Lindbom på franska

Jag lyssnar på ett samtal i en av många oberoende tv-kanaler som ligger på youtube. Monique Pinçon-Charlot, en antikapitalistisk sociolog, talar om sin senaste bok med titeln Le Méprisant de la République. Den handlar om Frankrikes president Emmanuel Macron, av henne betraktad som dels extremt rik och en talesperson för de extremt rika men också ytterst arrogant som person. Hennes kritik av det kapitalistiska samhället uttrycker inte en dröm om en inernationalism som präglade marxisterna för hundra år sedan. Bakom hennes resonemang anar tittaren och läsaren av hennes bok snarare en nationalistisk vision. Det är genom ett nationellt projekt som pensionsåldern kan hållas nere på nivån av 60 år. Det är genom nationen som det är möjligt att försvara bönderna mot internationella koncerner som konkurrerar ut dem med billigare och antagligen sämre livsmedelsprodukter.

Det är frapperande hur stort utrymme dessa nationalistiska tankar har i den franska samhällsdebatten. Så är ju uppenbart inte alls fallet i Sverige. Franska bönder kräver statligt stöd för en protektionistisk politik. Fransmän i allmänhet kräver en låg pensionsålder för att ge utrymme till ett större utrymme för att leva mer med familjen på äldre dagar och ägna sig åt sina fritidsintressen. Marknadsekonomins lagar kräver högre pensionsålder och sannolikt nedläggning av de flesta jordbruk, i varje fall de mindre, för att välståndet ständigt ska öka. En stor del av arbetarklassen och den lägre medelklassen sätter även 2024 klackarna i backen.

Nationalismen är minst lika närvarande hos en växande höger, bortsett från delar av Republikanerna som bejakar den marknadsekonomi som präglat så många västländer under minst ett halvt sekel. Marine Le Pen och vänsterns antikapitalister bekämpar varandra men de agerar i hög grad utifrån en nationell eller nationalistisk utgångspunkt.

Emmanuel Macron förefaller ur ett svenskt perspektiv som en klok och balanserad person. Han står i mitten, är rimligt liberal med progressiva tankar i olika samlevnadsfrågor. Han försöker hantera den svåra migrationsfrågan med både fasthet och uttryck för tolerans mot invandrare. Han försvarar väst mot Putin och han intar kloka synpunkter på miljö- och klimatfrågan. Han är som svenska politiker från Magdalena Andersson till Ulf Kristersson. Vad är det för fel på det? Han tar ju ansvar för en både progressiv och vettigt pragmatisk politik i sitt land.

Jag tror att stora delar av det franska folket ser problem med den form av modernism som han företräder. De uppfattar att vissa livsvärden hotas. De pekar på ett hot mot den mänskliga värdigheten. De försvarar det lokala mot det ogripbart globala. För många fransmän är fransk kultur och civilisation betydelsefulla delar av ett folks livsluft, grundläggande värden.

En del av det franska folket förstår Macron och hans politik. Denna del drar fördel av den. Den urbana, välbeställda medelklassen i de större städerna har ingen anledning att klaga även om en del av dem kanske också borde göra det.

Macron är en sammansatt person som försvarar viktiga delar i den franska civilisationen och tar kloka beslut i politiskt svåra frågor. Politik är det möjligas konst och han vet det. Frankrike kan inte isolera sig som nation och stänga sig ute från omvärlden. Han är högst medveten om det. Många av hans kritiker förstår inte det. Ändå bör frågan ställas. Frankrike visar på ett allt starkare motstånd mot det liberala västerländska samhället som vi känt det sedan 1945. Möjligen kommer något att brisera i just Frankrike och det kommer att kunna ske ganska snart. Varför inte i samband med nästa presidentval?

Varje år genomförs en stor jordbruksmässa i mässområdet Porte de Versailles i södra Paris. Det brukar gå lugnt till. Republikens president kommer alltid till mässan. Tv-kamerorna riktas mot honom liksom alla stillbildsfotografers blixtar och mikrofoner som sträcks fram. Det mest uppseendeväckande inslaget i hans besök brukar vara när han klappar en ko och hur han klappar den och om kon brölar tillbaka. En del presidenter kände sig bekväma i rollen som munter politiker bland djur och bönder. Några, som till exempel Nicolas Sarkozy, verkade mindre hemtama i miljön. Kanske önskade han sig tillbaka till salongerna mitt i Paris och till sin vackra hustru och tidigare fotomodell och sångerska, Carla Bruni.

Årets jordbruksmässa var något helt annat. Den inföll mitt i den stora franska och europeiska debatten om bönders ställning i sina länder. Hur mycket ekonomiskt stöd borde de få av staten? Hur många förslag om ökad protektionism kunde den politiska ledningen erbjuda till för att tysta deras protester mot importerat kött och spannmål? I år var ilskan påtaglig redan veckor före mässan. Bönder körde in i Paris och andra städer med sina stora fordon, mer anpassade för åkermark.

Sverige har SD som nu talar om skogen. Men det är som vanligt en mild västanfläkt mot den antikapitalistiska och protektionistiska rörelsen i Frankrike. Och bönderna är sannerligen inga globalister. I helgen var president Macron på mässan.  Han hade ambitionen att vinna röster, inte minst inför det stundande EU-valet, och gjorde det på sitt sätt. Han tog debatten  under elva timmar (!) inför bönderna och deras fackliga företrädare som alla trängdes runt honom. Han lyssnade och argumenterade på sitt klassiska vis där han befann sig vid ett enkelt ståbord, utan kavaj men med uppkavlade skjortärmar. Han lyssnar en del men talade under desto längre tid. Han hade också stöd av 800 poliser som skyddade honom. Stämningen var inte munter för Macron. Han buades ut och man undrar hur han orkade i elva timmar. Även när han klappade kon hördes de taktfasta ropen: ”Avgå Macron!”

Dagen efter kom Jordan Bardella, den unge (29 år) och redan mycket omsvärmade vice presidenten för Nationell Samling, kronprins till Marine Le Pen. Han är sannerligen ett politiskt djur som på ett sällsynt skickligt sätt hanterar media och lyckas formulera ståndpunkter som lockar en mycket stor del av det folkliga Frankrike. Han väljer förstås populistiska positioner men det räcker inte att avfärda honom med den beteckningen. Det urbana socialliberala Frankrike har för länge sedan förlorat förmågan att lugna och övertyga vanligt folk i detta land. De nationella stämningarna och försvaret för den franska myllan, det franska jordbruket, är djupt förankrade hos denna befolkning. Regeringen, den gamla eliten,  måste vända sig mot städernas kärnor, till den välutbildade och välbeställda medelklassen, för att få den önskvärda responsen. Det upprepas fortfarande som ett mantra hos etablerade politiker att de högerextrema är hotet mot landet. Som Macron sa på mässan: ”Jag kan stänga gränserna mot andra länder men då blir vi fattigare”. Det verkar ju förnuftigt men allt färre verkar lyssna på det örat.

Bardella toppar Nationell Samlings EU-lista och var också på mässan för att driva valkampanj. Där var han kung. Macron buades ut den ena dagen. Bardella togs emot med applåder dagen därpå. Han var på hemmaplan men ändå visar denna batalj bland bönderna att Macron har ett pedagogiskt problem att övertyga en majoritet eller ens en större minoritet om fördelarna med sin politik. Snart måste politiker och media sluta att klistra etiketten högerextrem på Le Pen och Bardella. Det biter bara på dem som i åratal tyckt illa om högernationalisterna. Resten av befolkningen tar möjligen uttrycket som ett hån mot deras kamp för överlevnad och för deras världsbild. Med den hetta som så många fransmän kan utveckla i politiskt engagemang är de inte lätta att övertyga.

EU-valet i juni är viktigare ur franskt perspektiv än ur svenskt. Så har det alltid varit. Sverige tog verkligen tid på sig innan landet sökte medlemskap i den europeiska gemenskapen och blev medlem först i januari 1995. Frankrike tillhörde de sammanlagt sex länder som funnits med sedan begynnelsen efter andra världskriget.

EU har drag i sin konstitution som präglats av fransk juridik och statsförvaltning. Under många år såg också fransmännen EU som en förlängning av sitt eget land. Det innebar inte att nationen, republiken Frankrike, gav upp sin självständighet i ock med att den blev en del av en större europeisk gemenskap. För Sverige har det sett helt annorlunda ut. Fredstanken som bärande element i EU har aldrig setts som avgörande för svenskarna, snarare möjligheten att stärka sin utrikeshandel.

Mycket vatten har ändå runnit under Seines och andra franska floders broar sedan 1950-talet. EU har genom sina grundläggande avtal stärkt sin position gentemot medlemsländerna. EU har fått allt större befogenheter. De stora länderna trycker på för att få sin vilja igenom men inte ens fransmännen känner sig trygga med det moderna EU. Skepticismen och senare motviljan mot denna europeiska organisation har blivit allt tydligare. De högernationella partierna har visserligen frångått sina krav på ett frexit sedan några år tillbaka men det råder ett lågintensivt motstånd mot EU i landet. Och merparten av de franska toppkandidaterna till valet i juni är måttligt välvilliga till Bryssel.

President Macron är den enda av de främsta politiska ledarna i landet som på allvar vill se ett starkare EU. Han lyckas med en otrolig frenesi och med vissa andra aktörer, inte minst inom kommissionen, styra gemenskapen mot allt mer uppgifter. Nu blir ekonomi och försvar ännu viktigare. Gemensamma resurser måste läggas på att göra Europa starkare i ett läge när Putin är en militär fiende och USA kan tänkas välja Donald Trump till ny president i november.

Macron och andra EU-vänner ser hotet från allt starkare högernationella krafter i många EU-länder. Sverige är ett exempel men länder i östra Europa är förstås långt farligare för EU-tanken som den nu utvecklats.

Macron har en svår uppgift i valrörelsen inför EU-valet. Han är en stark debattör och hjälps av sin position som statschef med stor makt i Frankrike. Men hur kommer han att klara utmaningarna från både höger och vänster i sitt land och mot de högernationella krafter som kommer stärkas i ock med valet. Ingen tror ju annat än att det nya EU-parlamentet får en starkare slagsida åt höger. Sannolikt är vi inte heller i år i det läget att kommissionen kommer att präglas av denna nationella våg. Men hur länge går det att stå emot?

I dag visar den franska republiken sin hyllning till Robert Badinter, en av 1900-talets mest framträdande jurister och försvarare av mänskliga rättigheter. Han var i flera år också justitieminister under president François Mitterrands mandatperioder. Hyllningsceremonin hålls på place Vendôme mitt i Paris. Alla är dock inte välkomna.

Änkan, Elisabeth Badinter, själv en framstående intellektuell, har begärt att företrädare för den vänsterradikala rörelsen La France Insoumise under ledning av Jean-Luc Mélenchon och Marine Le Pens parti Nationell Samling inte deltar i ceremonin.  Mélenchon har meddelat att La France Insoumise, trots änkans begäran, kommer att närvara medan Marine Le Pen respekterat denna önskan från de sörjandes sidas.

Det viktiga i detta sammanhang är förstås att änkans och hennes närståendes begäran ska respekteras. Samtidigt ger den en bild av det laddade politiska klimatet i Frankrike och hur den sett ut under lång tid. Familjen Badinter måste rimligtvis känna en djup misstro mot Nationell Samling, i grunden samma parti som Nationella Fronten, grundat på 1970-talet av Marines pappa Jean- Marie Le Pen. Detta parti stod i total opposition mot de värden som bar Robert Badinter och större delen av det politiska och sociala etablissemanget vid den tiden. Inställningen till dödsstraffet var bara en i raden av frågor där Jean-Marie Le Pen och Robert Badinter hade totalt olika uppfattningar. Generationer som minns den tiden finner det omöjligt att bjuda in detta parti i republikens värme en sådan dag som denna.

La France Insoumise är en nyare företeelse och jag anar att dess aggressiva tonläge mot de socialliberala värdena som bar familjen Badinter är skrämmande. För denna familj och för så många andra fransmän går LFI till storms mot en form av republikansk enighet, kring upplysningstidens ideal. LFI har inte heller varit tydliga i sitt avståndstagande mot Hamas och dess attack mot Israel i oktober 2023.

Samtidigt med fransmännens hyllning av en av sina stora söner kommer en annan händelse att höja konfliktnivån mellan olika politiska läger i Frankrike. Det franska Reportrar utan gränser har begärt hos Conseil d´État (Högsta förvaltningsdomstolen) att kräva av nyhetskanalen på tv, C News, att bli mer politiskt balanserad i sina nyhetssändningar. Conseil d´État har uppdragit åt en myndighet att kräva en annan fördelning av krönikörer på denna kanal, uppfattad som extremt högerorienterad. C News ska helt enkelt välja fler krönikörer med vänsterprofil för att uppnå det som Reportrar utan gränser och Conseil d´État anser är nödvändiga steg för att uppnå en bättre balans.

Detta är en del av det kulturkrig som pågår i Frankrike. I partipolitiken står striden mellan en radikal vänster i form av La France Insoumise, en mitten runt president Macron och en utpräglad höger, där Marine Le Pens parti är starkast i dag. Kulturellt finns samma uppdelning men mer diffus. Enskilda debattörer och intellektuella är svårare att fånga in i tydliga grupper. Vem är vänster eller höger? Vem är måttfull eller extrem? I den ofta hetlevrade franska debatten svänger sig många med den här sortens uttryck. Det höjer adrenalinpåslaget hos alla inblandade och hos många tittare, lyssnare och läsare. Sannolikt bidrar det till att hålla politik och kultur på en hög nivå rent intressemässigt i landet. Men det leder sällan till några konkreta lösningar.

Rent konkret kan inte staten genom sin högsta förvaltningsdomstol tvinga en privat tv-kanal att genomföra en ”korrekt” fördelning av vänster- och högerkolumnister som ska kunna göra slut på eventuellt missnöje bland dem som ogillar C News. Vem blir till slut domaren över denna granskning? Jag lyssnar regelbundet på alla de stora nyhetskanalerna  på tv i Frankrike och kan enkelt konstatera att det finns skillnader mellan public service och privata kanaler som LCI, BFMTV och C News. Mediakonsumenterna gör sannolikt ofta sina val efter egna politiska och kulturella preferenser. Det vore orimligt att låta till exempel vinklingarna och den politiska balansen mellan krönikörerna i public service sändningar bli utslagsgivande för vad som är måttfull och objektivt sinnad journalistik. Den tiden är förbi.

Fransk kulturdebatt, eller kulturkrig, fortsätter. Allt mer kommer vi, enligt min bedömning, att få ökade konflikter mellan de tre blocken, vänstern, mitten och högern. Det går inte längre att påstå att fransk politik och kultur bara handlar om diskussioner mellan moderata socialdemokrater, socialliberaler och en så kallat måttfull höger.  Det ser inte längre ut så och det vore allvarligt att försöka strypa tillgången till de nya politiska perspektiv som växer fram. Det vore ibland skönt att slippa vissa extrema ställningstaganden men att hindra en fri debatt på konstlad väg är inget alternativ i någon demokrati.

Robert Badinter har varit en förgrundsgestalt i det moderna Frankrike. Med modern i Frankrike menas inte bara de sista tjugo åren utan i hög grad perioden efter andra världskriget när landet omskapades i enlighet med nya tankar kring tolerans och ökat försvar för individuella mänskliga rättigheter. Han föddes 1928 och dog i natt. En man med ett långt liv där han med sina starka personlighet satt avtryck i fransk nutidshistoria.

Badinter var sprungen ur en judisk familj. Hans far och andra i familjen arkebuserades av nazisterna under andra världskriget. Själv lyckades han med delar av sin familj undkomma arrestering genom att dölja sin judiska identitet i en by i Frankrike där han också gick i skola.

Hans insatser som vuxen har varit anmärkningsvärda på flera områden. Som advokat i unga år lyckades han hindra flera kriminella att dömas till döden. Som justitieminister under president François Mitterrand på 1980-talet var han bidragande till att dödsstraffet avskaffades. Han drev också igenom lagen som upphävde homosexuella handlingar som kriminella.

Han var under några efterkrigsdecennier en av en handfull mycket starka personligheter inom politiken, bland andra Simone Veil. De bidrog till att förändra det franska samhället med reformer i liberal riktning inom området samlevnad och socialt liv (des questions sociales som det kallas i Frankrike). Det var framförallt under två presidentperioder som detta skedde, under den centerorienterade presidenten Valéry Giscard d´Estaing, 1974-81 och under den socialistiska presidenten François Mitterrand, 1981-95. Giscard d´Estaing är på detta område mest hågkommen för att han med stöd av Simone Veils idoga arbete luckrade upp den gamla strikta antiabortlagen.

Det går att se hur dessa reformer förändrade Frankrike från att ha varit ett starkt värdekonservativt land till att bli i dessa avseenden mer liberalt. Det fanns en stor framtidstro, inte minst bland ungdomen när dessa reformer för abort, avkriminalisering av homosexualitet och avskaffande av dödsstraffen genomfördes. Det var också en tid när vänstern hittade nya frågor att kämpa för. Det var början av en tid när vänster innebar allt mindre av klasskamp och allt mer av identitetsfrågor. Det tog några decennier innan denna nya vänsterprofil på allvar slog igenom. I dag är den dominerande men också hotad av en ny höger. I 2020-talets Frankrike kommer auktoritetsfrågan alltmer i centrum liksom ett allt mer stigande intresse för att hindra invandring och bekämpa brottsligheten. Allt förgås, inte minst idéerna.

Jag noterade i eftermiddags att en nyhetskanal, LCI, med en profil från slutet av 1900-talet, ägnade stor uppmärksamhet åt Badinter och hans livsverk medan en annan, CNews med högerradikal framtoning, använde sin sändningstid till att beskriva gängvåldet i Marseille. Deras skilda ämnesval var avslöjande. En kanal med rötterna i övertygelsen om att ständigt kunna stärka de mänskliga rättigheterna minns en hjälte från 1900-talet. Högern ville under samma eftermiddagstimme med poliser och journalister i studion diskutera lösningar på samtidsproblemet med en ökande kriminalitet.