Lindbom på franska

För elva dagar sedan inträffade de otäcka dåden i Charlie Hebdos redaktion och inne i kosherbutiken vid Porte de Vincennes, båda i den franska huvudstaden. Offer och förövare är döda. Alla vet att Frankrike inte blir sig likt efter dessa händelser. Frågan är vad som kommer att förändras.

Frankrike har cirka fem miljoner muslimer och en halv miljon judar av en befolkning som 2014 uppgick till 66 miljoner. Landet har en betydande minoritet av både judar och muslimer om man jämför med andra europeiska länder. Någon exakt siffra går inte att få fram eftersom den franska lagen om laïcité, religion är en privatsak, förbjuder officiell folkräkning av religiös tillhörighet.

Det sker en betydande integrering eller till och med assimilering av judar och muslimer i landet. Samtidigt lever många tillsammans i särskilda kvarter, särskilt i storstäderna. I vissa delar av Paris förorter till exempel lever judar med ursprung i Nordafrika sida vid sida med muslimer från samma område.

Det är svårt att inte ana en skärpning av spänningarna i det franska samhället efter dåden den 7 och 8 januari, Både judar och muslimer känner ett ökat hot. Frankrike har visat upp en stark solidaritet mot attentaten men nog har den för de flesta handlat mer om attacken mot de franska och republikanska värderingarna för yttrande- och pressfrihet än om våldet och hot mot religiösa minoriteter. Det faktum att muslimer, i den perverterade formen av extrem islamism, utförde dåden har inte förenklat saken. När människor säger ”Je suis Hebdo” handlar det om det fria ordet och rätten att också i satirens namn attackera alla trosuppfattningar. Men vad händer när vardagens motsättningar mellan folkgrupper, klasser och olika religioner visar sig som de alltid gör. Ibland förstucket, ibland öppet och naket. Kommer grupperingar inom det franska samhället att attackera varandra med än hårdare invektiv än tidigare och kommer våld att användas i ännu större utsträckning?

Den stora grupp, kanske en  tredjedel av befolkningen, som ser sig som religiöst likgiltiga och inte tillhör något samfund, ser sig också som bärare av de sanna repubilkanska värderingarna. Denna grupp tolkar också tillsammans med många troende inom alla de tre stora religionerna dessa grundvärderingar. De dominerar i statsapparaten, inklusive bland politiker av alla schatteringar, i den statliga skolan och inom den mediala opinionsapparaten. De tolkar med stöd av miljoner vanliga franska medborgare en klassisk fransk upplysningstradition och för den vidare från generation till generation. Så har skett, lite överdrivet, sedan 1700-talet. Detta är för många Frankrike. I en tid av starkare folkomflyttning befinner sig nu denna grupp i konflikt med en annan grupp av människor som inte förstår rättvisan och demokratin i en klassisk laïcité och som dessutom ofta  befinner sig socialt och ekonomiskt i ett underläge. Den goda franska demokratiska staten, uttryckt i de republikanska grundvärdena frihet, jämlikhet, broderskap och laïcité kan inte hantera utanförskapet hos tre, fyra, fem miljoner invånare som har sina rötter i en annan tradition där religionen är en del av samhället.

Det går att utkristallisera tre grupper av fransmän med rötterna i den klassiska republikanska traditionen: Den första gruppen vill att kampen mot terrorism inte ska ses som en kamp mot muslimer. Det måste gå att skilja mellan en muslim och en islamist. Så säger inte minst President Hollande och Premiärminister Valls och den största delen av landets politiska etablissemang.

Den andra gruppen kräver att muslimerna tar ett annat ansvar för att inordna sig i det franska samhället. Denna grupp, som  består av många vanliga fransmän och som sannolikt kommer att växa på bekostnad av den första gruppen, menar att det åligger muslimer att ändra sig. Muslimer måste assimileras in i den kulturella ordning som funnits i så många generationer i Frankrike.

Det finns också en tredje grupp av medborgare. Dessa människor gör ingen skillnad mellan islamister och muslimer. Bland dem finns förstås många av Nationella frontens väljare.

Den andra gruppen fördjupar ett vi-och-dom-förhållande precis som den tredje gruppen gör. Detta vi och dom är visserligen mjukare, mindre repressivt men leder till en låsning i det samhälle som är tänkt vara ett och odelbart.

Judarna råkar illa ut genom att islamisterna kopplar dessa religionsutövare i Frankrike till konflikten i Mellanöstern och kampen mellan väst och övriga världen. Antisemitismen finns där latent i delar av den traditionella franska befolkningen. Den riskerar att väckas när radikala muslimer attackerar judiska synagogor, institutioner, affärer med mera.Antisemitismen förekommer sannerligen inte bara bland islamister.

Vi och dom är komplext.Det är ett vi och dom mellan islamister och alla andra. Det är ett vi och dom mellan fransmän som inte är muslimer och muslimerna. Det är ett vi och dom mellan judar å ena sidan och vissa antisemitiska grupper å den andra.Det är också ett vi och dom mellan å ena sidan den grupp som ideologiskt försvarar Charlie Hebdo (som säger ”Je suis Charlie” därför att de inte bara försvarar yttrandefriheten utan också delar tidningens åsikter) och – å andra sidan – katoliker, judar och muslimer som utan att vara fundamentalister  upprörs över att religionen inte får någon plats alls i det offentliga rummet och även bemöts med hädelse och förakt för det heliga.Det är slutligen ett vi och dom mellan högerextremister och islamister å ena sidan mot gruppen som försvarar upplysningsidéerna. Högerextremister och islamister delar i stor utsträckning samma världsbild av nationalism, konservatism, traditionalism och teokrati. De bekämpar alla upplysningsidéer och Charlie Hebdo är som ett rött skynke för dem. Det är helt i sin ordning av Jean-Marie Le Pen direkt efter attentatet den 7 januari sa: ”Je ne suis pas Charlie”.

Det är alltså ingen enkel karta som måste ritas upp i Frankrike. Denna kartbild är mer utmanande i detta land eftersom principer spelar en så stor roll. Ingen viker undan i ambitionen att söka överenskommelser. Ändå har vi säkert samma motsättningar i Sverige om vi börjar granska denna fråga. Det är nog dags att vi svenskar också lägger ner mer tankemöda på att förstå vilket samhälle vi är på väg mot och förbereda oss. Var står vi själva? Vad är vi beredda att försvara till sista droppen i vårt samhälle? Vilken nivå på yttrande- och pressfrihet begär vi? Om och när ska begrepp som respekt för religiösa värderingar och helighet hindra yttrandefriheten?

Och klarar vi av att tillåta komplexiteten av åsikter hos alla dem som invandrar från andra kulturer? Hur mycket mångfald i form av olika samhällsvärderingar tål ett land som Frankrike och ett land som Sverige?

Den 11 januari 2015 blir en historisk dag i Frankrike. Inte sedan befrielsen av landet från tyska naziregimen 1944 har så många människor demonstrerat på gator och torg i franska städer. Bara i Paris är det förmodligen flera miljoner som i den stund detta skrivs samlas på Place de la République och långsamt rör sig mot Place de la Nation. Någon journalist säger att det går med en hastighet av 50 m i halvtimmen. Denna magnifika manifestation mot våld och för yttrandefrihet och demokratiska värden har också samlat ett femtiotal statschefer och regeringschefer från främst  Europa och Mellanöstern. Israels och Palestinas ledare gick i samma tåg tillsammans med Angela Merkel, David Cameroun och även vår svenske statsminister Stefan Löfvén.

Frankrike har förmågan att lyfta händelser till ett högre plan. Någon kommentator i fransk tv konstaterar att dagens manifestation är un communion laîque. Ordet laïque eller substantivet laïcité innebär enkelt översatt att dagen varit som en nattvardsgång (=communion)  men i namn av de republikanska värden som respekterar allas rätt att tillhöra en religion eller ingen religion. Det betyder också att manifestationen uttryckt att inget våld får skrämma människor till tystnad och ingen journalist ska tvingas att upphöra att uttrycka sin mening oberoende av hur kritisk, hur satirisk och hur religiöst kränkande en sådan mening än uttrycks.

Frankrike har denna dag formulerat sin demokratiska tradition som formuleras i republikens grundvärderingar av frihet, jämlikhet, broderskap och laïcité. Dessa grundvärderingar lärs ut i skolorna och för majoriteten fransmän är detta basen för nationen. Det är alltså en märklig styrkedemonstration av Frankrikes filosofiska och politiska samhörighet som det officiella Frankrike står bakom och som de flesta fransmän också försvarar.

Det är en för omvärlden imponerande styrkedemonstration av en nation. Få nationer skulle kunna skapa denna enighet som alltså inte bara är demokratisk utan närmast organiskt bunden till nationens historia. Fransmännen är ett folk i Europa, en del av västvärlden och en av många demokratier.Men nationen Frankrike bär på dessa grundvärderingar som gör  nationen unik och som gör att fransmännen aldrig släpper sin nationella särart.

Franska republikens värderingar är inte okomplicerade. En värld med omfattande migration utmanar försvaret för denna nationella särart. Det finns mycket att grubbla över kring denna fråga och hur Frankrike under de närmaste decennierna ska klara av att integrera allt fler invandrare och samtidigt fortsätta att hålla fast vid en nationell filosofisk särart.

Denna dag går det ändå inte annat än beundra Frankrike för dess magnifika försvar för yttrandefriheten. För den solidaritet som människor visar genom att i miljoner gå ut på gatorna. Det går inte att annat än beundra myndigheternas organisation  som klarat av att ta emot så många utländska statchefer och hela nomenklaturan i det franska samhället och låta dem röra sig öppet på Paris gator  i ett demonstrationståg, arm i arm. Det var en mäktig uppvisning av ett land som är exceptionellt och som vem som helst måste beundra för dess många unika kvaliteter.

Francois Hollande har som president i Frankrike manat till nationell samling mot terrordåden i Charlie Hebdos lokaler i östra Paris den 7 januari. Han har inbjudit till en särskild demonstration i Paris i morgon söndag, med undantag för Nationella frontens ledning. Marine Le Pen går nu ut till sina medlemmar och väljare med uppmaningen att delta i olika demonstrationståg och möten runt om i landet – flera sådan möten leds av lokala borgmästare som tillhör Nationella fronten – men bojkotta Parisdemonstrationen. Samtidigt förklarar hennes far, Jean-Marie Le Pen: ”Je ne suis pas Charlie”. Han hänsyftar förstås på detta uttryck av solidaritet med tidningsredaktionen som blivit en samlande paroll för alla som försvarar yttrandefriheten runt om i världen i dessa dagar. och tar avstånd från den solidaritetshandlingen.

Nationella fronten har hamnat i fokus i förberedelserna inför helgens manifestationer mot våld och för yttrandefrihet. Partiet står för värderingar som är synnerligen frånstötande för den sittande regeringen och för de flesta också inom den vanliga högeroppositionen.

Partiet genom sin ledare Marine Le Pen har sagt sig vilja delta i den nationella samling som regeringen inbjudit till. Samtidigt är detta parti anhängare av en politisk filosofi som inte samlar hela folket. Partiet accepterar inte en medborgerlig hållning som inte öppet ansluter sig till de traditionella franska värderingar och där invandrare måste underordna sig en total assimilering av den gammelfranska kulturen för att accepteras.

Det är begripligt att President Hollande vägrar att gå i armkrok med Marine Le Pen längst fram i ett demonstrationståg som inte bara hyllar en nationell samling utan också uttrycker ett försvar för grundläggande demokratiska värden.Han har samtidigt varit tydlig med att  alla fransmän oberoende av åsikter har rätten att delta i de olika manifestationer som genomförs under helgen runt om i landet.

Nationella fronten utnyttjar den svårighet för regeringen som ändå finns. Partiet utnyttjar den besvikelse som många Le Pen-väljare kan känna när de ser att deras partiledare inte är välkommen till en nationell samling kring yttrandefriheten. Än en gång kan detta högerextrema parti utnyttja den känsla av utanförskap som fleratalet fransmän som röstar på Le Pen upplever visavi de etablerade partierna.

Francois Hollande och hans regering har säkert ändå gjort rätt. En nationell samling som i denna fråga inkluderat Nationella fronten hade kunnat bli i högsta grad prejudicerande. Det hade varit svårt att därefter kunna hålla partiet utanför samarbeten i olika politiska sammanhang. Hittills har både vänstern och den så kallade republikanska högern i varje fall nödtorftigt hållit extrempartiet utanför politisk samverkan nationellt, regionalt och lokalt.

Jean-Marie Le Pens uttalande om att han ”inte är Charlie” visar också hur svagt detta partis stöd till yttrandefriheten är. Hans uttalande handlar visserligen om att han ogillar tidningens politiska linje men det är ett sällsynt dåligt tillfälle att göra denna negativa markering. Han talar genom sitt utspel till stora delar av partiets väljarkår som sannolikt står för en mer högerradikal hållning än den som representeras av Marine och hennes närmaste rådgivare. Han gör som detta parti så ofta gjort genom åren. Uttalar sig kritiskt i en sakfråga men låter den indirekt bli ett angrepp på hela den demokratiska ordningen. Charlie Hebdo må vara ”anarko-trotskistiskt” som Jean-Marie Le Pen säger och han må ha all rätt att tycka det. Men att säga så tre dagar efter ett av de mest brutala terrordåden i modern fransk historia tyder inte på något starkare engagemang för de mänskliga rättigheterna och för ett obrottsligt försvar mot våldet.

Uppslutningen i Frankrike kring offren för attentatet mot Charlie Hebdos redaktion i onsdags imponerar. Denna uppslutning sträcker sig också till ledarna för de stora religionerna i Frankrike. Tillsammans har de gjort en manifestation mot den avskyvärda attacken mot det fria ordet. Politiker från vänster till höger uppträder gemensamt för att visa nationell enighet mot våld och för yttrandefrihet.

Samtidigt finns en oro för hur stämningarna mot muslimer i allmänhet kommer att se ut framöver. Redan har flera moskéer attackerats. En taxichaufför berättar hur det blir tyst i hans bil när han nämner att han är muslim. Det finns en stark antimuslimsk hållning i landet och den riskerar att förstärkas efter detta dåd. Enighet kan snabbt förbytas i nya konflikter.

Dessa konflikter har de senare åren ständigt funnits både ovan och under ytan. De förstärks när en särskild händelse med koppling till islam inträffar. Dödsskjutningen mot den judiska skolan under valrörelsen 2012 var ett sådant tillfälle. Förövaren, en ung islamist, fick bland annat Marine Le Pen att dra stora växlar på påstådd antifransk verksamhet i invandrartäta förorter.

Den politiska konflikten mellan Nationella fronten och de andra partierna kan komma att intensifieras om några veckor när offren sörjts vid en begravning. Då ligger fältet öppet för den klassiska högerextrema sammanblandningen mellan våldsbenägna antidemokratiska islamister och vanliga muslimer som vill leva ett liv i fred och harmoni i det franska samhället. Nationella fronten är redan ett stort parti i Frankrike. Många bedömare tror att partiet kan visa sig bli det största i de val till departementen (101 län i Frankrike) som genomförs i mars månad. Nationella fronten har redan en stark politisk ställning och kan komma att utnyttja den efter en stor valseger på ett obehagligt sätt. Det är bara att hoppas att de demokratiska partierna förmår tala till och med det franska folket på ett sådant sätt att spänningarna mellan olika etniska grupper inte försämras ytterligare.

För det tredje har Frankrike ett antal högerextrema kulturprofiler; skådespelare, essäister och författare. Michel Houllebecq, en av landets största romanförfattare men också en man med högst kontroversiella åsikter, planerade att ge ut sin senaste roman Soumission samma dag som attentatet inträffade. Nu har han, starkt berörd särskilt av mordet på hans vän Bernard Maris, skjutit på lanseringen. Men romanen handlar om hur ett parti med rötter i det muslimska brödraskapet, lanserar en ledare som blir Frankrikes nya president 2022 med stöd av både socialisterna och de konservativa i dessa partiers ambition att motarbeta Nationella fronten. Houllebecq lär i romanen beskriva hur Frankrike islamiseras bland annat på utbildningens område. Frankrike, förstår man, tappar sin egen själ och identitet om muslimerna ”tar över makten” i landet.

Under 2014 har också essäisten och journalisten Eric Zemmour gjort försäljningssuccé med sin bok Le suicide francais (Det franska självmordet) I denna bok beskriver Zemmour hur Frankrike förlorat sin stolta identitet och kultur genom postmodernismens och kulturradikalismens landvinningar, främst under det senaste halvseklet. Boken är en attack mot det antiauktoritära, mot homosexuellas ökade rättigheter, mot invandringen från muslimska länder och allt annat som brukar vara huvudfrågor för en reaktionärt tänkande person. Boken har hittills sålts i 500 000 exemplar vilket bara under 2014 slogs av Valérie Trierweilers bok om sina år med mannen, presidenten, i Elyséepalatset.

Attackerna mot muslimer och islam blandas med det fullt nödvändiga motståndet mot islamistiskt våld. Det är många fransmän som i sin frustration över sin egen livssituation ekonomiskt och socialt riktar vreden mot muslimer och inte gör denna viktiga distinktion mellan islam och islamism. Många fransmän som i dag gläds över en stark uppslutning för goda nationella värden efter attentatet mot Charlie Hebdo är samtidigt oroade över hur stämningen kommer att se ut i den valrörelse som drar igång om någon månad. Valet till departementen får inte bli en debatt för eller emot islam och muslimer i Frankrike. Då skulle traumat den 7 januari följas av ännu ett. Än så länge är vi många som höjer plakatet med Je suis Charlie och gläds åt en internationellt stark opinion mot morden på fria journalister och oskyldigt avrättade poliser.

Ett chockat Frankrike tog emot beskedet om dödsskjutningarna på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i östra Paris igår vid halvtolvtiden. Hela redaktionen satt samlad till möte. Uppenbarligen visste de tre beväpnade männen om detta och visste också vilka de skulle skjuta. Tre av Frankrikes mest kända satirtecknare kallades vid förnamn och sköts brutalt ner. Dessutom dödades Bernard Maris, en av landets mest uppmärksammade och profilerade ekonomer, krönikör i Charlie Hebdo och ständig gäst i olika debattprogram i tv.

Frankrike sluter sig i krisens ögonblick och när attentat begås mot det som är centralt  för republikens grundläggande värderingar; yttrande- och pressfriheten. En nationell enighet upprättas omedelbart. Alla partiers ledare deklarerar samförstånd. Befolkningen sluter upp bakom sina ledare. Place de la République fylldes snabbt av människor som tyst och värdigt visade sitt stöd för rätten att yttra sig fritt i Frankrike. Uttrycket Je suis Charlie blev en hashtag på twitter och fanns på afficher på torget i Paris och på andra torg runtom i landet.

För en svensk betraktare kan detta vara helt självklart. Så hade vi gjort i Sverige också om en av våra tidningar blivit angripen på samma sätt av terrorister. Självklart hade vi rest oss i vrede mot dessa avskyvärda handlingar. För Frankrike är ändå denna fråga än mer central därför att den franska hållningen till religionskritik är starkare och mer uttalad än i vårt land.

Politologen och samhällsdebattören Dominique Reynié uttryckte tydligt denna franska hållning i ett tv-program på tisdagskvällen. Han konstaterade följande: ”Den som talar om hädelse av religion i dessa sammanhang har övergivit den tydliga principen om yttrandefrihet i ett sekulärt samhälle.” Han syftade då på de karikatyrteckningar av Lars Wilks som först publicerades i Jyllandsposten och sedan togs in i Charlie Hebdo. Han tillade: ”Yttrandefriheten gäller här utan några som helst inkränkningar”

Den franska lagen har paragrafer som straffbelägger vissa handlingar av typen hets mot folkgrupp och sexuella minoriteter men på religionens område är lagen tydlig. Det finns prejudikat i Sverige som pekar på att en svensk domstol tvekar att  försvara samma konsekventa linje till förmån för yttrandefriheten när en sådan linje av offren skulle uppfattas som uttryck för kränkning. I Frankrike förefaller inställningen vara entydig. Yttrandefriheten kring religion är alltid överordnad eventuell kränkning hos den som utsätts. Muslimer som tar anstöt över en satir riktad mot profeten Muhammed får ursäkta. I yttrandefrihetens namn måste de tiga still. Det är inget angrepp på en folkgrupp utan ett försvar för rätten att säga och tycka vad man vill.

Det framgick också tydligt i det tv-samtal där Reynié deltog att alla närvarande ansåg att Frankrike försvarade yttrandefriheten starkare än något annat land. ”Varför attackerade islamisterna Charlie Hebdo och inte Jyllandsposten? Jo, därför att det har ett symboliskt starkare värde att angripa en fransk tidning eftersom Frankrike i deras ögon representerar en mer konsekvent linje för yttrandefriheten.”

Det finns i Frankrike en särskild historia kring yttrandefrihet och religion som går tillbaka till vänsterns krav på att skilja kyrkan från staten vilket skedde 1905. Det finns också inskrivet i den franska lagen att all form av påverkan på människor att ansluta sig till en viss religion är förbjudet i det offentliga rummet. När borgmästaren i en kommun ställer ut en krubba med Jesusbarnet i kommunhuset vid jultid anmäls han för brott mot lagen om religionsfrihet. Ingen ska behöva utsättas för kristen, judisk eller muslimsk påverkan i det offentliga rummet.

På samma sätt tänker de flesta fransmän att ingen ska kunna hindras att med satir angripa även det mest heliga i en religion. Charlie Hebdo är en ateistisk och i ordets sanna mening, kulturradikal tidning. Den är i detta avseende en vänstertidning i rakt nedstigande led från den vänster som stred mot katolska kyrkans makt för hundra år sedan.

Det finns förstås komplikationer i detta franska förhållningssätt. Muslimerna är en minoritet som utsätts för mycket förföljelse i det vardagliga livet. En satir över Muhammed kan av många muslimer uppfattas som ett angrepp från det överordnade etablissemanget mot dem som invandrare och tillhöriga en annan religion. Det finns också en motsättning i att ett angrepp på folkgrupper i minoritet, en algerier som tillhörande en annan etnisk grupp än majoriteten i Frankrike, fördöms men inte ett angrepp på den religiösa ledare som samme algerier håller för helig.

Denna problematik kommer säkert att belysas när det gått några veckor och människor fått dåden på Charlie Hebdos redaktion på viss distans. Trots att synen på press- och yttrandefrihet i dessa frågor är mer distinkt i Frankrike än i många andra länder så är denna syn trots allt komplicerad och det kommer säkert att belysas i kommande diskussioner i medierna.

Reflektionen omkring frågan om hädelse och religionsfrihet får återigen inte fördunkla det faktum att dåden igår var sällsynt vidriga och att allt våld måste starkt fördömas. Denna reflektion får heller inte fördunkla det faktum att västerlandet kontinuerligt utsätts för terrorhandlingar och att alla utsatta länder nu tvingas att formulera sin hållning mot dessa angrepp. Var står vi själva? Vilka värden försvarar vi?