Lindbom på franska

Några dagar har förflutit sedan skrällsegern för Nationella fronten i söndagens EU-val. Alla visste att partiet skulle göra ett bra val men ingen trodde att partiet skulle segra så stort framför högerkartellen UMP och PS (Socialistpartiet) Vad värre är, nu bryts båda dessa partier långsamt ner av inre motsättningar.

Redan i tisdags tvingades UMP:s ledare, Jean-Francois Copé avgå efter att ha blivit överbevisad om sin skuld i en mycket allvarlig ekonomisk skumraskaffär. Han har själv varit kopplad till ett kommunikationsbolag som tillåtits skicka saltade fakturor till UMP under valrörelsen 2012. Copé var redan då ledare för partiet. Han stod så att säga med ett ben i partiet och ett i kommunikationsbolaget. Penningtransaktionerna har främst handlat om hur kampanjmöten för Nicolas Sarkozy har finansierats. Misstankar finns förstås om att flera personer i partiets ledning, däribland Copé själv, dragit ekonomisk fördel av transaktionerna även om det som alltid i franska ekonomiska skandaler är svårt att bevisa vem som egentligen bär ansvaret och vilken omfattning de ekonomiska oegentligheterna haft.

Copé var redan före dessa avslöjanden i blåsväder för hanteringen av sammanräkningen av partiledarvalet hösten 2012 då han och Francois Fillon, premiärminster under Sarkozys fem år som president, ställdes mot varandra. Copé vann valet med en hårsmån och anklagades omedelbart av motståndarna för valfusk.Det kan låta som om Fillon var en dålig förlorare men alla som känner hanteringen av rösträkningen i franska politiska partier tror inte ett ögonblick på att det gått rätt till. Copé var redan partiledare och hans folk skötte sammanräkningen av valet. Precis samma sak hände för övrigt när Martine Aubry vann partiledarvalet i socialistpartiet över Ségolène Royal med en promille för ett par år sedan.

UMP leds nu av en trojka av tre gamla premiärministrar, Jean-Pierre Raffarin, Alain Juppé och Francois Fillon, fram till nytt partiledarval i höst. Men UMP befinner sig i ett tillstånd av total upplösning. Tidningen L´Express chefredaktör Christophe Barbier är  en av flera politiska iakttagare i Frankrike som redan dagen efter EU-valet i söndags spådde att partikartellen går i graven före årets slut och att den som ska leda högern i nästa presidentval måste bygga en ny bas av aktiva valarbetare.

Socialistpartiet befinner sig i samma krisläge. Där personifieras sänket av landets president Francois Hollande. Han är kanske Frankrikes mest hatade man just nu. Väljarna har vänt honom ryggen och majoriteten av de 14 (!) procenten som röstade på PS i EU-valet skulle önska sig en annan ledare i Elyséepalatset än han. Han är så ifrågasatt att hans ställning såväl nationellt som inom EU hindras högst avsevärt. Han enda räddning är att han skyddas av femte republikens konstitution som ger presidenten stora formella befogenheter. Han kan fortfarande fatta självständiga politiska beslut och ta utrikespolitiska initiativ utan att fråga nationalförsamlingen.

Han kan emellertid inte stifta lagar utan att ha en majoritet hos de folkvalda parlamentarikerna bakom sig. Delar av den socialistiska gruppen i nationalförsamlingen drar sig steg för steg bort från honom. Ännu har denna grupp inte öppet revolterat mot Hollande och hans regering men det skulle inte förvåna om detta sker redan under 2014. Det finns ett starkt missnöje över Hollandes och Manuel Valls så kallade ansvarspakt som innebär lättnader för företagen och kostnadsbesparingar inom den offentliga sektorn. Franska socialister är av tradition motståndare till offentliga nedskärningar och anser inte att företag behöver lättnader på skatteområdet. En socialistregering har aldrig tidigare under det senaste halvseklet behövt agera med sådan strävhet som den nuvarande. Och ändå är de föreslagna besparingarna bara en västanfläkt mot vad som väntar inom ett eller två år.  Bara om  konjunkturen vänder rejält uppåt genom en internationell positiv utveckling och ger regeringen ett ökat handlingsutrymme kan situationen för Frankrike förbättras.

I dag torsdag organiserade studenter runt om i Frankrike en medborgerlig manifestation mot Nationella fronten. Tidningen Le Monde noterar att uppslutningen är svag. I miljonstäder som Lyon och Marseille samlar demonstrationerna knappt tusen deltagare var. Frankrike är demonstrationernas land. Det ska jämföras med att oppositionen mot samkönade äktenskap drev ut hundratusentals människor på gatorna, dessutom vid flera tillfällen, under förra året.

Varför händer allt detta i Frankrike just nu? Nationella fronten har stora framgångar. UMP bryter nästan ihop som gruppering. Socialistpartiet splittras också och saknar både ledning och en tydlig politik. Och medborgarna verkar inte heller agera spontant mot det som händer. När Jean-Marie Le Pen kom på andra plats i presidentvalet 2002 var protesterna många och högljudda. Nu drar ett tusental personer fram på Lyons gator för att protestera.

Frågan vad som händer kan förstås inte ges ett enkelt svar. Men vi måste anstränga oss att analysera och ge svar. För utan analys går det inte att sätta in motmedel mot den anstormning som kommer från de nationalistiska och främlingsfientliga krafterna. Franska antirasister och humanister har ett uppdrag att fullgöra.

Nationella frontens seger i franska presidentvalet större än väntat och självklart går det en chockvåg genom den politiska landskapet. Ingenting är längre som förr.

Jag går på gatorna i Paris dagen efter valet och det går att känna på stämningen. En dyster och nästan lite vresig stämning i metron och på kaféerna. Paris är ett motståndsnäste mot Marine Le Pen. Här råder frustration över landets nya politiska situation. Hur har det kunnat gå så långt, är det många som frågar sig.

Tre av fyra fransmän röstade inte på Le Pen i söndags. Det är ett vänligt sätt att uttrycka saken. Men det värsta är att de partier som fångat upp majoriteten av fransmännen – de som inte stöder FN – är så illa rustade både organisatoriskt och idémässigt. UMP-högern lär spricka nu i flera delar. Sarkozy kan inte kandidera för UMP om han vill bli president 2017. Det är ett moraliskt konkursbo som han i så fall skulle luta sig emot. Socialistpartiet är fortfarande relativt intakt men har en ledare, Francois Hollande, som är mer en hämmande faktor än något annat. Så länge som han säger att han ställer upp till omval 2017 är socialistpartiet offside i den politiska matchen.

Det måste upprepas igen. En radikal förbättring av Frankrikes ekonomi och köpkraft för medborgarna samt en radikal minskning av arbetslösheten kan förändra mycket. Så länge detta inte sker ligger vägen öppen för ännu större framgångar för Marine Le Pen.

Det är som alltid uppfriskande med politiska debatter i Frankrike. Den pågående EU-debatten spretar på flera sätt men är spännande och visar på skillnader kring demokrati och vart Europa är på väg. Allt handlar inte om ekonomi och marknad.

EU-debatten tog en ny vändning häromdagen när förre presidenten Nicolas Sarkozy gav sin syn på Frankrikes roll i Europa och på utvecklingen av EU:s institutionella inriktning. Som vanligt ger han utlopp för starka och personliga ställningstaganden. Som läsare av hans artikel blir du berörd, negativt eller positivt.

Sarkozy vill återupprätta samarbetet mellan Berlin och Paris som faktiskt tappat i betydelse under Hollandes två år vid makten. Det beror säkert på att Frankrike är stukat maktpolitiskt genom krisen men också på att Hollande gick ut i valrörelsen med löfte om att blir södra Europas talesman i Bryssel. De blev inte mycket av det men han har aldrig riktigt kunnat upprätta ett riktigt fungerande samarbete med Merkel.

Sarkozy gör flera kontroversiella ställningstaganden. Han vill ersätta nuvarande Shengenavtalet med ett nytt som ger länderna inom EU större möjligheter att till exempel begränsa invandringen. Han flörtar här som tidigare med Le Pens väljare. Han närmar sig också den falang inom UMP-högern som är mest EU-skeptisk.

I den stora partiledardebatten i France 2 igår kväll framkom ändå att det finns starka proeuropeiska partier och de är dessutom starkt inriktade på att göra EU mer socialt och låta folkets röster styra mer än marknadens. Det gäller i första hand de gröna och Parti Socialiste men även i viss mån MoDem-UDI som är Frankrikes motsvarighet till Folkpartiet. Det finns en tro hos företrädarna för dessa partier att Europa gör skillnad för människorna och att det är nödvändigt med ett starkt Europa för att stå emot andra superkrafter i världen, Kina, Sovjet och USA för att ta några exempel. Det är ingen lösning på européernas problem med ekonomi, ojämlikhet och kultur att varje nation kryper tillbaka till sina positioner strax efter kriget. Tvärtom är EU med sina institutioner en kraft för att skydda utsatta medborgare från social dumpning och ge medborgarna möjlighet till att hitta jobb på en större marknad, skaffa sig utbildning och visa ett större engagemang för dagens ödesfrågor som miljö- och klimatfrågorna.

UMP tenderar att mest se Europa som en gemensam marknad och talar inte alls om EU:s demokratiska och  sociala roll.Nationella fronten representerades i debatten av Marine Le Pen som på ett bitvis förnedrande sätt talade om invandrarna och såg dem som ett hot och aldrig som en möjlighet.

Vänsterpartiet är i dag splittrat och blir än mer oklart i sin profil eftersom partiet också försöker att gå samman i valet med kommunisterna trots att spänningarna mellan dessa partier är starka. Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélanchon framstår dessvärre alltmer som en politisk clown. En begåvad man som inte längre har riktig styrning på sin politiska resa. Han slirar nu på frågan om partiet vill lämna eurosamarbetet eller inte. Väljarna fick inget bra svar på den frågan under debatten och utfrågningen av honom igår kväll.

Kvällen i France 2 var ändå informativ i sin helhet och gav förhoppningar för framtiden. Frankrike har partier som vill utveckla EU och som har idéer om hur det ska gå till. De tvingas kämpa mot Nationella fronten som attraherar allt fler missnöjda väljare som ser EU och euron som orsaker till krisen. Det är svårt att argumentera mot dessa negativa känslor som finns hos så många och som utnyttjas så skickligt av Marine Le Pen. De andra partierna har inte gjort tillräckligt för att bekämpa Marine Le Pens idéer under förra året och tidigare i valrörelsen. Igår visade inte minst de gröna, socialisterna men också mittenpartierna MoDem-UDI att de kan visa på alternativ EU-politik som är begriplig för människor och kan ge dem hopp för framtiden. Dessa franska politiker kan också – till skillnad från de svenska – argumentera för en EU-hållning i sig. De beskriver vilka frågor som EU bör arbeta med under en kommande femårsperiod och hur EU ska utvecklas för att möta européernas behov. Dessa franska EU-politiker ser inte bara detta val som nationellt egoistiskt. De höjer blicken och ser Europa i världen. Det är upplyftande och befriande att höra och se.

På söndag går också fransmännen till vallokalerna för att välja sina representanter till EU-parlamentet. Precis som i andra länder och i tidigare val beskrivs detta som en kraftmätning mellan vänster och höger. Är det så verkligen?

I gårdagens C´est dans l´air som är ett samtalsprogram om politik i fransk teve mellan journalister och experter skulle frågan om valrörelsen inför EU-valet diskuteras. I studion satt förutom programledaren en politisk journalist, två politologer och en ekonom. Alla är förstås på toppnivå i fråga om kunskap och verbal och kritisk förmåga. Någon av de fyra är möjligen socialist. De andra tre garanterat höger men av en öppen och liberalt färgad syn på politiken. Alla tycker i princip lika. Programledarens frågor var starkt inkluderande i denna krets. ”Hur kan det komma sig att folk röstar som de gör? Populism? Okunskap?”

Sällan framträder skillnaden mellan folket och eliten så påtagligt som i gårdagens samtal. Det var ingen debatt eftersom alla var rörande överens om att ”ur led är tiden” och att bara de bildade och utbildade i Paris sitter inne med svaren.

För deltagarna i samtalet var svaren så självklara. Skulle Frankrike lämna euron skulle det utbryta en ren katastrof för landets ekonomi och ställning i världen. Bara ett ökat samarbete inom EU i riktning mot en federal stat är den möjliga vägen. Alla konstaterade att kritiken mot EU och euron från partier på höger- och vänsterkanten var populism och – det sades förstås inte högt – folket som röstade på dessa populistiska partier var okunniga eller helt enkelt på ren svenska: dumma i huvudet.

Det finns ett antal goda skäl till att Frankrike stannar kvar i euron och att samarbetet inom EU förstärks ytterligare under de kommande åren. Det som oroar är just denna brist på kontakt mellan de traditionella, tunga politiska maktutövarna med sina experter har kommit så långt ifrån merparten av sina väljare. Det är då de partier som saknar makt som nu – i sin funktion av maktlösa – tar för sig alltmer av väljarstödet. En dag sitter vi med politiker som blandar en rimlig kritik av den distanserade makten i Paris med en rad orimliga ståndpunkter som kan försätta inte bara Frankrike i en besvärlig ekonomisk, social och politisk situation.

Den svenska EU-debatten handlar istället om små sakfrågor som gör att det går att förkorta avståndet från väljare till valda. De svenska politikerna blir aldrig högfärdigt distanserade. Det ligger inte i vår tradition sedan åtminstone tiden efter andra världskriget. De franska politikerna har tidigare levererat välstånd till sitt folk men hållit sig på sin kant med sin kultur som varit långt ifrån den folkliga. Nu kan de inte längre leverera och då blir krisen så mycket större.

Franska politiker och experter har inte förmågan att tala med människor ens i en valrörelse. Basen för deras ställningstaganden kommer från andra sammanhang än folkets. Deras argument fungerar i lärosalarna på elitskolorna men inte i verklighetens byar och städer runt om i landet.

Det går inte heller längre att tänka franskt intellektuellt i en internationell värld där andra värderingar och analysredskap tränger sig på. Colbertismen i all ära men den fungerar inte i en globaliserad värld. Och Descartes med sin logik har visserligen exporterats till Brysseladministrationens medarbetare men inte längre än så.

Det är beklagligt att se hur omedveten eliten verkar vara över sin isolering. Den anser sig ha svaren men ingen lyssnar. Det internationella finanskapitalet ser skeptiskt på hur Frankrike sköts ekonomiskt. Bryssel jagar landet med sparkrav. De franska politikerna står här maktlösa och  tvingas till eftergifter. Men det riktigt problematiska är att det franska folket inte följer sina ledare. Inte längre har förtroende för dem. Nu är hälften av de franska väljarna tveksamma till euron och en stor minoritet ifrågasätter hela idén med EU. Nationella fronten har goda chanser att bli etta i valet på söndag med en röstandel på cirka 23 procent, före både UMP-högern och Parti Socialiste. Nu vaknar även Parti de Gauche (Vänsterpartiet) som sent omsider också vänt eurosamarbetet ryggen och verkar inhösta fler röster i valet än som någon tidigare räknat med. Det är planerat att  EU-valet ska uppfattas som en kraftmätning mellan den demokratiska högern och den socialliberala vänstern. I själva verket står striden i Frankrike mellan de EU-kritiska som är folket och de EU-vänliga som är medel- och överklassen och den politiska eliten.

Programledaren frågade igår förtvivlat varför inte alla de EU-vänliga politikerna sa ifrån i valrörelsen. ”De är ju så tysta”, konstaterade hon. Experterna hade förstås inget svar. ”Ur led är tiden”.

Jag skrev igår på bloggen om ett allt starkare EU-motstånd bland franska väljare. Mer än var tredje väljare är skeptisk inte bara till eurosamarbetet utan till hela EU-projektet. Det är ett dråpslag mot Europatanken men något ännu djupare. Ett ifrågasättande av de politiker som haft makten i landet sedan andra världskrigets slut och lotsat in Frankrike i ett allt djupare samarbete med sina grannar på den europeiska kontinenten. Det är ett avståndstagande från Europatanken som inte kan kopplas ifrån misstron mot eliten i Paris.

Nationella fronten har stark medvind genom sitt starka motstånd mot EU. Partiet har länge krävt att Frankrike ska lämna eurosamarbetet och nu kommer ännu mer radikala krav gentemot EU. Även Parti de Gauche (Vänsterpartiet) under Jean Luc Mélanchons ledning har vaknat till liv och kräver också att Frankrike ska lämna euron. Mélenchon har bara behövt läsa opinionsundersökningarna för att fatta beslut om en omorientering bort från Europa. Det är arbetarväljarna och de grupper som han behöver för att göra ett bra val som vänder sig mot Europa. Inställningen till EU är en klassfråga.

Jag konstaterade i gårdagens blogginlägg att det mesta som sker politiskt i Frankrike numera är ett folkets uppror mot överklassen, landsbygdens och de små städernas uppror mot Paris. Folket representeras i första hand av Nationella frontens väljare och av soffliggare som tidigare röstat på socialisterna eller partierna på vänsterkanten.

Det verkar som om maktens män och kvinnor inte har någon som helst känsla för hur de ska bemöta detta uppror och när de gör något blir det fel. Låt mig ta ett exempel. I dessa dagar, en dryg vecka före Europavalet, har Francois Hollande deklarerat att territorialreformen ska skyndas på. Han har själv lagt ett förslag om att ta bort de 95 departementen i Frankrike och minska antalet regioner för att öka effektiviteten i landets förvaltning. Detta är i ett avseende en nödvändig reform men ger ytterligare bränsle till den kritik som människor ute i landet riktar mot makthavarna i Paris. Nu ska vår lokala makt försvagas, tänker de. Allt ska förstås bestämmas i Paris…

Marine Le Pen gör som vanligt allt för att öka det folkliga missnöjet. Hon ställer sig på  tvären mot reformen men hon konstaterar också, med all rätt, att President Hollande beter sig märkligt när han sätter igång en dialog med alla partiledare kring denna fråga om lokal och regional förvaltning en vecka, fjorton dagar för det viktiga EU-valet. ”Kunde han inte ha väntat tio dagar?” frågar Marine Le Pen. En reform som ytterligare kommer att spä på missnöjet inför ett val tar kraft och uppmärksamhet från valrörelsen. Det är ologiskt och det kommer dessutom att märkas i valresultatet i form av ännu sämre siffror för Hollandes eget parti. Hur tänker han? Socialistpartiet behöver fokusera på rätt frågor och med kraft för att inte EU-valet ska bli samma katastrof som kommunalvalet. Han väljer istället att med ökad intensitet driva en helt annan fråga, omstruktureringen av regionerna, där han bara kommer att lyckas öka missnöjet i sina folkliga väljargrupper ännu mer.

Åter till EU-valet och splittringen mellan och inom partierna. Det stora EU-motståndet finns nu i princip till höger om högern och till vänster om vänstern. Naturligtvis skiljer sig motiven för avståndstagandet mot EU. I grunden är däremot misstron mot samarbete över landsgränserna i Europa densamma. ”Vi är Europas andra ekonomi. Vi borde klara oss själva”

Inom UMP finns det svåra spänningar mellan federalister, EU-vänner som ser EU som ett kapitalistiskt projekt och rena EU-skeptiker som närmar sig de högerextrema och nationalistiska gruppernas hållning. Det har gått så långt inom UMP att partiledaren Jean-Francois Copé häromdagen krävde att Henri Guiano, en uttalad EU-skeptiker som vägrar att rösta på UMP i valet ni i maj, bör uteslutas ur partiet. Guiano är ingen mindre än hjärnan i Elyséepalatset under Nicolas Sarkozys presidenttid och en av partiets mest framträdande talesmän i medierna.

Socialistpartiet är mindre splittrat, åtminstone offentligt, men har å andra sidan en så dålig ställning i opinionen att partiet ändå kommer att få uppleva ett stort nederlag i valet. Det enda parti som står stadigt på en positiv EU-grund är UDI, landets centerparti.

De två stora partierna, UMP och PS, befinner sig i dag i en närmast katastrofal situation opinionsmässigt. Det finns faktiskt viss anledning att oroa sig för hur detta EU-val ska sluta. Det kommer att få konsekvenser för hur regeringen ska kunna ta sig vidare under kommande arbetsår. Det finns en gräns för hur lågt förtroende en regering kan leva med även om den har majoritet i nationalförsamlingen. Hollande och hans regering lever verkligen farligt.