Lindbom på franska

Sommaren 2011 föll Dominique Strauss-Kahn bildligt talat från himlen till helvetet. Han greps av amerikansk polis när han redan hunnit in i flygplanet från New York mot Paris och anhölls några timmar senare för en misstänkt våldtäkt mot en hotellstäderska på Sofitel inne på Manhattan. Chefen för Internationella valutafonden och den hetaste kandidaten i franska socialistpartiet för kommande års presidentval kom sedan att framstå som en billig, föraktad sexmissbrukare och kvinnoföraktare med våldstendenser. Fallhöjden kunde inte vara större. Det sa vi alla då. Och vi trodde att historien om DSK var i ock med detta slut. Men så fel vi hade. Nu fortsätter historien från en rättssal i Lille och fallet ner i helvetet bara fortsätter för honom.

I fjorton dagar har nu förhandlingar pågått i en rättegång där DSK och andra män anklagas för koppleri. Dessa män ska enligt åklagarna organiserat särskilda gruppsexträffar med prostituerade. DSK har varit juvelen i kronan vid dessa möten och han ska ha genom sin starka position på flera sätt ha bidragit till att träffarna genomförts. De har genomförts vid upprepade tillfällen, i Europa och i USA.

Fransk lag tillåter sex mot betalning men har hårda regler när det gäller koppleri. Det är enkelt att bli hallick. Det behövs bara att organisera en grupp om några personer eller skaffa en lokal för ändamålet eller ringa några prostituerade och du riskerar i lagens mening straff som i svåra fall kan uppgå till tio års fängelse. DSK har inte varit helt overksam i förberedelserna för dessa sexmöten, enligt åklagaren. Själv förnekar DSK all kännedom om att flickorna som deltog var prostituerade. Han säger till och med att han ogillar fenomenet med sex mot betalning.

Den andra veckan av förhandlingarna har DSK suttit rent konkret på de anklagades bänk. Förhandlingarna har skett öppet inför journalister och allmänhet. De franska tidningarna har fyllts av rapporter och teckningar som åskådliggjort händelserna i rättssalen. En bild av en sorglig affär. De prostituerade konstaterar att det förekommit våldsamma tendenser och inte lite av förakt från de anklagade männens sida. DSK erkänner också att han är tilltalad av sex i en mer brutal, fysisk form.

Det är självfallet rimligt att anlägga moraliska aspekter på det som förekommit helt utan att koppla in frågan om det lagliga eller olagliga i sexträffarna. Det är svårt att tro att inte DSK insåg att flickorna var betalda av hans vänner. Han har själv också talat om flickorna som materiel, ett ord som används i kopplerisammanhang om prostituerade. Hans roll som kopplare måste domstolen bedöma utifrån hur den franska lagen ska tillämpas. Det handlar i alla fall om en man som nu står med båda benen djupt nersjunkna i den mer svårartade formen av självförvållad mänsklig förnedring. Och det handlar om en man som i varje fall utåt inte verkar ångerfull eller ens medveten om vad han gått igenom som människa under de senare åren.

DSK står i ett läge där han förlorat allt. Efter Sofitelaffären kom han trots allt tillbaka. Reste runt som rådgivare till internationella företag och stater. Han startade ett företag med en kompanjon. Men den senare svek honom och tog sedan sitt liv. DSK visade sig inte ha omdöme heller att välja partner inom affärsvärlden. Nu är han blåst på pengar och har förlorat sin heder. Värst av allt är förmodligen det självförakt som han knappast kan undgå att känna och tvingas leva med, dag efter dag. Han kom till helvetet redan den där vårdagen 2011 när han togs av New York-polisen för misstänkt våldtäkt. Nu får han känna på en region som väl kan tänkas vara källaren i Satans rike.

Fyllnadsvalet i fjärde valkretsen i Doubs i östra Frankrike har uppenbarat stora problem för UMP, den partibildning av höger- och centergrupper i franska politik. Nicolas Sarkozy valdes för några månader sedan på nytt till partiets ledare men kriserna avlöser varandra och Sarkozy verkar inte alls vara den ledare som många hoppats på. Han bär på sitt nederlag i valet 2012 och det försvagar hans auktoritet.

Fyllnadsvalet i Doubs genomförs som alltid (valsystemet är majoritetsval i enmansvalkretsar) med två valomgångar om inte en kandidat får mer än 50 procent av rösterna i den första valomgången. Nationella frontens (FN) kandidat  segrade före socialistkandidaten medan UMP:s kandidat blev utslagen. Detta är ett svårt bakslag för UMP. Nu talar till exempel en av  högertidningen Le Figaros ledarskribenter, Yves Threard, öppet om risken att partiet sönderfaller i smådelar och att Marine Le Pen vinner nästa presidentval, 2017. Sådana tongångar har inte hörts tidigare och hans analys delas av flera andra politiska bedömare.

UMP hoppades på en nytändning med Sarkozy som ledare. Det är inte samma Sarko som åren fram till valet 2007 när han segrade och blev president. Nu utmanas han av flera andra kandidater som dessutom föreslår andra lösningar på centrala strategiska och sakpolitiska frågor. Alain Juppé, tidigare premiärminister och grand old man inom UMP, kandiderar öppet för presidentposten 2017. Han gick ut efter första valomgången i Doubs och intog en radikalt annan position än Sarkozy i den viktiga frågan vilken kandidat som UMP:s väljare bör stödja i den andra omgången, kandidaten från FN eller Socialistpartiet. Hans svar var klart och entydigt: Socialistpartiets kandidat. Denne företräder enligt Juppé den traditionellt republikanska linjen medan FN med sin främlingsfientlighet inte är pålitligt. Sarkozy har sedan länge företrätt en annan linje: avstå från att rösta. FN och PS är ungefär lika dåliga alternativ.

Juppé fick också sällskap av partiets vice ordförande, den liberala Nathalie Kosciusko-Morizet. Efter dessa utspel har Sarkozy försökt ompositionera sig. Han visar prov i dag på ett vankelmod som han inte är känd för. Nog har Sarkozy många gånger svängt i politiska frågor men han har haft ett grepp om sitt eget parti. Nu vacklar han och framstår alltmer som ett osäkert kort för partiet.

UMP har uppenbarligen oerhört svårt att orientera sig mellan ett allt starkare FN och ett Socialistparti som efter de tragiska händelserna i januari nu fått ökat självförtroende. Det visar sig att den mer socialliberala hållningen som Hollande och hans premiärminister Valls intar skapar problem för UMP. Det finns en risk för att partiet inte är ett riktigt alternativ för väljarna i mitten. Å andra sidan blir en högervridning och en anpassning mot FN obehagligt för många traditionellt borgerliga väljare. Dessutom tycker i dag många mer utrerat högerorienterade väljare att FN blivit ett salongsfähigt parti och att det är bättre att då rösta på originalet än på en blekare kopia när det gäller hårda tag i kriminalpolitiken och mot invandring.

UMP överlever säkert debaclet i Doubs men ett alltför svagt resultat i de stundande valen i mars till departementen runt om i Frankrike kan sätta riktig fart på de interna striderna. Trots allt handlar det om tusentals UMP-politiker som vill bevaka sina positioner i olika politiska församlingar. Socialistpartiets ledning och regering som haft motsvarande problem sedan hösten 2012, bara några månader efter segervalet, kan nu se på när UMP grillas av de politiska realiteterna. I varje fall ett litet tag!

Pierre Moscovici, finansminister i Hollandes första regeringar, har blivit Europakommissionär för finansfrågorna och måste släppa sin plats som folkvald i nationalförsamlingen. Nu sker fyllnadsval i hans gamla valkrets,  i  Doubs, i östra Frankrike och det ser kritiskt ut för hans parti. Nationella fronten vann första valomgången i ett val med lågt valdeltagande och ställs i den andra valomgången mot den nya socialistkandidaten. Högern, UMP, är utslagen.

Doubs ligger vid Jurabergen i Franche-Comté och gränsar till Schweiz. Det är ett område med betydande industrier. I staden Montbéliard finns en fabrik för tillverkning av Peugeot. I denna miljö har den urbane och intellektuelle Pierre Moscovici med sina dyra klockor och välskräddade kostymer och som visat prov på att kunna förföra unga damer med citat ur den franska 1800-talslitteraturen lyckats vinna så många röster att han under flera mandatperioder varit Doubs fjärde valkrets representant i nationalförsamlingen. I valet 2012 segrade han i första valomgången med hela 41 procent.

I likhet med många andra arbetartäta områden i Frankrike har Doubs också anfäktats av de idéer som Nationella fronten representerar. Utan den välkände Moscovici skulle det bli svårt att behålla mandatet härifrån, har många bedömare sagt före valet. Nu visar det sig att framförallt UMP fått problem. Möjligen är detta ett första bevis på att attentaten mot Charlie Hebdo och den judiska matvaruaffären har stärkt regeringens och socialistpartiets ställning visavi högern. UMP har i alla fall inte lyckats knipa andraplatsen i denna folkliga valkrets.

Siffrorna i den första valomgången som genomfördes igår visar att Nationella fronten fick 32,6 procent, Socialistpartiet 28,8 (en minkning alltså från 2012 med cirka 12 procent) och UMP 26,5 procent. Valdeltagandet var mycket lågt: 39,5 procent. Nu stundar en andra valomgång på söndag. Det finns sedan Natonella fronten började stärka sin politiska position på 80-talet en överenskommelse mellan övriga partier att stödja varandra i valomgångar där FN hotar att ta hem ett mandat. UMP har ändrat position sedan valet 2012 och talar nu istället om ni…ni vilket betyder varken… eller, det vill säga ingen röst på vare sig Socialistpartiet eller Nationella fronten.

Vad säger då väljarna, särskilt som den utslagne kandidaten för UMP i Doubs tillhör gruppen av högermän som fortfarande i första hand vill hindra Nationella fronten från politiska segrar? Det är en öppen affär. Vänsterpartiets kandidat har rekommenderat sina väljare att rösta på socialistkandidaten men denna grupp består bara av några procent. Frågan är i övrigt öppen. Hur stor andel av UMP:s väljare kommer att stödja FN? Hur stor del kommer att rösta socialistiskt och hur många kommer att avstå? Eftersom valdeltagandet var lågt och hotet om ett mandat till FN nu är stort kanske också en del av vänsterns soffliggare kommer att mobiliseras och delta i valet på söndag.

Socialistpartiet behöver detta mandat också för att stärka sin parlamentariska ställning. Efter valet 2012 hade partiet egen majoritet i nationalförsamlingen. Den har steg för steg krympt under det dussintal fyllnadsval som genomförts  under de senaste två och ett halvt åren. Endast en gång har socialisterna lyckats erövra ett mandat i ett fyllnadsval. I alla andra val har UMP segrat. Nu har PS 288 av nationalförsamlingens platser och det krävs 289 för att få majoritet.

En seger för FN skulle självfallet spela en stor roll för partiet. De kommer fortfarande bara att ha ett fåtal ledamöter i nationalförsamlingen men symboliskt är det viktigt för detta parti inför kommande regionala val detta år. Det första, val till departementen, sker redan i mars. Attentaten i januari har inte stärkt FN:s ställning. Partiet har kommit vid sidan av den gemensamma manifestation för yttrandefriheten som de stora partierna iscensatt. Nu vann de första valomgången men en seger för socialisterna nu på söndag kan ändå bli en allvarlig broms för FN:s framfart under de senaste åren. Detta fyllnadsval i Doubs fjärde valkrets följs med spänning av alla politiskt intresserade i Frankrike.

Många av oss väntade med viss rädsla på de opinionsmätningar som skulle komma i Frankrike efter attentaten mot Charlie Hebdo. På samma gång som dessa måste fördömas fanns där oron att antisemitism och islamhat skulle växa kraftigt. En undersökning från Ipsos som presenteras i dag i Le Monde visar att reaktionerna är långt mer balanserade.

Franska regeringen har öppet deklarerat krig mot terrorismen vilket nu bejakas av halv befolkningen – dock bara halva. Den andra halvan menar att uttrycket är överdrivet. Bland dem som ser att landet står i ett krig säger  84 procent att det är ett krig bara mot djihadismen. Det innebär att en mycket liten del av det franska folket skyller händelserna i början av året på muslimerna i allmänhet. I det uppskruvade läge som landet nu befinner sig i är detta trots allt en signal om klokskap och moderation hos de franska medborgarna.

En knapp majoritet anser att islam är omöjlig att förena med de franska, republikanska värdena. Det är naturligtvis en tung anklagelse mot de minst fem miljoner muslimer som bor i landet. Samtidigt är siffran 13 procent lägre än vid en mätning för ett år sedan. Tidigare år har siffran varit ännu högre. Det som sker i de flesta europeiska länder verkar också ske i Frankrike. Människor i allmänhet accepterar steg för steg att landet är i någon mening multikulturellt. I varje fall pekas inte islam i sig ut som orsaken till stora konflikter i samhället.

Det finns dock stora skillnader mellan höger och vänster i denna fråga. Bland socialistväljarna anser 66 procent att islam som religion är möjlig att förena med republikens värderingar. Hos högerns (UMP:s) väljare är siffran 39 procent och bland dem som röstar på Marine Le Pen är siffran 12 procent.

Män och kvinnor skiljer sig inte oväntat på denna punkt. Kvinnor är mer toleranta än män. Fler män pekar ut islam som omöjlig att inrätta i ett land med de västerländska värderingar som uttrycks i den franska republiken. Drygt varannan kvinna ser att det går att förena islam med republikens värderingar. Bland männen är siffran 43,5 procent.

Ipsos har också frågat respondenterna hur de ser på karikatyrerna som visats i Charlie Hebdo. Mer än hälften, 53 procent. anser att det var rätt att publicera dem och att det är normalt att få säga vad man vill i en demokrati. Bland de övriga försvarar  38 procent på samma sätt rätten att publicera bilderna även om dessa respondenter inte tycker om innehållet i dem. Bara 9 procent anser att det var fel att publicera bilderna. En väldigt tydlig bild av det Frankrike som försvarar pressfriheten även när den kränker vissa grupper i samhället. Det ska sägas att  kränkningen i denna undersökning gäller förhållandet till religion. Förmodligen skulle svaren se annorlunda ut om de gällde etnisk tillhörighet och kanske också sexuell läggning.

Slutligen kan vi genom undersökningen se att de politiska ledarna, presidenten Francois Hollande, premiärminister Manuel Valls och inrikesministern Bernard Cazeneuve får mycket höga siffror. Franska folket har uppskattat deras sätt att hantera krisen. För socialistpartiet innebär denna tragiska händelse på samma gång en möjlighet att vinna tillbaka sina förlorade väljare och det kan inte minst ge Francois Hollande en skjuts mot ett betydligt bättre valresultat om han ställer upp till omval som president 2017. Fransmännen verkar också ha godkänt regeringsprogrammet för ökad säkerhet efter attentaten liksom nya förslag på åtgärder i skolorna för att försvara de mänskliga rättigheterna och den franska sekularismens (laïcité) principer.

Alla är överens om att Francois Hollande gjort en imponerande insats under den kritiska veckan med terrorattentaten i Paris. Han får nu sin belöning. Lika historisk som hans låga siffror varit under hans första halva ämbetsperiod lika historisk är nu uppgången på 21 procent till cirka 40 procent av medborgare som är nöjda med honom som president.

I en svår tid har de politiska ledarna möjlighet att bli uppskattade och belönas med höga opinionssiffror. Francois Mitterrand ökade sin popularitet 1991 med 19 procent under Golfkriget. Jacques Chirac ökade med 15 procent en gång under sin period som president men det var när Frankrike vann VM i fotboll 1998.

Det råder ändå ingen tvekan om att President Hollande och även premiärminister Manuel Valls har lett nationen genom krisen på ett utmärkt sätt. Oppositionen både till höger och vänster har erkänt det. Det är ovanligt med beröm från oppositionen i detta land. Kritiken inifrån socialistpartiet, från de så kallade frondörerna, har också helt tystnat. Det råder enighet i ett land som så ofta beskylls för ständiga konflikter, ibland även för konflikternas egen skull.

Men allt är förstås inte beständigt. En journalist påpekade i tv idag att Mitterrand sex månader efter sina höga opinionssiffror under golfkriget hade sjunkit till en rekordlåg nivå. Det kan också hända Hollande. Han måste klara de utmaningar som nu kommer. Det kommer konflikter kring invandring och invandrare. Det kommer att på nytt ställas krav på resultat i de frågor som normalt sysselsätter fransmännens politiskt, nämligen ekonomi och arbetsmarknad. Han har fortfarande ingenting att visa upp inom de sistnämnda politikområdena.

Nicolas Sarkozy skär säkert tänder just nu. Han säger ingenting till skillnad från sina konkurrent om ledarplatsen inom sitt parti, Alain Juppé. Den senare var generöst välvillig till Hollandes sätt att leda nationen under terrorhotets mest akuta skede. Sarkozy har svårt att vara generös på det sättet.

Det inrikespolitiska läget är ändå helt förändrat. Hollande har nu en rejäl möjlighet att ompositionera sig och bli ett starkare namn i kampen fram till nästa presidentval. Det finns nu i fransk inrikespolitik ett före och ett efter januari 2015.