Lindbom på franska

Först avslöjade tidningen Le Point en affär där UMP-ledaren Jean-Francois Copé kopplades till ett företag som sålde tjänster till partiet UMP och fick rejält betalt, mycket mer betalt än vad som verkade rimligt. Så kom några dagar senare affären med Patrick Buisson, Nicolas Sarkozys främste rådgivare i Elyséepalatset under främst åren 2011 och 2012, som systematiskt avlyssnat sin chef och flera ministrar i regeringen utan deras vetskap. Och nu i dag skriver tidningen Le Monde om en ny korruptionsskandal under uppsegling. Även denna gång  är Nicolas Sarkozy i blickfånget.

Denna nya affär har sitt ursprung i misstankar om att Nicolas Sarkozy fått ekonomiskt stöd av Libyens president Muammar Khadaffi inför valrörelsen 2007. Dessa misstankar om korruption har föranlett två jurister att från 2013  telefonavlyssna Sarkozy, två ministrar som under olika perioder var inrikesministrar i dennes regering 2007-12, och även Sarkozys advokat Thierry Herzog.

Avlyssningen har samtidigt väckt misstanken att en mycket hög tjänsteman i Högsta domstolen försökt skaffa sig en eftertraktad reträttpost i soliga Monaco mot att han uppenbarligen läckt information om utredningen av Sarkozys eventuella inblandning i en annan affär; Liliane Bettancourt-affären. Denna affär har varit en följetong i media i flera år.  Sarkozy har bland annat delgivits misstankar för att på olaglig väg ha tagit emot kontanter av Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettancourt, återigen  för att  bekosta valrörelsen 2007. De mest spektakulära inslagen i den affären har varit att polisen gjort husrannsakan hemma hos Sarkozy och att han en natt greps och kördes till Bordeaux för att där inställa sig till förhör hos åklagare.

Det finns anledning att ställa sig en rad frågor kring dessa tre affärer. Frågorna rör politik, juridik och moral. Men frågorna formuleras olika beroende på vem som ställer dem. Högern ser i dag gärna en konspiration av åklagare som varit i konflikt med Sarkozy under hela hans politiska karriär och särskilt under presidentåren och den nuvarande politiska ledningen i landet. I det centralistiska Frankrike är det inte orimligt att anta att åtminstone nuvarande inrikesministern, Manuel Valls, har varit medveten om och kanske också godkänt avlyssningen av förre presidenten, hans ministrar och hans advokat. Kanske har också Francois Hollande haft ett finger med i spelet. Så tänker i alla fall högeroppositionen. För vänstern är frågorna av moralisk art. Hur kunde Sarkozy och hans högerregering på ett så skamlöst sätt åsidosätta alla goda principer för regerande? Sarkozy har genom sina affärer kommit att kasta smuts över staten och statens uppdrag.

Vem drar nytta av dessa affärer? Det är den sorgliga frågan som också måste ställas. Inte vänstermajoriteten i alla fall. Det kanske avslöjas en affär nästa vecka som kastar smuts över den nuvarande regimen. Det räcker att påminna om Cahuzacaffären som bara är ett år gammal och som visade att den minister hos Hollande som skulle verka för en sund skattemoral själv placerat egna pengar olovligen i skatteparadis. Nej, antidemokrater och extrempartier tjänar på affärerna. Antidemokrater som vill ha lågt valdeltagande i de stundande kommunalvalen och ett parti som Nationella fronten som nu kan sitta på första parkett och se hur de etablerade partierna gör bort sig.

Cynikerna blir också fler i Frankrike. Det är lätt att bli cynisk när den ena affären avlöser den andra. Och att ingenting händer. När ska politiken tvättas från denna korrupta kultur? Knappast förrän en ny politikergeneration tar över och de politiska institutionerna reformeras. Så måste det bli. Och låt det ske innan Nationella fronten drar ännu fler fördelar av det korrupta läget i landet.

Knappt har jag hunnit publicerat mitt senaste blogginlägg om ledarkrisen inom den franska högern, UMP, förrän nya händelser visar hur djup krisen inom partikartellens är. Patric Buisson, ex-presidenten Nicolas Sarkozys främste rådgivare under den senare delen av dennes femåriga mandatperiod, har avslöjats med att i smyg avlyssna samtal med presidenten och med ministrar i regeringen med en diskret bandspelare. Nu är delar av dessa inspelningar ute i offentligheten genom bland annat veckotidningen Le Point (höger) och satirtidningen Le Canard Enchaîné.

Le Point som alltså gäller för att vara ett  välvilligt tidningsorgan till UMP har gjort två stora avslöjanden. Först artiklarna om partiledaren Jean-Francois Copés tvivelaktiga affärer att tjäna pengar på tjänster åt UMP under senaste valrörelsen. Igår dessutom avslöjandet om Patrick Buissons avlyssningsverksamhet. Det rör sig om omfattande avlyssning. Det som kommer allmänheten till känna är till exempel innehållet i de samtal i en mycket trång krets av rådgivare och med Sarkozy närvarande där det avslöjas hur presidenten tänkt kring en eventuell regeringombildning under mandatperioden. Många förflugna ord och nedsättande kommentarer av ministrar om andra ministrar  har fastnat på banden. Samtal under möten i Elyséepalatset har spelats in men också samtal som skett under promenader i Paris.  Till Buissons försvar ska sägas att han själv också visat upp sin smutsiga byk  med egna nedsättande värderingar. Ministrar som  Brice Hortefeux och Michèle Alliot-Marie – båda under en tid inrikesministrar – har nedvärderats av honom. Michèle Alliot-Marie har till exempel av Buisson kallats för en ärkenolla.

Patrick Buisson är inte vem som helst. Han var tidigare redaktör för tidningen Minute som var högerextrem och stod nära Front National. Han kom sedan att ansluta sig till UMP och blev alltså Nicolas Sarkozys främsta rådgivare när politiken las om 2009 och presidenten sökte vinna väljare genom en mer invandrarkritisk inriktning av sin politik. Buisson hade inte ändrat uppfattning utan bara tillhörighet rent partipolitiskt. Han fick låna Sarkozys öra i särskilt hög utsträckning till många mer moderata högermäns ilska. Under valrörelsen 2012 gjordes den mer liberala Nathalie Kosciusko-Morizet till talesperson för presidenten men det var Buisson som ritade upp linjerna för hur politiken skulle presenteras för väljarna. Sarkozy lär också ha lovat Buisson att NKM inte skulle få påverka politikens innehåll. Hon var bara en lämplig affischfigur för att på något vis paketera de högerradikala åsikterna i en lite mer tilltalande form.

Inom UMP lär det nu råda kaos. Ledarkrisen kring Copé lever vidare och nu detta med Buissonaffären. Många av dem som Sarkozy velatl samla omkring sig för en politisk comeback vet nu vad denne expresident egentligen tyckte och tycker  om dem. Inte alltid smickrande, kan man läsa i utdragen från banden. Och inte särskilt bra i tider av valrörelse. Om knappt tre veckor är det val i hela Frankrike till 36 000 kommuner. Vilken usel tajming för UMP

Det började arta sig för den franska högerkartellen, UMP, inför kommunalvalen senare i mars.Lite bättre stämning. Tecken på vissa framgångar i de kommande kommunalvalen enligt opinionsmätningarna. Men så drabbas UMP av en ny skandal. Och i stormens öga finns partiledaren, Jean-Francois Copé.

Jean-Francois Copé är inte bara partiledare. Han är också genom nära medarbetare involverad i ett företag som tjänat pengar på att sälja event- och uthyrning av lokaler till främst Nicolas Sarkozy under valkampanjen 2012. Veckotidningen Le Point har graverande uppgifter om sockrade fakturor som UMP fått betala.

Ingenting är ännu bevisat. Uppgifterna i Le Point ska granskas och Jean-Francois Copé är angelägen att visa öppenhet med alla siffror från företaget i fråga. Men han går ett steg längre och vill också ha lagändringar. Hans agerande bär mindre spår av klokskap och mer av stress.Han vet också att han för  ett år sedan lyckades få medlemmar och sympatisörer att ställa upp med åtskilliga miljoner euro för att rädda partiets ekonomi. Vad säger de givmilda medlemmarna om dessa fakturor som Le Point påstår är orimligt höga i förhållande till de tjänster som företaget utförde under valrörelsen?

Copé verkar djupt oroad över sin situation. Han inser förstås att hela hans ställning som ledare  för UMP kan vara i fara och därmed hans möjligheter att fortsätta sin politiska karriär. Därför överreagerar han i sina ansträngningar att rentvå sig inför media. Han har heller inte fått särskilt mycket stöd av sina partikamrater. I folkopinionen har han redan en svag ställning. Han är förmodligen den minst populära av alla framträdande franska politiker. Han anses av gemene man vara självupptagen och arrogant. Han uppfattas som en politiker som först tänker på sin egen position i politiken och långt därefter på landets bästa.

I ett politiskt program på fransk teve idag framkastade Christophe Barbier, chefredaktören för veckotidningen L´Express, en intressant hypotes. Tänk om Nicolas Sarkozy, när han kastar sig in i politiken igen och deklarerar sin kandidatur till presidentvalet 2017, förklarar att han inte representerar UMP. Tänk om han bygger ett nytt parti. Ett parti som saknar historia och därmed slipper leva med diverse smutsiga affärer i det förgångna. Något nytt och oprövat men med en ledare som redan varit president och som så många borgerliga väljare drömmer om att få se återigen i Elyséepalatset.

Den franska högern byggs inte i första hand kring idéer utan kring en karismatisk ledare. I Sverige med sin parlamentarism vore det självfallet otänkbart. I Frankrike är tanken vågad men inte absurd. Hur många av de främsta högerpolitikerna skulle överge UMP för ett parti som skapas av Sarkozy? Förmodligen ganska många. Skulle det räcka för att vinna ett presidentval? Kanske inte troligt men möjligt. Och skulle Sarkozy som vald president sedan få UMP att stödja honom  i det parlamentsval som skulle hållas några veckor efter presidentvalet? Ja, varför inte.

Fransk politik innehåller ofta dramatiska vändningar. UMP har kört fast. Har inga ledare, ingen politik och det förekommer affärer som stinker. Framförallt är motsättningarna inom UMP svåra att lösa. Affären med Copé och hans sockrade fakturor kan bli droppen som får bägaren att rinna över. Partiets trovärdighet är ifrågasatt i grunden. Något radikalt annorlunda måste ske för att den franska högern ska kunna bli ett alternativ i kommande president- och parlamentsval.

Arbetslösheten i Frankrike ökar fortfarande. Francois Hollande lovade en vändning under slutet av 2013 men även detta års första månad pekar i fel riktning. Inga bra nyheter inför det kommunalval som hålls i slutet av mars och som kommer att präglas till viss del av läget nationellt.

”Franska folket är inte politiskt engagerade i femtio frågor utan bara en; arbetslösheten”. Så sa politologen Roland Cayrol i teve häromdagen och han har kanske rätt. I varje fall domineras bilden av Francois Hollande som den som inte lyckas lösa den fråga som han gjort till sin huvuduppgift; ökad tillväxt som leder till fler jobb och därmed på sikt en positiv nedåtgående kurva för arbetslösheten.

Januarisiffrorna visar att arbetslösheten nu ökat med ytterligare 8 000 personer vilket innebär att den totala arbetslösheten ligger en bit över 3,5 miljoner. Det är främst personer över 50 år som drabbats i den senaste mätningen.

Arbetslösheten är ett gissel för Hollande och för regeringen. Den blir politiskt så mycket svårare eftersom regeringen lagt all sin prestige i frågan. Nu satsar den sedan några månader på ett spår; lättnader för företagen. Det talas om det socialdemokratiska eller socialliberala spåret. Den traditionella socialistiska linjen i Frankrike med ett mer statligt engagemang i näringspolitiken får alltmer stryka på foten för en förhoppning om att lägre skatter för företagen ska göra näringslivet mer innovativt och lönsamt

Kommunalvalen i mars kommer att påverkas av den nationella krisen. De negativa januarisiffrorna vad gäller arbetslösheten kommer att utnyttjas till bristningsgränsen av högeroppositionen. Det kommer sannolikt att bli ett svidande nederlag för socialistpartiet. Det är viktigt för dem att vinna någon eller några av de större städerna för att minska intrycket av katastrofförlust. Kan Anne Hidalgo vinna Paris och Gérard Collomb vinna Lyon är mycket vunnet. Sådana segrar kan ge intryck av att högern inte lyckats i kommunalvalen och saknar kraft att utmana majoriteten också i fortsättningen. Både Hidalgo och Collomb leder i opinionsmätningarna.

Ändå hänger den ekonomiska krisen som en kvarnsten om halsen på Hollande. Han måste lyckas vända nedgång till framgång i denna fråga för att opinionen ska vända till hans fördel. Nu är det snart bara tre år till nästa presidentval.

Söndagarna den 23 och 30 mars röstar fransmännen i de lokala valen. Städer och byar, totalt 36 000 kommuner, runt om i landet ska få nya borgmästare och nya kommunstyrelser. Nationella fronten finns knappast i styrelserna (85 av totalt 519 000 ledamöter) och har bara lyckats besätta 5 av alla borgmästarposter i landet. Många bedömare tror dock att siffrorna kommer att se bättre ut efter årets kommunalval.

Nationella fronten har svårt att besätta poster i alla politiska församlingar i Frankrike – lokala såväl som nationella – av två skäl. Först och främst missgynnas partiet av principen med majoritetsval. De två starkaste kandidaterna gör upp i en andra valomgång om inte en kandidat tar mer än hälften av  rösterna i den första valomgången. För det andra har de andra partierna i allmänhet blockerat FN genom att samverka sinsemellan. Det talas om en republikansk front mot FN.

Det ljusnar trots allt för FN av flera skäl. Den republikanska fronten luckras upp alltmer. En stor del av högerkartellen UMP vill inte längre se socialistpartiet som ett bättre andrahandsalternativ än FN. Det är till och med möjligt att tänka sig att UMP i vissa kommuner kan tänka sig att samverka med FN eller det som kallas Rassemblement Bleu Marine, det vill säga en partipolitiskt mer öppen samling för att stödja Marine Le Pen.

Högervindarna blåser också starkt i Frankrike. Det är stor skillnad på väljarnas inställning till FN i dag jämfört med 1990-talet. Ett första uppvaknande kom 2002 när Jean-Marie Le Pen tog sig till den andra valomgången i presidentvalet och förpassade socialisternas kandidat till en neslig tredje plats. Därefter har siffrorna för partiet stärkts, särskilt sedan Marine Le Pen blev partiledare i januari 2011. Hon har lyckats övertyga många fransmän om att hennes parti är en del av republikens respektabla partier som alla försvarar de grundvärderingar som landet bekänner sig till; främst demokrati, nationellt oberoende och sekularism

Ingen blir förvånad om FN lyckas besätta fler borgmästarposter i södra Frankrike nu i mars. Ingen blir förvånad om det på sina håll skapas allianser mellan vissa politiker från UMP och från FN.

Samtidigt står det klart att Marine Le Pen lägger mycket krut på att nagla fast UMP som en motståndare, nästan lika avskydd som socialistpartiet. Häromdagen talade hon i departementet Var i Provence. Hon konstaterade då att Sarkozy har svikit alla löften om en ännu restriktivare invandringspolitik. Hon älskar att tala om UMPS som en koalition av UMP och PS. Hon ställer folket (som stöds av hennes parti) mot etablissemanget (som alltså enligt henne företräds av UMP och PS). I vissa kommuner i södra Frankrike står också kampen i första hand mellan UMP och FN. Vänstern är helt enkelt för svag för att kunna konkurrera om en borgmästarplats.

Franska folket blir försiktigt alltmer positiv till FN och Marine Le Pen. I den senaste mätningen säger 34 procent av de franska väljarna att de stöder de idéer som förs fram av FN. När Marine Le Pen tog över ledarskapet i sitt parti  för tre år sedan var motsvarande siffra 22 procent. Dock anser fortfarande 59 procent att deras idéer står i direkt strid med FN:s. Det finns alltså ett tydligt för och emot. Frågan är om delar av denna majoritet påverkas i riktning högerut under de närmaste åren. Då kan Marine Le Pen på allvar göra anspråk på att vara ett av två huvudalternativ i fransk politik.

Det finns i den senaste undersökningen flera tecken som  tyder på att den franska opinionen nu ser henne som en person ”som representerar en patriotisk höger som samlar människor kring traditionella värden” i högre grad än som ”en person med extrema och främlingsfientliga åsikter”. En majoritet av fransmännen menar att hon förstår deras problem. Hela 40 procent menar också att hon bidrar med nya lösningar på problemen.

Det är ingen tvekan om att politikern Marine Le Pen stärker sin ställning i folkopinionen. Inget hittills tyder på annat än att hon ökar i popularitet hos vissa, flyttar fram sina positioner och gör färre till definitiva motståndare av hennes idéer. Kommunalvalen blir en test på hennes styrka men knappast avgörande. Hon och partiet räknar förmodligen själv bara med blygsamma framsteg. Det blir mer intressant hur det går i Europavalet i maj då Frankrike röstar enligt samma proportionella valsystem som i övriga Europa. Efter det valet kan vi göra en bättre bedömning av partiets ställning i landet. Allt handlar till slut om president- och parlamentsvalet 2017.