Lindbom på franska

Åter har franska folket firat 14 juli. Presidenten har talat till folket, numera genom en intervju i tv. Värmen i Paris och i övriga Frankrike är sådan att mer ansträngande intellektuella övningar måste läggas åt sidan. Nu gäller vila med bad i Atlanten eller Medelhavet och inmundigande av kalla drycker.

Som ivrig bloggare kring fransk politik känns det också skönt med en paus. Nästa arbetsår blir som alla andra. Intensivt! Nicolas Sarkozy är involverad i sju så kallade affärer. Hans parti UMP står på randen till sammanbrott. Socialisterna riskerar att hamna i ett verbalt och faktiskt inbördeskrig om inte president och regering kan inhösta framgångar i opinionsundersökningarna. Som bekant har de första två åren av Hollandes styre endast inneburit elände vad gäller val- och opinionssiffror för socialisterna. Marine Le Pen har ett framgångsrikt år bakom sig. Frågan är hur hon agerar och hur franska folket reagerar under det kommande året.

Detta vet vi kommer att vara laddade frågor under nästa arbetsår. Journalister och politologer kommer att nagelfara alla siffror om tillväxt, statsskuld och arbetslöshet. Oron på arbetsmarknaden är konstant i Frankrike. Inte en vinter utan någon form av revolt på arbetsplatser. Facken rasar. Arbetsgivarna gnäller. Småföretagarna är uppretade. Bönderna blockerar säkert något vägavsnitt med potatisar eller andra rotfrukter.

Dessutom brukar presidenten göra utrikespolitiska utspel eller starta ett krig. Hollande har hunnit med två krig på två år. Krig är ofta  populära. Det vet han förstås om och ett litet ofarligt krig kan kanske hjälpa upp opinionssiffrorna om det går riktigt illa på arbetsmarknaden.

Frankrikes intellektuella kommer att stimulera oss med tankar i böcker, tidningar och i tv. Det är en av de positiva delarna av det franska politiska livet att få ta del av en vital samhällsdebatt.

Jag ser framemot nästa arbetsår. Men först vila. Om inget spektakulärt inträffar återvänder jag till bloggandet i mitten av augusti

Glad sommar!

Om några dagar firar fransmännen sin nationaldag och därefter stänger många företag och institutioner sina kontor för en månads semester. Först mot slutet av augusti återvänder människorna till sina arbeten och ett nytt verksamhetsår tar sin början. Det finns anledning att se tillbaka på det gångna året. Ett år av smärta och elände på många sätt inom det politiska livet.

Materiellt har fransmännen inte fått det bättre under det gångna verksamhetsåret. Inte heller sämre. Arbetslösheten har ökat, de offentliga skuldernas i förhållande till BNP ökar, statsskulden har minskat något. Framförallt har människornas hopp om bättre tider inte infriats. Frankrike är ett land av missnöjda, för att inte säga resignerade medborgare. De tror allt mindre på politiken och på politikerna. Bilden av att nästa generation får det sämre än den föregående blir alltmer förankrad i deras medvetande.

De politiker och partier som ska företräda folket har heller inte visat upp sig från den bästa sidan under perioden från september 2013. De traditionellt stora och regeringsfähiga partierna UMP  (högern) och Parti Socialiste lever med ökade inre spänningar. Inom UMP har det i dag gått så långt att det troliga scenariot är en upplösning av detta parti. Nicolas Sarkozy har starka ambitioner att leda högern i nästa presidentval 2017. Han lär inte kunna göra det med UMP som stöd. Inom det partiet pågår nu de långa knivarnas natt. Han måste samla sina supportrar i en ny konstellation och den kommer sannolikt inte att vara lika bred som UMP. Det är heller inte säkert att han lyckas samla väljare från både höger och mitten – en förutsättning för att vinna valet.

Socialistpartiet lider av ökade inre spänningar mellan den traditionella vänstern och den gruppering som ställer upp bakom Francois Hollande och hans mer socialdemokratiska eller närmast socialliberala linje. I toppen av partiet regerar de socialliberala. Bland partiets medlemmar är bilden en helt annan. Denna spänning kan bli ännu svårare att överbrygga för partiledningen under kommande verksamhetsår. Till detta ska läggas att inom vänsteroppositionen i partiet finns också en rad olika grupperingar. Partiet är som ett lapptäcke av olika åsiktsriktningar och grupper som lutar sig mot olika ledare.

Under året har regeringen steg för steg ändrat sin inriktning inom det ekonomisk-politiska området. Regeringen har anpassat sig högerut. Det mest tydliga exemplet är förslaget om en ansvarspakt med arbetsgivarorganisationen Medef. Hollande presenterade den i två steg kring årsskiftet och Manuel Valls som ny premiärminister sedan mars månad driver den frågan i konkreta förhandlingar med olika intresseorganisationer och i budgetarbetet. Francois Hollande gick till val 2012 på en mer klassisk socialistisk, keynesiansk linje. Nu talar han och andra ledande socialister om utbudsekonomi.

När landet nu går till sommarvila är UMP i upplösning och saknar en oppositionspolitik. Regeringen hotas av inre splittring inom sitt parti och har inte längre stöd i nationalförsamlingen av vare sig kommunister eller de gröna. Flera av de tunga fackliga organisationerna tar avstånd från regeringens ekonomiska program. Ekonomin i landet är svag och inga tecken tyder på positiva förändringar.

Till detta ska läggas att Nationella fronten stadigt stärker sin position och är en lika stark politisk kraft som UMP och PS – om inte starkare. Europavalet i maj resulterade i en klar seger för FN före UMP och PS. Den folkliga oppositionen mot regeringen kanaliseras i dag främst genom ett högerextremt parti. Det är sorgligt att konstatera men det går inte att bortse ifrån.

Fotbollsjournalisten Erik Niva har i vår kommit ut med ännu en tegelsten om sin kära sport. Sexhundra sidor som består av otaliga artiklar ur Aftonbladet. En del vassare än andra. Jag fastnar för en text från sommaren 2012 om Les Ulis, en av de marginaliserade förorterna utanför Paris. Om förortskillen som lyckades, Patrice Evra, om de andra som går ner sig i kriminalitet och droger eller bara i uppgivenhet och om makten, här personifierad i Nicolas Sarkozy, som inte söker orsakerna till eländet utan försöker straffa de brottsliga avarter som kommer ut av det.

Niva pekar på klyftan mellan den franska republikens goda demokratiska ideal och den verklighet som landet lever i. Hur lite som maktens män och kvinnor vill eller förmår se. Republikens konstitution proklamerar varje enskild människas lika och oantastliga rättigheter, oberoende av ras, religion eller ursprung. Det är ingen överdrift att påstå att de människor som har mest att vinna på att denna princip upprätthålls har minst förtroende för den. Det är ingen överdrift att säga att dessa vackra ord har blivit tomma ord.

Avståndet mellan folkvalda och folket är det mest iögonfallande problemet när jag som utomstående betraktar dagens Frankrike. Erik Niva skrev artikeln någon månad efter Francois Hollandes maktövertagande som president. Då levde ändå hoppet hos en del människor om förändring. Hollande verkade stå för en mindre dömande inställning till landets mest marginaliserade invandrargrupper. Samtidigt visste alla att politiska ledare söker stöd i mitten, hos en medelklass som går till valurnorna och som har röst att angripa politiker som de inte gillar. Hollande har också visat att hans intresse inte i första hand kretsar kring de resignerade invandrarna eller de invandrare som i frustration ägnar sig åt en alternativ verksamhet. Som säger sig inte vara fransmän fast de bor i landet och även i många fall har franskt medborgarskap.

Rasismen är kompakt gentemot dessa invandrare. Det blev synligt när konflikten uppstod mellan landslagsledningen och vissa av spelarna i samband med VM 2010. Det vita Frankrike fördömde utan närmare analys det bråk som vissa spelare ställde till med efter ledningens beslut att skicka hem  en besvärlig Nicolas Anelka. Det vita Frankrike rasade mot spelare i laget (naturligtvis inte de vita spelarna) som inte sjöng med i marseljäsen före matcherna.

Sarkozy bidrog verkligen under sina år vid makten till att legitimera en dömande attityd till invandrare som inte är fogliga utan stökar med omgivningen. Inte ett ögonblick av självrannsakan. Vilka konsekvenser får en politik som bygger mer på assimilering än integration? Vad händer när de traditionella fransmännen inte förstår att en ny värld med skilda kulturer inom en nation kräver ömsesidiga uppoffringar? Det är inte bara invandrarnas fel när de inte kallar Frankrike för sitt land. Det går inte att lösa stora samhällskonflikter med enbart straff.

Årets upplaga av franskt fotbollslag har uppträtt enligt allas krav på anständighet. Nästan alla sjöng med i marseljäsen. Stämningen i truppen har varit bra. Gott så! Men tystnaden i de marginaliserade förorterna är inget tecken på att Frankrike löst sina problem mellan elit och folk, mellan vita och invandrare. Problemen finns kvar i precis lika stor utsträckning som tidigare.

Francois Hollande har under två år kylt ner en del av spänningarna därför att han ändå har en mer liberal inställning till brott och straff. Men han är fången i lögnen att republiken ger alla samma förutsättningar att bygga sina liv och utnyttja sina personliga resurser.

Tre av fyra fransmän tycker i dag att det finns för många invandrare i landet och minst två av tre fransmän känner inte igen sig i sitt eget land med tanke på all invandring. Enkelt uttryckt: alla fransmän som inte själva är invandrare är skeptiska till invandring och i många fall till invandrare. Beskrivningen av ett folk uppdelat i klass har ersatts av ett folk uppdelat i etniska skilda grupper.

Franska politiska ledare står inför ett gigantiskt problem att ena sin befolkning. De traditionella partierna står bakom de republikanska idéerna om mänskliga rättigheter. Ras och religion får inte klyva ett land i delar och ge vissa företräde framför andra. Dessa idéer visar sig dessvärre inte få genomslag i verkligheten. Ett av de stora partierna (FN), som växer, har dessutom en motsatt agenda. Det går heller inte att lita på delar av det andra stora partiet (UMP), vars ledare i många varit just Nicolas Sarkozy.

Frankrike har en historia av många brutala sociala, ekonomiska och religiösa konflikter. Från 1789 har landet haft ett flertal blodiga revolutioner. En ny revolt eller revolution kan mycket väl inträffa i en relativt nära framtid. De marginaliserade förorterna är som en tickande bomb. Den vita folkliga vreden mot invandrare växer och ingen vet  vart den leder.

De främsta franska statsvetarna som framträder i media brukar lugnande försäkra att Frankrike i dag präglas av en större demokratisk mognad. Franska väljare kommer inte att rösta fram Marine Le Pen som president, menar de. Förmodligen har de rätt på den punkten. Men de sociala spänningarna och den politiska maktens ovilja att ta itu med bristerna i demokratin kan leda till revolter och upplopp som blir svåra att kontrollera. Sommaren 2005 brändes bilar i förorterna i en omfattning som starkt oroade den dåvarande politiska ledningen. Det är bara nio år sedan. Därefter har läget i landet socialt och ekonomiskt försämrats. De religiösa spänningarna består. Det går inte att negligera orden som mötte Erik Niva bland invånarna i förorten Les Ulis: ”Frankrike är inte vårt land”.

I sanning en unik händelse. Igår morse fördes förre presidenten Nicolas Sarkozy från sin bostad i Paris till polisarrest i Nanterre. I natt inleddes förundersökningar mot honom för medverkan till korruption. Hans advokat Thierrey Herzog liksom en hög jurist i Högsta domstolen, Gilbert Azibert sattes också i husarrest .

Nicolas Sarkozy är föremål för undersökningar om delaktighet i brottslighet i sju olika affärer, varav vissa hänger samman med andra. Samtidigt förbereder Sarkozy sitt politiska återtåg. Det är sannolikt att han själv tänkt sig att söka kandidaturen som högerns presidentkandidat för valet 2017. Dessa affärer kan försvåra hans politiska återtåg men det ska sägas till en svensk läsekrets: I Frankrike är det långt ifrån omöjligt att komma tillbaka efter motgångar av det slag som Sarkozy nu ställs inför. Och än så länge är han inte dömd för något brott.

Sarkozy är en fighter av nästan övermänskliga mått och fransmän älskar också fighters.Det som nu utspelar sig inför allmänheten är fortsättningen mellan en hög politiker stödd av stora delar av sitt parti och åklagare inom rättsväsendet, mer passivt stödd av regeringen. ”Åklagarna driver en politisk kampanj mot Sarkozy”, menar till exempel högerjournalisten Catherine Nay. Och det går inte att komma ifrån att många åklagare avskyr Sarkozy som medvetet attackerat åklagarkåren redan under sina år som president. Han känner sig politiskt förföljd av den delen av den rättsvårdande myndigheten. Han har blivit ifrågasatt av åklagarna i sju affärer, tagits in till förhör vid flera tillfällen. Sarkozy tänker: Den som inte är med mig är emot mig och den som är emot mig för jag ett krig emot.

Det är omöjligt att inom ramen för ett blogginlägg redogöra för alla delar i de sju affärerna kring Nicolas Sarkozy. Det är desto svårare därför att inga fakta är oomstridda. Vi vet att åklagare beslutat om telefonavslyssning av den förre presidenten OCH hans advokat i ett halvår. Avsikten med telefonavlyssningen sägs ha varit att ta reda på fakta kring  en pågående rättsprocess där Sarkozy misstänkts ha tagit emot illegala bidrag från Libyens president Khaddafi för valrörelsen 2007. Avlyssningen avslöjade samtidigt att Sarkozy kunde ha varit inblandad i försök att skaffa insiderinformation från Högsta domstolens jurist Gilbert Azibert om hur en annan känslig affär utvecklades; den som handlar om att Sarkozy och hans parti illegalt skulle ha tagit emot bidrag till sin valrörelse 2007 från Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettencourt.

Ord står förstås emot ord. Alla seriösa utomstående bedömare kan bara ställa frågor. Vilka misstankar finns mot den förre presidenten? Var det rätt att telefonavlyssna Sarkozy och hans advokat? Är det rimligt att sätta Sarkozy i husarrest? Men ingen utomstående vet hur starka bevis som åklagarna har. Hittills har de inte kunnat fälla Sarkozy på en enda punkt men det betyder naturligtvis inte att deras misstankar är utan grund.

Den juridiska processen kring den förre presidenten blir snabbt också politisk. Går det över huvud taget att hålla rågången klar mellan juridik och politik när diskussionerna kretsar så mycket kring juristernas bevekelsegrunder och inte minst Sarkozys starkt politiserade argumentation. Känslorna kokar och vem vågar ens tro att även en jurist kan hålla huvudet kallt i ett sådant läge.

Åklagarmyndigheten är i dag misstrodd bland i stort sett alla högerpolitiker och säkert också bland många väljare som sympatiserar med Sarkozy. I detta oväsen ska nu processen fortsätta. Lyckligtvis har regeringen inte kastat sig in i debatten mer än att konstatera att juristerna måste få arbeta vidare. Men redan det uppfattas förstås i det andra lägret som ett politiskt ställningstagande.