Lindbom på franska

I dag är det 20 år sedan Francois Mitterrand dog, bara ett halvår efter det att han avgått som president efter fjorton år. Ingen president under den femte republiken har suttit så länge. Ingen kommer heller att göra det eftersom presidenterna från och med valet 2002 väljs på femåriga mandatperioder. Mitterrand är otvivelaktigt också en av de största presidenterna mätt i hans karaktär och de reformer han genomförde. Nuvarande presidenten, Francois Hollande söker gå i den store socialistledarens och i sin andlige fars fotspår, dock utan att nämnvärt lyckas.

Redan på 1980-talet började Europa liberaliseras ekonomiskt och den politik på vilken Mitterrand byggde sin valkampanj 1981 höll inte i kontakt med verkligheten. Vem minns inte Reagan och Thatcher! Nationaliseringarna, de stora skattehöjningarna och en våldsam offentlig reformpolitik inom social verksamhet och arbetsmarknad ledde snabbt till fransk isolering i västvärlden, kapitalflykt och underskott i budgeten. Redan efter ett år såg alla hur krisen närmade sig och 1983 tvingades Mitterrand och hans regering lägga om politik. Det som då hände var egentligen slutet på ett riktigt vågat ekonomiskt vänsterprojekt i Frankrike och förmodligen i alla moderna västländer. Besvikelsen var stor i vänsterkretsar men denna besvikelse kunde hjälpligt hävas genom Mitterrands politiska skicklighet och en del reformer inom andra fält. Han blev presidenten som avskaffade dödsstraffet, som moderniserade skolan och som satsade stora pengar på kulturen, inte minst kring 200-årsminnet av revolutionen 1989.

Den andlige sonen till Mitterrand har försökt göra samma resa men hittills utan samma framgång. Francois Hollandes stora tal i Bourget utanför Paris i januari 2012 var startskottet för dennes valrörelse inför valet i maj samma år. Hollande attackerade finansvärlden som han kallade sin stora fiende. Han lovade kamp mot liberalerna i Berlin och Bryssel för en annan EU-politik kring ekonomin. Han lovade också reformer som skulle stärka de homosexuellas rättigheter på flera områden.

Hollande tvingades till i stort sett samma reträtt på det ekonomiska politikområdet. Hollandes program var oändligt mycket försiktigare än Mitterrands i början på 1980-talet, ett program som han dessutom skrivit gemensamt med kommunisterna. Ändå kunde han inte upprätthålla sin ursprungliga linje och idag styrs Frankrike av en trojka av Hollande, Valls och finansminister Macron, varav åtminstone de två senare kan betraktas som socialliberaler.

Hollande har däremot inte samma kraft och förmåga att ena landet kring reformer på andra områden än ekonomin. Hans lansering av lagen om samkönade äktenskap blev både ofullständig och möttes av mer motstånd än han hade önskat i det läge han då befann sig med svåra problem inom ekonomin. Han har genom sin utbildningsminister lyckats delvis modernisera skolan (mellan- och högstadiet). Han har enat landet mot terrorismen och fört några krig som medborgarna uppskattat. Han har delvis lyckats inom områdena lag och ordning och utrikespolitik därför att han slagit in på en konservativ linje som stämt med stämningarna hos folkflertalet. Han har däremot inte förmått påverka opinionen, inte framgångsrikt drivit frågor som mött motstånd. Vi ska minnas att Mitterrands lag mot dödsstraff drevs igenom mot folkflertalets vilja.

Sist men inte minst: Hollande är en impopulär president och en president som inte respekteras. Han möter inte samma respekt som Mitterrand på sin tid och han har vare sig kunnat ena vänstern eller folket i allmänhet.

Francois Mitterrand hyllas 20 år efter sin död. Det skrivs alla möjliga böcker om honom och hans egna böcker ges nu också ut som samlade verk. Mitterrand tvekade i sin ungdom om han skulle satsa på politiken eller litteraturen. Han valde det förra därför att han inte var säker på att kunna försörja sig på att skriva.

Francois Mitterrand var en stor personlighet. Som sådan komplicerad och ofta illa omtyckt. Han kunde vara både besvärlig och elak. Han var intrigant eller, om man ska uttrycka det vänligt, strategiskt skicklig. Hans personliga egenskaper var ändå av den digniteten att han kunde respekteras av alla, även av hans politiska motståndare. Francois Hollande har efter snart fyra år som president bekräftat den bild alla hade av honom dessförinnan. En duktig partisekreterare med förmågan att själv alltid hamna på fötter oavsett vilka politiska saltomortaler han utfört. Tyvärr räcker det inte för att med framgång driva Frankrike ur dess värsta kris, ekonomiskt och kulturellt, under efterkrigstiden.

Den 7 januari är dagen då Michel Houellebecqs nya roman Soumisson (Underkastelse) ska lanseras. En  roman om ett Frankrike som röstar fram ledaren för ett muslimskt parti som president i valet 2022. Frankrike islamiseras snabbt. Romanen utspelar sig i universitetsmiljö, i Sorbonne, där det snabbt efter valet står klart att endast muslimer får undervisa och att en rad nya lagar instiftas; månggifte införs och kvinnors rätt att arbete avskaffas.

Houellebecqs roman uppmärksammas med en satirteckning på Charlie Hebdos förstasida samma morgon och ges en positiv recension av Bernard Maris, en av tidningens kolumnister men annars känd som framstående ekonom.

Vi vet hur det slutade. Vid halvtolvtiden attackeras redaktionen på Charlie Hebdo på 10, rue Nicolas Appert i 11:e arrondissemanget i östra Paris. Detta östra Paris som skulle attackeras också vid attentaten den 13 november. Fem satirtecknare skjuts till döds liksom Bernard Maris och ytterligare sex döda och lika många skadade. Charlie Hebdos redaktion satt vid den här tidpunkten i redaktionsmöte.

Nu har det gått ett år. Frankrike kan se tillbaka på ett svart 2015. Attentatet mot Charlie Hebdo följdes av en attack med en död dagen efter och ytterligare en dag senare attacken mot den judiska butiken vid Porte de Vincennes. I augusti avvärjde tågpassagerarna själva ett försök till nytt terrordåd av en marockansk islamist på snabbtåget mellan Amsterdam och Paris. En del attacker har säkerhetspolisen också hindrat under året. Den 13 november smällde det igen med attacker på sex ställen i östra Paris och utanför nationalarenan Stade de France där franska fotbollslandslaget spelade vänskapsmatch mot Tyskland och med President Hollande på läktaren.

Frankrike tog ställning för yttrandefriheten efter attackerna i januari. Frankrike gick i krig efter attentaten i november. Frankrike 2016 är inte detsamma som 2014 och inte heller som Frankrike före 13 november 2015.

Frankrike har mer än de flesta europeiska länder upplevt ett svårt 2015. Vi tänker förstås främst på terrorattentaten i januari och i november men också flera andra mindre uppmärksammade attentatsförsök som exempelvis attacken mot snabbtåget mellan Amsterdam och Paris tidigare i höst. Ett nytt år kommer förhoppningsvis innebära för fransmännens del en uppgång  på ekonomins område och ett fredligare klimat i landet, fritt från svåra attentat. Det krävs tre politiska insatser för att inte befolkningens missnöje ska fördjupas och leda till än större spänningar mellan befolkningsgrupper och till ökat stöd för repressiva och nationalistiska lösningar.

Den ekonomiska politiken som regeringen drivit sedan början av 2014 måste börja ge resultat under detta år. Förra året gav inga positiva signaler. Novembersifforna gällande arbetslösheten var tvärtemot deprimerande med en ökning av arbetslösheten den månaden med 60 000 personer. Krisen är fortfarande uppenbar. Den märks även i Paris där restaurangnäringen fortsätter att märka hur parisarna stannar hemma på kvällarna. Vore det inte för turisterna – och de är betydligt färre efter attentaten den 13 november – så skulle de flesta krogar stå tomma. Jag har ätit ute här i Paris nästan varje kväll den senaste veckan och det är nästan skrämmande hur lite franska det talas kring borden. Igår satt jag på en liten krog i Quartier Latin. Det var i ock för sig fullt i den lilla lokalen men alla var utländska turister.

Terrorismen ligger som ett ständigt hot över människors vardag, särskilt i Paris. Livet går vidare. Folk rör sig som förr på gator och torg. Vi blir alla kontrollerade  när vi ska in i ett museum eller en större affär men myllret  av parisare finns ändå där. Terrorismen skapar trots vissa goda yttre tecken en större misstänksamhet hos fransmännen. Den föder mer av främlingsfientlighet och riktar blicken mot fel företeelser i samhället. Många drömmer sig tillbaka till ”bättre tider” eller misstror andra människor i stället för att rikta blicken mot framtiden och alla möjligheter som finns i det franska samhället om det reformeras och människor vågar ta nya initiativ. ”Ta risker”, säger finansminister Emmanuel Macron som hoppas att människor ska investera i framtiden. Så länge terrorhotet är så levande kommer de flesta att krypa in i sina hålor och avvakta bättre tider. Knappast en positiv utveckling för detta samhälle.

Den politiska ledningen, och jag tänker på de traditionella partierna till vänster, i mitten och till höger, måste hitta vägar att närma avståndet till folket. De traditionella partierna håller på att förlora stora delar av väljarkåren och även många av dem som röstar traditionellt har liten eller ingen tro på dessa partiers förmåga att tolka vanliga människors behov. Avståndet mellan elit och folk är en komplicerad fråga som heller inte helt kan skyllas på den nuvarande politiska ledningen i Paris. Frankrike är insnärjt i värderingar som gynnar reaktionära och populistiska partier som Nationella fronten. En övertro på staten, orimliga drömmar om ett mäktigt Frankrike som inte behöver omvärlden för att klara sig självt. På samma gång som en utomstående iakttagare kan märka en form av stillastående i Frankrike upplever en växande andel av den utbildade ungdomen att gräset är grönare utomlands och söker sig gärna till andra länder för utbildning och för jobb och karriär.Nu om någonsin behöver Frankrike en ny generation som bryter de gamla sociala mönstren och skapar nya jobb. Den politiska ledningen måste visa landets medborgare och främst de unga att det finns möjligheter i detta land att redan under de närmaste åren kunna leva ett både värdigt och ekonomiskt anständigt liv.

Francois Hollande och regeringen är säkert helt medvetna om problemen och utmaningarna. Desto svårare är det att gå från insikt till handling. Det är desto mer frestande att i tider av terrorism spä på rädsla och främlingsfientlighet. Hollande försökte i sitt nyårstal att åter börja tala om de ekonomiska frågorna. Han behöver tala mer under 2016 om framtida utmaningar för Frankrike och visa vilka vägar som landet ska beträda för att skapa tillväxt och tillförsikt och för att ena landets olika spretande befolkningsgrupper.

Om femton månader ska fransmännen rösta fram en ny president. Francois Hollande söker omval men det gör också Nicolas Sarkozy och Marine Le Pen. Sarkozys program lägger tyngdpunkten på lag och ordning och riskerar att klyva landet än mer i olika delar. Marine Le Pen som president vore en katastrof för landet. Med henne i ledningen för Frankrike finns en uppenbar risk för ett öppet inbördeskrig. Eller för ett avskaffande av grundläggande mänskliga rättigheter för en del utsatta grupper i samhället. Hollande innehar presidentposten och kan påverka läget inför presidentvalet mer än någon annan politiker. För Frankrikes och Europas del får vi hoppas att han gör något gott av sin position.

De flesta av oss i Europa minns 2015 som ett eländigt år. Det har varit plågsamt att se hur hundratusentals människor från krigets Syrien och svåra förhållanden i andra länder i Asien och Afrika flytt till Europa. Än svårare har varit att se att EU:s och de nationella politiska ledningarnas förmåga att hantera dessa flyktingströmmar varit erbarmligt dåliga. Vi har också upplevt ett år av terrorattentat, inte minst i Paris i januari och i november, och sett konsekvenserna av dem. Ökad främlingsfientlighet och skärpta spänningar i flera länder  i Europa. Vi har fått en överenskommelse om klimatfrågan, också den i Paris men en överenskommelse som vi inte vet resultatet av på lång sikt. Klimatkrisen växer och vi kan bara hoppas att den hindras genom modiga politiska beslut och klokskap i näringsliv och bland medborgare.

Jag har i dag sett begravningsgudstjänsten i Hamburg för Helmut Schmidt från den 23 november i år. Denne övertygade europé dog den 10 november, tre dagar före Parisattentaten. Det är märkligt att lyssna till Angela Merkels tal till Schmidt under gudstjänsten. Om Förbundskansler Schmidts samverkan med Giscard d´Estaing, Frankrikes president under samma tid. Om vikten av europeiskt samarbete för vilket Schmidt var en så angelägen företrädare. Om frihet och demokrati. Och om tolerans. Hennes tal lyfte de frågor som smärtar Europa detta år och hon hämtade inspiration från den tid då europeiskt samarbete byggdes och det fanns hopp om en ljusare framtid.

Detta eländiga år 2015 är det många stats- och regeringschefer som vacklar i sin tro på öppenhet, demokrati och europeiskt samarbete. Det finns en stark anledning att bekämpa de mörka krafter som representeras av terrorismen men det är knappast klokt att kampen sker i varje land för sig. Det är heller inte klokt att bekämpa terrorismen och terroristerna med enbart repressiva åtgärder. Den misslyckade politiken i flyktingfrågan är verkligen ett förfärande exempel på att EU och Europa som en gemenskap skadats under 2015. Angela Merkel är en av de få som gått någorlunda helskinnad ur detta år.

Den franska politiska ledningen har ett mörkt år bakom sig. I samspel med folkviljan driver ledningen landet i allt mer hätsk och oförsonlig riktning. President Hollandes senaste utspel att skärpa möjligheterna att frånta fransmän sitt medborgarskap är en oroande signal. Förre premiärministern Jean-Marc Ayrault, som för övrigt representerade de franska socialisterna på Helmut Schmidts begravning, twittrade häromdagen: ”Om freden i Frankrike hotas, varför då skapa mer splittring?”

Politiker företräder folket i en demokrati. Det finns samtidigt tillfällen när politiker får ta på sig statsmannarollen och företräda de principer som gäller för en demokrati. Annars förfaller dessa politiker till populism. En opinonsmätning i Frankrike häromdagen visade att 94 procent av väljarna stöder Hollandes förslag att inskränka rätten till medborgarskap för dem som har två nationaliteter men som är födda i Frankrike och som gjort sig skyldiga till brott som kan anses riktade mot nationen.

Francois Hollande ser sig som hela Frankrikes president. Han har ju också 94 procent av nationen bakom sig. Men vad innebär detta och andra beslut i samma riktning? Enighet som bygger på hat mot ett fåtal är en bräcklig enighet.

Detta eländiga år 2015 visar hur en rad statschefer spelar på främlingsfientliga stämningar eller tänjer på de värdebegrepp som tidigare varit självklara i Europa. När socialdemokratiska och liberala regeringar vrider politiken i repressiv riktning finns det visserligen alltid ett mått av moderation och åtminstone en form av tolerans i retoriken. När ett främlingsfientligt parti tar över ett land som redan befinner sig i undantagstillstånd och som säger sig vara i krig, både med främmande makt men också med medborgare i det egna landet – så är fallet i Frankrike – finns det anledning att vara orolig. Nationella fronten behöver inte ändra många kommatecken i konstitutionen för att kunna driva en öppet främlingsfientlig politik vid en eventuell valseger i presidentvalet 2017.

Det är aldrig bra att dra för långtgående slutsatser av ett politiskt läge. Det finns inga tecken på att Frankrike står inför ett politiskt maktskifte 2017. Det är fortfarande sannolikt att nästa president kommer från Socialistpartiet eller från ett center- eller moderatkonservativt parti. Det vore fel att väcka oro i onödan. Däremot är det säkert att de fasansfulla Parisattentaten 2015 har drivit den franska opinionen och den politiska ledningen mot andra lösningar av säkerhetsfrågorna än tidigare och att det säkert gläder alla terrorister som nu studerar effekterna av dessa attentat. En drömsituation helt enkelt att se hur muslimernas ställning i Frankrike försvagas, hur misstänksamheten mellan olika religiösa och kulturella grupper ökar och hur förutsättningarna för upplopp och nya inre konflikter ökar.

Vi får önska att 2016 blir ett bättre år på många sätt i Frankrike liksom i stora delar av övriga Europa. Om inte förr så finns det i dag anledning att engagera sig politiskt på allvar.

En het politisk fråga har dykt upp i slutet av 2015. President Francois Hollande och hans premiärminister har, i öppen konflikt med sin justitieminister Christiane Taubira, beslutat att driva igenom en lag som förvägrar en fransk medborgare att fortsatt behålla sitt franska medborgarskap om denna person också har ett annat medborgarskap och definieras som en fiende till Frankrike.

Attentaten den 13 november har drivit regeringen in på en hårdare linje gentemot terrorism. Undantagstillstånd råder i landet och en lag som enklare möjliggör för en regering att förlänga detta undantagstillstånd håller på att utarbetas. Nu kommer också förslag om att inskränka rätten till franskt medborgarskap. Det finns redan sådan inskränkningar för dem som har dubbel nationalitet. Nu ska den utsträckas så att den tydligt riktas mot personer som är terrorister och även för dem som har ett franskt medborgarskap som är längre än tio år. Ja, även den som är född i Frankrike med franskt medborgarskap vid sidan om annat lands medborgarskap ska kunna fråntas sin franska nationalitet.

Rätten till franskt medborgarskap för den som är född i landet har varit en viktig princip i synen på tillhörighet till Frankrike. Den som fötts på fransk mark, som vuxit upp i detta land ska också automatiskt vara fransman.Senare års identitetsdebatter har börjat luckra upp denna princip. Särskilt Nicolas Sarkozy har börjat ifrågasätta den med hänvisning till antifranska stämningar hos en del franska medborgare med rötter i andra länder och med dubbel nationalitet.

Presidentens förslag som definitivt slogs fast den 23 december har väckt en storm av vrede i stora vänsterkretsar. Justitieministern Taubira är öppet emot beslutet av landets president men hon har sagt att hon ändå inte avgår. Manuel Valls företrädare på premiärministerposten är likaså upprörd över beslutet liksom Martine Aubry. Vi ska inte tala om vilka reaktioner som kommer från partier till vänster om Parti Socialiste.

Kritiken från delar av vänstern riktas mot uppluckringen av principen om att den som är född i Frankrike ska ha sitt franska medborgarskap. Det finns också inom delar av vänstern en oro för att dessa lagar bara skärper motsättningarna inom landet. Hollande och Valls vill med lagen skapa enighet i kriget mot terrorism men riskerar att skapa nya motsättningar av kulturellt slag, motsättningar som överstiger fördelarna med att tvinga en och annan terrorist att lämna landet.

Det finns också starka röster bland jurister som ifrågasätter värdet av en sådan lag. Och hur ska den tolkas? Var går gränsen för handlingar som agerar emot Frankrike? Är det rena terrorhandlingar eller också medverkan till sådana? Kommer någon som agerar som opinionsbildare för IS att omfattas av lagen?

En lag av detta slag kommer helt säkert att följas av nya. Frankrike har helt valt den repressiva linjen. Hollande och särskilt Valls driver en kriminalpolitik och en identitetspolitik som måste betecknas som mer höger än vänster, som mer auktoritär än preventiv och social. Den här typen av så kallade hårda tag eller ”inrikes krig” som Valls kallar det, har sällan framgång på lång sikt även om åtgärderna uppskattas av merparten av befolkningen när de sätts i verket. Nästa år får vi säkert se en rad exempel på liknande åtgärder från den sittande regeringen. Och samtidigt kommer Hollande och Valls med emfas lova att detta är vänsterpolitik och inte har något som helst med Nationella fronten att göra. Deras förslag till repressiva åtgärder har absolut inte tillkommit för att detta extrema högerparti nu är Frankrikes största. Fan tro´t.