Lindbom på franska

Vincent Peillon, nyligen avsutten utbildningsminister i regeringen, står som första namn på socialisternas valsedel till EU-parlamentet för sydöstra Frankrike. Han åker runt i byar och städer och försöker värva röster för sitt parti. Det går inget vidare enligt ett reportage i Le Monde. Bönderna vänder honom ryggen. Det är lätt att föreställa sig hur han arbetar i motvind. Han har hela ryggsäcken full med misslyckanden som utbildningsminister och med hela den impopularitet som regeringen och presidenten stoppat ner i samma tunga ryggsäck. Han vet att han är nummer tre i regionen, distanserad av UMP men främst av Nationella fronten.

UMP lever på socialistregeringens misslyckanden och låga popularitet. Annars skulle deras kandidater till EU-parlamentet ha det lika svårt. Det är en splittrad höger som bland annat inte kan komma överens om sin inställning till EU. Ska den bli mer federativ eller inte?

Det är Nationella frontens kandidater som lyser som solen. Nu kom i dag en färsk undersökning från Ipsos som visar att detta parti som i alla år uppfattats som ett maktlöst missnöjesparti nu har ledningen  i ännu en opinionsundersökning, 24 procent . Den traditionella högern, UMP, kommer på 23 procent. Socialisterna ligger klart efter på en tredje plats med 17 procent

Undersökningen ger också andra svar som verkligen borde oroa de klassiska partierna. Bara knappt 40 procent tänker rösta i valet. Om det blir verklighet den 25 maj kommer det innebära ett rekordlågt valdeltagande. Men ännu värre är att inte ens fyra av tio fransmän vill att nationen fortsätter att tillhöra EU. Marine Le Pen kändes som vågad och extrem när hon förra året drev kravet på att Frankrike ska lämna eurosamarbetet. En majoritet av franska folket vill lämna EU.

Vincent Peillon har uppdraget att få tillbaka de socialistväljare som lämnade partiet i kommunalvalet i mars månad. Det är förmodligen en helt omöjlig uppgift. Kommunalvalet blev en råsop mot socialisterna och den sittande regeringen, mycket värre råsop än partiledningen räknat med. Det verkar otänkbart att det går att vända den trenden nu. Ingenting i den ekonomiska politiken på nationell nivå pekar i en särdeles positiv riktning. Och fransmännen röstar på de nationella frågorna i EU-valet. Gentemot EU väcks en allt större skepsis. Möjligen kan man säga att Marine Le Pen med sin EU-kritiska linje drar fördel av EU-skepsisen hos folket. Men hon drar framför allt fördel av den ökande nationalismen hos vanligt folk och den ökande irritationen över att de traditionella partierna inte löser deras vardagsproblem.

Vincent Peillon står på åkern med sina fina lädersulade lågskor. Hans filosofiska bildning kommer inte alls till sin rätt i detta sammanhang. Som Le Monde skriver så har han ingen glädje av att kunna hänvisa till sina vetenskapliga verk om den i Frankrike välkända, fenemenologiskt orienterade filosofen Merleau-Ponty, lärjunge till Heidegger. Kanske har han sällskap där på åkern av sin broder från UMP-högern.  Kanske sitter de fast i leran eller sjunker bara djupare och djupare ner i den för varje steg de försöker ta. Gissa vem som representerar Nationella fronten i valkretsen sydöstra Frankrike och som leder i alla opinionsmätningar. Jo, Marine Le Pens pappa, den gamle reaktionären, högerextremisten och antisemiten Jean-Marie Le Pen. Frankrike mår inte bra när väljarna vänder de bildade och  sansade politikerna ryggen och väljer denne gamla rabulist istället.

Det är ingen tvekan om saken. Marine Le Pen har skaffat sig en stark position i den franska politiken. Hon kan mycket väl lyckas att föra sitt parti till en förstaplats i valet till EU-parlamentet om ett par veckor. Hon har också positionerat sig som en av de tunga politikerna; upphävt den självklara dualismen mellan socialistpartiet och högerns UMP. Hon är nu en tredje kraft i fransk politik

Nationella fronten är mycket starkare än de flesta andra högernationella partier i Europa. Ja, frågan är om det finns något europeiskt land som har en så stark extremhöger som Frankrike. Detta är inte så besynnerligt som det kan verka. Frankrike har en tradition av stark högernationalism. Den går tillbaka till kontrarevolutionärerna efter franska revolutionen 1789. Den var stark under de stora ideologiska striderna i slutet av 1800-talet under den så kallade tredje republiken. Den bar Vichyregimen under Marskalk Pétain under åren som Frankrike var ockuperat. Och den har fått ny fart under de senaste decennierna när en dröm om ett starkt nationellt Frankrike vuxit i stora folkliga grupper.

Frankrikes politiska liv delas i en höger och en vänster precis som i Sverige. Men begreppen har inte riktigt samma innebörd. Staten är central i högre utsträckning för den franska högern. Nationen i en klassisk mening likaså. Den franska högern saknar tydliga liberala inslag. Nyliberalismen har aldrig slagit an på samma sätt som i USA och Storbritannien, ja inte ens som i Sverige. Arbetarklassen röstade tidigare kommunistiskt och söker sig inte självklart till socialisterna eftersom detta parti i stor utsträckning är ett medelklassparti. Kommunisterna var i teorin internationalister men i grunden väldigt nationellt och hyllade staten. Det är inte märkligt att fransk arbetarklass i ännu större utsträckning än den svenska söker sig från den gamla marxistiska vänstern till den högernationella rörelsen.

Den ekonomiska krisen i Frankrike har i stora grupper tolkats som ett bevis på att regeringarna i Paris sålt ut sitt land till storkapitalet och öppnat för en alltför stor invandring. Stora delar av arbetarklassen ser inte Marine Le Pen som en länk till överklassen, till den vanliga högern som stöder de rika i samhället. Hon uppfattas som försvarare av småfolkets intressen. De som lever utanför storstäderna, som upplever att deras köpkraft minskat år från år, generation från generation, de som uppfattar att deras livsstil ifrågasätts av eliten i Paris. Marine Le Pen blir i mångas ögon försvaren av folket mot eliten

Jag har skrivit en rapport om Marine Le Pen och Nationella fronten som givits ut av Arenagruppen och som presenterades i förra veckan på ett seminarium på franska residenset i Stockholm i samarrangemang mellan Arenagruppen och franska ambassaden. Jag länkar till rapporten här nedan. Den som vill kan ladda ner den och läsa. Marine Le Pen kommer att sätta avtryck i det nya EU-parlamentet. Kanske kommer hon att kunna agera med stöd av andra liknande partier i Europa som Sverigedemokraterna.

http://www.arenaide.se/2014/04/28/ett-marinblatt-frankrike/

Igår kväll fick den franska regeringen stöd i nationalförsamlingen för President Hollandes sparprogram på 50 miljarder euro. Alla kunde dock konstatera att det rörde sig om en en bräcklig majoritet. Kommunister, vänsterpartister och de gröna röstade i stort sett genomgående nej till förslaget. Fler än var tionde ledamot av den socialistiska gruppen (41 ledamöter) avstod. Majoriteten räddades av centerledamöterna i nationalförsamlingen som också avstod och därmed inte reflexmässigt röstade nej som UMP-högerns ledamöter gjorde. Frågan är hur framtiden ser ut för socialisterna i parlamentet. Håller majoriteten fram till nästa val 2017?

Manuel Valls har fått en flygande start som premiärminister. Han har suttit sedan det katastrofala kommunalvalet i slutet av mars då han ersatte Jean-Marc Ayrault. Valls är en stark kommunikatör och en person som dessutom har starka aspirationer på makt och inflytande. Han om någon vill bli president i Frankrike efter Hollande. Han har rivstartat och driver nu igenom Hollandes sparreform i en hiskelig fart.

Samtidigt visar hans beslutsamhet på den spänning som finns inom vänstern och som gör fortsättningen av Hollandes presidentskap till en mer osäker period. Francois Hollande gick till val 2012 på att bilda en majoritet till vänster i politiken. Socialistpartiet (PS) och de gröna bildade majoritet med Vänsterpartiet och Kommunisterna som stödpartier utanför regeringen. Hollande räknade säkert med att de två senare partierna skulle bli ett problem för honom förr eller senare men det stod ändå klart efter valen 2012 att dessa partier till vänster om socialisterna, visserligen motvilligt, såg honom som ett bättre alternativ än vilken högerledare som helst.

Manuel Valls driver den nya socialdemokratiska linjen med kraft och därför tydliggörs också skillnaderna. Det visade sig redan efter ett knappt år med Jean-Mars Ayrault som premiärminister att kommunister och vänsterpartister tog avstånd från regeringen. Med Manuel Valls har nu också de gröna dels lämnat regeringen men också valt att rösta emot det ekonomiska sparpaketet.

En grupp bland socialistpartiets ledamöter i nationalförsamlingen avstod. Denna grupp representerar vänsterflygeln inom partiet men denna vänsterflygel är egentligen betydligt större än de 41 ledamöter som avstod igår kväll. Den politiska  hållning som Manuel Valls representerar med sin socialliberala inriktning är en minoritär hållning inom socialistpartiet. Det är uppenbart att risken ökar för en splittring inom partiet om Valls driver sin åtstramningslinje ännu längre. Då kan betydligt fler än de 41 sätta sig på tvären och göra livet surt för hela regeringen.

Däremot har regeringens nya linje öppnat för samarbete med den politiska mitten.  UDI är ett mer socialt orienterat centerparti som normalt samarbetar med högerpartiet UMP. Nu intog UDI en välvillig hållning till regeringens sparförslag. De flesta av dess ledamöterna valde att avstå från att rösta och några röstade till och med för förslaget.

Fransk inrikespolitik kan inom en snar framtid komma in i ett nytt läge. Regeringen kan komma att behöva luta sig mot UDI för att få igenom sina ekonomiska åtstramningsförslag. Å andra sidan måste regeringen vårda ledamöterna i sitt eget parti vilket distanserar dem i lika hög grad från UDI. För övrigt kan inte regeringen nöja sig med att  bara sockra sina förslag så att de passar de egna ledamöterna i nationalförsamlingen. Medlemmarna och de nära sympatisörerna till partiet behöver också känna igen sig lite mer i regeringens politik. En fransk socialistväljare är  i allmänhet inte socialdemokrat. Det är ingen svår gissning att Manuel Valls första månad som premiärminister väcker ont blod på många ställen, i partiföreningar runt om i landet.

Som så många gånger förr: Det handlar om att regeringens politik leder till förbättringar i välståndet för breda inkomstgrupper. Tillväxten måste komma igång och arbetslösheten minska. Tilltron till Frankrike som nation måste öka. Då kan socialistregeringen lugna sina egna förtroendevalda och medlemmar och fånga upp de flyende socialistiska väljarna som i dag lagt sig på soffan eller röstar på Nationella fronten. Hollande och hans regering har inte heller hur mycket tid på sig som helst. Manuel Valls åtnjuter i dag höga opinionssiffror men de siffrorna har han med sig från sin tid som inrikesminister och för hans personliga framtoning. Några bakslag i kampen mot den ekonomiska krisen och han är i samma läge som sin företrädare Jean-Marc Ayrault. Och som hans president.

Tufft åtstramningspaket kallas det av vissa. Andra säger att det inte räcker på långa vägar. Manuel Valls har presenterat sitt program för besparingar i statsfinanserna för att minska underskottet i budgeten och komma ner mot de 3 procenten som är ett krav från Bryssel.

Senaste nyårshelgen var bråda och stressiga dagar för Francois Hollande. Dels avslöjades hans affär med skådespelerskan Julie Gayet som han besökte nattetid i deras lånade lilla lya några kvarter från Elyséepalatset. Dels annonserade han att han planerade ett åtstramningspaket på 50 miljarder som skulle genomföras under åren 2014-17. Skådespelerskan har vi inte hört mycket av sedan dess men åtstramningspaketet lite mer. Det var tyst i tre månader men i och med skiftet på premiärministerposten har det gått fortare. Manuel Valls förefaller minst dubbel så effektiv som sin företrädare och kanske har han också en budgetminister som levererar snabbare än sin föregångare.

Paketet består av besparingar på fyra olika områden. Staten ska krympa den statliga utgiftssidan med 18 miljarder. Drygt 20 miljarder går till minskat stöd för socialbidrag och sjukförsäkringar och drygt tio till lägre överföringar till regionala verksamheter.

Frankrike står som alltid med ena benet i syd och det andra i norr. Alla länder i norra Europa har ordning på sina budgetar med underskott som ligger under 3 procent. I länder som Grekland och Spanien är situationen betydligt sämre men ett land som Italien har nu tagit itu med sina problem på allvar. I Frankrike är situationen inte fullständigt katastrofal. Långivarna lånar fortfarande till låg ränta. Det finns fortfarande en tro på fransk ekonomi och överlevnadsförmåga.Men faktum kvarstår. Underskottet är fortfarande för högt och tillväxten är noll. Efter två år med Francois Hollande har det ekonomiska läget möjligen inte försämrats men inte heller förbättrats.

Frågan är om 50 miljarder besparingar räcker. Det handlar om en väldigt liten andel av den statliga omsättningen. Besparingar är också bara en sida av lösningen på den ekonomiska krisen. Minst lika viktigt är att få hjulen att snurra med ökad konsumtion och stimulanser till företagen. Det förefaller som om åtgärderna med stimulans och besparing snarare blockerar varandra. Och det finns ingen riktig kraft vare sig i stimulanspolitiken eller i åtstramningarna.

Fransk politik hämmas av olika intressegruppers ständiga bevakning av sina intressen. Även politiker hindras från att ta beslut som håller sig ovanför den personligt-taktiska nivån. Detta förhållandevis måttliga sparpaket hindras nu av ett antal socialistiska ledamöter i nationalförsamlingen. En del hotar med att inte rösta igenom förslaget nästa vecka. De tänker nu på nästa val till nationalförsamlingen 2017.  De tror sig kunna vinna röster i sina respektive valkretsar om de röstar emot ett förslag som i folkopinionen uppfattas som ett hårt slag mot vanliga människors köpkraft och välfärd. Socialistiska väljare är ovana att stödja besparingar. Socialistisk politik har mer än till exempel socialdemokratisk politik i Skandinavien kopplats till sockrade reformer. Socialisterna i Frankrike har inte heller regerat lika många år som högern. Francois Mitterrand regerade under lång till med högerregeringar och den socialistiska regeringen under Jacques Chiracs presidenttid (1997-2002) satt under en period när konjunkturerna var förhållandevis gynnsamma. Det är först under Francois Hollandes tid som president som vänstern på allvar tvingats regera under en krisperiod. Det är svårt för socialisterna att få med sig sina väljargrupper på riktigt radikala reformer för att lösa krisen.

Det visar sig också alltmer att Francois Hollande inte har de muskler och det mod som krävs för att ta Frankrike igenom krisen. Han vägade inte berätta sanningen om Frankrikes prekära läge i valrörelsen 2012 och fick makten på löften som han inte kunnat infria. Det har dessutom gått sämre än han förmodligen förutspådde. Han har också dröjt för länge med att ta itu med problemen och han förefaller inte göra det nu heller. Hans stimulanser till företagen begränsas av villkor. Hans besparingar äts upp av kompromisser med vänsterflygeln i hans partigrupp i nationalförsamlingen.

Manuel Valls har av presidenten  fått ansvaret att genomföra sparpaketet. Han sparar egentligen väldigt lite. Under en lång period, tre års tid, ska han spara 50 miljarder. Men hur mycket är sparande och hur mycket är att bara minska på utgiftsökningen? Oron smyger sig på att hans åtgärdspaket inte får någon effekt alls och då kommer företagen inte att anställa fler och inte heller att bli mer konkurrenskraftiga. Då kommer inte heller den nödvändiga saneringen av den statliga sektorn att göras på det genomgripande sätt som den borde. Frankrike har framförallt inte en stor statlig sektor. Den har en rörig och ineffektiv statlig sektor.

De liberala ekonomerna i Frankrike ropar på en fransk Gerhard Schröder eller Tony Blair. Möjligen vore det fel väg att gå i en tid när de ekonomiska hjulen har mer eller mindre stannat. Då kan en renodlad svältkur leda till ett ännu sämre läge. Men franska folket skulle behöva en president och en regering som vidtar rejäla åtgärder.  Det finns annars en risk att förtroendet för landets ekonomiska hälsotillstånd skadas både i landet och utomlands. Mycket tyder på att den negativa utvecklingen redan hunnit obehagligt långt.

Manuel Valls har varit premiärminister i tre veckor. Förväntningarna är höga men redan börjar kritiska röster att höjas. Han har två utmaningar; lyckas med regeringens ekonomiska politik och vända det usla opinionsläget för sin president och ge honom – eller sig själv – en chans till seger i nästa presidentval.

Häromdagen kom nya obehagliga siffror för Francois Hollande. Han har inte mer än 18 procent av franska folket bakom sig medan Manuel Valls stöds av närmare 60 procent. Den senare har alltså Hollande tagit in i båten för att rädda sig själv och sin politik. Det kan gå illa hur som helst för honom. Antingen lyckas Valls att vända den nedåtgående spiralen i fransk ekonomi och då finns risken att socialistpartiet väljer Valls som sin kandidat till presidentvalet 2017. Eller så misslyckas Valls och då ligger vägen helt öppen för högerns kandidat i nästa val.

En annan opinionsundersökning visar att Francois Hollande, om det vore val i dag, kommer först på tredje plats om UMP representeras av Nicolas Sarkozy. Sarkozy får då 29 procent i andel av rösterna. Marine Le Pen tar en klar andraplats enligt mätningen med 25 procent medan Hollande får 19 procent. Detta påverkar naturligtvis också inställningen i Parti socialiste som förmodligen kommer att snegla alltmer på Valls som en tänkbar kandidat. Den nye premiärministern är visserligen ingen samlande gestalt inom partiet. Han står långt ut på högerkanten inom PS. Men han är populär bland väljarna och är den som kan attrahera mittenväljare mer än någon annan socialist i dag.

Valls är en ambitiös maktpolitiker som naturligtvis ser sin möjlighet komma. Hollande drog sig i det längsta för att utnämna honom men såg ingen annan möjlighet efter de katastrofala resultaten i kommunalvalet. Han inser vilken maktpolitisk risk han nu tar internt. Frågan är alltså om Hollande går segrande ur maktkampen med Valls oavsett om regeringen nu lyckas med Hollandes ekonomiska så kallade ansvarspakt eller inte.

Valls kan nu satsa all kraft på att genomföra Hollandes ekonomiska program som också passar honom som socialliberal. Programmet är främst inriktat på besparingar av de offentliga utgifterna och lättnader för företagen.Lyckas Valls stärker han sin position. Skulle Hollande omväljas som socialisternas presidentkandidat 2017 så kan Valls vänta fem år till. Han är i dag bara 52 år gammal, ingen ålder för en fransk politiker.

Manuel Valls har trots framåtanda och en utpräglad förmåga att kommunicera med media och med väljarna en svår uppgift framför sig. Det har hänt mer under hans tre veckor än under de tre månader som gick mellan Hollandes utspel om ansvarspakten på nyåret  och kommunalvalet.Vad säger att Valls också lyckas i handling? Besparingarna i den offentliga sektorn kan mycket väl leda till uppsägningar som äter upp de eventuellt nya jobb som skattelättnaderna för företagen kan frammana. Och när kommer dessa nya jobb? Franska väljare är otåliga. De väntar inte ett eller två år. De vill ha resultat redan i år, helst före sommaren.

Trycket mot den nya regeringen har ökat från vänsterflygeln inom den socialistiska gruppen i nationalförsamlingen. Närmare hundra av de tre hundra socialistiska ledamöterna är missnöjda med profilen på ansvarspakten. Den är inte tillräckligt balanserad mellan åtstramning och sociala insatser för de svaga i samhället. Dessa ledamöter börjar redan tänka på nästa val till nationalförsamlingen. De tror sig inte kunna möta väljarna med ett så kärvt ekonomiskt program.

De gröna (EELV) har nu meddelat att de inte stöder förslaget. Partiet lämnade regeringen i samband med ombytet på premiärministerposten och nu har de mera påtagligt gått över i en oppositionsroll från vänster som de delar med kommunisterna och andra grupper vänster om Parti Socialiste.

Det är Europaval om en dryg månad . Då kommer garanterat Socialistpartiet att åka på en ny smäll. Det kommer att skapa än mer oro i de egna leden. Det finns, menar kritiker, även en gräns för hur många nederlag i val och i opinionsmätningar som regering och president kan klara innan det blir svårt att regera landet.

Manuel Valls har redan visat prov också på fingerfärdighet när det gäller att sockra också svårsmälta förslag och bjuda in kritiker till en dialog. Frågan är om det räcker. Han måste visa resultat för att kunna klara balansgången mellan sin politik och partiets vänsterflygel. Han måste övertyga väljarna om att han är på rätt väg. Nu har han höga popularitetssiffror med sig men dessa siffror härrör från hans två år som inrikesminister. Hur länge behåller han dessa höga siffror när han nu ska försvara hela regeringens politik och stötta den djupt impopulära presidenten?