Lindbom på franska

Frankrikes finansminister Emmanuel Macron lägger fram en ny lag för att stimulera tillväxten i Frankrike. En lag som möjligen ska ge intrycket av att Frankrike moderniseras men samtidigt ett väldigt litet steg framåt med tanke på landets prekära ekonomiska läge.

Macronlagen som den kallas innehåller ett antal lagar som har till syfte att avreglera landets näringsliv. Skråväsendet finns fortfarande kvar i betydande utsträckning i detta land. Många yrken är bara tillgängliga för sökande med viss utbildning. Dessutom är det närmast omöjligt att som yrkesverksam gå från privat till statlig verksamhet. Konkurrens på meriter väger lätt jämfört med antal år och lönegrader i det offentliga. En gång offentliganställd, alltid offentliganställd.

Emmanuel Macron försöker att ändra på några av dessa arkaiska lagar. Han har också givit sig på en annan het fråga i Frankrike. Han vill ge rätten till affärer att hålla öppet ett antal söndagar per år. Detta låter som en ganska beskedlig reform i våra svenska öron. I Frankrike driver detta förslag ut människor på gatorna i demonstrationer. Reaktionerna kommer från en katolska högern. Men – i lika hög utsträckning – från vänsterflygeln inom socialistpartiet. Martine Aubry går till öppet angrepp mot sin egen regering. ”Ska nu fransmännen ägna söndagarna åt att vandra i butiker? Finns det ingen gräns för kommersialiseringen av det franska samhället? frågar hon indignerat.

Naturligtvis väcker avregleringen av vissa skråfunktioner samma upprördhet från de som berörs. Fransmännen är verkligen inga liberaler. De älskar egentligen all form av protektionism. Deras ekonomiska husgud verkar fortfarande vara Jean-Baptiste Colbert trots att han levde och verkade på 1600-talet och formulerade en ekonomisk teori som är själva motpolen till dagens globala och konkurrensutsatta teorier.

Emmanuel Macron tar alltså i realiteten små steg framåt men visar Bryssel och Berlin att han ändå går i den riktning som dessa europeiska maktcentra förväntar sig. Hans lagar ger den franska regeringen ännu lite mer tid. För Francois Hollande står hoppet fortfarande till en konjunkturförbättring. Den franska regeringen har också fått stöd av Jean-Claude Juncker som nu genom europeiska investeringsbanken delar ut lite julpengar till olika utvecklingsprojekt som ska sätta fart bland annat på det land som nu står och trampar på 0 i tillväxt, nämligen Frankrike.

Förhoppningsvis kan Paris få ett snabbtåg från flygplatsen till centrala Paris av samma typ som Arlanda Express om Junckers pengar nu räcker. Jag insåg i dag med all kraft vilket behov alla flygresenärer till Paris har av en sådant snabbtåg. Jag anlände försenad till Charles de Gaulle-flygplatsen under sena eftermiddagen med tre väskor. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna bära dessa väskor genom alla spärrar och nerför alla  trappor för att nå pendeltåget. Jag visste att taxi var uteslutet eftersom köerna på infarterna till stan är katastrofala vid 18-tiden. Jag tog Air France buss till Porte Maillot. Det gick långsamt. Till slut, när jag kommit till Porte Maillot och skulle vidare till Chatelet fanns det bara ett alternativ. Tunnelbanan, eftersom den reglerade taxiverksamheten gör att antalet bilar i stan är begränsat. Jag stod i regnet och sökte förgäves efter en bil. Istället fick jag släpa mina tre väskor nerför branta trappor till metrostationen, lyfta dem genom spärren, bära dem ner för  ytterligare trappor, tränga mig in i en packad vagn och så småningom släpa mig upp till gatunivån igen vid Hotel de ville.

Så komplicerat blir livet för en affärsman eller annan besökare i Paris; en stad som inte organiserar sig effektivt nog för den moderna tiden. Den begåvade finansministern gör vad han kan men han möter samma motstånd som alla regeringar. Kampen för att bibehålla gamla privilegier är både häpnadsväckande och skrämmande. Det går att ha respekt för en viss form av kritisk attityd mot makten. Samtidigt frågar man sig ändå som utomstående betraktare hur detta land över huvud taget ska klara sig i Europa med denna närmat förstockade konservatism i stora delar av befolkningen.

Kylan har kommit till Paris. December är en vintermånad, åtminstone i norra Frankrike. Och med vintern kommer konflikterna mellan arbetsgivare och arbetstagare. Normalt brukar arbetarnas fackliga organisationer demonstrera men ingenting är sig riktigt likt i Frankrike sedan Hollande blev president 2012 och den ekonomiska krisen bitit sig fast i landet. Nu strejkar istället företagarna.

Denna vecka genomför tusentals företagare från hela landet demonstrationer mot det som de kallar för regeringens åtstramningspolitik mot det privata näringslivet. Detta inträffar bara några månader efter det att premiärminister Manuel Valls förklarat på en stor konferens arrangerad av arbetsgivarorganisationen Medef att regeringen älskar företag och företagare. Uppenbarligen har denna charmoffensiv från regeringens sida inte haft någon effekt.

Regeringen och Medef  kom också tidigare under året överens om att tillsammans verka för ett bättre företagsklimat i landet. Regeringen har lovat sänkningar av arbetsgivaravgifterna mot att företagen anställer fler. Regeringen söker hitta alla möjliga medel för att minska den arbetslöshet som varje månad kryper uppåt med 20-30 000 personer och som nu ligger på totalt tre och en halv miljon arbetslösa + ytterligare cirka en och en halv miljon som går på tillfälliga jobb eller andra underbetalda deltidsjobb.

Många av landets små och medelstora företag gillar inte regeringens så kallade ansvarspakt som sänker skatten för de svagaste grupperna, minskar arbetsgivaravgifterna och skär i kostnaderna på den offentliga sektorn. Sänkningarna av företagens avgifter till staten är inte tillräckliga, säger de. Medefs chef Pierre Gattaz är i någon mening överkörd av sina medlemsföretags upprördhet. Han måste inordna sig i ledet av upprörda röster riktade mot regeringen.

Ett stort problem för Frankrike är att avtalen mellan fack och arbetsgivare bara delvis kunnat genomföras på ett framgångsrikt sätt. Den franska ordningen med avtal på arbetsmarknaden innesluter också regeringen vilket gör all samverkan än mer komplicerad. Det är inte som i Sverige där arbetsmarknadens parter sköter allt. Den nuvarande regeringen är stukad och saknar auktoritet. Det räcker att påminna om att Francois Hollande får stöd av endast 13 procent av väljarkåren. Arbetsgivarna har stora problem med att investera och anställa i sina företag. Exporten är svag. Den franska privata ekonomin går minst sagt på sparlåga. Dessutom skadas nu den största fackliga organisationen CGT av en svår ledarkris.

Allt är alltså krångligt.  De tre parterna är alla missnöjda med varandra och kanske också med sig själva.Det senare säger de förstås inte. Framförallt lägger alla skulden på varandra. Samtidigt som denna strid pågår fördjupas krisen. Frankrike lever med ett näringsliv utan optimism. Staten lånar till en stor del av sin budgetverksamhet.

Vintern kommer säkert att bli än kallare, inte bara i luften utan också inom politik och arbetsmarknad. Det är i ock för sig inget nytt. Varje vinter är en vinter i kris. Skillnaden är att förutsättningarna att övervintra och åtminstone begränsa skadorna i nationens och företagens ekonomi är sämre än på många år.

Det är inte bara inom UMP, den franska högern, som det pågick val i helgen. Även i Nationella fronten valdes det till partistyrelse med mera. Det står mer klart än någonsin att FN är ett familjeföretag. Vinnare var Le Pen och Le Pen.

Marine Le Pen valdes på nytt till ledare för partiet. Hon har stått i täten sedan januari 2011 och hon är i dag oomstridd på posten som ordförande. Hon har inga kandidater och alla röstar på henne. Det påminner mer om ett parti i gamla Östeuropa. Hon fick 100 procent av rösterna i valet.

Marion Maréchal Le Pen, systerdotter till Marine och barnbarn till Jean-Marie, stiger nu fram som den näst mest populära politikern i partiet. Hon är ung jurist som sitter i nationalförsamlingen sedan 2012 för en valkrets i Sydfrankrike där FN är starkt.

Marion Maréchal Le Pen anses representera en mer traditionell hållning i partiet. Hon är morfars speciella guldklimp. Tycker mer som han än som sin moster, partiledaren. Hon är mer liberal i ekonomiska frågor och hårdare i kampen mot till exempel homosexuella äktenskap.

Hon har därmed befäst sin ställning framför Marine Le Pens främste rådgivare Florian Philippot som kom på fjärde plats i omröstningen vid partikonventet men som är de facto nummer två i partiet, särskilt uppskattad av partiledaren.Philippot kommer från den del av vänstern som tidigare representerades av den karismatiske Jean-Pierre Chevènement. Chevènement bildade en egen falang inom socialistpartiet redan under Francois Mitterrands tid. Han var och är – trots att han nu är gammal – en framträdande nationalist men inom vänstern. Philippot kommer ur den traditionen. Han har i hög  grad påverkat Marine Le Pen i hennes arbete på att förändra partiets linje i vissa frågor. I dag är Nationella fronten mer statlig, definitivt mer protektionistisk och EU-fientlig och lite mindre ålderdomlig i frågor om moral. Hon utmanar inte HBTQ-rörelsen, är inte uttalat antisemitisk men däremot tydligt antimuslimsk.

Philippot har också genom sin utbildning i de fina högskolorna givit en air åt det nya FN som nu lättare kan röra sig i de fina salongerna i Paris och delta på lika villkor med politiker från andra partier i tv-debatterna.

Marion Maréchal Le Pen är också en skicklig debattör och som sagt populärare bland partiets gräsrötter. Tillsammans är Le Pen och Le Pen, Philippot och Marine Le Pens sambo Louis Aliot den kvartett som främst styre partiet idag.

Det är uppenbart att ambitionerna från Marine Le Pens sida växer för varje dag som går. Hon talar nu öppet om att bli Frankrikes nästa president. Det politiska och journalistiska etablissemanget i Paris tror fortfarande inte att det är möjligt. Det är så det brukar vara. Det är osannolikt tills det händer, för att travestera Tage Danielsson från hans berömda monolog om kärnkraften. Hon är i dag tillsammans med Nicolas Sarkozy den enda som enligt väljarmätningar kan komma ifråga som president i valet 2017. Mycket kommer att hända tills dess men det är inte längre självklart att hon inte blir vald. Osannolikt är det men frågan är hur osannolikt.

I helgen genomför UMP – den franska högerkartellen av mitten- och högerpartier – ett val bland sina cirka 250 000 medlemmar. Valet sker på internet och gäller att utse en ny partiledare efter Jean-Francois Copé som avskedades efter oegentligheter i skandalen med PR-byrån Bygmalion runt Sarkozys senaste valkampanj, den om presidentposten 2012. Partiet är fyllt av skandaler men nu ska Nicolas Sarkozy väljas att för andra gången i historien leda partiet.

Det står klart att Sarkozy kommer att vinna. Undersökningar inför valet pekar på att han kommer att få cirka 75-80 procent av medlemmarnas röster. Men han kan inte räkna med mer än ett valdeltagande på 50 procent. Och han får också räkna med diskussioner om valet gått korrekt till. I de stora partierna är i princip alla val ifrågasatta. Rykten om fusk och korruption cirkulerar i princip kring alla interna partival.

Nicolas Sarkozy har en svår uppgift framför sig. Partiet är djupt skuldsatt, särskilt efter den kostsamma valrörelsen 2012 där alltså pengar östs in i PR-byrån Bygmalion, uppenbarligen i en storleksordning som inte motsvarat byråns insatser. Sarkos egen roll i denna härva är inte utredd. Även om han klarar sig ur denna affär liksom han verkar klara sig ur sju-åtta andra affärer som pågår så återstår problem att formulera ett program som medlemmar och väljare kan känna entusiasm inför. Och att samla åtminstone merparten av de politiska ledarna inom UMP bakom sig. Inget är självklart.

Sarkozy kommer sannolikt att upplösa UMP och starta en ny kampanjorganisation som bättre kan tjäna sin ledare i den kommande valrörelsen. Partier är inget heligt i Frankrike. De bildas och upplöses när det passar en karismatisk ledare som har chansen att vinna val åt sina anhängare och medarbetare. UMP är en kvarnsten om halsen för Sarkozy och han kommer inte att låta sig tyngas av denna sten längre än nödvändigt.

Sarkozy har konkurrenter om ledarskapet i partiet men de kommer inte att hota honom denna helg när det gäller att hitta en ny partiledare. Svårare blir det för honom att också utropas till högerns och centerns presidentkandidat inför valet 2017. Han har här konkurrens av främst två personer, hans egen premiärminister under presidenttiden 2007-12, Francois Fillon, men framförallt från en tidigare premiärminister, Alain Juppé. Den senare har lagt sig mer mot mitten i UMP. Juppé vill framförallt bredda väljarunderlaget åt vänster. Sarkozy driver i princip samma politiska linje som i valrörelsen 2012; hårdare tag mot invandring och betoning av lag och ordning. Sarko vill också riva upp delar av lagen om äktenskap för homosexuella. Juppé vill inte riva upp den reformen.

Nicolas Sarkozy är UMP-medlemmarnas kelgris men är han därmed den starkaste högerkandidaten att vinna ett presidentval? Det återstår att se. Förmodligen är han det trots sina mer högerorienterade åsikter. Han är den mest karismatiska av alla högerledare. Han är också fullständigt skrupelfri när det gäller politiska ställningstaganden. Det har han visat nu under kampanjen inför valet som partiledare. Han har olika agendor beroende på var i landet han hållit sina valtal. Högerväljare i södra Frankrike vill höra ett hårt språk mot invandrare. Det har han sett till att leverera. I norra Frankrike handlar det mer om ekonomi. Då stryker han några passager om invandring och piggar upp auditoriet med några fler fraser om liberal ekonomisk politik.

Nicolas Sarkozy är Frankrikes främsta politiska djur i dag. Ingen har den omättliga aptit på politik och på makt som han. Ingen är så fascinerad av och engagerad i det politiska spelet som han. Han gör inte alltid rätt taktiska bedömningar men han ägnar  hela sin vakna tid åt att planera för kommande steg på den politisk-taktiska vägen framåt. När de andra politikerna börjar tröttna lägger han bara in en högre växel. En sådan människa ska inte underskattas. I ett land av kris, med President Hollande utan förmåga att skapa förtroende hos sitt folk och med ett reellt hot att en högerpopulist som Marine Le Pen kan vinna presidentvalet  är det till och med troligt att Nicolas Sarkozy lyckas i sin ambition. Han kan mycket väl komma att  förföra det franska folket och ge honom en andra mandatperiod som dess president.

Vart går Frankrike? Det är förstås en intressant fråga att försöka besvara. Jag har som kommentator av fransk politik ofta fokus på det aktuella. Det händer så mycket i närtid att det gäller att vara uppmärksam på varje svängning. En vecka utan bevakning gör att ett par skandaler och några nya utspel går ens näsa förbi. Om man då lyfter blicken något, vad ser man?

En tydlig förändring sedan sekelskiftet är den hårdare och mer repressiva attityd som franska folket och franska politiker och opinionsbildare  har i politiska frågor. Krav på hårdare straff för brottslingar liksom krav på en stramare invandringspolitik är tydliga tecken på att fler fransmän blivit politiskt konservativa. Det är inget unikt för detta land. När Lars Leijonborg började bekämpa den så kallade snällismen i Sverige fanns redan begreppet angélisme i Frankrike. Samma argument i stort sett där som i vårt land.

Problemen inom områden som skola, brottslighet möts inte med krav på sociala reformer och bättre prevention. Nej, lösningen i en tid när ekonomin är svag är snarare hårdare tag, högre straff och disciplin.

Det är också alltmer uppenbart att Frankrikes president blir mest populär när han startar ett krig. Hollande har bara haft framgång i opinionen när detta har skett. Militären upplever i Frankrike som i Sverige att den inte får tillräckligt med resurser. Det är inget ovanligt men möjligheten att få stöd för sina krav ökar i det opinionsläge som nu råder. Det är känt att militären i dag i Frankrike arbetar hårt med lobbying och söker allierade inom vänstern för att sätta press på regeringen.

Den välbärgade klassen i Frankrike klagar alltid på skatten och hotar med att lämna landet om skatterna blir för höga. Det har varit fler utspel kring rika personer som hotat med landsflykt under de senaste åren. Den mest kände var Gérard Dépardieu när han flyttade till Putins Ryssland för några år sedan. Han var inte populär i alla läger men han bråkade och hördes i debatten. Däremot har arbetarklassen märkligt nog visat sig mindre på alerten när det gäller att demonstrera och strejka under Hollandes år vid makten. Delvis kan det bero på att Hollande faktiskt stimulerat arbetsmarknadens parter till vissa överenskommelser om lönerna. Ett av de tunga förbunden, CFDT som i grunden är socialdemokratiskt, har varit väldigt samarbetsvilligt med regeringen. CGT, den gamla kommunistiska fackföreningen, har lidit av interna motsättningar och varit mindre effektiv.

I den mediala debatten verkar det som om de liberala ekonomerna fått ökat utrymme. Regeringens socialliberala politik verkar inte ha skapat en polaritet med den gamla vänstern utan snarare mellan regeringen och de mer utrerat lberala. Förklaringen till detta kan sökas i den allmänna liberala vågen som sveper över Europa men också att arbetarklassen stöder Le Pen och inte vänstersocialisterna. Le Pens försvarare har ingen plats i tv-sofforna mer än i rena partiledardebatter. Det utrymme som finns i andra debatter plockas upp av de liberala. En socialistregering som aldrig någonsin varit så mittenorienterad som den nuvarande hamnar ändå i en vänsterposition mot liberaler som kräver fler lättnader för företagen och en politik som riktar in sig på att minska i underskotten och strama åt i det offentliga.

Det går inte att ge en generell bild av fransmännens politiska utveckling men tendenser finns på att fler tänker liberalt i ekonomiska frågor och att den konservativa, katolska opinionen i frågor om skola, rättsväsende och familj fortfarande har förmågan att påverka politikerna. Den liberala opinionen, både i ekonomiska och värderingsmässiga frågor, finns främst bland unga i storstäder medan övriga landet uppvisar en mer konservativ opinion. Denna konservatism gäller både ekonomiskt och i värderingsfrågor. I så kallade folkliga kretsar som röstar på Nationella fronten kan kraven på reformer inom ekonomin mest påminna om traditionell vänsterpolitik men kopplas till krav på hårda tag kring brottslighet och invandring.