Lindbom på franska

Nu börjar 2015 och alla önskar varandra ett gott nytt år och en god fortsättning. Det gör också Frankrikes president när han i tv på nyårsaftonens kväll kl 20 vände sig till det franska folket. Frågan är om hans önskan till medborgarna om ett gott nytt år mer känns som Per Ahlmarks berömda ”Lycka till!” till de varslade arbetarna på L M Ericssons fabrik  i Olofström i slutet av 1970-talet. Det är inte mycket han har att komma med för att pigga upp sina väljare. Han har dock ett litet äss i rockärmen som kan få betydelse för vänstern på sikt.

Francois Hollande är en putslustig person. Hans humor är mer av slaget att lägga en tuta på en stolsits och hoppas att någon sätter sig där och frammanar ett lustigt ljud. Det har inte hjälpt att göra honom populärare som president. När han möter det franska folket i officiella sammanhang är han stel och spänd. Han har inte de Gaulles magnifika framtoning. Han är inte intressant som Mitterrand eller spontan och fräck som Sarkozy. Han uppträder som om presidentskapet hindrade honom från att visa någon form av personlighet.

Denna nyårsafton satt han vid ett konungsligt bord i den av bladguld  och utsmyckningar prunkande salen i Elyséepalatset och talade allvarligt till folket. Hans budskap var möjligen något mindre asketiskt än tidigare. En asketism som han framförallt tidigare riktat mot sig själv. Han har under hela mandatperioden velat visa hur han med exemplarisk nit skulle verka för ett Frankrike med stigande tillväxt. ökat utrymme för människors konsumtion och minskad arbetslöshet. Nu var tonen lite annorlunda och ämnesvalet hade skiftat, åtminstone marginellt.

Francois Hollande inser att han inte höjer populariteten genom att tala ekonomi och arbetsmarknad. Dessa frågor är viktiga för fransmännen men Hollande bör inte prata för mycket om dem. Han satsar därför på att lyfta nya frågor som stödet till ungdomen, bättre utbildning och ökade satsningar på kultur. Förmodligen har hans spin doctors rått honom att lyfta de enda frågor där den moderna vänstern kan hämta hem poäng i striden med högern och extremhögern; den unga medelklassens i storstädernas behov av en modernare kultur- och utbildningspolitik. Det handlar om bättre förutsättningar för kulturen och en bättre skola. Det handlar också om ett mindre konservativt förhållningssätt i dessa frågor. Släpp fram alternativ kulturyttringar, ge förutsättningar för att den nya generationens flickor och kvinnor på allvar får konkurrera på samma villkor som männen. Det handlar om mer av klassisk kulturradikalism helt enkelt men i ny tappning, för det tjugoförsta seklet.

Ungdomsväljarna är trötta på politiker som funnits med sedan 80- och 90-talen. Högerpartiet UMP har svårt att lansera ungdomar som ledare. Det förefaller som om detta parti kommer att på nytt lansera Sarkozy som presidentkandidat eller Alain Juppé som var gammal redan på 90-talet när han blev premiärminister under några år. Socialistpartiet har chansen att nu visa upp några unga fräscha ministrar som kan locka väljare. Det är säkert av strategiska skäl som Hollande i sin senaste ministerombildning i somras gjorde den 41-åriga Fleur Pellerin till kulturminister trots att hon knappt kände till namnet Patrick Modiano. Och han gjorde den begåvade och tv-mässiga Najat Vallaud-Belkacem (37 år) med rötter i Marocko till ny utbildningsminister. I samma regeringsombildning blev Emmanuel Macron finansminister. Han är i samma ålder som Vallaud-Belkacem och gör intryck av att vara dynamisk och full av energi för att förändra fransk ekonomi.

Den franske presidenten har alltså gjort en liten strategisk förändring av sin och regeringens profil i hopp om att vinna de yngre väljarna. Yngre politiker som mer talar den yngre medelklassens språk. Det är säkert klokt.Socialistpartiet har för närvarande  inte mycket att hämta i den traditionella arbetarklassen ute i landet. Där regerar Nationella fronten i många av regionerna och PS får slåss om smulorna med övriga partier, såväl UMP som partierna på den yttersta vänsterflygeln. Det är uppenbart att de segrar som den socialistiska regeringen vunnit hittills under mandatperioden handlar om områden som inte berör ekonomin, arbetsmarknaden och jämlikheten utan just värde- och samlevnadsfrågor. Nu gäller det att också visa att denna regering står på ungdomens sida och talar till morgondagens människor.Det räcker säkert inte för att vända trenden för Hollande före 2017 men kan bygga en grund för att socialisterna och den moderata vänstern ska bli starka i valen på 2020-talet. Lycka till, får jag väl tillägga!

Frankrike har val nästan varje år. Under 2014 genomfördes val till de 36 000 kommunerna runt om i landet och till Europaparlamentet. Nästa år, 2015, genomförs val till departementen i mars och till regionerna i december.

De två valen är av flera skäl emotsedda med stor spänning. Dels därför att regeringen ämnar trumfa igenom en reform som minskar antalet regioner från 22 till 13. Valen till regionerna skulle ha genomförts samtidigt som valen till departementen men regeringen vill alltså hinna med ett beslut i parlamentets båda hus, nationalförsamlingen och senaten, innan valen till regionerna genomförs. Dels blir dessa båda val ännu en mätare på hur de olika partiernas ställning ser ut i folkopinionen.

Francois Hollande har velat genomföra en territorialreform under sin första presidentperiod. Främst har han satsat på att minska antalet regioner för att effektivisera och spara pengar. Nu ligger ett regeringsförslag för omröstning i början av nästa år. Premiärminister Manuel Valls presenterade förslaget för en kort tid sedan. Regionerna är förmodligen redan och kommer i än högre grad att bli den starkaste enheten utanför staten i det franska offentliga demokratiska strukturen. Ett antal regioner slås samman enligt förslaget. På papperet ser sammanslagningarna logiska ut. De flesta regioner utanför Ile de France, som är området runt Paris, blir relativt jämnstora vad gäller både BNP och befolkning. Bara Korsika sticker ut som en riktigt liten region med endast 0,5 procent av landets befolkning. Annars pendlar de flesta regioner mellan 5 och 9 procent av befolkningen. Ile de France däremot har 18,6 procent av landets invånare inom sin region och en BNP på 30 procent. Området runt Lyon (Auvergne-Rhône-Alpes) är tvåa med en befolkningsandel på 12,1 procent och 11,6 procent av BNP i landet.

I princip är alla politiska partier förespråkare för en regionalreform mot färre enheter. Naturligtvis leder ändå förslaget till en rad protester. Den framträdande socialisten Martine Aubry som inte fått någon plats i Hollandes regering – enkelt uttryckt så hatar de varandra –  går nu till storms mot sammanslagningen av två regioner i norr. Hon är själv borgmästare i Lille och den starkaste profilen i PS i norra Frankrike.

Förslaget om tretton regioner har ändå lyckats passera nationalförsamlingen utan ändringar och nu står striden istället om vilken stad som ska vara huvudort för respektive region och namn på dessa regioner. Den striden har Hollande och hans premiärminister klokt nog överlämnat åt respektive regionstyrelser. De tvår alltså sina händer och hoppas nu bara att regionerna kan komma överens om dessa tvistefrågor före valen i december nästa år.

Före valet till regionerna sker alltså ett val till de 101 departementen redan i mars. Francois Hollande önskade före valet att han kunde genomföra också en reform av departementen. Dessa är en kvarleva från revolutionsåren 1789-90 och har fått en alltmer begränsad roll. Det är emellertid svårt att reformera i Frankrike om nu någon blir förvånad över det konstaterandet. Så ock med ett förslag om att upplösa departementen. Hollande har därför av taktiska skäl valt att vänta med den reformen.

Det blir samtidigt intressant att se utfallet rent politiskt av dessa val. De infaller två år före nästa presidentval. Enligt uppgifter i dagens Le Monde leder nu Nationella fronten enligt en färsk opinionsundersökning som ställt frågan om partisympatier inför valet till departementen i mars. FN har uppnått 28 procent i denna undersökning. På andra plats kommer högerpartiet UMP med 25 procent och därefter Socialistpartiet på 17 procent.

Problemen för FN är snarare angenäma än negativa. Det går så bra för FN att partiet har problem med att få fram kandidater till alla departementala och regionala styrelser. Bara en liten smolk i glädjebägaren kan skönjas. Ett annat högerextremt parti konkurrerar med FN i valet till ett departement, Vaucluse, i sydöstra Frankrike. Vaucluse är ett verkligt fäste för högerextrema. Marine Le Pens systerdotter, Marion Maréchal Le Pen segrade i denna valkrets i valet till nationalförsamlingen i maj-juni 2012 och är en av två ledamöter som representerar detta parti i den direktvalda kammaren i det franska parlamentet. Möjligen kan uppkomsten av ett konkurrerande parti på yttersta högerkanten göra att FN inte går vidare till den andra valomgången. Osvuret är bäst.

De båda valen 2015 blir intressanta värdemätare inför det stora slaget 2017. En bedömning utifrån läget i slutet av 2014 är att FN gör ett bra val, särskilt i de regionala valen som är delvis proportionella. UMP kommer sannolikt att klara sig hyggligt medan Socialistpartiet under alla omständigheter kommer att förlora de flesta av de många platser i motsvarande val som genomfördes under den tid då Sarkozy var president. Det är alltså bara att räkna med nya kallsupar för Francois Hollande. Ökad spänning inom Parti Socialiste och en fortsatt högerkantring i Frankrike, förmodligen mot det extrema hållet.

Francois Hollande kom till makten i maj 2012. Han övertog ett land i kris men gjorde föga för att på allvar förändra situationen. Två och ett halvt år senare, när vi snart lägger 2014 till handlingarna, är Frankrike i en ännu djupare kris. Kan socialister inte styra i motgång eller är det inte möjligt att vända en nedgång i ett land till en uppgång endast med nationell politisk styrning? Frågorna hopar sig verkligen.

Det går att räkna arbetslöshet på flera sätt. Den svenska alliansregeringen brukade tala om att antalet jobb ökade i Sverige när arbetslinjen inte rådde på arbetslösheten under åren 206-14. Det kan Hollande säga om läget i Frankrike också under sina trettio månader men han gör det inte och det bör man respektera honom för. Han vet att det avgörande för människor  inte är antal arbetstillfällen i landet utan hur många som har jobb respektive går arbetslösa. I Frankrike är 3,5 miljoner arbetssökande utan jobb överhuvudtaget (var tionde fransman) och 5, 5 miljoner har bara tillfälliga jobb som det inte alls eller knappt är möjligt att leva på. Arbetslösheten ökar månad för månad och kommer enligt officiella analyser att fortsätta så åtminstone en bit in i 2016. Om det blir en ljusning vad gäller jobben så får det franska folket alltså vänta åtminstone ett drygt år till. Och ingen vet om det vänder ens då och hur stark denna trendförändring skulle kunna bli.

Arbetslösheten beror på flera orsaker. Ingen tillväxt i ekonomin, dåliga exportmöjligheter, en svag fransk euro. Fransmännen klagar på dålig köpkraft vilket hämmar konsumtionen och hindrar att de ekonomiska hjulen snurrar igen. Företagen klagar på dåliga villkor vad gäller beskattning och andra pålagor.

I denna blogg har jag ofta beskrivit den nuvarande regeringens försök att under 2014 driva en mer utbudsorienterad politik. Francois Hollande gick till val på vissa paroller som kändes igen och uppskattades av den traditionella vänsterväljaren. ”Finansvärlden är min fiende”, sa han i sitt stora tal i Bourget i början av 2012 års valrörelse. Han lanserade en skatt för höginkomsttagare på 75 procent för att stoppa hotet från Jean-Luc Mélenchon, vänsterpartiets presidentkandidat, som tycktes öka starkt i popularitet månaderna före valet.  Men alla bedömare av Hollande menar att dessa utspel före valet var rent taktiska och inte överensstämde med hans viljeinriktning. Problemet var att han dröjde för länge med att på allvar tydliggöra sin socialdemokratiska linje med balans mellan företagsstimulerande åtgärder och en social inriktning av politiken. Riktigare vore väl att säga att en politikertyp som Hollande som ständigt söker harmoni mellan olika intressegrupper inte förmår fatta tillräckligt många nödvändiga och impopulära beslut. Alla hans förslag inom den ekonomiska politiken under dessa två och ett halvt år har varit halvmesyrer. Det franska folket plågas av det och därför hamnar hans popularitetssiffror ännu längre ner än de gjort om det bara gällt  att bedöma krissituationen i landet

Hollandes regeringsår kommer i historien att tolkas som en verklig prövotid för den franska vänstern. Troligen kommer två slutsatser att dras. Den ena är att denna mandatperiod visade att vänstern inte kan regera i krislägen. Väljarbasen accepterar aldrig en svångremspolitik om än nödvändig. Den franska vänsterns ledare kan inse behovet av en sådan politik men får inget stöd bland sina egna för den. Den andra slutsatsen vid en tillbakablick på vänstern 2012-17 skulle kunna vara att vänstern på allvar förändrades. En ny vänsterpolitik skapas efter en modell som känns igen bland till exempel socialdemokratiska partier i Norden. Manuel Valls står i mycket för en sådan politik

Problemet med den senare slutsatsen är att denna nya vänsterposition knappast har mycket med vänster att göra. Det är snarare en anpassning till en socialliberal hållning. Det som händer i Sverige med en allt otydligare skiljelinje mellan till exempel moderater och socialdemokrater upprepas i Frankrike. Politikens kraft som spänningen mellan  skilda åskådningar upphävs. Politiken blir mer en fråga om att lämpa efter lägenhet. Herbert Tingstens gamla tes om ideologiernas död måste plockas fram igen.

Jag tror inte vi kommer att hamna i den situationen. Det som händer är sannolikt att nya åskådningar, eller nygamla, utmanar de gamla blocken i Frankrike. Marine Le Pen utmanar från sin position och har stora utsikter att bli en av de två kandidaterna som kvarstår i den andra valomgången till presidentvalet 2017. Den andra är en urban, kulturradikal och grön rörelse som visserligen är marginaliserad i dag men som kan växa i styrka om socialistpartiet tappar i vitalitet och originalitet. Manuel Valls kan mycket väl komma att representera en social mittenpolitik med delar av den franska borgerligheten mot höger och extremhöger och mot de gröna och den traditionella vänstern. Frankrikes system med folkvalda presidenter och personval till nationalförsamlingen bäddar för snabbare förändringar i det politiska landskapet.

Frågan om en president och en regering kan vända en ekonomisk kris till något positivt återstår att besvara. Den franska krisen är så djup att den förmodligen kräver mycket draghjälp utifrån. Samtidigt har inte Hollande använt sina år vid makten hittills för att göra maximalt. Han har varit en taktiker med drag av statsminister i en parlamentarisk demokrati. Han hade varit lysande som ledare för en rödgrön minoritetsregering i Sverige. Men i Frankrike har en president helt andra befogenheter. Han har inte utnyttjat sin makt, inte pekat med hela handen som krävts. Han har förmodligen försuttit sin chans så här i halvtid. Motståndaren leder med 5-0 och hemmapubliken visslar och kastar äggskal på honom när han går ut i halvtidspaus. När han efter nyår kommer in på banan igen är det minst sagt uppförsbacke. Vilka krafter kan han nu mobilisera i omklädningsrummet? Det är svårt att se vilken sportdryck som ger honom så mycket energi att han kan vända på den här matchen före maj 2017.

Det blir alltmer uppenbart. De stora inrikespolitiska striderna sker inom de två gamla blocken i fransk politik. Vänstern är mer oense internt än någonsin. Högerblocket likaså. Nationella fronten däremot klättrar ständigt i opinionen och behöver aldrig försvara sin politik. Fortfarande är partiet i den behagliga situationen att inte inneha några viktigare poster, knappt lokalt och framförallt inte nationellt.

Macronlagen ska nu sjösättas. Emmanuel Macron, den nye finansministern, en representant för den socialliberala delen av socialistpartiet, presenterar ett program som ska få fart på fransk ekonomi. I stor utsträckning är det en kopia av Sarkozys program från 2009 som han aldrig fick igenom i sitt eget parti. Nu försöker vänsterregeringen med ungefär samma grepp; kamp mot skråväsendet och stimulanser till ett livskraftigare näringsliv.

Det är symptomatiskt för situationen, inte bara i Frankrike för övrigt. Den ekonomiska politiken i många länder splittrar vänstern svårt. Den liberala delen, i Frankrike ofta kallad socialdemokratisk eller socialliberal, behåller en social ambition med kamp mot ekonomiska och sociala orättvisor men accepterar en öppnare och mer marknadsorienterad ekonomisk politik. Det skapar stor irritation inom övriga delar av vänstern. Kommunister och vänsterpartister säger nej, De gröna säger också nej av mer outgrundliga skäl. Mest för att den politik som representeras av premiärminister Manuel Valls inte tar tillräcklig hänsyn till de gröna aspekterna. Vänsterflygeln inom socialistpartiet säger nej av ungefär samma skäl som yttersta vänstern. Socialistpolitiker som Arnaud Montebourg, Benoit Hamon och andra tror fortfarande på mer av statlig styrning.

Kriget inom vänstern hotar på sikt vänsterregeringens trovärdighet. Det högra blocket borde kunna rösta för en rad av Valls och Macrons reformer men gör det inte av taktiska skäl. Inom högerblocket strider dessutom olika grupper mot varandra. I stor utsträckning rör det sig om rena personstriderna. Det är också klart att det finns tydliga skillnader. Centern, UDI, är mer Europafederal, mer social och står de facto nära Valls positioner. UMP delas i flera grupper beroende på inställning till samverkan med Nationella fronten och hela invandringsfrågan. Här finns konflikter mellan liberaler och statskonservativa i ekonomiska frågor. Här skiljer sig uppfattningarna i frågor som rör samkönade äktenskap och eutanasi.

Marine Le Pen drar fördel av dessa interna strider inom UMP-UDI och inom vänstern. I senaste fyllnadsvalet fick hennes kandidat 36 procent i andra valomgången mot en kandidat från UMP som alltså segrade med 64 procent. Socialisten fick knappt 15 procent i första valomgången och blev där fullständigt detroniserad av UMP:s och FN:s kandidater. Det är uppenbart att Marine Le Pen har en god chans att komma till andra valomgången i nästa presidentval. Det är snarare troligt. Francois Hollande kan mycket väl ställa upp även 2017 – för omval. Manuel Valls har antytt att han fortsätter som premiärminister under resten av Hollandes första mandatperiod. Det är då svårt att se honom utmana Hollande om rollen som socialistpartiets kandidat 2017. Det är också praxis att sittande president, om han kandiderar för en andra mandatperiod, inte går via några former av interna partival mellan olika kandidater. Hollande kommer rimligen – om han kandiderar –  att få mycket svårt att slå Marine Le Pen i en första valomgång om inte läget i landet förändras rejält på två år.

Nästa år genomförs två val av regional karaktär. Det första, val till departementen i mars månad, blir en rysare för alla partier utom för Nationella fronten. Socialisterna bävar. Julien Dray, en av partiets mer kända personer utanför regeringen, konstaterade i radio häromdagen att partiet riskerar att krossas under dessa regionala val 2015. Nästa år blir alltså ett ödesår för PS. Usla siffror i dessa lokalval bäddar för ännu fler interna strider inom vänstern, ännu mer knivarnas långa natt och därmed ännu svårare för Hollande eller någon annan socialist att kunna stiga fram som presidentkandidat med vinstchans 2017.