Lindbom på franska

Frankrike är i huvudsak ett konservativt land. Inte liberalt som Sverige blivit på senare år. Konservativt i meningen stark stat, klassklyftor och moralkonservatism. Det finns en stark radikal strömning också men det konservativa Frankrike har tydligare  visat sina muskler sedan Francois Hollande kom till makten 2012.

Fransk höger är egentligen svårare att definiera än fransk vänster. Medan vänstern i princip varit trogen sina gamla socialistiska ideal långt efter det att särskilt Nordeuropas vänsterpartier gått i liberaliserande riktning har högern fortsatt att vara splittrad. Den har gjort anpassning vänsterut i moralfrågor och den försvarar naturligtvis inte den form av klassamhälle som rådde under första hälften av 1900-talet men den är ändå i sin struktur – och uppdelning i undergrupper – sig ganska lik genom decennierna. En längre analys skulle kunna söka rötterna till olika högergrupperingar ända tillbaka till Napoleon Bonaparte respektive Louis-Philippe av ätten Orléans som blev kung efter julirevolutionen 1830. Politiker och filosofer med rötterna i bonapartismen anses stå mer till höger medan orleanisterna är mer moderata. En uppdelning som är rätt tveksam. Monarkismen har till exempel varit stark i många högerextrema kretsar som i dag kallas suveränister och är allt annat än moderata.

Flertalet högermän avvisar i dag båda traditionerna och ansluter sig till en rent republikansk tradition. Frankrike fick sin första långa republikanska regim i ock med Napoleon III:s fall efter det fransk-tyska kriget 1870-71. Det ska också sägas att ytterst få högermän i dag drömmer om ett återinförande av monarkin.

Dagens höger har många schatteringar. Jag utesluter nu Nationella fronten ur högern. Jean-Marie Le Pen som styrt FN från begynnelsen 1972 till sin avgång 2011 har aldrig accepterats av den så kallade republikanska högern. Tecken tyder på att förhållandet mellan högern och FN håller på att ändras sedan dottern Marine tog över. Men än så länge är merparten av högerpolitikerna inom UMP avvisande till samarbete med FN.

Fransk höger lever med flera tydliga politiska inriktningar. Gaullismen är en stark rörelse som dominerat högern sedan General Charles de Gaulles dagar. Gaullismen är försvarare av en konstitution med en stark president som brukar kallas monarkisk genom sin upphöjdhet och stora personliga makt. Gaullismen försvarar en stark stat och är nationell till sin karaktär. EU är bra så länge den agerar på fransmännens villkor. Gaullismen är till sitt väsen snarare protektionistisk och drar sig inte för att försöka reglera marknaden. Den är antiliberal och social. Men den är inte som vänstern egalitär.

UMP domineras av gaullister men gaullismens idéer försvagas ständigt till förmån för mer liberala idéer. Eller riktigare: Gaullismen ingår idag en fusion med en mer moderat, centraleuropeisk höger. Skillnaden mellan engelska tories och det moderna UMP är fortfarande stor.

UMP samverkar med den franska centern som är svagare men ändå inte försumbar. De flesta centerpolitiker ingår i UDI som partiet numera heter. Det är i princip samma parti som UDF som President Valéry Giscard d ´Estaing tillhörde på 70-talet. Han var mer liberal, hade för den tiden radikala förslag om fri abort och förberedde beslutet om avskaffande av dödsstraff som genomfördes under socialisten Francois Mitterrands tid.

UDI  har en mer ekonomiskt liberal hållning än UMP samtidigt som det partiet i sin sociala hållning skulle kunna närma sig högerfalangen inom Socialistpartiet och i synnerhet nuvarande premiärministern Manuel Valls.

UMP:s högerfalang är i någon mening mer trogen den gamla gaullismen. Denna högerfalang vill ha en hårdare betoning av de fransk-nationella värdena och hamnar ofta i positioner som står FN nära. Den franska extermhögern är inte sällan starkt antiliberal. Det finns därför också vänsterpolitiker med nationalistisk profil som lockas att ta steget direkt över från Socialistpartiet till FN eller till UMP:s yttersta högerflygel. FN:s ledande politiker vid sidan om Marine Le Pen, Florian Phillippot, har både röstat socialistiskt och varit traditionell gaullist innan han blev medlem av FN.

Det är svårt att jämföra svenska alliansen med den franska oppositionen till höger om nuvarande regeringsmajoriteten. Fransk höger skulle inte acceptera alliansens radikala privatiseringsreformer på skolans område. Den skulle nog inte våga sig på så snabba sänkningar av inkomstskatten som gjorts under regimen Reinfeldt. Däremot tänker UMP rätt lika med Moderaterna kring lättnader för företagen.

UMP skulle inte acceptera den hållning som alliansen haft i frågor som rör samkönade äktenskap och inte heller accepterat alliansens invandringspolitik och förhållandevis radikala miljöpolitik. Nästan ingen fransk högerpolitiker är så nyliberal som Annie Löf. Däremot framstår Göran Hägglund nästan som en kulturradikal i franska högerns ögon. Det är svårt att hitta någon så suddig och kompromissvänlig politiker inom UMP och UDI som Fredrik Reinfeldt.

Fransk höger är splittrad men det är inget som bör oroa UMP. Det har alltid varit så och kommer alltid att förbli så. Fransmännen gillar konflikter och oroas inte över spänningar inom ett regerings- eller oppositionsblock. Sådana spänningar hör till vardagen.

Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon har kommit ut med en ny bok. Han skriver böcker  som många franska toppolitiker och i en intervju ser han sig i första hand som en intellektuell men en intellektuell som vill omsätta sina idéer i praktiken. Alltså är han samtidigt  politiker och partiledare. Hans nya bok bär titeln L´ère du peuple”  och beskriver delvis en nyorientering av hans politik och – får man förmoda men det är inte säkert – en nyorientering av det parti där han är en av de två språkrören. Nyordningen består av att slutgiltigt göra upp med begreppet proletariatet och istället tala om folket samt att införa ett ekologiskt  istället för ett produktionsorienterat perspektiv.

Mélenchon är en ivrig anhängare av det som i Frankrike kallas för den sjätte republiken, en ny konstitution som minskar presidentens makt, inför någon form av parlamentarism och stärker folkomröstningsinstitutets roll. Det är inget nytt .Det drev han och hans parti redan i valrörelsen 2102. Men marxismen i sin traditionella form har nu definitivt lyfts bort. Folket är en betydligt mer otydlig och mångfacetterad massa.  Folket är multikulturellt, stridbart men ofta motsägelsefullt. Folket finns i städerna i olika skepnader; som anställda i små och stora företag och i offentlig sysselsättning, som svartarbetande eller arbetslösa,  som papperslösa. Dess utsatthet är tydlig men inte dess sociala tillhörighet. Direktdemokrati blir dess vapen när den ekonomiska och sociala krisen hårdnar. Gatan blir också ett forum för debatt och demonstration.

Frankrike ska styras nedifrån och inte uppifrån som i dagens samhälle, menar Mélenchon. Hänsyn måste på ett mer avgörande sätt tas till de miljöhot vi lever under i världen i dag. Det marxistiska perspektivet som talar om produktionskrafterna och utgår från industrialismens samhälle försvinner bort i fjärran. Till slut också för Mélenchon.

Frågan är vad som händer med den övriga vänstern. Frankrike har haft en kvardröjande marxistisk vänster som nu uppenbarligen försvinner allt mer. Socialistpartiet tänker fortfarande industriellt men ur ett liberalt perspektiv. För Francois Hollande gäller det dirigistiska perspektivet. Det gäller att få bukt med folket som använder gatan, strejkar och visar öppet missnöje. Det gäller att styra för att lugna och avväpna alla konflikter. Lova jobb och tillväxt. Helst fortsatt välståndsökning. Det kräver på kort sikt att miljöaspekterna inte  får ta för stor plats. Vem vet om energin räcker om några kärnkraftverk läggs ner. Och ryssarna får inte retas upp i Ukraina till den grad att de slutar exportera sin gas.

Klyftan mellan Socialistpartiet och Vänsterpartiet har inte på länge varit så djup. De båda partierna har olika vision om konstitutionen, om politikens form. De har olika vision om hur ekonomisk politik ska föras i landet. Ja, Mélenchon närmar sig en alltmer EU-kritisk hållning. De delas i frågan om miljö och klimat. Det gröna partiet och Mélenchon får alltmer en samsyn även om de gröna inte är revolutionära.

Socialistpartiet är i dag mycket större än Vänsterpartiet men i djup kris. Vänsterpartiets kris ligger i att folket i högre utsträckning röstat med Marine Le Pen och enligt alla opinionsundersökningar fortsätter att göra det. Ska Mélenchon bli trovärdig i sin beskrivning av det multikulturella folket måste han också acceptera att en stor del av detta folk – som ska berika och styra de ledande politikerna (påverka politiken underifrån) – faktiskt röstar på ett öppet främlingsfientligt och starkt nationalistiskt parti. Hur ska Mélenchon kunna möta ett folk som till en betydande del är mer intresserat av industriproduktion, ökad tillväxt, skyller problemen på Bryssel och invandrarna och struntar högaktningsfullt i miljön?

Frankrike fick en vänsterregering 2012 med ett folk som konstant gått åt höger sedan 2001. Det stora motståndet mot Nicolas Sarkozy bäddade för Hollandes seger och Socialistpartiets seger i valet  till nationalförsamlingen där de gröna och Vänsterpartiet gav sitt stöd. Nu är vänsterkoalitionen upplöst. Socialistpartiet driver en politik som i Frankrike inte kan kallas vänster. Och Marine Le Pen fortsätter steg för steg att erövra stora delar av de vanliga folkliga väljarna. Så ser det ut. Mélenchon är alltid intressant att läsa och lyssna till. Det är dock symptomatiskt att han i sommar skrivit en bok när han misslyckats i två val i år, kommunalvalet i mars och Europavalet i maj. Rådet är att han fortsätter att vara en intellektuell författare. Politiskt lär han få svårt att uträtta något bestående.

Frankrike styrs av en president och regering som är s-märkt. Samtidigt är högern och särskilt de konservativa krafterna på stark frammarsch.

I dag håller organisationen Manif pour tous ännu en stor demonstration i Paris – och i Bordeaux. Denna organisation skapades för att stoppa regeringsförslaget om äktenskap för alla, det vill säga också en civilrättslig äktenskapsordning för samkönade par och tillåtelse att adoptera också för dem. Regeringen fick igenom sitt förslag i parlamentet men nu handlar demonstrationerna om att stoppa alla eventuella förslag  eller täppa till alla hål som öppnar för rätten till insemination eller surrogatmödraskap. Regeringen säger sig vara motståndare till sådana förslag även om lagen nu tillåter att den som inseminerat utomlands kan få sitt  barn erkänt som biologisk arvinge vid återkomsten till Frankrike.

Det är väl känt att Francois Hollande är motståndare till insemination och i ännu högre grad till surrogatmödraskap. Det gäller också Manuel Valls. Det är också uppenbart att regeringen försiktigt drar sig bort från alla kontroversiella förslag på området som rör ökade rättigheter för samkönade par att skaffa barn. Trycket från högern har ökat påtagligt sedan valet 2012. Det blev en tuff historia för regeringen att ro hem förslaget om samkönade äktenskap. Miljoner fransmän demonstrerade. Katolikerna mobiliserades. Den franska högern utnyttjade tillfället att också argumentera emot denna reform. Nu känns det inte så lockande för regeringen att driva frågan om fler rättigheter för homosexuella.

Det är påtagligt hur de konservativa krafterna vädrat morgonluft i Frankrike sedan några år. Regeringen får mycket kritik av högern för en straffrättsreform som innehåller alternativ till fängelsedomar. Försöken att tala om prevention och att påpeka hur dyrt det är att drastiskt öka antalet fängelseplatser leder inte till någon förståelse hos den franska högern och den konservativa opinionen. På skolans område råder konservativ upphetsning kring några försiktiga regeringsförslag om att föra in ett genderperspektiv i undervisningen i de mindre klasserna. För den franska högern gäller fortsatt perspektivet att biologiskt kön och maskulinitet respektive feminitet ska hänga samman.

Under denna socialistiska mandatperiod stärker de konservativa sin ställning på klassiska områden som skola, kriminalvård och familjepolitik. De ståndpunkter som förs fram är många gånger extrema. Det finns delar av den konservativa opinionen som verkligen vill att samhället intar en starkt normativ hållning i dessa frågor och bekämpar alla reformer som stärker individen på familjens och samhällsnormens bekostnad. Det är alltså inte en borgerligt liberal ståndpunkt som växer i omfattning. Det är klassisk värdekonservatism,

Vi ska minnas att Frankrike också har en skattelagstiftning som bygger på sambeskattning. Bidragen till barn vid födelse är förhållandevis generösa men det saknas daghem för de flesta. Däremot finns det en garanterad förskola för alla från 3 år. Mitt äldsta barnbarn som är drygt 3 år går i en sådan klass, från 8.20 på morgonen till 16.30. Hon är en av 27 elever som har tillgång till en (1) lärare.

Frankrike präglas av delvis andra värderingar än Sverige bland annat när det gäller familjefrågor. Samtidigt är landet uppdelat i en radikal mer individorienterad och sekulär del  och en konservativ, katolsk. Socialisterna och en del av centern hämtar sina väljare i den förra gruppen medan högern bärs fram av den senare.

Frankrike genomgår en besvärlig ekonomisk kris som framför allt försvårar för de sämre ställda i landet. Socialistregeringen lyckas inte vända den nedåtgående spiralen på detta område.  Samtidigt slår konservatismen till och lyckas uppenbarligen hindra en progressiv utveckling för kvinnor och för människor som är marginaliserade och utanför normen. Läget är otvivelaktigt bekymmersamt för Frankrike och det franska folket.

Helt följdriktigt ledde valet till senaten på söndagen till ännu en seger för högern. Halva antalet platser stod på spel detta år vid de indirekta valen till det franska överhuset. Högern får efter valet en övervikt på cirka femton platser, enligt preliminära beräkningar, och återtar därmed majoriteten i senaten. Dessutom har Nationella fronten för första gången i historien fått platser i senaten, närmare bestämt två.

Det franska parlamentet består av två kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Nationalförsamlingen, som väljs i direkta val vart femte år, har en dominerande ställning över senaten som alltså väljs indirekt genom elektorer utsedda efter de lokala valen. Senaten kan inte stoppa lagförslag, bara modifiera och försena processen. Den har som alla överhus i demokratierna rollen av att balansera omedelbara uttryck för folkviljan. Senatens ledamöter är också ofta äldre och det råder en mer konservativ atmosfär där än i nationalförsamlingen.

Soignerade herrar och damer utbyter åsikter när mötena i nationalförsamlingen mer präglas av elaka inlägg, personliga påhopp och hånfulla skratt.Här tillåter sig ledamöter att lufta värderingar som skulle vara direkt pinsamma i nationalförsamlingen. Som Gérard Longuet, tidigare försvarsminister men också gruppledare för högerpartiet UMP i senaten. Han ville i ett anförande visa att han alls inte var emot kvinnor – apropå kritik för en alltför stor manlig dominans i senaten  och i senatens utskott. ”Jag vill säga att jag är gift – med en kvinna – vilket inte är så konstigt. Jag har bara döttrar. Och dessutom är vår hund en tik.”

Senaten har under femte republiken från 1958 bara haft vänstermajoritet en gång, nämligen under dessa tre år från 2011 till 2014. Nu är ordningen återställd, kan man säga. Orsaken är den kraftiga högervind som blåste i kommunalvalen i mars i år.

Dagens senatsval får ingen direkt påverkan på regeringspolitiken. Det blir lite segare att processa lagförslag men det var inte heller lätt när senaten hade vänstermajoritet. Samtidigt mår inte regeringen bra av att ständigt förlora i val. Nu har alla val sedan 2012 gått till högern. Två nya regionala val under 2015 kommer säkert att sluta lika illa för vänstern. Trösten ligger i att Sarkozy också förlorade alla mellanliggande val mellan 2007 och 2012.Dock – han förlorade också presidentvalet 2012!