Lindbom på franska

Francois Hollande är nog världsmästare i politisk överlevnad. Det är ingen dålig förmåga när det gäller att hålla sig kvar vid makten och styra ett land som Frankrike, ett minst sagt bångstyrigt pastorat. Nu har vi de regionala valen bakom oss och hela det politiska Frankrike känner suget av nästa års förberedelser inför presidentvalet 2017. Vänstern är i fokus minst lika mycket som högern och Nationella fronten.

Francois Hollande har gjort misstag som president. Han tog inte tag i rodret tillräckligt snabbt efter valvinsten 2012. Han trodde uppenbarligen att konjunkturen skulle vända uppåt av sig själv inom ett år eller arton månader efter maktskiftet och han räknade med att han aldrig behövde tillgripa impopulära metoder för att styra ekonomin rätt. Så fel han fick. Hans passivitet inom den ekonomiska politiken kostade honom hela förtroendet hos väljarna och det missnöje som han möter har inte velat släppa trots en omläggning av den ekonomiska politiken och en del insatser inom utrikespolitiken som uppskattats av de franska väljarna.

Francois Hollande har ändå en betydligt starkare ställning när han ska hålla sitt nyårstal 2016. Nu kan han rida på vågen av sina betydligt mer populära beslut sedan början av 2014 och hans agerande efter attentaten  den 13 november. Han har satt igång flera krig som han på ett märkligt sätt aldrig behövt motivera. Han har under det senaste året nästan helt sluppit kritik för budgetunderskott från Bryssel och Berlin. Ingenting har egentligen hänt som förbättrat Frankrikes finanser men en kombination av mer liberala beslut i regeringen och ett EU som haft andra bekymmer än ekonomin har räddat Hollande från besvärande frågor.

Intressant blir det att se honom navigera i det inrikespolitiska landskapet med partierna till vänster och höger om PS. Så här i efterhand förefaller det ha varit ett genidrag av honom och Manuel Valls att låta striden mot Nationella fronten bli huvudfrågan i regionalvalen. Högern kom i kläm eftersom Sarkozy låg så långt ut på högerkanten och förlorade trovärdigheten i den striden. Högern vann visserligen sju regioner men tre av dem var mer eller mindre resultatet av att socialisterna drog tillbaka sina kandidater eller rekommenderade sina väljare att ändå rösta på en högerkandidat.

Den raka kampanjen mot FN ger en öppning för Hollande att närma sig de centerväljare som tröttnat på Sarkozys slammer kring lag och ordning. Flera mer moderata högerledare som Nathalie Kosciusko-Morizet och förre premiärministern Jean-Pierre Raffarin visar öppet sitt motstånd mot Sarkozys linje att behandla socialister och extremhögern med samma avståndstagande. Hollande får alltså mer manöverutrymme att hitta väljare och kanske också politiska partners till höger om sitt parti. Valls drömmer helt uppenbart om ett nytt landskap där PS kapar banden helt med alla grupper till vänster om partiet och helt orienterar sig mot samverkan med mitten.

Hollande är mindre kategoriskt negativ i sitt förhållande till partier som Vänsterpartiet och de gröna. Hollande stänger aldrig några dörrar och han har också en historia av att leva i mitten av det socialistiska partiet som dess generalsekreterare under ett tiotal år. Det är egentligen en helt öppen fråga hur han landar i förhållande till vänstern om vänstern fram till valet 2017. Kampen mot Nationella fronten som prioriterad fråga ger förstås poäng hos alla partier som står längre ut till vänster. Det fungerade redan i andra valomgången i regionalvalen där tidigare bångstyriga partier vänsterut nu gick i koalition med PS

Huvudfrågan som alla ställer sig är hur Hollande ska lyckas komma till den andra valomgången i presidentvalet. Grundtipset har hittills varit att striden där står mellan Marine Le Pen och Nicolas Sarkozy. Men nu  kan det politiska landskapet ritas om igen. Låt oss anta att Sarkozy med hjälp av de trogna inom sitt parti kan vinna primärvalet för Les Républicains i höst och bli högerns och centerns kandidat. Och anta att han håller fast vid sin linje att med en hård högerpolitik vinna tillräckligt med röster från FN i en andra valomgång. I så fall kan Sarkozy förlora sin plats som slutlig utmanare till Le Pen. Han kommer då att  tappa för många röster på sin vänsterflygel, bland centerväljare och mer moderata högerväljare. Hollande kan då gå vidare till en andra valomgång med starkt förtroende hos minst 50 procent av de franska väljarna som den person som kan stoppa FN.

Det finns många andra scenarior att tänka sig under 2016. Sarkozy förlorar primärvalet till Alain Juppé. Då får Hollande större problem att nå en andra valomgång om han satsar på att vara bålverket mot FN.

Så återstår också frågan vad som händer om Hollande ställs mot Le Pen i en andra valomgång. Klarar han att ro hem tillräckligt många högerröster för att vinna. Det är i dagens läge troligt men inte säkert. Mycket kan hända i väljarnas huvuden under de sexton månader som kvarstår av nuvarande mandatperiod.

Det finns en bekväm tolkning av valresultatet i den andra valomgången av de regionala valen i Frankrike: Nationella fronten har hindrats från att ta makten i alla regioner. Det franska folket har avvisat extremism och istället valt att gå samman och i enighet rösta för den demokratiska kandidat som låg bäst till efter den första valomgången. Fransmännen har tagit sitt ansvar.

Många kände också lättnad när valresultatet presenterades genom vallokalsundersökningar kl 20.00 i de olika tv-kanalerna. Det är ingen tvekan om att de regioner som riskerade en FN-majoritet i ock med detta val kan andas ut. Kulturbidrag hade dragits ner. Förslag om diskriminering inom transporter, i skolorna och på flera andra områden hade med all säkerhet lagts fram och röstats igenom. Regionerna har på en rad områden fått större befogenheter än de gamla territorierna.Framförallt hade – vid en FN-seger – den politiska makten skapat en splittring i befolkningen, ställt grupp mot grupp på ett sätt som skulle ha blivit förödande för gemenskapen i dessa områden. Hatet och rädslan hade blivit än mer närvarande även i de vardagliga mötena mellan människor från olika etniska grupper.

Det finns dessvärre också en uppenbar baksida av valresultatet igår. Vi kanske inte ser vad det är som egentligen händer. FN har tredubblat sitt röstetal från förra regionalvalet 2010. FN fick närmare sjuhundratusen fler röster i den andra valomgången igår jämfört med den första valomgången för en vecka sedan. Partiet fick en icke oansenlig del av den ökade väljarandelen mellan de två valomgångarna (röstskolkarna minskade från 49 till 41 procent). Partiet har aldrig i ett val, oavsett valdeltagande, kunnat räkna in så många röster som i den andra valomgången igår.Trots betydligt lägre valdeltagande fick FN trehundratusen fler röster igår jämfört med Marine Le Pens röster i den första valomgången av det senaste presidentvalet. Enligt Le Monde ska drygt 6,7 miljoner fransman ha röstat på FN i gårdagens regionala val. I presidentvalet 2012 deltog 79,5 procent av väljarna i valet. Igår deltog alltså 59 procent.

Dessa siffror säger trots allt en del. FN är inget parti som mellan två valomgångar föll ihop som ett korthus eller visade sin oförmåga att vinna när det gäller. Det är ett parti som bit för bit skaffar sig mer politiskt stöd i befolkningen. Säkert hade Marine Le Pen och hennes medarbetare hoppats på en eller ett par regioner när det gick så bra i första valomgången. Samtidigt har partiet sin propaganda klar. ”Vi växer, vi visade förra söndagen att vi är största partigruppering i Frankrike. Vi kan med än större kraft föra detta  resonemang att de andra partierna egentligen är ett enda maktparti och att vi i FN är det enda oppositionspartiet. Beviset är hur Socialisterna (PS) väljer att stödja högerns kandidater i två tunga regioner i den andra valomgången.” Resonemanget är till stor del demagogiskt men det ligger också en sanning i delar av resonemanget. Partiet växer och opinionsinstituten visar dessutom att dess väljare är mer trogna detta parti än de väljare som nu senast röstat på de så kallade traditionella partierna.

Det blir en oerhört tuff uppgift för både PS och Sarkozys parti Les Républicains liksom andra grupperingar i mitten och till vänster att hitta en politik och en strategi för att hålla borta Marine Le Pen från den absoluta toppen i nästa presidentval. Det är oklokt att skrämmas. Det är fortfarande sannolikt att franska folket framgångsrikt upprepar sin gemensamma front mot FN även 2017. Det kräver dock mer av de traditionella partierna än tomma ord om republikens värderingar. Det kräver från Les Républicains sida en omorientering från Sarkozys närmast anpassliga politik gentemot FN. Det krävs också att den socialistiska regeringen börjar föra en mer framgångsrik politik i sociala och ekonomiska frågor. Både modigare och effektivare.

Sarkozys ställning i partiet kan komma att försvagas redan i dag. Han möter övriga representanter för partiets ledning i ett möte som mycket väl kan leda till öppen strid inom partiet. En rad tunga högermän som Alain Juppé, Francois Fillon och inte minst vice ordföranden Nathalie Kosciusko-Morizet drar åt ett annat håll än han i relationen till FN. Det centerorienterade samarbetspartiet UDI var klart irriterade av Sarkozys strategi mot FN under denna valkampanj. UDI kan komma att dra sig ur samarbetet om Sarkos nuvarande linje blir Les Républicains officiella linje inför presidentvalet.

Det kan bli svårare för regeringen att uppnå så positiva resultat i den ekonomiska politiken före nästa val att människors missnöje dämpas. Arbetslösheten steg kraftigt den senaste månaden. Fortfarande upplever miljoner fransmän att deras materiella tillvaro är högst otillfredsställande. De ser också mörkt på framtiden. Detta missnöje är självfallet en av huvudorsakerna till att FN ständigt ökar. ”Det måste bli en förändring”, säger många och menar att landet prövat både Sarkozy och Hollande och att det nu bara återstår ett alternativ; Le Pen.

Regeringens ekonomiska politik är också en stötesten för att skapa samarbete med övriga vänsterpartier, inte minst de gröna. Regeringens talesman, Stephane Le Foll, släppte försiktigt en försöksballong igår kväll om en center-vänster-koalition. Han gick som på glödande kol när han försökte säga att den klassiska motsättningen vänster-höger inte längre på samma sätt beskriver de politiska motsättningarna. Han önskar sig uppenbart, liksom sannolikt också Premiärminister Manuel Valls, en samverkan mellan Socialistpartiet och delar av center- och högeroppositonen. Då skulle FN och den mörkblå kärnan av Les Républicains hängas av liksom partierna till vänster om PS. Detta är en närmast hädisk tanke i ett land som tänker bipolärt och höger- vänster i traditionella termer av arbete och kapital.

I dag börjar valrörelsen för president- och parlamentsvalet 2017. Det börjar med de interna bråken i partierna med måänga blodiga uppgörelser. Det kommer att fortsätta med bland annat primärval inom Les Républicains. Mycket annat kommer att hända som gör även 2016 till ett dramatiskt år i den franska politiken. Alla år är politiskt dramatiska i detta land.

I morgon, söndagen den 13 december, går fransmännen till val och väljer ombud i de tretton nya regionala folkförsamlingarna. Nåja, det lär inte vara fler än drygt 50 procent som orkar släpa sig till valurnorna. Resten vet inte om att det är val, visar förakt för politikerna eller håller för ögon och öron och hoppas att det värsta inte ska inträffa; att FN säkrar majoriteten i en eller flera regioner. Valet gäller regionerna men är ett av de viktigaste nationella lokalvalen på många år. Sjutton månader före presidentavalet är detta val oerhört viktigt. Det kan få avgörande konsekvenser för vem som blir nästa president.

Opinionsundersökningarna inför andra valomgången visar att det blir jämnt i många regioner och FN kan vinna i fyra; Nord-Pas-de-Calais-Picardie i norr, i Provence-Alpes-Côte d´Azur i sydöst, i Bourgogne-Franche-Comté, söder om Paris och i den östra regionen Alsace-Champagne-Ardenne-Lorraine i öst. Bara namnen på de nya storregionerna gör oss som är kommentatorer av valet rent vimmelkantiga. Typiskt för de ständiga politiska striderna i Frankrike kring allt från form till innehåll gör att – som i detta fall –  ansvariga i de gamla länen som slagits ihop till storregioner inte kan komma överens om ett nytt enkelt gemensamt namn. Vi får alltså leva med dessa långa och omständliga beteckningar.

Front National har alltså chansen att ta hem ordförandeposten och bilda majoritet i fyra regioner men det är möjligt, nästan troligt, att partiet inte vinner majoritet i någon region. Socialisterna har dragit sig tillbaka i två, i norr och i sydöst. Socialistledningen rekommenderar aktivt sina väljare att rösta på högern i dessa regioner. I de andra två möjliga segerregionerna förefaller FN:s chanser att vinna snarare större. Allt är i alla fall oerhört spännande och oförutsägbart. Osvuret är bäst men om jag nu ska leverera ett tips om valresultatet säger jag att tillräckligt många socialister och allmänborgerliga tar sig till valurnorna i morgon för att  FN inte lyckas vinna ens någon region.

Valet har för Socialisterna blivit en fråga för eller emot FN. Det är på många sätt en sympatisk hållning. FN är ett obehagligt rasistiskt parti med en människosyn som exkluderar folk och kulturer från fullt medborgarskap i landet. Tonläget från dess ledare har också skruvats upp i takt med att högern och vänstern sökt sig allt längre  högerut. Det går att tala om ett chickenrace mot ett samhällsklimat där krigsretoriken är  gängse. Nu använder också Manuel Valls samma krigstermer i kampen mot FN (”Vi lever i ett inbördeskrig mot FN”, säger han) men problemet är att hela världsbilden samtidigt förändras hos människor i allmänhet. Det går inte att bara tala om krig, gränskontroller, vapen och repression utan att den sortens människosyn sipprar ner i hela folksjälen och kommer att omfatta alla delar av samhället.

Både högern och vänstern har ett problem i förhållande till FN:s väljare. Dessa väljare får inte utsättas för kritik samtidigt som partiet de röstat på ska attackeras. ”Vi hör väljarnas budskap och vi tar hänsyn till det”, förklarar representanter för alla andra partier. Men vad ska de ta hänsyn till? Det går att i allmänna ordalag visa förståelse för väljarnas oro, deras misstro mot de traditionella partierna och så vidare. Men vad ska dessa traditionella partier göra åt det? Socialister och högermän blir svaret skyldiga.

De försöker anpassa sig allt mer till FN utan att ändå göra det helt och hållet. Skulle de svara på FN:s hatpropaganda med ett kärleksbudskap skulle det inte fungera i dag. Väljarna har faktiskt röstat på FN för att de föredrar FN i någon mening.

Manuel Valls är ett exempel på en ledande politiker inom de gamla partierna som försöker sitta på två stolar samtidigt. Han rasar mot FN men har anammat stora delar av dess politik. Han stänger gränserna för flyktingar. Han talar bara om krig mot terrorismen men nämner inte ett ord om hur det franska samhället ska friskna till rent mentalt. Han talar visserligen om ekonomiska reformer men dessa är av traditionellt liberalt snitt som inte vinner några sympatier alls hos de franska arbetarväljare som nu vänder sig mot FN

Det ska sägas att Valls liksom Hollande försöker stoppa FN. Socialistpartiet drar till och med tillbaka sina kandidater i två regioner där partiet bedömer att deras medverkan i söndagens andra valomgång kan leda till seger för FN. Frågan är om det på sikt är en riktig strategi. Jag tror det inte. Men det är ändå en signalpolitik – för att använda ett populärt ord i den svenska flyktingdebatten – som visar att partiet i någon mening – möjligen! –  står upp för humanistiska värden.

Nicolas Sarkozy är verkligen aggressiv i sin retorik. Han är en Marine Le Pen i lightversion. Han angriper vänstern som för honom är åtminstone en lika stor motståndare som extremhögern. Det finns förstås skillnader mellan Sarkozy och Le Pen men de skillnaderna handlar mer om synen på ekonomi och i de frågorna attraherar han mer traditionella borgerliga väljare med högre utbildning. Sarkozy är heller inte alls intresserad att dra tillbaka sina kandidater i den region (Languedoc-Roussillon) där partiets kandidat kom på tredje plats och där dennes medverkan i den andra valomgången skulle kunna leda till seger för FN.

Sarkozy har faktiskt med sin ultrahögerpolitik inom sitt parti Les Républicains blivit så omtvistad som ledare att det kan bli palatsrevolution under nästa år. Några av hans utmanare om posten som partiets presidentkandidat i valet 2017 – särskilt Alain Juppé – kan mycket väl ta över och förpassa Sarkozy ut i kulisserna redan under månaderna som nu följer på regionalvalet. Högerns samarbetsparti, det centerorienterade UDI, knorrar verkligen över Sarkozys sätt att förhålla sig till FN under dessa regionalvalsveckor.

Alla partier har nerverna utanpå inför resultatet i regionalvalen i morgon kväll. Den politiska karta som ritas upp nu kommer att påverka mycket av det som sker inför presidentvalet 2017. FN kan få ett inflytande i landet och ha möjlighet att bygga sin ställning ytterligare eller genom orutinerade politiker i maktställning skrämma bort väljare till 2017. PS och LR-UDI behöver ett rimligt stöd i väljaropinionen för att få fart på sina valkampanjer inför 2017. Claude Bartolone (PS) och Valérie Pécresse (LR) slåss med allt ojustare medel för att vinna den åtråvårda posten som ordförande i Parisregionen. För PS är det närmast en kamp på liv och död. Partiet har redan förlorat en stor del av de vanliga fransmännens stöd till FN. Skräcken att den sittande presidenten Hollande inte ens kommer till en andra valomgång i nästa presidentval är stor. Frankrike har i dag tre dominerande block men en konstitution som är byggd för två. Vem ska falla ifrån i presidentvalet då bara två kandidater går vidare till en andra valomgång. Allt pekar på att Marine Le Pen är en av dessa två. Men vem är den andre?

Nationella fronten (FN) gör sitt bästa resultat någonsin i ett allmänt val. I söndags, i den första valomgången av regionalvalen, toppade partiet med 28 procent, en procent före högern och centern (LR+UDI och Modem) och cirka fem före Socialistpartiet (PS). Partierna till vänster om vänstern är i det närmast utraderade utom de gröna som gör ett hyggligt val efter deras förutsättningar, kring 6 procent.

FN har inte samma profil överallt i landet. Partiet är enat kring en nationell grundsyn. Partiet talar gärna om det äkta franska, nationens tradition och de värden som är förknippade med denna tradition. De enas också kring främlingsfientligheten. Det finns riktiga fransmän och fransmän som av härkomst, hudfärg och /eller religion inte passar i den franska civilisationen. ”On est chez nous” skanderar ofta FN-anhängare när de möts i demonstrationer och lyssnar på tal av sina egna. Det betyder att de markerar att de är i sitt land – Vi är hemma hos oss – medan det finns andra som inte borde vara och leva i detta Frankrike.

Däremot skiljer sig FN på andra punkter beroende på var i landet partiet uppträder. I norr, där Marine Le Pen nu försöker bli ordförande i en stor region, lyfter partiet fram det folkliga och många krav är snarlika dem som den yttersta vänstern företräder. Motstånd mot kapitalismen och marknadsekonomin, motstånd mot EU och mot euron. Motstånd mot frihandel. Ett parti som betonar det folkliga, det egalitära. Främlingsfientligheten är ett sätt att mota bort människor som kan ta jobben ifrån de så kallade vanliga fransmännen eller lägga beslag på bidrag  som ytterligare tynger skattebördan för dem som jobbar och har små inkomster.

I södra och främst sydöstra Frankrike, där Marines systerdotter Marion Maréchal Le Pen vill bli ordförande, är framtoningen mer konservativ för att inte säga reaktionär. Här passar främlingsfientligheten in som ett värn mot kristna värden, mot den mångsekellånga historiska traditionen i de gamla romerska områdena. Här är också gränsen mellan den traditionella högern och FN mindre tydlig. Det är på sätt och vis lättare för en konservativ person i denna del av landet att ta steget över till FN. I norr är det snarare socialisterna som släpper till arbetarväljare till FN.

Dessa två regioner, Nord-Pas-de-Calais-Picardie i norr och PACA i sydöst, kan mycket väl få FN-majoritet efter söndagens andra valomgång trots att Socialistpartiet på både ställena dragit tillbaka sina kandidater och uppmanat sina väljare att rösta med höger-center-listan. I en tredje region, den som ofta kallas Stora Öst, bland annat de gamla departementen Alsace och Lorraine,  ställer FN:s andreman Florian Philippot upp i en uppgörelse med både högern-centern och Socialisterna. Det senare partiets toppkandidat har vägrat att lyda partiledningens order att dra sig tillbaka (han kom också på tredje plats i söndagens första valomgång) utan ställer upp mot Philippot och en representant för LR-UDI-Modem, det vill säga högern och centern. Philippot är i stora drag ense med Marion Le Pen. Han driver mer de ekonomiskt vänsterorienterade frågorna. Han är också sprungen ur den del av den franska vänstern som är mer nationalistisk. Han påminner också mer än de båda kvinnorna Le Pen om den franska politiska överklassen som formats i elitskolorna.

FN är alltså inte ett enhetligt parti. Det är för enkelt att bara tala om det som främlingsfientligt eller rasistiskt. Vi måste lägga till andra viktiga karaktärsdrag och alla är inte gemensamma för partiet i alla delar av landet. Och ledartyperna är alltså minst tre. Den konservativa och katolska (Marion Maréchal Le Pen), den mer folkliga (Marine Le Pen) och den teknokratiska (Florian Philippot).

Det finns också en rätt stark grupp av mer intellektuella, starkt konservativa publicister och även filosofer som helst vill se en annan ledare av en extrem högerrörelse med en inte obetydlig koppling till de Gaulle. De står närmare Marion Maréchal Le Pen men hon är för ung, för oideologisk för att passa dem. De drömmer om en ledare som inte finns men som skulle styra landet mot mer av traditionella värden, vrida klockan tillbaka till ett Frankrike, före den stora invandringen av människor från Nordafrika. En exponent för denna grupp är journalisten och författaren Eric Zemmour som i sin bok Le grand suicide (det stora självmordet) beskriver Frankrike som ett land i kontinuerligt pågående nationell och kulturell försvagning sedan 1968. Han plågas av hur de nationella värdena får ett mindre utrymme. Han menar att detta bland annat är följden av invandring, särskilt från muslimer, och ett ökat inflytande från feminister och gayrörelsen. Han talar upprört om en feminisering av Frankrike.

Zemmours bok är närmast plågsam att läsa med ett enögt perspektiv på det senaste halvseklet. Han plockar efter eget skön in de exempel som passar för att måla upp sin svarta bild av nutidshistorien. Icke desto mindre i ett land som nu har fallit in ett betraktelsesätt som handlar om yttre hot mot nationen blir hans bok en best seller med försäljningssiffror som ligger uppemot en halv miljon. Han är så till den grad uppmärksammad att en av de yngre journalisterna på högertidningen Valeurs actuelles skrivit en framtidsroman med Zemmour som president.

De reaktionära drömmarna kan vi naturligtvis räkna bort i kampen om de breda väljarlagren inför kommande val. Men det är inte självklart att Marine Le Pen och hennes falang kommer att stå som segrare internt i partiet  i ett längre tidsperspektiv. Systerdottern i Vaucluse och hennes vänner som odlar motstånd mot abort, mot homosexuella äktenskap och försvarar en traditionell syn på Frankrikes kultur kan mycket väl bli dominerande internt. I regionalvalets första valomgång ska också noteras att Marine och Marion på nästan tiondelen av en procent ändå nådde samma höga siffror i andel av väljarna. Något att tänka på.

Nationella frontens segrar i franska regionalvalets första valomgång blev större än väntat. Marine Le Pen som ställde upp i Nord-Pas-de-Calais-Picardie liksom systerdottern Marion Maréchal Le Pen som toppade listan i Provence-Alpes-Côte d´Azur fick över 40 procent av rösterna och utklassade sina närmaste utmanare, i båda regionerna listor tillhörande Les Republicains-UDI, det vill säga Sarkozys parti och centerpartiet som ingått en allians.En stor del av det franska folket valde att stanna hemma, 49 procent, eller rösta på FN, kring 28 procent av avgivna röster.En stark misstro, på gränsen till hat, mot det politiska etablissemanget i Paris är en förklaring. Attentaten den 13 november har spätt på fransmännens motstånd mot invandrare och ökat kraven på repressiva åtgärder från statens sida.

Dessa regionala val föregår presidentvalet i maj 2017. Sällan har lokala val präglats mer av nationella frågor än detta. Resultatet av dessa val speglar alltså fransmännens syn på nationella politiska frågor i mycket större omfattning än deras syn på regionala ämnesområden. Väljarna har tagit ställning utifrån frågor som arbetslösheten, migrationen och lag och ordning.

Det största intresset riktas mot de tolv regionerna på det franska fastlandet. Då är inte Korsika och departementen på andra sidan Atlanten inräknade. FN segrade i sex av de tolv regionerna. I den andra valomgången kan alla listor som i den första omgången nått mer än 10 procent gå vidare till en andra valomgång. De tre stora blocken, FN. högern och Socialisterna har passerat den spärren i alla tolv regionerna och ingen annan lista har heller lyckats nå så höga procentsiffror. Det innebär att det i normalfallet blir en uppgörelse mellan dessa tre block överallt,

Det finns dock en möjlighet att något av blocken högern eller Socialisterna drar sig tillbaka för att skapa en så kallad republikansk front mot FN. Många politiker inom dessa båda block gör en skillnad mellan politiska motståndare och fiende till republiken. FN betecknas tillhöra den senare kategorien. För att hindra en fiende till republiken kan det vara nödvändigt att dra sig tillbaka för att hjälpa den politiska motståndaren som är bättre placerad för att kunna slå FN i den andra valomgången. Rent konkret innebär det att om till exempel Socialisterna i en region igår kom på tredje plats efter FN och högern så drar sig Socialisterna ur den andra valomgången. Låter sina väljare förstå att de i den andra valomgången ska rösta på högern och därmed hindra FN från att vinna majoritet och ordförandepost  regionen. Det innebär samtidigt att det inte blir någon vänsterrepresentation över huvud taget i den regionens folkvalda församlingar.

Socialisternas partisekreterare meddelade redan igår kväll att han uppmanade sina partivänner som kom på tredje plats i regionerna att dra sig tillbaka. Inga socialistlistor nästa söndag. Total frånvaro av representation i den regionens folkförsamling under de kommande sex åren. Och med risk att FN ändå vinner kommande söndags drabbning mot högern.

Nicolas Sarkozy intog en diametralt motsatt position igår kväll. Han uppmanade alla sina partivänner att fortsätta kampen nästa söndag oavsett placering i gårdagens första valomgång. Han menade att det viktiga är att vara tydlig med sina politiska åsikter och han menade också att det är viktigt att lyssna in de signaler som kommer från Nationella frontens väljare.

Beslut i denna fråga måste fattas senast i morgon. I både höger och i Socialistpartiet spretar uppfattningarna. Sarkozy får kritik internt av den falang som står närmare mitten och vill distansera sig tydligare från FN. Ett par av socialistledarna i de berörda regionerna vill inte dra sig tillbaka och därmed lämna fältet fritt för högern.

Nationella fronten kan möjligen gå miste om majoritetsposterna i några regioner om de andra stora partierna gör verklighet av sina förslag. Skulle så ske riskerar partiet att få än mer möjlighet att underblåsa den väl spridda uppfattningen hos fransmän om att de traditionella blocken, höger och vänster, egentligen spelar tillsammans under täcket och är mer intresserade av politisk makt än av att rädda Frankrike ur krisen.

Det är heller inte säkert att dessa försök att stoppa FN lyckas. I Provence-Alpes-Côte d´Azur fick Marion Maréchal Le Pen över 41 procent igår. Hennes närmast rival, högerns Christian Estrosi hamnade kring 24. Han har alltså 18 procent upp till henne. Socialisten fick cirka 15 procent av rösterna och ett tiotal procent kan också räknas in från väljare som röstat på Vänsterpartiet eller de gröna. Det är knappast troligt att alla vänsterväljare snällt och fogligt följer partiledningarna i Paris och lägger sin röst för en högerkandidat som i många avseenden står längre från den folkliga vänstern än FN.

Den lista som får högst procentandel i valet på söndag får ett tillskott av röster motsvarande 25 procent, en ordning som på typiskt franskt vis ska gynna starka majoriteter i politiska församlingar. Det finns en uppenbar risk att vänstern i denna del av Frankrike vaknar upp på måndag morgon med ett politiskt-regionalt landskap där FN har uppemot 75 procent av platserna i församlingen och att den samlade vänstern har 0.

Det är uppenbart att den politiska eliten i Frankrike inte  vet hur den ska hantera det folkliga missnöje och de spänningar som råder i landet. Nu driver både PS och högern en hård repressiv politik och försöker förtvivlat att visa en misstroende opinion att de kan vara ett trovärdigt alternativ till FN när det kommer till kamp mot terrorismen. Än så länge har FN:s siffror bara ökat. Det är som om den delen av franska folket  som attraheras av hårda tag säger att originalet är bättre än kopian. Och vad gör Hollande och Sarkozy då?