Lindbom på franska

Francois Hollande fortsätter att tappa stöd i väljaropinionen. Den senaste månaden har han förlorat ytterligare 5 procent av sin popularitet – ett ord som verkligen inte kan användas om honom längre. Ynka 21 procent av franska väljarna stöder honom enligt Ipsos senaste mätning. Det är långt under de lägsta sifforna under båda företrädarna Jacques Chiracs och Nicolas Sarkozys presidentperioder. Det är en oerhört låg siffra för en sittande president i Frankrike.

Premiärminister Jean-Marc Ayrault ligger lika risigt till i opinionen. Nu börjar ledande socialister att klaga öppet. I dag steg Malek Boutih fram. Han var tidigare ledare för SOS Racisme och är numera ledamot av den socialistiska gruppen i nationalförsamlingen. Han kräver ett byte av premiärminister och en förnyelse av ledamöter i regeringen. Det är första gången som en så högt uppsatt socialist ställer dessa krav. Även socialisternas borgmästarkandidat i Paris, Anne Hidalgo säger till en radiokanal att hon anser att regeringen bör fönyas. Däremot pekar hon inte specifikt ut några personer med namn.

Kommunalvalen i mars närmar sig. Oron bland förtroendevalda socialister ökar. I vilken utsträckning kommer de dåliga opinionssiffrorna att påverkas deras chans att återväljas som borgmästare? I Frankrike tänker alla politiker först och främst på sig själva. Därefter tänker de igen på sig själva och möjligen därefter på partiet. En president och en regering med så usla opinionssiffror hotas av svek och kanske rent av myteri på vissa håll. Vänsterpartiet och de gröna har redan markerat avståndstagande från regeringen trots att de ingår i regeringsmajoriteten. Den mest regeringsvänliga av centerledarna, Francois Bayrou, har nu bildat koalition med den andre centerledaren Jean-Louis Borloo som tveklöst väljer högern framför vänstern när det kommer till regeringsförhandlingar. Hollande står i dag ensam med sitt socialistparti och även där börjar nu en och annan att visa bristande  tålamod med den officiella politiska linjen.

När kan Hollande tänka sig att göra en regeringsombildning? Och vem blir då premiärminister? Han lär inte byta premiärminister för valen till kommunerna och till Europaparlamentet som inträffar i mars respektive maj nästa år. En ombildning nu skulle visa på svaghet, menar de utomstående politiska bedömarna i Paris. Efter Europavalen kommer säkert en stor ombildning. Krisen kan vara så långt gången då att det också är för sent att dra fördel av en ombildning. Hollande och hans regering kan då ha sjunkit så djupt att det är svårt att lyfta igen.

Det finns i dag tre namn som förekommer i spekulationerna som efterträdare till Jean-Marc Ayrault. Det hetaste namnet är inrikesminister Manuel Valls. Han är Frankrikes mest populära politiker just nu och unik för sina höga siffror i en regering som i övrigt får bottensiffror. Han driver en hård linje i politiken mot invandrare och han betonar starkt värden som lag och ordning. Han är nästan för populär för att Hollande ska våga utse honom. Han är till och med ett potentiellt hot mot Hollande inför presidentvalet 2017. Han kan, särskilt om han blir premiärminister, utmana Hollande om vem som kandiderar som socialisternas man i presidentvalet.

Martine Aubry är ett annat starkt namn. Hon var generalsekreterare i partiet fram till månaderna efter förra årets presidentval. Nu bidar hon sin tid i Lille där hon är borgmästare sedan många år. Hon har ett starkt stöd i partiapparaten till skillnad mot Valls som är populär bland väljarna. Aubry är stark och självständig och skulle rimligtvis kunna både stärka regeringens band med partiet och stärka regeringens profil mot väljarna. Hon är en tyngre politiker än Ayrault.

Det tredje namnet är Claude Bartolone. Han är i dag nationalförsamlingens talman. Han är smart och smidig och har vågat utmana regeringen vid ett par tillfällen trots att han sitter i talmansrollen. Han står lite till vänster om Hollande. Kopplas snarare ihop med Arnaud Montebourg. Den senare är en av de få som förvaltar traditionen från socialistpartiet på Lionel Jospins tid, åren fram till 2002. En traditionell socialist med nationalstiska och protektionistiska drag. Bartolone kan tänkas balansera Hollandes socialliberala framtoning och liksom Aubry lugna alla de partiaktiva som uppfattar att regeringen i dag går näringslivets ärenden mer än de löneanställdas.

Det är omöjligt att avgöra vem som får efterträda Ayrault när den dagen kommer. Men sannolikt måste Hollande göra en regeringsombildning under 2014. Han måste då ta in en person som ledare för regeringen som han inte kan lita på i samma utsträckning som han litar på Ayrault. Hollande vill sannolikt inte ha någon av dessa tre kandidater. Det är säkert med stor vånda som han närmar sig denna fråga. Och han vet att hans liv som president avgörs 2014. Han har lovat väljarna att krisen ska avvärjas under detta år. Lyckas han inte minska statsskulden, dra ner arbetslösheten och visa tillväxtsiffror i ekonomin under 2014 är han sannolikt dömd att förlora presidentvalet 2017.

Fransmännen förefaller för sin utländska omgivning som hetlevrade personer inom politiken. Det görs revolution eller revolt med jämna mellanrum och de politiska diskussionerna är ofta präglade av tydliga motsättningar. Samtidigt finns det en mitten också i Frankrike. Det finns partier som varken kallar sig höger eller vänster. I dagens inrikespolitiska läge börjar dessa mittengrupper att vädra morgonluft. Faktum är att de går framåt i vissa opinionsmätningar precis som Nationella fronten.

General de Gaulles konstitutionsförslag som skapade den femte republiken har majoritetsval på alla nivåer, från lokala val till parlaments- och presidentval. En person står alltid som slutsegrare i sin valkrets. Det skapar precis som i England en form av tvåpartisystem. I Frankrike har det under femte republiken lett till socialistiska eller gaullistiska (höger) ledare med ett undantag. I presidentvalet 1974 lyckades den unge och hyperbegåvade och aristokratiske Valéry Giscard d´Estaing erövra presidentskapet genom att besegra såväl gaullisternas Jacques Chaban Delmas som socialistkandidaten Francois Mitterand. Han gjorde det med valbudskapet Oui, mais…” (Ja, men…) Han stod för en kontinuitet i förhållande till den förre presidenten, gaullisten Georges Pompidou, men med en rad förslag på moderniseringar av ett mycket konservativt Frankrike. Han utvidgade starkt rätten till abort och sökte på olika sätt minska avståndet mellan makten och folket i landet. Men – och det är viktigt – han var mittenhöger (centre-droite) och inte mittenvänster (centre-gauche).

Sedan Giscard d´Estaings period vid makten har ingen mittenpolitiker utsetts till president. Däremot har vissa högerpresidenter utsett en utpräglad mittenpolitiker till premiärminister. Senast skedde det när Jacques Chirac efter valsegern 2002 utsåg Jean-Pierre Raffarin till sin premiärminister.

Inför den andra valomgången i senaste presidentvalet hände något exceptionellt. Francois Bayrou, ledaren för ett av mittenpartierna (Modem) gav i en röstförklaring sitt stöd till Francois Hollande framför Nicolas Sarkozy. Bayrou fick ingen belöning av Hollande för det stödet efter den senares valseger. Hollande vågade inte stöta sig med sin vänsterflygel och med Front de gauche som är närmast att jämföra med det svenska Vänsterpartiet. Han skulle spräckt sitt stöd till vänster om han vidgat sin majoritet  till att också omfatta ett mittenparti. Det tragikomiska i detta är att han i dag driver en mittenpolitik i de flesta frågor och trots att han inte tog in Bayrou i regeringen ändå förlorat sitt stöd hos Front de gauche.

Bayrou blev missnöjd och har nu återvänt till sin position som centre-droite. Han har i dagarna gått samman i en union med UDI som är ett lite mer högerorienterat mittenparti, lett av Jean Louis Borloo. De ska nu tillsammans söka utnyttja det missnöje som finns hos väljarna både med socialisterna och med högeralliansen UMP. De kommer också att i första hand söka allianser med UMP för att uppnå majoritet. Kanske kan någon av kandidaterna Bayrou och Borloo bli en allvarlig utmanare till de tre stora presidentkandidaterna inför 2017; Hollande, Marine Le Pen och någon från UMP – oklart  idag vilken.

Modem och UDI har liknande partiprogram men olika framtoning. Bayrou som leder Modem är en mer traditionell, katolskt inspirerad mittenpolitiker. Han har sitt stöd i mindre städer och på landsbygden. Han talar om etik och om goda seder; han betonar den franska republikens traditioner men han gör det från en mer social utgångspunkt än högern. Borloo är kulturradikalen men med en mer marknadsliberal profil. Han är förmodligen helt agnostisk och mer intresserad av modern kultur i storstaden än gotisk katedralarkitektur. Hans katedral är snarare det mondäna cocktailpartyt i Paris. Han är gift med Béatrice Schönberg, en känd tevejournalist. Vem Bayrou är gift med är det nog ingen i Paris som ens orkat ta reda på.

Dessa två herrar ska nu försöka driva mittenpolitik tillsammans och hålla sams så länge som möjligt innan de båda börjar klösa ögonen ur varandra i kampen om att bli mittens presidentkandidat 2017. Det är inte alls givet vem som vinner. Båda är extremt motiverade för att nå maktens topp. Det enda som talar emot Borloo är att han tidigare visat intresse för att nå höga positioner men hoppat av innan dessa planer konkretiserades på allvar. Bayrou är en man som förefaller ständigt aktiv i att nå höga positioner. Hans tråkighet ska alltså inte förväxlas med blyghet och tillbakadragenhet.

Mitten har trots en inbyggd spänning mellan UDI och Modem stärkt sin ställning genom den nya alliansen. Mitten kan bli ännu starkare om den lyckas locka över några av de mer mittenorienterade partierna inom UMP:s allians. Sarkozismens allt fränare hållning mot invandrare kan locka över en del mer socialkonservativa och socialliberala grupper inom UMP till gemenskapen med Bayrou och Borloo.

Jag stämmer träff med en av mina vänner i Paris. Han har bott här i över ett decennium och får i dag räknas som mer fransk än svensk. Vi möts på restaurangen Pramil på rue Vertbois i den norra delen av Marais, ett av Paris mest charmiga kvarter med ett livligt kulturliv och flera fina restauranger. Ägaren, en man i den övre medelåldern, går omkring i vit kockmundering och visar upp en ståtlig mage. Han har njutit av livets goda, det kan vi se på kroppsomfånget. Och vi njuter av hans kök som är klassiskt franskt och mycket välsmakande. För 33 euro äter jag en trerätters middag bestående av en kaka gjord på blomkål (!), havsaborre med auberginer och oliver samt en hallonkaka till efterrätt. Varje rätt är värd kontemplation. Du äter och talar om vad du äter. Maten är värd det.

Varför är Frankrike så gammalmodigt? Jag frågar min vän som dagligen analyserar det franska samhället i sin yrkesroll som skribent och föreläsare. Vi har båda läst om de senaste händelserna  i Bretagne där grisbönder bränt bilar och på det skarpaste bekämpat regeringens förslag om att införa en miljöskatt på miljöovänliga transporter. Reaktionerna har blivit så starka att regeringen igår beslöt att dra tillbaka förslaget. Inte definitivt men i varje fall på obestämd framtid. Det är för övrigt det sjunde skatteförslaget som regeringen dragit tillbaka eller omarbetat efter sitt tillträde för arton månader sedan, enligt dagstidningen Le Monde.

En regering ska vara stark för att få igenom nya reformer i landet om dessa reformer hotar någon stark intressegrupp i landet. Bönderna har hållits under armarna av rikliga EU-bidrag i decennier och deras jordbruk moderniseras inte i samma takt som i länder som Tyskland, Danmark och Sverige. Enligt analytiker på området blir det en kollision mellan böndernas höga kostnadsläge och den förhållandevi låga sofistikeringsnivå i både tillverkningsmetoder och  i de produkter som tillverkas. Det går inte att producera som länder i Asien och sälja varorna till betydligt högre priser. Kedjan med mellanhänder lär också fördyra.

Nu gäller det inte bara jordbruket. Frankrike har samma problem med bilindustrin. Frankrike sitter fortfarande fast i sitt centralistiska tänkande, säger min vän vid matbordet. Kanske är det bara Tyskland i Europa som har förutsättningar att producera bilar men fransmännen kan inte släppa tanken på att äga bilfabriker. Regeringen fortsätter att pumpa in pengar i en industri som inte längre är lönsam.

Frankrike lyckas fortfarande producera lyxartiklar – där finns en efterfrågan från kunder inom och utom landet – och att tillverka tåg och flygplan. I övrigt ser det mörkt ut. Men Frankrike har självbilden av att vara ett stort industriland och bränner miljarder på att upprätthålla den bilden.

Bakom de klassiska liberala argumenten om för hög företagsbeskattning och rigid arbetsrätt finns en viss men ändå begränsad substans. Ett land som Sverige har kunnat förena hög välfärd och trygghet för människor med god lönsamhet i företagen. Snarare är det oförmågan i Frankrike att förändra produktionsinriktning, släppa på protektionismen och skapa en bättre samverkan mellan fack och arbetsgivare. Det finns i landet en misstro mot förändringar som är direkt hämmande för näringslivets utveckling och en modernisering av den offentliga sektorn.

I Sverige pågår debatten om farorna med alltför mycket bruk av mobiltelefoner. Föräldrar ser inte sina barn utan bara sina sms och facebooksidor. Det slår mig när jag åker tunnelbana i Paris att nästan ingen har sin mobil framme. En middag med en fransman avbryts inte av att det piper i hans telefon och att han måste läsa om vad hans vänner gör för ögonblicket.

Jag pratar om utbrändhet med en fransman som sitter på en chefspost på en av de stora bankerna. Han läser aldrig jobbmail hemma på kvällarna eller under helgen. De flesta yrkesarbetande har inte ens tillgång till sina jobbmail utanför arbetsplatsen. Tänk vilken efterblivenhet i fråga om uppkoppling och tillgänglighet. Men denne fransman kan heller inte peka på några fall av utbrändhet i hans omgivning på jobbet eller i vänkretsen. I Sverige är utbrändhet ett allvarligt problem.

Fransmännen har mobiler och facebooksidor men deras liv kretsar inte kring dessa fenomen. Jag återvänder till min vän på restaurang Pramil. Det franska köket som vi avnjuter har tusentals rätter och ännu fler varianter på temat. Men det är klassiskt. Vi känner igen dess grundkoncept och de så kallade etniska restaurangerna i stan är ändå på marginalen. Bagerierna serverar samma onyttiga baguetter som alltid och det är nästan omöjligt att få tag på rågbröd i denna stad.  Kaffet smakar som det alltid gjort – illa – och du får gå kilometer i huvudstaden för att få tag på en latte.

Listan kan göras hur lång som helst. Frankrike är gammalmodigt och traditionellt i många avseenden men då måste man jämföra med länderna norrut i Europa. Och det gör franska analytiker av samhällsfrågor i dag. Alla talar bara om Tyskland och ibland om USA, Storbritannien, Nederländerna och Sverige.

Det måste samtidigt säga: Förändring är inte alltid bra och många gånger kan jag verkligen i den franska miljön. Tänk så skönt att min vän och jag nu suttit i tre timmar till bords på Pramil och ingen av oss har ens haft tanken på att ta fram våra mobiler. Nu betalar vi, reser oss från bordet och går ut i Parisnatten. Vi gör en snabb koll på våra telefoner men stoppas snabbt ner dem igen. Vi har faktiskt några ämnen ytterligare som vi måste avhandla innan han springer ner i tunnelbanan och jag promenerar mot min bostad.

Det ser fortsatt bekymmersamt ut för den franska ekonomin. Det står klart när septembersiffrorna har redovisats. Arbetslösheten under en månad har ökat med 60 000 personer, nu till den obehagligt höga siffran 3 300 000. Tillväxten däremot står och stampar kring 0. Hur ska ett land kunna minska sin arbetslöshet när företagen inte producerar tillräckligt eller snarare säljer för dåligt. Exporten har varit ett stort franska problem i tio år. Och den inhemska konsumtionen har stagnerat. Människors köpkraft bara minskar. Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå att Frankrikes kris består och snarare förvärras år från år.

Francois Hollande står i skottgluggen för all den kritik som kommer från såväl företagare som fackliga organisationer, den politiska oppositionen till höger och till vänster och medborgarna i största allmänhet. Häromdagen förklarade presidenten -för vilken gång i ordningen kan vi inte minnas längre – att hans politik ligger fast, att det vänder kring årsskiftet men att han och hans regering varje dag arbetar för högtryck på att förändra situationen till det bättre.

Denna positiva inställning är förstås nödvändig för en regering men är den trovärdig? Ekonomer menar att det går att tillfälligt minska arbetslösheten genom olika statliga stödinsatser och det görs. Det kan alltså möjligtvis bli en liten minskning av arbetslösheten om några månader. Men få eller inga tror att den blir bestående. Regeringen vågar inte förändra politiken drastiskt och med små justeringar lär inget hända. Vänsteroppositionen kräver att åtstramningspolitiken avskaffas. Låt underskottet växa om nödvändigt. Det viktiga är att ge människorna i landet större ekonomiskt svängrum för att kunna konsumera. Satsa på företagen, säger företagarna och de liberala ekonomerna. Stäng gränserna, säger Marine Le Pen som också förordar en återgång till francen.

Hollande och hans regering vågar inte överge målen att minska underskottet eftersom den då får hela EU och finansvärlden emot sig och det skulle äventyra landets ställning. Regeringen kan inte sänka skatterna och avgifterna för företagen och liberalisera lagarna som reglerar till exempel uppsägningar. Då skulle den undergräva det sista som finns av förtroende i de egna leden. De kan förstås inte heller ansluta sig till en protektionistisk linje som Nationella fronten och vissa på yttersta vänsterkanten kräver. Det vore ren självmordspolitik för landet.

Hollande och hans regering gör som Sarkozy och tidigare regeringar. Försöker balansera mellan de olika positionerna. Inta en moderat mittenlinje och hoppas på en konjunkturökning i Europa. Frågan är vad Francois Hollande säger till sina väljare om arbetslösheten fortsätter att öka också de första månaderna 2014. Då har hans löfte om bättre tider för fransmännen inte infriats. Då står han där med historiens sämsta opinionsstöd och en ytterligare förvärrad ekonomisk kris.

Hollande och hans socialistiska regering har gjort en del bra saker. Framförallt har den skapat förutsättningar för samtal mellan fack och arbetsgivare. Dessa samtal har lett till flera viktiga avtal som gjort situationen på arbetsmarknaden mindre explosiv och hindrat många olönsamma strejker. Den har inrättat en stor bank, till hälften statlig och till hälften privat (Bpi France) , med goda ekonomiska förutsättningar att stödja lovande industriprojekt i landet, både på nationell och regional nivå.

Frankrike befinner sig i en strukturell ekonomisk kris. Landet har svårt att moderniseras. Visst finns det anledning att vara skeptisk mot en del av näringslivets krav på avregleringar som leder till en otryggare arbetsmarknad för de anställda. Men det hindrar inte att landet har en övertung offentlig sektor. Det kan inte vara effektivt med 30 000 kommuner. Många offentliganställda har anställningsvillkor som vida överstiger den nivå som fransk ekonomi tål. Hela den offentliga verksamheten är så in i detalj reglerad att den kväver möjligheterna till utveckling för de anställda i lika hög grad som för myndigheterna och kommunerna i sig.

Många insiktsfulla bedömare i Frankrike brukar sammanfatta sin kritik mot de politiska ledarna med orden: ”Det saknas mod”. Frågan är hur långt landet ska löpa mot katastrof innan någon på allvar vågar utmana alla gamla regler och föreställningar och ge landet en chans att vitaliseras. Och måtte de politikerna inte komma från Nationella fronten.