Lindbom på franska

Fransk press och tv lever med stora problem, inte olika de som gäller i Sverige och de flesta västländer. Papperstidningarna har svårt att klara ekonomin, tv-bolagen söker yngre tittare men får behålla de äldre. Nättidningarna klarar inte heller ekonomin särskilt bra även om det finns journalistiska bedrifter kring några av dem som ger hopp om framtiden. Trots svårigheterna har fransmännen tillgång till ett ganska stort urval av kvalitativa dags- och veckotidningar liksom många bra tv-kanaler.

Under några dagar fick jag tillfälle att tillsammans med svenska mediechefer besöka en rad Parisbaserade tidningar och tv-bolag. Intressant var det att möta de högsta cheferna för tidningarna Le Monde och L´Obs, tidigare Le Nouvel Observateur. Det visar sig att det finns starka finansiella aktörer som fortfarande är beredda att stödja tunga och välrenommerade papperstidningar. Le Monde har en liten upplaga, inte mer än 300 000,  men har en betydelse som en nationell institution i landet. Det finns folk med pengar som vill stötta tidningen även om den även fortsättningsvis riskerar att gå med förlust. Ända har tidningen under nuvarande ledaren Louis Dreyfus kapat kostnader så att blodflödet har stillats. Dreyfus och den övriga i ledningen har inte skurit ner på personalen utan på allt annat, som han uttryckte det vid vårt möte.

L´Obs har också haft svåra ekonomiska problem. För närvarande är tidningens överlevnad säkrad genom samma nya ägare som på tidningen Le Monde. Båda tidningarna kommer dessutom att låta bygga ett nytt tidningskomplex i närheten av Gare d ´Austerlitz, ett bygge som de alltså kommer att äga själva. Det är sannerligen ett bevis på att ägarna tror på dessa tidningar.

L´Obs är till skillnad från Le Monde en veckotidning. Veckotidningarna har en traditionellt stark ställning i Frankrike. Folk prenumererar inte på dagstidningar utan köper dem i kiosken. Det sker också i huvudsak med veckotidningarna som sammanfattar veckans nyheter och ger analyser av politik och ekonomi. Många fransmän uppskattar helt klart fortfarande denna form av papperstidningar.

Självfallet har papperstidningarna stora problem att överleva också i ett ur konsumtionsperspektiv mer konservativt land. Därför startar nu flera vitala nättidningar med utgåvor flera gånger per dag. Grundmaterialet finns gratis på nätet men det mesta kräver att läsaren tar en prenumeration. Mest känd av dessa nättidningar är Mediapart som startats av Frankrikes mest kända grävande journalist, Edwy Plenel, tidigare på Le Monde. Mediapart har grävt i Sarkozys många affärer och avslöjade Hollandes budgetministers skatteflykt när han placerade privata pengar i några av de så kallade skatteparadisen.

France Télévision som klarar sig rätt bra i konkurrensen med andra tv-bolag står nu inför ett vd-byte som mycket väl kan resultera i att nuvarande vd:n Rémy Pflimlin sitter kvar för ännu en femårsperiod. Mycket tyder på att bolaget under alla omständigheter  kommer att fortsätta efter det målprogram som las fast under Sarkozys mandatperiod med ett gemensamt bolag för alla kanalerna – så var det inte tidigare. France Télévision kommer också sannolikt att fortsätta erbjuda både lättare underhållning och tunga faktaprogram med analyser i sina public service-kanaler.

Frankrike har ett förhållandevis diversifierat utbud av medier. Fransmännen lyssnar mycket på radio på morgonen och tv-tittande är fortfarande relativt högt på kvällarna. Visserligen tittar de yngre mindre på tv men intresset för de fördjupande samhällsprogrammen och dokumentärerna är stort också bland yngre. I ett stort land som Frankrike med en stolt intellektuell tradition och en kulturellt medveten publik ur alla samhällsklasser finns det utrymme för en public service som vågar göra till exempel politiska diskussionsprogram på bästa sändningstid som varar upp till två timmar. Några privata uppstickare som nyhetskanalerna BFM TV och iTele håller också mycket hög klass.

Utmaningen kommer förstås från de sociala medierna. Det finns en uttalad oro hos många för att den seriösa journalistiken slås ut i konkurrens med aktörer på nätet som ägnar sig åt oseriös propaganda. Kring dessa frågor funderar och diskuterar i dag många intellektuella i landet. Regeringens kulturminister Fleur Pellerin har också givit den välrenommerade mediesociologen Jean-Marie Charon i uppdrag att se över hur de seriösa, skrivande medierna ska kunna klara denna hårda konkurrens från oseriösa aktörer. Det är uppenbart att många i Frankrike nu kämpar för bibehållen kvalitet i medieutbudet i landet.

Francois Hollande har om några veckor suttit tre av sina fem år som president i Frankrike. Det råder ingen tvekan om att allt han gör, alla tankar han tänker dygnet runt handlar om återvalet till president 2017. Han har en svår verklighet att bemästra. Ekonomin är fortfarande svag i landet. Han ska få väljarna med sig i nästa val vilket är en tuff uppgift. Det är inte heller självklart att få alla fraktioner av sitt eget parti med sig. I juni har socialistpartiet kongress. Nu pågår ett taktiskt spel i alla läger. Kongressen kommer sannolikt att ställa sig bakom Hollande och hans regering men inte utan anmärkningar och särkrav.

Francois Hollande har som många känner till gjort en omorientering under sin mandatperiod från en mer klassisk fransk socialistisk retorik till en socialdemokratisk för att inte säga socialliberal politik. Vänsteretoriken före valet var sannolikt främst tänkt som ett sätt att fånga in vänsterblockets väljare och säkra segern över Nicolas Sarkozy. Ändå var Hollande rätt svävande i sin socialliberala hållning de första tjugo månaderna. Först vid årsskiftet 2013-14 ändrade han sig definitivt. Retoriken blev socialliberal och hans politiska program fick klarare konturer. Något senare bytte han också premiärminister till Manuel Valls, Socialistpartiets mest socialliberala frontfigur. Med valet av Emmanuel Macron som finansminister ett halvår därefter var skinnömsningen total.

Nu står Hollande inför ett annat dilemma. Fransk politik delas i mitten mellan vänster och höger. Hollande måste ha merparten av vänsterväljarna med sig för att vinna nästa presidentval. Han kan inte räkna med stöd av center- och högerväljare i någon större utsträckning. Han kan framförallt inte räkna med centerpartiernas stöd. De kommer att luta sig mot högern, oavsett om dess kandidat blir Nicolas Sarkozy eller någon annan. Hur ska Hollande med sin socialliberala framtoning, som är följden av landets ekonomiska kris och trovärdighetsproblem gentemot den globala finansmarknaden och EU:s ledning i Bryssel, nu och fram till valet 2017 samtidigt förföra de folkliga väljargrupper som i vredesmod lämnat hans parti och under det senaste årets kommunala och regionala val istället röstat på Nationella fronten eller avstått från att rösta?

Francois Hollande är en mästare på att blansera på en smal politisk lina. Han har nu ägnat de senaste månaderna åt att söka förföra de gröna som han hoppas ska återvända som samarbetsparti till socialisterna i regeringen. De gröna lämnade regeringen när Valls blev premiärminister. Han har också bjudit in de så kallade frondörerna i sitt eget parti till trivsamt mingelparty i Elyséepalatset. Frågan är om dessa former av charmoffensiv leder till någon framgång. De gröna är splittrade och bara några av deras ledare kan – möjligen – lockas av ministerposter under detta år. Frondörerna fortsätter att kräva mer av en efterfrågebaserad ekonomisk politik. Stödet till näringslivet måste kompletteras med mer bidrag till de svaga grupperna i samhället, menar de.

Socialistpartiets generalsekreterare, Jean-Christophe Cambadelis, sa häromdagen att socialisterna för första gången i sin historia tvingats att ägna sig åt produktion av samhällsnyttigheter istället för distribution och fördelning av välfärd. Bakom hans analytiska uttalande ligger en kritik dold. Cambadelis är liksom många av de ledande socialisterna utanför regeringen mån om att det ska gå att känna igen partiet för alla de väljare som tidigare röstat vänster. Det går inte, menar han och andra, att marknadsföra partiet i valrörelsen 2017 med ett program som till stor del skulle kunna förväxlas med ett center- eller högerprogram.

Kanske klarar Hollande ett omval 2017. Lika sannolikt är att han inte ens kommer till en andra valomgång i presidentvalet. Sedan förra valet har Nationella fronten stärkt sin ställning ytterligare och Frankrike är i dag ett land med tre politiska kraftfält; Nationella fronten, högern och socialisterna. Det troliga scenariot är att det står mellan Marine Le Pen och Nicolas Sarkozy i en andra valomgång. Då upprepas mönstret från 2002 när Marines pappa blev  motkandidat i andra valomgången till högerns Jacques Chirac. Skulle det inträffa innebär det en lång ökenvandring för Socialistpartiet och hela vänstern. Det är självklart att Cambadelis, Martine Aubry och andra socialister är oroade. De gillar inte Manuel Valls regeringsprogram och de tror möjligen inte heller att det är taktiskt sett ett bra program för att vinna val.

Hollande tänker ändå låta Valls fortsätta på den inslagna vägen mandatperioden ut. Hollande vet att en vänstergir nu skulle skrämma upp den globala finansmarknaden och skapa bråk i Bryssel och Berlin. Hollande tror förmodligen också att en vänstergir med de nya konflikter som uppstår internationellt kommer att skapa ännu större problem i Frankrikes redan hårt ansträngda finanser. Arbetslösheten skulle inte minska och skulden mot utlandet öka ännu mer.

I Sverigedemokraterna pågår ett öppet inbördeskrig mellan moderpartiet och ungdomsförbundet. Samtidigt skär nu ett öppet sår genom Nationella fronten där det är uppenbart för var och en att pappa Jean-Marie och dottern Marine har svårt för varandra och dessutom för ett öppet krig i medierna kring centrala frågor. Inte minst handlar det om partiets hållning till tolkningen av nazisternas utrotning av judar under andra världskriget.

Konflikten mellan far och dotter har pågått i flera år men har nu fördjupats till den grad att dottern överväger att utesluta honom. Marine Le Pens försök att putsa upp fasaden på detta sorgligt rasistiska partibygge har ökat spänningen till hennes pappa som var partiets ledare från grundandet 1972 fram till kongressen i januari 2011 och dessutom faktiskt är av kongressen vald till hedersordförande på livstid.

Krisen har blivit akut därför att Jean-Marie Le Pen återigen förklarat att han anser att gaskamrarna under andra världskriget var ”en parentes i världshistorien”. Han har också nyligen förklarat att han inte anser att Vichyregimens ledare Marskalk Pétain bör beskrivas som en landsförrädare.

Konflikten mellan pappa och dotter speglar en spänning inom partiet. Den äldre generationen men också en del framträdande yngre politiker stöder Jean-Marie, bland annat hans barnbarn Marion Maréchal Le Pen, systerdotter till partiledaren Marine. Alla stöder inte några av hans mest barocka yttranden men det förhållandevis starka stödet för honom kan förklaras med hans trohet mot partiets och extremhögerns historia. Han företräder en hållning som går tillbaka till den nationalistiska höger som var stark i början av 1900-talet med rötterna i den tidens antisemitism och försvar för Frankrikes överhöghet i världen och motstånd mot all form av modernism och kapitalism. Denna linje företräddes också konsekvent av Pétain under Vichyåren på 1940-talet.

Det kan vara svårt för en svensk iakttagare att förstå historiens betydelse för ett parti men i Frankrike spelar troheten mot traditionen en viktig roll, i alla partier. Socialister – ej att förväxla med de ledande politikerna inom Socialistpartiet – vårdar arvet från Robespierre under franska revolutionen. Många högermän talar med värme om kejsar Napoleon. Förre premiärminister Dominique de Villepin har till och med skrivit en tjock biografi om denne franska krigare och politiker som levde för 200 år sedan.  Jean-Marie Le Pen är garanten för att den nationalistiska och rasistiska traditionen från 1800-talet får leva vidare. Marine Le Pen däremot ses av samma personer inom FN som en opportunist som förvanskar den sanna nationalistiska läran.

Det råder dock ingen tvekan om att dottern har alla trumf på hand. Hon har de flesta i ledningen på sin sida. Hon har sett till att bygga upp en stab av skickliga personer runtomkring sig som stöttar henne i vått och torrt. Hon har också opinionssiffrorna på sin sida. FN skulle snabbt sjunka i opinionssiffrorna om pappans politiska linje skulle följas. Han hade under många år stora framgångar som ledare för partiet men i dagens läge skulle han stå sig slätt. Marines kombination av muslimsk rasism kombinerad med vänsterpopulism har gett partiet stora segrar under de senaste åren och så lär det fortsätta.