Lindbom på franska

Just nu pågår en mycket intressant dokumentärserie i tre delar på France 5, statstelevisionens mest intellektuella kanal. Den öppnar lite diskret på förlåten till en värld som vanliga fransmän aldrig får kännedom om. Vad händer när regeringen en gång i veckan, från kl 10 varje onsdag, träffar republikens president i Elyséepalatset. Dokumentären har inte kunnat avslöja så mycket men tillräckligt mycket för att vi tittare ska förstå på ett djupare plan hur sluten denna värld är.

Frankrike har i dag förmodligen världens starkaste president i en demokrati. Och denne president lever som en monark och ger fransmännen den pompa och ståt som den möjligen saknar från en guldbeprydd monark. Ett stort mått av hemligheter omsluter honom. Han – det har hittills bara varit män på posten – förväntas avgöra stora frågor där olika fraktioner inom regeringen eller parlamentet bekämpar varandra. Men han ska heller inte beblanda sig i de små frågorna. Ett aktuellt ärende som handlat om utvisning av en romsk ung kvinna har rört upp känslorna i Frankrike. Hollande tog ställning i frågan. Många menar att han som president inte skulle ha gjort det. Nu måste han i fortsättningen ta ställning i en rad olika sakfrågor som han i sin upphöjdhet inte borde befatta sig med. Han har en premiärminister och fackministrar i en regering som bör ta ansvar för det dagliga arbetet. Presidenten svävar i de högre luftlagren och visar vägen med ställningstaganden bara i de principiella frågorna. Francois Hollande klarar det inte riktigt och det gjorde inte heller Nicolas Sarkozy som kallades för hyperpresident. En ny tid med en allt intensivare mediabevakning och ständiga debatter i de sociala medierna tvingar lätt presidenten in i ett tillstånd av ständiga uttalanden.

Rådsmötena i Elyséepalatset på onsdagarna är strikt formella. Minstrarna träffas kl 9.30 i ett förrum till samlingssalen där de bjuds på kaffe och croissanter. Där småpratar de med varandra och ger också ibland varandra elaka kommentarer. Minstrarna tävlar ständigt med varandra om att stiga i respekt hos presidenten, hos varandra och hos allmänheten. Samtidigt får premiärministern audiens hos presidenten i dennes tjänsterum en bit ifrån.

Några minuter före 10 förs ministrarna in i samlingssalen av uniformerade tjänare som det finns gott om i presidentpalatset. Prick klockan 10 träder presidenten in i salen åtföljd av premiärministern. En av tjänarna med högre status ropar ut presidentens ankomst. Alla reser sig upp. Precis som i en fransk skolklass när läraren kommer in i klassrummet.

Alla har sina bestämda platser utefter de avlånga bordet. Alla är placerade i statusordning. I mitten sitter presidenten med premiärministern mittemot sig. Det berättas om hur Nicolas Sakrozy uppförde sig när Jacques Chirac var president och Jean-Pierre Raffarin premiärminister 2002-05. Sarkozy ansåg att han borde ha blivit premiärminister vid det tillfället. Han var dock placerad bredvid presidenten. När premiärministern hade ordet tilltalades presidenten av Sarkozy som oupphörligt viskade i presidentens öra. Detta för att störa Raffarin och för att presidenten inte skulle kunna  lyssna på Raffarins dragningar av olika ärenden. Det skulle i sin tur leda till att andra ministrar tänkte att ”om presidenten inte lyssnar på sin premiärminister beror det på att han inte bryr sig om honom. Kanske borde Sarkozy istället bli hans ersättare på posten.”

Under rådsmötena skickar ministrarna lappar till varandra. Det kan vara allt från att be varandra om personliga förmåner, kritisera varandra för utspel som provocerat eller för att skoja med varandra. Lapparna cirkulerar hela tiden. Alla följer med intresse vem som slutligen kommer att ta den och läsa den och om lappen kommer tillbaka med ett svar. De flesta ministrar lyssnar däremot förstrött på dragningarna. Det är viktigare att nå resultat med sina olika önskemål som framförs via lappar till någon kollega.Dessa lappar får inte passera presidenten. Han har rätt att läsa vad det står på lapparna och det är förstås inte så bra.

Fram tonar en bild av det monarkiska Frankrike. Alla ministrar som rör sig kring överhuvudet, presidenten, arbetar ständigt på att stärka sin ställning på andras bekostnad. Det går till och med så långt att vissa ministrar efter ett rådsmöte dröjer kvar extra länge i garderoben innan de tar på sig ytterrock och går ut till det väntande pressuppbådet. Kommer någon sent ut ur palatset kan journalisterna kanske tro att han eller hon haft ett privat samtal med presidenten.

Presidenten kan inte uppträda som en kamrat bland kamrater. Jacques Chirac hade svårt med detta. I början av sin mandattid kunde han hälsa på en vän i regeringen med ett kindpussande när han steg in till ett rådsmöte. Det måste han sluta med. Han kan inte heller säga du till sina gamla vänner. Alla tilltalar honom med ”Monsieur le president”. Allt beror på att han inkarnerar en institution. Han är inte längre Nicolas Sarkozy eller Francois Hollande. Respekten för konstitutionens  symboler är stark i Frankrike.

Franska folket störs om presidenter bryter mot denna ordning. Sarkozy ansågs för nonchalant mot republikens principer. Hollande liksom för övrigt den andra socialistpresidenten Francois Mitterrand, har trots allt varit bättre på detta. Det är en ödets ironi att högerpresidenterna förefallit vara mer folkliga än vänsterns.

Inget får läcka ut från rådsmötena på onsdagar utom de formella beslut som fattas. Regeringens talesman håller presskonferens och meddelar pressen besluten och kan också ge politiska kommentarer. I den nuvarande regeringen är det den unga Najat Vallaud Belkacem som också är kvinnominister. Det händer även att presidenten talar till pressen efter ett onsdagsmöte om någon mycket stor fråga behandlats.

Om det förekommit diskussioner, om några ministrar råkat i gräl ska det aldrig komma till allmänhetens kännedom. Nu har några historiska händelser uppdagats genom denna dokumentär. En minister för tio år sedan tog till och med bilder med en liten kamera när han satt på mötena. Strikt förbjudet förstås. Men nu har de visats i teve. Inga stora avslöjande men ändå. Stillbilder från rådsmötena. En chockerande öppenhet.

Det är viktigt att se att bakom de prydliga fasaderna är högerextra partier inte alltid rumsrena. Vem ska omvärlden tro på? Är han som svingar järnrör eller hon som kallar svarta politiker för apor representativa för sina respektive partier; Sverigedemokraterna och Nationella fronten? Eller är det istället de som styr partierna och säger att de inte är extrema, sexistiska eller rasistiska som vi ska tro på?

Ett nytt fall av skandalös rasism visar sig när en av ledamöterna i ett kommunfullmäktige i Frankrike på sin facebooksida lägger ut två bilder. Den ena föreställer en apa och den andra den svarta justitieministern Christiane Taubira. Under apan står det ”Vid 18 månaders ålder” Under bilden av Taubira står det ”Nu”. Politikern menar alltså att det går att likställa en svart person med en apa.

Politikern förklarar sig i France 2. Jag är inte rasist, förklarar hon. Jag menar att Taubira är en vilde, någon som uppträder som en ociviliserad varelse som lever i skogen.  Som en apa. Därför har hon lagt ut detta bildpar.

Nu har Nationella fronten tvingat politikern att avsäga sig sitt kommunala uppdrag. Det är förstås även för detta parti en pinsamhet att det inför öppen ridå framträder folkvalda med sådan människosyn. Jimmie Åkesson gör något liknande när den typen av händelser inträffar bland partivänner i Sverige.

Det är lätt att glömma dessa exempel på hur rasismen finns ständigt närvarande i högerextrema partier. Det är så lätt att luta sig tillbaka och lita på vad partiledaren säger. Marine Le Pen gör inte dessa övertramp. Hon har i sin kampanj under två år lyckats så väl i  att avdiabolisera sitt parti att hon nu är den populäraste partiledaren i Frankrike. Ungefär var fjärde fransman tycker att hon är värd uppskattning för sina åsikter. Vill var fjärde fransman stödja den här typen av rasism som kommunpolitikern ger uttryck för på sin facebooksida? Naturligtvis inte. Men var fjärde fransman – och säkert fler i framtiden – lyssnar till den tillrättalagda propaganda som partiledningen presenterar i teve. Järnrör och bilder på apor glöms bort och blir oväsentliga när många människor gör sina politiska val. Partiets linje att protestera mot makten och ensidigt förlägga skulden och rikta hatet mot elit och invandrare är ljuv musik i många frustrerade fransmäns öron. De rasistiska angreppen försvinner när människor tolkar partiets hållning.

Ett parti har inte bara en ledning. Den har också en skara politiker på olika nivåer och en större skara medlemmar och aktiva sympatisörer. Dessa människor formar partiet och de kan också när makten väl är nådd ställa krav på mer långtgående åtgärder än de som partiledningen framför i offentliga medier åren före ett eventuellt maktövertagande.

Nationella fronten är i dag ett parti att räkna med. Politologer och politiska journalister vill inte förstora upp partiets ställning i jämförelse med de klassiska partierna, UMP och socialistpartiet. FN har fortfarande en blygsam ställning i både nationalförsamlingen och i regionala och kommunala församlingar. Men FN är tillräckligt starkt i dag för att tas på allvar. Många socialistväljare, även från Parti de gauche som kan jämföras med Vänsterpartiet, strömmar över till FN. Ledningen för UMP, den klassiska center-högerkartellen, flörtar alltmer öppet med FN. Nästan varannan UMP-väljare förordar enligt färska opinionsundersökningar ett närmare samarbete i val med FN.

Franska väljare röstar inte bara på Marine Le Pen. De röstar på partiet och dess aktiva sympatisörer. En allt större skara av människor med brokig bakgrund och till dels mycket extrema åsikter.Det finns all anledning att vara på sin vakt inför framtiden. Nationella fronten vid makten kan innebära överraskningar som ingen utanför extremhögern vill få uppleva.

Jean- Francois Copé heter ledaren för UMP, den traditionella högern i Frankrike. Igår kväll var han gäst i det stora politiska programmet i France 2, Des paroles et des actes ( i översättning Ord och handlingar). Han fortsätter att vrida sitt parti högerut. På frågan vem han föredrar av Francois Hollande och Marine Le Pen har han inget tydligt svar. Immigrationspolitiken kommer att hårdna ytterligare om han får makten i Frankrike.

UMP är en kartell av center- och högergrupper inom den franska politiken. Politiker som den förre premiärministern Jean-Pierre Raffarin kan betraktas som en socialt orienterad mittenpolitiker. Raffarin är glasklar i sitt stöd för Hollande i en eventuell slutduell med Le Pen inför nästa presidentval.Copé däremot ligger på UMP:s högerflygel. Det är den senare som är partiets ledare. Han fullföljer den högervridning som påbörjades under Nicolas Sarkozys tre sista år vid makten. Romerna som inte har klara papper ska utvisas. Copé är också beredd att rucka på den gamla principen att den som är född i Frankrike ska få franskt medborgarskap. Den som söker medborgarskap måste visa att han eller hon förtjänar det genom att uppfylla olika krav. Han driver assimileringslinjen hårdare än UMP tidigare gjort. En restriktivare hållning mot invandrare kopplas till en hårdare kriminalpolitik. Han kräver att redan 13-åriga barn ska kunna dömas till någon form av tillsyn. Han kräver också att staten satsar mer pengar på att bygga nya fängelser samtidigt som han vill minska den offentliga sektorn med ungefär 20 procent. Gigantiska nedskärningar går ut över den sociala sektorn men det ska ändå satsas mer pengar på repressiv brottsbekämpning.

Jean-Francois Copé är en impopulär politiker. Han kommer först på trettionde plats över de populäraste politikerna i landet, långt efter den mycket impopulära presidenten Francois Hollande. Hans väljarkår är trots det välvilligt inställd till UMP-kartellens högervidning Hela 44 procent av dess  väljarkår stöder idén om formell samverkan med Nationella Fronten.

Den franska högern drivs alltmer i armarna på Nationella fronten i frågor som rör invandring och brottsbekämpning. Däremot är klyftan stor mellan UMP:s försvar för Europa och euron och Nationella frontens krav på att lämna eurosamarbetet. Nationella fronten är mycket mer nationalistiskt och protektionistiskt än UMP.

Det kan tyckas märkligt att väljarna inte nöjer sig med UMP:s relativt hårda linje i invandringsfrågan. Deras ekonomiska politik är trots allt betydligt mer realistisk än Nationella frontens. Förmodligen är besvikelsen idag så stor över både UMP och vänstern  i breda väljargrupper att Marine Le Pen verkar vara det enda alternativet som återstår. Det är  verkligen en obehaglig utveckling som sker i landet. Hollande och hans regering har rekordlåga opinionssiffror och saknar helt stöd bland väljarna. UMP drar knappast någon fördel alls av missnöjet med den nuvarande majoriteten. Det gör inte heller partierna till vänster om socialisterna. Stödet går istället till den extrema högern.

Jean-Francois Copé skäller vildsint på Hollande. Han kritiserar Le Pen men har en egen agenda som alltför mycket påminner om hennes. UMP legitimerar på det sättet Nationella fronten genom sin retorik och sina förslag. De kommande kommunalvalen som avgörs i mars kommer att berätta en hel del om hur utvecklingen mot nästa presidentval kommer att gestalta sig.

Det pågår ett obetydligt fyllnadsval i departementet Var i Provence. Ett val till en kanton, en form av landstingsval. Icke desto mindre drar resultatet från den första valomgången blickarna till sig från hela Frankrike. Jordskredsseger för Nationella fronten.

Alla franska val sker i form av majoritetsval. En person står som slutsegrare i en valkrets. Om ingen kandidat får mer än 50 procent av rösterna i den första valomgången sker en andra valomgång mellan de två bäst placerade. Majoritetsval gynnar starka partier. De gröna och nationella fronten saknar därför i allmänhet nästan helt representation i det nationella parlamentet. Regionala skillnader kan påverka så att det trots allt förekommer representanter för småpartier i de regionala och kommunala folkförsamlingarna.

I detta kantonalval får nu Nationella frontens kandidat 40.5 procent av rösterna. Den förre kandidaten för samma parti som i detta val ställer upp som oberoende kandidat får närmare 10 procent. Tillsammans har alltså extremhögern drygt 49 procent av avgivna röster.

Inte nog med det. Näst bästa röstetal går till högerns (UMP:s) kandidat som får drygt 20 procent. Kommunistkandidaten som stöds av socialistpartiet får 14.5 procent och den gröna kandidaten 9 procent. De andra valomgången blir en uppgörelse mellan Nationella frontens och UMP:s kandidater.

Södra Frankrike, särskilt området Provence, är ett starkt fäste för Nationella fronten. Detta valresultat sänder ändå viktiga signaler till hela Frankrike. Nästa år är det kommunalval i hela landet och det finns anledning att undra hur det kommer att gå i en rad kommuner i landet. Fyllnadsvalet pekar på det djupa missnöje som finns med Francois Hollande och hans regering. Det visar att invandrarfrågan är het och att väldigt många fransmän intar en skeptisk hållning till att tillåta principer om familjeåterförening och att öppna gränser för såväl arbetskraftsinvandring som till att stödja flyktingar som söker sig till Europa. Marine Le Pen har nu höga förtroendesiffror, högre än Hollande. Var tredje fransman menar att hon är en politiker att respektera.Det är i dagsläget ingen orimlighet att hon kommer att bli en av de två kandidaterna som går vidare till en andra valomgång i ett presidentval.

Nästa söndag ska de två bäst placerade kandidaterna göra upp om segern i fyllnadsvalet i Var. Socialistpartiet uppmanar sina väljare att rösta på UMP:s kandidat för att stoppa Nationella fronten. Men det lär inte räcka. Med 49.5 procent i potten redan från den första valomgången lär det blir svårt att få majoritet mot extremhögern. Ett val av begränsad betydelse men symboliskt viktig. Och detta pekar mot en allt mörkare situation när det gäller hur det politiska landskapet målas i Frankrike.

Romerna skapar konflikt mitt i regeringen. Det handlar om integration av ett folk som möter starkt folkligt motstånd, som lever i marginalen av samhället och som med sin tradition och historia finner sig i att leva utanför och under fruktansvärda sociala förhållanden. Frankrike lever i dag med starka etniskt-kulturella spänningar som växer till en allt mer avgörande politisk fråga.

Regeringens inrikesminister Manuel Valls har nyligen deklarerat att romerna inte vill integrera sig. Han formulerar en ståndpunkt som säkerligen delas av en stor majoritet av franska folket (opinionsmätningar pekar i den riktningen) men inte desto mindre är djupt problematisk som ståndpunkt. Denna ståndpunkt är inte mer saklig än uppfattningarna under 30- och 40-talen i Tyskland om att judar föredrog att bo ihop  och inte ville blanda sig med andra grupper i samhället.

Självfallet leder motsättningarna mellan romer och majoritetsgrupperna i samhället till spänningar där båda sidor får anledning att rikta kritik mot varandras beteenden. Majorietetssamhället pekar på romernas boendeförhållanden och att grupper av romska barn ägnar sig åt stölder av turister i de stora franska städernas turistområden. Det pekas också på romska maffiagrupper som växer upp och skapar ökad kriminalitet.

Det gröna partiets representant i regeringen, Cécile Duflot, anklagar Manuel Valls för att bryta mot grunden i den så kallade republikanska pakten när han  pekar ut en etnisk grupp och anklagar den för att som grupp uppvisa brott mot lagar och mot republikens grundvärden. Hon upprörs särskilt av att han påstår att romerna som grupp inte vill integrera sig i det franska samhället. Hon menar med rätta att han ägnar sig åt diskriminering och att detta är allvarligt, särskilt från en ledamot i en vänsterregering med ambitioner att försvara de mänskliga rättigheterna till hundra procent.

Det finns skäl att påpeka att majoriteten har ett ansvar att stötta och hjälpa minoriteter. Manuel Valls ligger däremot närmare den hållning som den gamla regeringen intog när den på ett uppseendeväckande brutalt sätt utvisade romer från Frankrike för några år sedan. Den republikanska högern, det vill säga främst partiet UMP som bildade regeringsmajoritet under Nicolas Sarkozys tid vid makten, betonar traditionellt än mer kravet på att Frankrike har en identitet och att denna identitet är kopplad till landets historia. Identiteten är sekulär, västerländsk och kopplad till de befolkningsgrupper som bott i landet före invandringen på 1950-talet. Det innebär inte att den republikanska högern är rasistisk i meningen att den avvisar alla som kommer från andra kontinenter eller avvisar romer. Men nya grupper ska anpassa sig till den traditionella identiteten. Gör de inte det kan en lösning vara utvisning.

Vänstern är mer splittrad. Manuel Valls kan nog räknas till samma grupp som högern medan de gröna med Cécile Duflot i spetsen öppnar för mer av mångkulturellt tänkande. Stora delar av vänstern tenderar att vara kritisk till exempelvis förbud mot burqa i skolorna. De menar att de republikanska värdena också innefattar en öppenhet för nya kulturer i det franska samhället.

Romerna blir en mycket känslig fråga i Frankrike.Den blir också politisk inför kommunalvalen nästa år. Borgmästare från alla partier som vill bli valda tvingas anpassa sig och skärpa tonen mot minoriteterna i sina kommuner för att få majoritet för sin kandidatur i valet. Frankrike uppvisar i dag drag av att på ett mentalt plan vara ett segregerat land. Invandringsfrågan och hållningen till minoritetskulturer är den mest brännande av alla politiska frågor.Många fransmän vill rensa landet från grupper som de menar inte självmant anpassar sig till den sanna franska identiteten. Socialisterna är pressade och kommer att göra koncessioner. Endast de gröna har en sådan väljarbas att de kan agera starkt för de mänskliga rättigheterna kring romerna.

Manuel Valls har nu delvis bett om ursäkt för vissa tillspetsade formuleringar kring romerna. Det handlar om två steg framåt och ett  bakåt i kampen mot romerna, för nya utvisningar. President Hollande hukar och försöker i vanlig ordning att balansera olika uppfattningar.

I bakgrunden finns Marine Le Pen. Hon kan med ett belåtet leende konstatera att hennes åsikter är i högsta grad  finns på agendan. Hennes egna trupper får  öppet stöd av den republikanska högern men också i någon mån från socialistpartiet. I varje fall har socialistregeringens inrikesminister intagit en för henne godkänd hållning.