Lindbom på franska

Nationella fronten har ytterligare stärkt sina positioner efter attentaten i Paris den 13 november och – kan man möjligen också säga – efter att övriga partier starkt betonat behovet av hårdare militära insatser och ökad repression i landet. Nationella fronten får hela tiden rätt och ges rätt. Franska folket är till största delen insnärjt i ett tänkande där det gäller att försvara det som går att försvara av det ”franska” i kampen mot invandring, mot terrorism och alla krafter som vill försvaga den franska nationen med dess gamla, traditionella värden. FN leder i sex av tolv regioner enligt en färsk opinionsundersökning från Ipsos.

Jag citerar nu ur Le Monde för att visa hur det ser ut i landet enligt den mycket tillförlitliga mätning som Ipsos gjort under de sista tio dagarna av november, alltså minst en vecka efter attentaten. I sex av de tolv regionerna på fastlandet (Korsika är inte med i mätningen) leder FN I Nord-Pas-de-Calais-Picardie (15 procents ledning före det andra blocket som i detta fall är högercenterkoalitionen ledd av Nicolas Sarkozy) I Languedoc-Roussillon-Midi-Pyrénées leder FN med 11 procent. I  PACA (Provence-Alpes-Côte d´Azur  med 10), i Bourgogne-Franche-Comté (+ 8), Alsace-Champagne-Ardenne-Lorraine (+ 6), Centre-Val de Loire (+ 2) . FN ligger på delad första plats i Normandie.

Valet i regionerna sker i två valomgångar. Den som har mer än tio procent i första valomgången går automatiskt till den andra. Det innebär enligt opinionsundersökningar som gjorts att de tre stora blocken bör gå vidare till en andra valomgång i alla dessa tolv regioner. Det finns då en rad olika sätt att räkna och opinionsinsituten har också gjort försök att simulera olika situationer för att få fram hur den andra valomgången slutar. I Ipsos mätning skulle, om det var val i dag och mätningen fungerar, FN vinna i tre regioner. PACA i sydöstra Frankrike, i Nord-Pas-de-Calais-Picardie i norr och i Alsace-Champagne-Ardenne-Lorraine. Det senare är följden av de senaste veckornas händelser.

Nu undrar säkert någon om inte socialister och den republikanska högern går samman och rekommenderar sina väljare att rösta på den lista som har störst möjligheter att vinna över FN i en andra valomgång. Detta är enklare sagt än gjort. Problemet är först och främst att det nu är tre block i en andra valomgång och det är svårt att se i många fall vilket av alternativeten höger-center och socialister som är starkast. Det finns ju en rad småpartier som ska agera i en andra valomgång och kan rekommendera eller inte rekommendera sina väljare hur de ska rösta.

I takt med att FN stärkts har också särskilt högern (Les Républicains) blivit mer tveksamma till att rösta på socialisterna framför FN. Socialisterna har inte heller någon större lust att i en andra valomgång lämna ifrån sig alla sina kandidater för att stödja en höger som med Sarkozy i ledningen snarare har Socialistpartiet och inte FN som sin huvudfiende.

Väljarna följer inte sina ledare. Det blir alltmer uppenbart att väljarna i allmänhet skyr de etablerade politikerna. En rekommendation från Manuel Valls att socialistväljarna ska rösta på högern för att stoppa extremhögern i en andra valomgång kan snarare få en kontraproduktiv effekt.

Alla dessa skäl talar för att det inte blir en massiv uppslutning mot FN i den andra valomgången. Därför är det med dagens siffror i ryggen ganska troligt att FN erövrar två eller tre regioner. Det kan även bli fler men så långt ska vi ändå inte gå i spekulationer. Dessa siffor som visar FN:s ökade framgångar går främst ut över Les Républicains. Sarkozy har valt sida och försökt bli en Le Pen light. Nu kan han förlora östra Paris med bland annat Alsace och Lorraine  till FN. Hans parti går alltså tillbaka men Socialisterna är redan sedan tidigare ett slaget parti. President Hollandes förhållandevis statsmannalika framträdanden efter den 13 november har inte givit någon påtaglig effekt.

Nu får Frankrike troligen ställa in sig på en ny tid med tre block i politiken.Ett block växer, FN, och de andra försvagas. Detta sker i en tid när ekonomin är svag och motsättningarna mellan olika grupper i samhället ökar

På söndag den 6 december med fortsättning följande söndag genomförs regionala val i Frankrike i sammanlagt tretton regioner. Aldrig har väl de regionala frågorna befunnit sig i sådan skugga. Allt handlar om lag och ordning och om invandrare. Inte ens den tidigare så avgörande nationella frågan om arbetslösheten, som ökade igen med 40 000 personer senaste månaden till nästan 3,6 miljoner helt arbetslösa, är längre lika het i fransmännens agenda över viktiga politiska frågor.

Allt fokus ligger av ganska naturliga skäl på händelserna den 13 november i Paris och de frågor som diskuteras politiskt är en följd av dem. Den socialistiska regeringen har sökt på alla sätt att visa handlingskraft när det gäller att visa musklerna mot terrorismen. Krig i Syrien. Hollande söker skapa allians av stormakter mot Daesh. Undantagstillstånd i landet. Polisen jagar terrorister och har slagit till mot över hundra adresser. Nya reformer med fler poliser och åklagare. Högeroppositionen under Nicolas Sarkozy attackerar regeringen för att inte ha förekommit attentaten. Yttersta högern med Marine Le Pen i spetsen tar till än hårdare ord mot regeringen och menar att den helt misslyckats i att driva en nationalistisk politik och skydda landet mot invandrare som hotar nationen.

Den regionala valrörelsen handlar inte alls om regionala frågor. Ändå genomförs den. Resultaten för de tre blocken styrs då helt av hur väljarna ser på partiernas sätt att sköta lag och ordning och hur  trovärdiga de är i att bekämpa terrorism. Opinionsundersökningar som gjorts efter terrordåden visar att Nationella fronten går framåt ytterligare. Nu är partiet störst i landet eller ligger jämsides med högern på siffror runt 30 procent. I en av de tretton regionerna, PACA (Provence-Alpes-Côte d´Azur) har FN  enligt Ifop en ledning på 42 procent, följt av den vanliga högern på 28 procent och socialisterna på 16 procent. De gröna och Vänsterpartiet har 8 procent i denna mätning.

Politiska kommentatorer i Paris är ganska eniga om att högern och vänstern är villrådiga när det gäller att bemöta FN. Detta aggressiva nationalistiska och främlingsfientliga parti ökar och ökar och det verkar inte spela någon roll vad som händer i samhället. Alla politiska händelser spelar dem i fatet. Attentaten den 13 november, regeringens ambition att ena folket gav Hollande själv högre opinionssiffor men FN går ändå fortsatt framåt i förhållande till socialisterna och högern.

De två andra blocken vet inte heller om de ska negligera FN och rikta angreppen mot det andra traditionella blocket eller förklara att FN är huvudfienden. Det förefaller som om de gamla partierna ännu inte lyckats vrida om perspektiven. De lever kvar i en tid när nästan alla fransmän uppfattade FN som ett parti utanför de regeringsdugliga. Vi minns vilken jordskredsseger Jacques Chirac vann mot Jean-Marie Le Pen när de ställdes mot varandra i andra valomgången av presidentvalet 2002. I dag skulle säkert Marine Le Pen kunna få upp mot 40 procent, kanske mer, om hon i ett presidentval ställdes mot Francois Hollande. Den gamla så kallade republikanska fronten mot FN har briserat. Många politiker men främst många väljare är beredda att rösta på Marine Le Pen eller FN om deras huvudkandidat inte är med i en andra valomgång. Många av Sarkozys väljare skulle rösta på henne hellre än President Hollande. Även en del socialister skulle föredra Le Pen framför Sarkozy.

En av de politiska journalisterna, Catherine Nay, beskrev häromdagen i tv att hon numera på sina resor i Frankrike möter väljare som tappat all tro på det etablerade Frankrike. De är inte längre mottagliga för argument som att de gamla politikerna är mer insatta i de centrala samhällsfrågorna. De struntar i om en del av Le Pens program är verklighetsfrämmande, även direkt skadligt för landets ekonomi och välstånd. ”De hör inte på”, säger hon. ”De skjuter alla invändningar ifrån sig i en frustration över det etablerade Frankrike med säte i Paris. Det spelar ingen roll vad erfarna politiker säger. För många fransmän handlar det nu om att vägra befatta sig med de gamla partierna, med de gamla namnen. Frankrike är i någon mening kluvet , inte bara mellan invandrare och franskfödda utan möjligen än mer mellan Paris maktelit och det Frankrike som känner sig övergivet. Det finns ett parti som engagerar sig i deras missnöje och det är FN.

Utgången av de regionala valen är högst osäker. FN kan mycket väl erövra ordförandeposten i två av de tretton regionerna, i sydöstra och i norra Frankrike. Socialisterna kan få tre. Resten bör gå till Sarkozys höger- och centerkoalition. Men osäkerheten är stor. Två regioner till FN är en enorm framgång för det partiet och ger precis den skjuts mot presidentvalet som partiet önskar sig. Det är samtidigt för kort tid för att partiet ska avslöja sin inkompetens. Och i takt med att partiet växer ökar också anslutningen av duktiga experter och politiker till partiet. De borgmästare från FN som nu styr i sina kommuner sedan mars 2014 har inte visat upp särskilt många skandaler. Tvärtom kommer signaler om att väljarandelen som stöder dem fortsätter att vara hög.

FN är ingen parentes i franskt politiskt liv. Landet har inte längre två utan tre block och socialisterna ligger sämst till. Bit för bit växer FN och närmar sig alltmer ett läge där motståndet är splittrat, där väljarna inte längre ser partiet som olämpligt i regeringsställning och där andelen FN-väljare stiger så högt att det kan bli fråga om stora segrar också på det nationella planet. Marine Le Pen blir inte president 2017 men trenden pekar på att det inte är orimligt att hon blir det 2022

Jag intervjuade nyligen en man som befinner sig på strategiskt hög position inom den yttersta högern, dock inte FN. ”Blir Marine Le Pen president emigrerar jag till Schweiz.” Han menade med dessa ord att ett Frankrike som väljer henne som president är en nation som inte längre tror på sig själv, som står på randen till inbördeskrig.

Det var mäktigt att se tv-bilderna från minneshögtiden inne på Invalides gård i Paris två veckor efter attentaten i östra Paris och utanför Stade de France i Seine Saint Denis. Namnen på alla döda lästes upp. en liten orkester spelade Brel och President Hollande talade värdigt och fint om ett Frankrike som sörjer de döda och deras anhöriga och försvarar de mänskliga.  värdena.

Frankrike visar här upp en sida som i varje fall vid ett första betraktelse pekar på enighet. I landet säljs franska flaggan som aldrig förr. Många hänger upp den på balkonger eller låter den hänga utanför fönstren i bostäder och på arbetsplatser. Precis som efter attentaten i januari verkar enigheten stärkas bland människor. Medier beskriver hur många samlas utanför de platser i Paris där offren skördades den 13 november. Vittnen beskriver det fasansfulla. Andra uttrycker i ord sin solidaritet och talar om hur republikens värderingar och nationens historiska paroller om frihet och broderskap måste försvaras till varje pris. Rädslan får inte ta över. Nu ska vi våga leva i den öppenhet som alltid präglat det franska samhället. De onda krafterna ska inte få skrämma oss och ta över. Det är den inre samling som alla talar om.

Den andra sidan som står i centrum just nu i Frankrike är kriget mot terrorismen. Om det talar framförallt politikerna och beskedet är kristallklart. Kriget mot terrorismen måste vinnas. Nu åker President Hollande runt i världen för att få stöd för en kraftigare krigsinsats mot Daesh. Han lyckas väl bara bitvis. Amerikanarna är inte så pigga på att plötsligt glömma bort vilken ondskefull ledare som styr Syrien. Tysklands Angela Merkel har inga trupper att sätta in och vill säkert heller inte. Engelsmännen är ett bräckligt stöd och ryssarna ett politiskt riskabelt stöd.

Det är imponerande att se den franska sammanhållningen som manifesteras efter dessa attentat. Det som inte kommer i dagen är två mycket besvärande faktorer som hotar denna enighet. För det första har Frankrike misskött sin invandringspolitik sedan 60-talet. Den är misskött också i andra länder men det är knappast någon förmildrande orsak. Det har inte saknats reformer och ekonomiska satsningar för att hjälpa invandrare med bostäder, skolor och jobb. Det har ändå hjälpt föga. Frankrike är ju av tradition det land som framställer sig som centrum för de mänskliga rättigheterna i världen. Dess historia är uppbyggd kring det. Från upplysningstiden, över revolutionsåren fram till våra dagar. Nationen Frankrike är något mer än människor samlade på en plats. Eller som författaren och akademiledamoten Jean d´Ormesson har uttryckt det: ”Mer än någon annan nation i världen är Frankrike präglat av en ambition att vara universell med sina värderingar.” Självbilden har varit att Frankrike helt enkelt är  bäst  i världen på mänskliga rättigheter och människor i övriga världen förväntar sig också, enligt denna självbild, att Frankrike tar tätplatsen när dessa värden hotas. Nu hotas dem inne i landet och det är en problematik som skaver och är svår för landets ledning att lösa.

Kriget mot Daesh och den starka viljan att skapa en inre samling är följden av att denna självbild dels är så viktig men dels också hotas av verkligheten. Invandrarna är inte assimilerade till det franska samhället som de borde. De har inte sagt ja till den franska universella lösningen på hur mänskliga rättigheter ska levas. Muslimerna känner sig utanför med sin kultur, sin religion och nu radikaliseras många ungdomar i förorterna där Frankrikes republikanska värderingar ofta känns långt borta.

Enigheten är en enighet hos många fransmän men det skaver i hörnen. När invandrande fransmän från Nordafrika hellre sjunger den algeriska nationalsången än den franska före fotbollslandskamper dessa båda länder emellan är detta ett stort misslyckande och en skam för det traditionella Frankrike. Assimileringen har misslyckats. Vad gör landet nu? Bäst är att tiga om detta. Vilken tv-kanal vill i dessa dagar åka ut till en marginaliserad förort och fråga människorna som bor där om de vill hissa trikoloren på hustaken? De allra flesta känner oro och skräck inför terroristerna men de känner sig heller inte inkluderade i det franska samhället. De är alltså inte assimilerade som de borde vara, trots statliga pengar och en skolgång där republikens värderingar och den franska flaggans symboliska innebörd poängteras.

En utlänning i Paris kan inte annat än känna sig berörd, glad och tacksam över den solidaritet som uttrycks av människor efter de svåra attentaten. Vi, även jag, känner folk som drabbats av de grymma dåden den 13 november. Ändå måste frågorna om Frankrikes inre liv med skiftande kulturer tas upp på ett helt annat sätt än under de senaste decennierna. Front National är ett bevis på att ansvariga politiker, skolledare, media och många andra i det etablerade Frankrike inte lyckats. Frankrikes själ mår inte bra.

Det är tydligt att den politiska klassen i Frankrike sedan länge övergått från ett inkluderande och mänskligt språk till alltmer av krigiska termer i sin retorik till medborgarna. Det förefaller som denna övergång skett under perioden efter den 11 september 2001. Samtidigt har straff blivit en naturligare form av politiska insatser än förebyggande sociala åtgärder. Efter den 13 november tävlar alla partiföreträdare från Socialistpartiet till Nationella fronten om att ligga i täten när det gäller att visa musklerna både i ord och handling. Det är inga veka kärringar som styr. Det är tuffa grabbar med stål i blicken som styr landet eller som har aspirationer om att ta över makten och genomföra ännu hårdare tag.

Därför är det en befrielse att höra en och annan mer nyanserad röst i diskussionen. De finns också, lyckligtvis. Ett klipp ifrån förra året med förre utrikes- och premiärministern Dominique de Villepin inger visst hopp. Några minns kanske hans starka tal i FN mot USA:s invasion i Irak 2003. Han tillhör den falang inom fransk höger som i gaullistisk tradtion motsätter sig samma messianska syn på utrikespolitik som företräds av USA med en tydlig fiende i omvärlden som ska bekämpas. Han är framförallt en företrädare för motståndet mot USA i General de Gaulles efterföljd. Den franska utrikespolitiken efter honom, det vill säga efter Jacques  Chiracs ämbetsperiod som president och som slutade 2007, har anpassat sig till USA. Förändringen skedde under Nicolas Sarkozys tid och fullföljs nu av Francois Hollande.

Dominique de Villepin gjorde ett sju minuter långt inlägg i ett panelsamtal hos den kände journalisten Frédéric Taddei i den statliga, stora tv-kanalen France 2 en fredagkväll förra hösten. Sju minuter utan att bli avbruten i fransk tv visar hur sällsynt starkt och imponerande hans inlägg var. Ingen kunde helt enkelt avbryta honom. Det var geopolitisk analys kring terrorism och bekämpningen av densamma på högsta internationella nivå. Man kände de andra debattdeltagarnas absoluta koncentration. Varje ord gick fram.

”Kriget mot terrorismen kan inte vinnas”, konstaterade de Villepin. ”Terrorismen är ett osynligt ansikte som ständigt rör sig och är helt opportunistiskt till sin karaktär. Den kan bara bekämpas med en politisk strategi.”

Han konstaterade vidare  att ett krig mot terrorism också bara kan skydda den västerländska angriparen om den är helt inordnad i ett säkerhetstänkande. Han antydde  att ett land som Frankrike inte har den bunkerliknande ordning som är nödvändig om ett västland ska gå i krig mot Daesh. Han menade då, fyra månader före Charlie Hebdo och attentatet mot kosherbutiken i Vincennes, att Frankrike inte hade beredskapen för att klara terroristangreppen. Han pekade på USA och Israel som länder som har anpassat sin egen värld till att kunna försvara sig mot terroristangrepp som blir följden av att ett västland utmanar en grupp som Daesh.

En sådan krigisk terrorbekämpning är ändå dömd att misslyckas. Under dessa sju minuter beskrev han hur Mellanösterns muslimska värld lever i svår kris. En kris kring ländernas modernisering. En kris av konflikter mellan olika minoriteter. En social kris där både medelklassen och de fattiga är utsatta. Han påpekade också hur Daesh i stor utsträckning rekryterar sina anhängare ur denna medelklass.

”Med dessa krig mot terrorismen sätter vi igång en process av än mer destruktivitet och hat i dessa länder. Hat skapar hat, krig föder nya krig”

Det finns verkligen anledning att begrunda Dominique de Villepins ord som är profetiska i meningen att de uttalades före det mörka året 2015.  Han avslöjar det kortsiktiga i den ryggmärgsmässigt repressiva krigspolitik som Frankrike men också andra västländer nu sätter i verket. Politiker som tror att hårda muskler är det enda medlet att lösa konflikter och vinna väljare. Dominique de Villepin är en Frankrikes mest inflytelserika politiker på senare år. Han har också visat att det går att säga nej till krig, som det i Irak 2003. Och som han konstaterade i sitt inlägg att detta krig och flera andra som följt i mellanöstern under det senaste decenniet inte lett till fred och försoning utan tvärtom till mer våld, mer terrorism och en flyktingvåg som nu skakar Europa. Hans inlägg i tv-programmet delas nu flitigt av fransmän som ganska tysta ändå avvisar den ensidigt krigiska politiken som Hollande och hans regering för.

Igår eftermiddag promenerade jag runt i området i östra Paris där terrordåden genomfördes  tio dagar tidigare. Jag stannade till vid restaurant L´Écumoir på Rue Saint Sabin för att hälsa på ägaren. Här har jag ätit några gånger och så sent som i april hade jag med mig en grupp svenska journalister som tillbringade en glad kväll i hennes lilla restaurang.

Jag knackar på fönsterrutan och hon kommer och öppnar.

– Så blev vi drabbade igen, suckar hon. Hennes restaurang ligger mitt emellan Charlie Hebdos lokaler och Bataclan.

– Jag stängde restaurangen med alla gästerna när de började skjuta, berättar hon. Här satt vi sedan till midnatt när alla gick hem. Det fanns en väg att komma ut ur området medan alla andra gator var avspärrade.

Hon berättar om folk hon känner som blivit vittne till skjutandet och nu lever med psykisk stress. Och restaurangen går dåligt efter attentaten. Vem känner lust att äta middag ett stenkast från dramat den 13 november?

– Folk säger att livet måste gå vidare och att de inte är rädda. Men vi är alla rädda. För att inte tala om turisterna. Hotellen runtomkring här har förlorat mer än hälften av sina bokningar.

Jag fortsätter min promenad och går in på Rue Saint Sébastien som leder bort mot Bataclan. På en liten tvärgata ligger en skola för små barn. Pappor och mammor är där för att hämta dem. Vad tänker de? Livet måste gå vidare.Vi får inte vara rädda.

Gatorna är  trånga i detta område, gamla arbetarkvarter som fått en ny profil under de senaste tjugo, tjugofem åren. Charmen med gatorna mellan Place de la Bastille och Place de la République är blandningen av människor och öppenheten. Här vimlar det av små affärer. Jag går förbi skomakaren som säkert funnits där i alla tider, den lilla mataffären, skolor som ligger insprängda mellan vanliga bostadshus. Sida vid sida lever det enkla matstället med lokaler som byggts om för en ny publik, den välmående medelklassen som finns i Paris lika mycket som i andra storstäder och som dras hit för att äta och dricka på kvällarna men också för att köpa en lägenhet. Jag tittar in i den designade vinbaren där  några unga män i väldressade kostymer sitter och smuttar på ett glas vin.

Det blir så uppenbart att det är ett kulturkrig som terroristerna för mot detta kvarter. Jag möter också många muslimer på min vandring genom gatorna. En kvinna jag möter bär slöja. Hon lever mitt i ett kvarter med grannar som varken avstår sitt glas vin eller tillber Allah. De har sina barn i skolor där lärarna är sekulariserade och barnens kamrater är både muslimer, kristna, judar eller helt sekulariserade. Så är vår bild av ett gott samhälle. Så ser inte terroristernas samhällsmodell ut.

Det blir alltmer tydligt att denna attack mot östra Paris var en attack mot det multikulturella. Ändå kan nästa attentat drabba ett kvarter i den mondäna västra delen av Paris eller någon annanstans. Inget är förutsägbart men denna gång går det inte att ta fel på budskapet. Östra Paris är ett rött skynke för Daesh. De vet var de sätter in giftpilarna.