Lindbom på franska

Francois Hollande har ännu inte reglerat sina kärleksaffärer. Om några veckor ska han till USA på officiellt statsbesök. De amerikanska tidningarna frågar sig om han kommer att ta med sig sin första eller andra flickvän på resan. Konstitutionen är klar: Det finns ingen första dag i landet men praxis säger något annat.

Fransmännen älskar avslöjanden om kända personers kärleksaffärer och med tidningen Closers avslöjanden om President Hollandes affär med skådespelerskan Julie Gayet har de fått sitt lystmäte. Tidningen har närmat sig policyn i den anglosaxiska pressen att även granska det intima livet hos en statschef. Nu vet alla – eller anser sig alla veta – vad som försiggått kring Hollandes affär med Julie Gayet. Alla vet hur han tog sig på scooter till kärleksnästet några kvarter från Elyséepalatset men också att livvakten kom upp nästa morgon med färska croissanter till paret i lägenheten på Rue de Cirque (Cirkusgatan (!))

Den viktiga frågan är hur Hollande hanterar sina kärleksrelationer i sin roll som landets statschef. Han hade kunnat välja att hålla sin partner Valérie Trierwiler utanför politiken från början. Hon hade kunnat fortsätta att arbeta som journalist. Han hade kunnat bryta traditionen med att presidentens partner får ett eget kontor i Elyséepalatset med eget apanage. Han hade kunnat fullfölja den linje han i någon mening slagit in på genom att aldrig gifta sig med sina partners. Han var aldrig gift med Ségolène Royal heller. Istället drar han in Valérie Trierweiler i presidentarbetet. Hon har åkt runt i landet och deltagit i ceremonier som varit helt kopplade till presidentskapet. Nu när hans relation med en annan kvinna avslöjas ångrar han säkert detta.

Enligt uppgifter i Le Nouvel Observateur hade Hollande önskat avsluta relationen med Valérie Trierweiler omedelbart efter avslöjandet i Closer. Men hon fick ett sammanbrott, togs in på sjukhus och är fortfarande uppenbarligen inte återställd. Enligt samma tidning har hon heller inte för närvarande några avsikter att packa väskan och lämna sin partner, presidenten. Hollande har lovat ett besked före USA-resan den 11 februari. Dagarna tickar och han är i en besvärlig situation. Åter en gång befinner han sig i ett läge där han, som alltid vill hålla alla dörrar öppna och hoppas att det löser sig, tvingas inse att avsaknad av tydliga beslut leder till svåra konsekvenser. Hans företrädares älsklingsord var ”trancher” (=fatta avgörande beslut). Hollande härskar mer genom att hålla alla dörrar öppna.

Hollandes affär med en ny kvinna och oviljan eller oförmågan att bryta i tid med den tidigare relationen påverkar nu hans förmåga att med kraft styra landet. Han störs förstås av uppmärksamheten i sig kring hans relation med två kvinnor. Men otydligheten hur han tänker agera i denna fråga får alltså även konsekvenser för bilden av Frankrike utomlands. Han borde verkligen bestämma sig för att endast den folkvalda presidenten företräder landet. Dennes partner i singular eller plural har inget med politiken att skaffa.

De är fler än 600 000. Alla dessa människor visar sitt gillande på Facebook av den numera ökände komikern Dieudonné som i sina föreställningar på teatrar i Frankrike, Belgien och Schweiz visat en öppen antisemitism. Inrikesministern Manuel Valls har nu satt hårt mot hårt och med lagens hjälp och med stöd av lokala politiker lyckats stoppa ett antal av föreställningarna. Den här gången är det ett folkligt uppror, inte minst från utsatta förortsområden, som visar ett obehagligt ansikte. Rasismen finns överallt i Frankrike.

Dieudonné är en sedan länge känd artist i Frankrike. Han har uppträtt sedan 90-talet med olika föreställningar, bland annat på egen teater i Paris, där han häcklat olika samtidsfenomen. Från början antirasist har han utvecklat en motsatt hållning. Hans kritik mot Israel har under åren tagit sig alltmer rasistiska drag. En kritik av staten Israels politik har övergått till att bli ett fördömande och ett hån av det judiska folket. Med detta har följt en politisk omsvängning. I dag stöder Dieudonné Nationella frontens politiska linje.

Det senaste uppmärksammade inslaget i Dieudonnés förkunnelse från teaterscenen är ett uttalande där han apropå en känd judisk tevejournalist beklagar att gaskamrarna inte var mer effektiva under andra världskriget. Detta utspel fick inrikesminister Manuel Valls att skrida till aktion och med lagens hjälp förbjuda hans föreställningar. Det har skett, också tack vare stöd av borgmästarna och polisprefekturen i en rad franska städer dit Dieudonné planerat att komma under dessa vinterveckor. Det förefaller som om han nu givit upp försöken att tills vidare fortsätta sin turné i antisemitisk propaganda.

Debatten som nu råder i Frankrike  och fyller tidningssidor och bästa programtid i tevekanalerna handlar om rasism kontra yttrandefrihet. En del debattörer anser att ett förbud mot Dieudonnés föreställningar bara gynnar rasisterna. Det finns också en stark ström av raseri bland många fransmän mot etablissemanget. Antisemitismen är en del av detta raseri. Det handlar om samma typ av tänkande som vi känner igen från andra länder och andra perioder i historien. Judarna har en dominerande och oförtjänt stor roll i ledningen av samhället, inte minst i medierna. Dieudonné kanaliserar en frustration som finns bland inte bara bland vita lågutbildade som levt i Frankrike i generationer och väljer att rösta på Nationella fronten utan som i detta fall finns också bland många invandrare. Denna protest som uppstått till stöd för Dieudonné riktar sig inte mot muslimsk och svart invandring – Dieudonné har själv en svart pappa – utan mot judarna.

Vintern 2014 präglas Frankrike av en växande opinion som stöder Marine Le Pen och som kan ge henne och hennes parti stora framgångar i kommunalval men främst i Europavalet i maj. Detta parti riktar udden mot muslimerna. Samtidigt representerar Dieudonné med sin teaterverksamhet en annan politisk extremism, mot judarna. Två rörelser som tillsammans ger uttryck för en stark frustration i det franska samhället. En frustration som är politisk, social och ekonomisk. Den är också ett bevis på att stora grupper i landet förlorat kompassen i viktiga värderingsfrågor. Respekten för yttrandefriheten blir snarare en ursäkt för att ge sig på och slita människans lika värde oavsett ras, kön och sexualitet i stycken.

Staten och regeringen tar nu sitt ansvar genom att förbjuda denna rasistiska propaganda förklädd i teaterns form. Det är bara att hoppas att ledningen av landet kan fatta så kloka beslut och återupprätta respekten för de demokratiska värdena i en sådan omfattning att frustrationen bland medborgarna minskar och därmed hatet.

Året 2014 kan verka vara ett mellanår för de franska politiker som styr landet eller strävar efter att återta makten vid nästa president- och parlamentsval 2017. Icke så:  vår är det först val i mars till 36 000 kommuner i landet. I maj är det i Frankrike som i övriga EU-länder dags för val till EU-parlamentet. Dessa val höjer den politiska temperaturen i landet och ett mycket tydligt resultat i någon riktning kan påverka rikspolitiken.

Kommunalvalen i mars innebär en möjlighet för den traditionella högern, UMP, att göra en opinionsmässig attack mot den sittande presidenten och hans regering samtidigt som den kan erövra flera viktiga städer. Paris är åtråvärd ur maktsynpunkt. Här pekar opinionsmätningarna dock mot en seger för socialistkandidaten Anne Hidalgo. Högerns kandidat Nathalie Kosciusko-Morizet har bekymmer med en rad interna revolter mot hennes sätt att driva valrörelsen, framförallt att styra utformningen av listorna över högerkandidater till de olika borgmästarposterna i de tjugo arrondissemangen (stadsdelarna) i stan.

I Lyon styr också socialisterna genom Gérard Collomb, en av partiets starkaste maktspelare som valt att satsa på att styra Frankrikes näststörsta stad framför att bli minister i regeringen. Det lär bli svårt för högern att vinna i Lyon

Marseille är Frankrikes tredje stad. Där styr en högerman sedan många år, Jean-Claude Gaudin. Även han lär sitta kvar efter valet. Marseille styrs förvånansvärt från höger med tanke på att staden sedan generationer är känt för att vara en arbetarstad med en viktigt hamn vid Medelhavet. Men högern styr där liksom vänstern styr i Paris och Lyon som är betydligt mer borgerliga till sin prägel och mer tjänsteorienterade. Men franska socialistpartiet har alltid varit ett medelklassens parti, ungefär som folkpartiet i Sverige, och attraherar den typen av väljargrupper som finns i storstäder, tjänstemän på mellannivå

Nationella fronten (FN) lär inte vinna mer än högst ett tjugotal kommuner i storleksordningen 10 000 till 50 000 invånare. Det skulle i ock för sig innebära en framgång. FN får inte borgmästarposten i fler kommuner eftersom valsystemet gynnar UMP och socialistpartiet och särskilt som dessa ofta får stöd av mitten i en andra och avgörande valomgång. Med ett svenskt valsystem skulle FN gynnas och kunna bli riktigt starka i många delar av landet.

Europavalet i maj kan däremot bli en stor framgång för FN. I det valet gäller ett proportionellt valsystem. I en mätning från oktober förra året fick Marine Le Pen starkare stöd än någon annan fransk politiker, Sarkozy och Hollande inräknade. Det är också Europavalet som triggar FN. Marine Le Pen hoppas här på en stor framgång och kan då ingå i en allians med bland andra Sverigedemokraterna som också hoppas på framgångar i Europavalet.

Detta mellanår med två val i Frankrike kommer att följas noga av alla politiska iakttagare. FN kan genom ett starkt val i maj bli en riktig maktfaktor inför 2017 års presidentval. Det finns all anledning att höja en varningsflagga för ett sådant scenario.

God fortsättning på 2014. Det säger och hoppas också den franska presidenten Francois Hollande och hans regering. En ny budget godkändes i nationalförsamlingen redan i december. Då kom också initiativet från premiärministern om en total skattereform. Nu gäller lägre skatter och lättnader för företagen. Socialisterna har definitivt släppt sitt socialistiska arv och blir ett alltmer renodlat socialliberalt parti.

Le Monde har rubriken Hollande, försvarare av utbudssocialism på sin första sida på årets första utgåva av tidningen. I sitt nyårstal till nationen föreslog han en så kallad ansvarspakt med företagen. Mindre bördor i form av arbetsgivaravgifter och lägre skatt på produktionen. I gengäld förväntar sig presidenten att företagen å sin sida anställer fler och går med på nya sociala kontrakt med arbetstagarorganisationerna. Hollande hoppas på längre perioder av strejkfria perioder inom stat och näringsliv.

Hollande har fått relativt välvilliga reaktioner från Medef som är en av de största arbetsgivarorganisationerna och till och med från den politiska högern. Det senare är sannerligen inte vanligt förekommande. Hollande har också kritiserat slösaktigheten med hur de sociala försäkringarna utnyttjas av medborgarna. Sedan många år har till exempel läkarna skrivit ut oändliga mängder medicin som är kostnadsfria för patienterna men kostar staten stora summor. Men Hollande låter med denna kommentar som en högerpolitiker som anklagar människor för att leva på bidrag istället för att arbeta. Vänsterflygeln inom hans parti kommer säkert att reagera surt och ännu surare kommentarer lär komma från Front de gauches ledare Jean Luc Mélanchon.

Ansvarspakten med arbetsgivarna lider av en uppenbar svaghet. Kommer arbetsgivarna att anställa fler bara därför att de får lägre omkostnader i form av skatter och avgifter? Inget företag känner sig bundet av en pakt om verksamheten går trögt. Ibland verkar det som om politikerna i Frankrike tror att arbetslivet bygger på samma principer som det politiska livet. Staten kan höja skatten för att bekosta en vällovlig reform. Men inte kan ett företag anställa fler personer utan lönsam verksamhet. Det konstaterar också Jean-Claude Mailly, generalsekreterare för den fackliga organisationen FO, helt torrt i en kommentar till President Hollandes nya ansvarspakt.

Jean-Marc Ayrault fortsätter sin strävan att få fram en ny skattereform. Han påbörjade detta arbete någon månad före årsskiftet genom att utan förvarning bjuda in arbetsmarknadens olika parter och de politiska partierna till skilda rundabordssamtal. Nu fortsätter arbetet i finansdepartementet och i hans egen stab. Förhoppningarna är inte så stora på en genomgripande reform men sannolikt kommer resultatet av skattereformen att leda till en lite mer enhetlig och begriplig struktur på skatterna. I dag är skattesystemet som ett lapptäcke. Ingen vanlig medborgare har koll på hur allt hänger ihop. Det borde kunna bli bättre på den punkten.

Hollande och hans premiärminister strävar nu vidare mot den politiska mitten med sina reformer. De skakar av sig de sista delarna av den klassiska franska socialismen med ett högt skattetryck, ett av Europas högsta, och en stark tro på statlig reglering av näringslivet. Nu blir Frankrike som de flesta andra västeuropeiska länder. En liberal ekonomi med socialt ansvarstagande. Så länge som socialisterna behåller sin majoritetsställning och regeringsmakten kommer sannolikt anpassningen till Tyskland och de skandinaviska länderna fortsätta. I en framtida oppositionsställning lär tonen vara mer traditionellt vänster. För en sak är klar: En stor andel av partimedlemmarna ser skeptiskt på regeringens hållning och de fackliga organisationerna morrar. För Hollande är detta besvärande men hoten från de globala finansaktörerna och från Bryssel och Berlin väger tyngre. Francois Hollande är Frankrikes första socialistiska ledare med ett socialliberalt ansikte.