändas. Han är inrikesminister i den socialistiska regeringen och speglar i åsikter och attityder mycket av den stämning som råder i befolkningen. Tuff i frågor som rör invandring och lag och ordning, patriotisk utan att stänga Frankrike ute från Europa men också mer liberal  i ekonomiska frågor än merparten av sina kamrater inom socialistpartiet. Han heter Manuel Valls. Lägg namnet på minnet. Han vill starkare än de flesta bli Frankrikes näste president och opinionssiffrorna ger honom hopp för framtiden.

Franska politiker kopplar gärna sin ideologi och sina gärningar till en stor ledare i historien. Manuel Valls återknyter till Georges Clemenceau, en av de stora konseljpresidenterna under den så kallade tredje republiken (1871-1940). Han spelade en betydande roll i fredsförhandlingarna efter det första världskriget där han pressade Tyskland till stora eftergifter efter det landets nederlag. Clemenceau var en stark företrädare för den republikanism som fortfarande präglar fransk politik. Han var patriotisk, antimonarkist och antiklerikal samt  engagerad i Dreyfusaffären på den liberala sida som anklagade överklassen och militärerna för antisemitism.

Manuel Valls är en lika ivrig företrädare för de klassiska republikanska värdena som Clemenceau på sin tid. Det innebär att han i nationalförsamlingen stödde lagen om förbud mot burqa i skolorna.Lagen drevs igenom av förre presidenten Sarkozy mot de flesta i den socialistiska oppositionen. Valls är en konsekvensetiker. Det är inte genom att förstå brottslingen som brott beivras utan genom att döma brottslingarna. Invandrare ska inte behandlas med mjukare vantar än infödda fransmän på grund av en svårare social miljö. Han drar sig inte för att utvisa rumänska romer från landet på precis samma sätt som Sarkozy.

Manuel Valls var en av kandidaterna inom socialistpartiet i primärvalen som föregick presidentvalet 2012. I debatterna under primärvalskampanjen betonade han vikten av att minska budgetunderskottet i landet. Han intog även i denna fråga en mer högerorienterad hållning än sina partivänner.

Manuel Valls är stolt över att vara en tuff politiker. Han har i många år varit borgmästare i en förortskommun till Paris och drivit en tuff linje även här, inte olik den som UMP driver. Han står längst ut på högerkanten inom sitt parti. Det anmärkningsvärda är att hans position i partiet alltid tidigare varit närmast udda men nu blivit alltmer respekterad. Partiet har i regeringsställning tagit flera kliv högerut, både inom den ekonomiska politiken och på rättssäkerhetens område. Han spelar en viktig roll i regeringen och har skaffat sig en så stark position att Francois Hollande måste ta hänsyn till honom och även närmat sig honom på flera punkter. Valls är också en väljarmagnet. Ingen fransk politiker är i dag så populär som han. Han skulle i en andra valomgång slå Nicolas Sarkozy som fortfarande är populär hos många väljare. Han är klart populärare än Hollande.

Francois Hollande ställer med all säkerhet upp för omval som president 2017 men Valls står beredd att kandidera 2022. Mycket vatten kan förstås rinna under så många år men hans hårda linje är i dag uppskattad i breda lager av befolkningen. Hans försvar för de klassiska republikanska värdena som inte tillåter för mycket av kulturell synkretism väcker genklang. Han kan med rätta påstå att han tar väljare från Marine Le Pen. Fransmännen tror inte längre på socialisternas traditionella sociala perspektiv. Allt färre hyllar principen att lösa sociala problem med preventiva åtgärder. Allt fler tror på repressionens saliggörande verkan. Manuel Valls kan på ett någorlunda måttfullt sätt svara på dessa stämningar i befolkningen. Han är trots sin tuffa hållning samtidigt garanten för att politiken inte helt spårar ur. Hans inriktning är ändå social och inriktad på att minska klyftorna i samhället. Han är ingen arrogant libertarian. Som borgmästare i Evry har han också gjort viktiga sociala insatser i de utsatta bostadsområdena. Han är ingen ensidig förespråkare av batongslag. Han är med sin förankring i vänstern ändå ett bättre alternativ än Sarkozy och självklart Le Pen.