Lindbom på franska

Resultatet av den första valomgången i det franska kommunalvalet blev som väntat dåligt för socialisterna. Men det handlar inte bara om förluster i valet. Partiet är i en trovärdighetskris; en kris som också innefattar höger- och centerpartierna i kartellen UMP. Nationella fronten däremot kan se ljust mot framtiden.

Det franska politiska landskapet ritades om på nytt i söndags med valresultatet från den första valomgången. Det är framförallt tre saker som vi kan notera: Socialisterna fick väljarnas dom efter två år av svagt regeringsinnehav. Högerkartellen UMP lever en osäker tillvaro men kan i någon mån räddas vidare som sammanhållen enhet tack vare socialisternas misstag. Nationella fronten drar fördel av väljarnas misstro mot de traditionella partierna och mot det politiska etablissemanget i stort.

Francois Hollande har inte lyckats som president hittills under sin mandatperiod. Det måste sägas trots säkert goda ambitioner och en del vettiga förslag. Men han har brustit på ett avgörande sätt på några punkter. Han har inte infriat förväntningarna från valrörelsen. Framförallt gäller det kampen för tillväxt och mot den höga arbetslösheten. Situationen är sämre i dag än 2012. Han lyckades med en mer utpräglad vänsterretorik locka till sig en del arbetarväljare i valet för två år sedan. En stor del av dem, förmodligen alla, har i dag lämnat honom och hans parti, för soffan eller för Nationella fronten.

Hollande och hans regering har bytt ståndpunkt i avgörande frågor vid flera tillfällen. I valrörelsen 2012 lovade Hollande en ny ton mot Europa. Han skulle försvara Sydeuropa mot Merkel i den då akuta ekonomiska krisen. Han gjorde tvärtom. Hans ekonomiska program för 2014 är ett näringslivsvänligt program. Nu handlar det inte längre om skattehöjningar för de rika utan om skattesänkningar för företagen. Glömt är parollen från valtalet i Le Bourget i januari 2012 där Hollande talade om sin huvudfiende: Finansvärlden.

Hollande har backat från flera förslag som han drev i valrörelsen. Han har dragit tillbaka förslaget om en koldioxidskatt. Han har sviktat i sin linje när det gäller reformer som skulle underlätta för homosexuella par att skaffa barn. Han talar om en fast linje men väljarna ser svaghet och osäkerhet på flera politikområden.

UMP har sedan 2012 genomlevt interna strider som skulle fått de flesta partier att krackelera fullständigt. Genom presidentens och regeringens misstag och allt mer sjunkande opinionssiffror har UMP ändå lyckats klara sig kvar som en tung kraft i politiken. Knappast rättvist men efter omständigheterna begripligt. UMP genomgår ständigt nya interna gräl och pinsamma affärer kring förre presidenten Sarkozy upptar medias intresse vecka efter vecka. Nu har ändå partikartellen chansen att erövra en del kommuner som tillhört vänstern sedan förra kommunalvalet 2008. Tillfälligt samlar sig detta högerparti och fick också närmare hälften av alla röster i kommunalvalets första omgång.

Nationella fronten är valets segrare trots att de långt ifrån ställer upp i alla kommuner med partipolitiska listor. Deras röstandel är därför  bara 6 procent men det ska jämföras med 2008 då partiet inte ens fick 1 procent av rösterna. FN står starkare än någonsin. De har framtidstro och när Marine Le Pen säger att det nu är slut på tvåpartistystemet i Frankrike så håller en del oberoende kommentatorer med henne.

Närmare 40 procent av väljarna avstod från att rösta i söndags. Det är rekord. Det är en tydlig signal om missnöje med de etablerade partierna. Andra missnöjda röstar alltså på FN. Men det kritiska är att partiet nu är starkare än ett missnöjesparti. Sakta men säkert sker en förändring av de franska väljarnas attityd till politikens innehåll och det gynnar detta parti. Mer av nationella åsikter och en ökad euroskeptisism. Mer av invandrarfientlighet. Det är inte så enkelt i dag i Frankrike som att säga att med lite bättre fart på ekonomin så återvänder väljarna till de gamla partierna. FN är ett protestparti men inte längre bara ett protestparti.

Det finns all anledning att följa den franska inrikespolitiken framöver. Den säger också något om Europas framtid. För Francois Hollande är det extra viktigt att han nu vidtar kloka åtgärder för att rädda sitt mandat. Han behöver en regeringsombildning men han behöver också visa att hans politiska förslag, särskilt inom det ekonomiska området, leder till resultat.

Nationella Fronten går framåt i den första valomgången i de franska kommunalvalen. Det står klart redan nu på söndagskvällen när många siffror ännu är preliminära. Samtidigt visar siffrorna att Parti Socialiste går tillbaka och att högern (UMP) gör vissa framsteg.

Franska väljarna har i stor utsträckning röstat mot regeringen och fördelat sitt missnöje med röster på UMP och på Nationella Fronten i första valomgången.I Henin-Beaumont fick FN:s kandidat över 50 procent av rösterna och är alltså vald redan ikväll. Det är första gången någonsin som en kandidat från FN lyckats vinna ett mandat redan i första valomgången.

I sex andra städer leder FN:s kandidat efter första valomgången men utan att nå 50 procent. Där krävs därför en andra valomgång där utgången fortfarande är oviss. Det mesta pekar på att förhandsspekulationerna om borgmästartiteln till FN i tre till sex medelstora städer fortfarande är ett rimligt antagande.

Det mesta tyder på att UMP behåller makten i Marseille och Parti Socialiste i Paris. Anne Hidalgo blir ny borgmästare i huvudstaden och hon är socialist precis som sin företrädare.

Det rådde bistra miner bland företrädarna för regeringen i teve ikväll när resultatet från den första valomgången stod klart kl 20. Socialisterna hade svårt att erkänna sina egna brister utan talade hellre om hur viktigt det är att nu lyckas motivera väljarna att rösta rött nästa söndag i den andra valomgången. UMP:s representanter hade också rätt lätt att hålla sig för skratt. Visserligen kommer de sannolikt att erövra makten från vänstern i ett antal kommuner runt om i landet men dessa segrar grumlas av FN:s framgångar. Både högern och vänstern erkänner indirekt att de inte lyckats övertyga väljarna om att deras program för framtiden är så starkt och övertygande att FN inte behövs i politiken. Väljarna röstar på ett utpräglat missnöjesparti när de etablerade partierna inte visat sig infria sina löften till väljarna och misslyckats med detta ett flertal gånger under de senaste tio, femton åren. Minst.

Det går ändå inte att dra alltför långtgående slutsatser av detta lokala val ur ett nationellt perspektiv. Missnöjet mot regeringen har påverkat resultaten men inte överallt och inte för alla partier. FN ställde inte upp med kandidater ens i alla större kommuner. I många kommuner förekommer listor med företrädare för flera partier eller andra politiska grupperingar. I Europavalet i maj blir det lättare att se hur de stora partierna förhåller sig till varandra. Där kommer UMP, PS och FN att ställa upp med egna listor i alla de åtta regionala valkretsarna. Bedömare tror att FN då kommer att bli det största partiet i landet. Om det sker kommer debatten om Frankrikes politiska framtid och hotet från högerextrema krafter  att ta fart på allvar.

De franska kommunalvalen den 23 och 30 mars är som en jättestor väljarundersökning för alla partier. Nu får vi veta vad väljarna tycker om Francois Hollandes första två år vid makten. Samtidigt står mycket på spel i de stora städerna. Kan högern återta Paris och Lyon och kan vänstern erövra Marseille? Och hur många städer erövrar Nationella fronten?

Frågorna är alltså många inför kommunalvalet där borgmästare och ledamöter i de beslutande församlingarna ska utses i landets drygt 36 000 (!) kommuner.  I  alla de små kommunerna är kandidaterna ”utan politisk etikett”. Men i städerna över 10 000 invånare finns det politisk makt att kämpa om. Där går de stora partierna fram med egna listor och egna kandidater till borgmästare och det blir ofta spännande val i två omgångar.En kandidat i varje valkrets utses enligt principen för majoritetsval.

Låt oss ta ett exempel med val till borgmästare i en stad: Fem olika partier ställer upp med varsin kandidat.Får en kandidat mer än 50 procent av rösterna redan i första valomgången är valet klart. I de flesta fall sker inte det. I så fall går de två  kandidaterna med flest röster vidare till en avgörande andra valomgång påföljande söndag. Har ytterligare en kandidat mer än 10 procent av rösterna får även denna tredje kandidat  rätt att ställa upp i den andra valomgången. Det kallas då triangulering.

Valsystemet bidrar till att det politiskt-taktiska spelet är högt uppdrivet i de franska valen, både i de lokala och i de nationella. Vad gör till exempel UMP:s kandidat om denne kommer utanför andra valomgången som istället blir en kamp mellan Nationella frontens och Socialistpartiets kandidater? Råder hen sina väljare att rösta på den ena eller den andra kandidaten eller ger hen ingen röstrekommendation? Och vad händer om tre kandidater gör upp; en socialist, en från UMP och en från Nationella fronten och där Nationella frontens kandidat förutses vinna valet om alla tre tävlar i den andra valomgången? Väljer kandidaten från UMP som i ett tänkt exempel blivit trea i den första valomgången att avstå från den andra valomgången och stödja socialisten för att hindra att kandidaten från FN vinner? Eller ställer hen upp i valet och gör det möjligt för denna kandidat att bli borgmästare för de kommande sex åren?

Den franska politiska världen kommer att sjuda av analyser och resonemang under den kommande veckan när resultaten från den första valomgången blir klara på söndagskvällen. Prognoserna idag pekar på en viss framgång för UMP som drar fördel av att vissa väljare använder sin röst i ett lokalt val till att visa sitt missnöje med regeringen.  De flesta kommer säkert ändå att välja parti och kandidat utifrån de lokala förutsättningarna. Kommunalvalen 2008 blev en stor seger för socialisterna. Frågan är nu vad väljarna tycker om alla de socialistiska borgmästare som styr i vitt skilda städer över landet. Paris och Lyon styrs i dag från vänster och alla opinionsundersökningar pekar på att väljarna vill behålla vänsterstyre i dessa de två största städerna i landet.

Mycket intresse riktas mot Nationella fronten. Detta parti har i dag en stark ställning i väljarkåren men partiet lär få svårt att vinna så många städer på grund av att de andra partierna i stor utsträckning kommer att blockera FN i en andra valomgång. Dock är det inte uteslutet att en del UMP-kandidater i södra Frankrike kommer att hjälpa FN:s kandidater till seger, till exempel om det står mellan FN och socialistpartiet i en andra valomgång.

Troligen kommer FN att kunna besätta borgmästarposten i fyra, fem hyggligt stora städer. Det är en framgång jämfört med 2008 års val då partiet inte vann ett enda borgmästarval. Partiet är särskilt starkt i sydöstra Frankrike och i industriområdena i norr.

Marine Le Pen gör sin valkampanj med ett leende på läpparna. Hon har inget att förlora men allt att vinna. UMP och PS däremot har nästan inget att vinna och allt att förlora. Det är kris för demokratin i Frankrike sa en politisk bedömare på teve i dag. Det kan man lugnt säga. De politiska affärerna avlöser varandra. Folket har inget förtroende för landets ledning och ett högerextremt parti kommer att vinna klara framgångar. Kanske inte i antal vunna städer men i höga röstsiffror över i stort sett hela landet.

Jag minns när boken Tyst vår kom ut 1962. Den var skriven av Rachel Carson och blev en väckarklocka i hela västvärlden med sin skrämmande profetia om en värld utan blommor och fåglar. En tyst vår och boven var bekämpningsmedlen som människor använde i naturen. I dag kan vi tala om disig vår och det handlar då om dammpartiklar i luften och en usel hälsomiljö i våra städer.

Jag tänker inte så mycket på föroreningarna när jag är i Stockholm och ändå bor jag nära Hornsgatan, en av de tyngst förorenade gatorna i Sveriges huvudstad. Men i Paris denna vår blir jag sannerligen påmind.

Först är jag bara glad. Temperaturen stiger för varje dag sedan jag anlänt hit. Det är nu 20 grader på eftermiddagarna. Människor går i bara skjortan eller i tunna linnen utan jackor och rockar. Uteserveringarna fylls snabbt. Alla ler mot varandra och pratar med varandra. Det är en uppsluppen stämning. Tänk att vi fått nästan sommar och ändå är det bara mars. Det är nog minst åtta grader varmare än normalt.

Efter ett par dagar kommer varningarna. I media uppmärksammas de. Det är oroande höga halter av dammpartiklar som är direkt skadliga för människans hälsa. Särskilt för äldre och små barn.

Jag tittar upp och märker att det är svårt att se långt bort. Eiffeltornet och andra byggnader försvinner nästan i ett dis. Det är dammpartiklar som utökas i omfattning när värmen stiger. Mätningar görs och parisarna får klart för sig att de eller vi som befinner oss här just nu lever i en farlig luftmiljö. Allergiker varnas, äldre och småbarn också. Egentligen bör dessa personer undvika att vara ute för mycket i luften samtidigt som det inte är bra att stänga in sig i sina lägenheter. Även ovädrad inomhusluft är dålig för hälsan.

Jag har precis kommit hem från en joggingtur i Tuilerieträdgården när jag inser att det inte var den bästa aktiviteten. Men jag befinner mig trots allt inte i någon av riskgrupperna. Jag lär klara av en vecka till i förorenad luft.

Miljödepartementet och de stora städernas politiska ledning fattar beslut om att försöka minska utsläppen under dessa dagar. Under helgen är all kollektivtrafik i Paris och de andra större städerna i Frankrike gratis. Alla som kan uppmanas att lämna bilen och åka kollektivt. Men det är en rekommendation som knappast får någon effekt. Bilister intervjuas i teve och säger alla att de måste ta bilen. Och trafikmätningar visar att det är en ytterst marginell minskning av trafikflödet trots gratis kollektivtrafik.

Jag fortsätter att leva som vanligt i Paris och det gör alla andra också. Men uppmärksamheten i media kring föroreningarna väcker frågor. Och det räcker att höja blicken och ta sikte på Eiffeltornet. Någonstans där i diset kan man möjligen skymta konturerna av Paris mest kända monument.

Den senaste veckan har Frankrike upplevt tre politiska affärer med juridisk koppling. Allt inträffar veckorna före de kommunala valen som genomförs söndagarna den 23 och 30 mars. Det måste sägas. Förtroendet för de politiska ledarna i landet är grunden rubbat. Franska väljarna tål mycket men frågan är nu om inte gränsen är nådd. Politiska bedömare talar om rekordstort röstskolk och kanske också fler röster på Nationella fronten.

Den franska eliten utbildas i ett fåtal skolor med höga ambitioner och ambitiösa läroplaner. Skolorna har skapats för att demokratin ska fungera bättre. De är gratis för att de ungdomar som är begåvade och vill ”tjäna republiken” ska kunna göra det oberoende av familjebakgrund och inkomst. De är öppna för alla oavsett kön och etniskt ursprung. Tanken är att dessa skolor ska medverka till att den franska demokratin med sitt betonande av de mänskliga rättigheterna och parollerna från franska revolutionen om frihet, jämlikhet och broderskap ska kunna upprätthållas.

Det är teorin. Men i praktiken visar det sig att studenterna i dessa skolor nästan uteslutande hämtas från de välbärgade miljöerna och från de familjer där pappa eller mamma gått samma skolor. Det skapas en kader som umgås med varandra, stöttar varandra och söker tjäna så mycket som möjligt på sin höga position i staten. Alla, långt ifrån, utnyttjar sina positioner inom statsförvaltning och politik för att dra egna fördelar eller fördelar för sitt parti. Det är förstås ett fåtal som kan misstänkas för någon form av ekonomisk brottslighet. Men när någon inom exempelvis ett parti misstänks för brott sluter hans eller hennes vänner i allmänhet upp på dennes sida medan de andra partierna förfasar sig.

Juridiken spelar en viktig roll i detta sammanhang. Domare och åklagare startar rättsprocesser, gör husrannsakan och kallar kända politiker att vittna eller åtalar dem. De utsatta politikerna misstror också juristerna. Det är en allmän uppfattning att juristerna styrs av den sittande presidenten och dennes regering med justitieministern som främsta företrädare. Ministerstyre är inte förbjudet i Frankrike. De domare som för ett år sedan beslöt att telefonavlyssna Nicolas Sarkozy har också rapporterat om denna avlyssning till den nuvarande socialistiska justitieministern som berättat för premiärministern och – förmodligen också för presidenten. Steget är inte långt för oppositionen att misstänka att höga jurister blir instrument för den sittande presidenten och hans regering. Misstron är alltid densamma oavsett vilka som styr landet och vilka som är i opposition.

I ett halvt sekel har makten i princip växlat mellan gaullister med stödpartier (senare UMP) å ena sidan och socialistpartiet å den andra. Konfrontationen mellan dessa politiska grupper har varit hård. Den har varit oförsonlig på ett rent politiskt plan vilket förstås kan gynna demokratin. Den har också varit oförsonlig i anklagelserna om olika politiska och juridiska affärer. De har varit så många och är i dag så många att få kan hålla reda på dem. Varje affär utvecklas till en kraftmätning mellan dessa block men den som står utanför konstaterar ganska snabbt att ingen är bättre än den andra. Väljarna inser efter hand att det är ett spel och misstron över att alla politiker skor sig och försöker utnyttja sin makt för egna intressen ökar. Sant eller inte sant. Överdrivet eller inte. Ändå är det alltfler fransmän som efter ett halvt sekel har känslan att dessa maktens partier drivs mer av egna intressen än av att försvara landets intressen.

Läget är just nu följande i den senaste affären om avlyssningen av Nicolas Sarkozy och hans advokat. Sarkozy misstänks för att ha försökt hjälpa en vän inom Högsta domstolen till en behaglig reträttpost i södra Frankrike efter det att han enligt uppgift läckt information till Sarkozy om affären Bettencourt där förre presidenten är misstänkt för att ha olovligen skaffat pengar till sin valkampanj 2007. Sarkozy har blivit avlyssnad för detta. Detta är ett dråpslag förstås mot högern (UMP) och mot Sarkozys drömmar om att kunna ställa upp som kandidat i nästa presidentval. Då startar högerns motoffensiv:  Är det sant att Sarkozy försökt göra detta? Nej ,det tror vi inte. Varför har domarna beslutat om avlyssning – även av hans advokat? Därför att domarna är vänster. Vi har inget förtroende längre för rättsapparaten. Vad vet Hollande? Han vet förstås allt och han sätter igång denna affär lagom före kommunalvalet.

Vänstern svarar: Det är upprörande att högern attackerar en oberoende rättsapparat. Vi har nu skapat en oberoende rättsordning i Frankrike. Däremot under Sarkozys tid var domstolarna beroende av honom. Domarna har rätt att avlyssna vem som helst och i vissa fall även en advokat.

Den franska politiska debatten kretsar ofta kring dessa politiskt-juridiska affärer därför att domare och den politiska ledningen har så band till varandra som ibland misstänks leda till korruption eller regelvidrig samverkan. Misstron är alltid stor. De politiska oppositionen minns hur den utnyttjade rättsapparaten när den var i majoritet och tror förstås att den nya majoriteten gör likadant.

Så vad säger då väljarna? De rasar mot överheten, mot Paris, mot eliten. När Marine Le Pen talar föraktfullt om UMPS som ett enda konglomerat av både höger och vänster (UMP+PS) så får hon många väljare med sig. Protesterna, raseriet mot makten i Paris har förmodligen sällan varit starkare. En makt som ständigt bråkar inbördes om sina privilegier och som inte levererar till folket det som folket frågar efter; ökad tillväxt, lägre arbetslöshet, ökad köpkraft och rent allmänt en tro på framtiden.

Nu väntar alla på kommunalvalen och på Europavalet i maj. Det är ingen vild gissning att fransmännen kommer att protestera genom att röstskolka i större utsträckning. Fler kommer förmodligen också att rösta på Nationella fronten. Kommer de här signalerna att påverka de stora partierna? Den nya majoriteten i landet försöker nog att bland annat tydligare separera den politiska makten från den juridiska. Det finns visst hopp om att granskningen av dess fem år vid makten kommer att innehålla färre inslag av rättsröta och skamliga affärer. Men så sent som för ett år sedan fick budgetminstern avgå på grund av penningtvätt för egna syften. Så det är klokt att inte hoppas för mycket.

UMP är i en djupare kris. Den har en ledarkris och den lever nu med tre pinsamma affärer som ännu inte är utredda. Det raseri med vilket partiets ledning nu angriper domstolarna och den socialistiska regeringen visar bara att UMP närmast slåss för sin politiska existens. Det finns många som hoppas att partikartellen UMP slås i spillror. Den som hoppas mest på det är Marine Le Pen. Och hon kommer att göra allt hon kan vid vårens två val för att lyckas i sitt uppsåt.