Lindbom på franska

Igår kväll var det stor politisk övning igen i tv-kanalen France 2. Programmet Des paroles et des actes som sänds en gång i månaden ägnades helt och hållet åt en av fransk politiks stora stjärnor, förre presidenten Nicolas Sarkozy. Stora skattesänkningar och samtidigt en kraftfull nedskärning av den offentliga sektorn utlovades och åtgärderna ville han sätta in omedelbart efter en valseger i maj  2017. Redan före sommaren skulle detta dunderrecept presenteras i propositioner till parlamentets båda kamrar.

Nicolas Sarkozy är partiet Les Républicains ledare sedan ett drygt år tillbaka men inte självklart dess presidentkandidat i valet 2017. Partiet ska genomföra en primärvalskampanj i november i år och kampen står i första hand mellan tre kandidater; Sarkozy själv och de tidigare premiärministrarna Alain Juppé och Francois Fillon. Alain Juppé leder racet för närvarande med Sarkozy på andra plats och Fillon på tredje.

Sarkozy tog tillfället i akt igår kväll genom att leverera ett ekonomiskt program som han vill genomföra som en chockmetod direkt efter valet. Han lägger alltså tonvikten på skattelindringar för alla inkomstgrupper på 25 miljarder euro och samtidigt stora nedskärningar av den offentliga sektorn. Ett program som lockar många väljare till höger. Sänkt skatt är ju ett säkert kort för att vinna högerväljare. Minskad offentlig sektor likaså. Men avsikten måste vara att dessa åtgärder ska ge en skjuts åt en stagnerande ekonomi. Medelklassen ska konsumera mer, företagen anställa fler och producera mer. En mindre offentlig sektor ska styra över arbete till de privata näringarna som förväntas ge mer stöd till ökad tillväxt. Vad som ges till alla andra – bland annat de offentliganställda som förlorar sina jobb – talar Sarkozy inte så mycket om.

Franska politiker som söker presidentposten är ofta kaxiga före val men spaka sedan de flyttat in i Elyséepalatset. En stilla undran är förstås om Sarkozy kommer att bli bättre på att genomföra sitt program om han får chansen 2017 jämfört med misslyckandet mellan 2007 och 2012. Franska folket minns hans löften i valrörelsen 2007 och kan vara rätt misstänksamma denna gång när han lovar stora reformer. Risken är överhängande att han tömmer statskassan på skatteintäkter men inte lyckas få igenom mer än högst marginella neddragningar i den offentliga sektorn. Det är svårt att avskeda folk på kort tid och de fackliga organisationerna är nu redan stridsberedda efter gårdagens budskap. Sarkozy hoppas kunna driva igenom sina förslag under sommaren 2017 när folk ligger på badstranden och zippar på färgglada drinkar. Men riktigt så enkel är inte den politiska verkligheten.

Sarkozys förslag igår kväll får nog snarare ses som utspel i valrörelsen för primärvalet inom sitt eget parti. Francois Fillon har redan presenterat sitt program med inriktning på stora sänkningar av  företagens skatter och Alain Juppé har riktat in sig på förändringar i arbetsrätten till förmån för företagen.

Vem vinner då första platsen i primärvalet i november? Förmodligen kommer väljarna i primärvalet att bedöma kandidaterna främst efter vilken chans var och en har att vinna presidentvalet i en andra valomgång; mot Francois Hollande eller Marine Le Pen. Förmodligen kommer Francois Fillon att vara chanslös. Han är mest trovärdig vad gäller innehållet i politiken men sämst på charm och karisma. Alain Juppé leder för närvarande och besitter en viss fräschör trots att han fyller 72 år några månader efter presidentvalet. Han var premiärminister under 90-talet och det är som i en annan tidsepok. Nu kommer farbror tillbaka och ingen minns längre de misstag han gjorde för tjugo år sedan.

Jag tror på Sarkozy trots allt. Han är omåttligt ambitiös, skamligt opportunistisk och precis så svekfull som behövs för att trassla sig förbi politikens alla blindskär. Men som sagt: kandidaternas skiftande program kommer att ha väldigt liten betydelse för valutgången, i varje fall i primärvalet.

Det var ingen överraskning när justitieministern Christiane Taubira avgick från sin post för en vecka sedan. Hon har varit i ständig konflikt med premiärministern Manuel Valls som tidigare var inrikesminister. Valls har aldrig gillat Taubira. Hans starka försvar för repression som en bättre lösning på kriminalitetens och samhällsorons problem var i ständig konflikt med hennes uppfattning att sociala insatser är viktigare för bekämpande av brottsligheten. En klassisk konflikt mellan höger och vänster. Det var uppenbart att Taubira skulle tröttna en dag.

Francois Hollande kom sent förra året med ett förslag om att ta ifrån terrorister det franska medborgarskapet om de har dubbel nationalitet och har sitt franska medborgarskap från födseln. Detta är ett förslag som bryter med en hävdvunnen princip i landet; den som är född på fransk mark är och förblir fransman. Christiane Taubira reagerade starkt på detta förslag och sa det också öppet. Samtidigt lovade hon att försvara presidentens förslag vid kommande behandling i nationalförsamlingen.

Det visade sig att hon samtidigt skrev på en bok, sitt testamente, och förberedde sin avgång. Den kom alltså för en vecka sedan och i dag finns boken på bokhandelsdiskarna; en knappt hundrasidig redogörelse för hennes syn på kriminalpolitik i allmänhet och frågan om upphävande av franska medborgarskap i synnerhet.

Boken är tryckt i 40 000 exemplar och emotses med intresse i det ständigt politiskt inflammerade Frankrike. Enligt Le Monde som har haft chansen att tjuvkika i boken är Taubira inte ute efter att förgöra sin president och premiärminister. Hon är lågmäld i sin kritik av sina överordnade i regeringen. Hon verkar inte heller, enligt tidningen, ha som avsikt att söka kandidatur för nästa presidentval. Hon ställde upp i valet 2002 som oberoende vänsterkandidat och fick så pass bra stöd av väljarna att det anses klarlagt att Socialistpartiets huvudkandidat Lionel Jospin och inte Jean-Marie Le Pen hade gått till andra valomgången om hon inte ställt upp i valet.

Taubiras avgång – som alltså var hennes eget val – tydliggör hur långt till höger som den socialistiska regeringen nu gått. Det räcker med att granska regeringens ledamöter i dag jämfört med maj 2012. Bytet av premiärminister innebär en högervridning av regeringen. De gröna har lämnat regeringen vilket likaså innebär en högervridning. Montebourg, Hamon, Filipetti tillhör vänsterflygeln inom Socialistpartiet och de har  alla lämnat in. Christiane Taubira var den sista med mer uttalade radikala vänsteråsikter inom regeringen. Nu försvinner även hon och ersätts av en av Valls förtrogna, Jean-Jacques Urvoas.

Det finns alltså ett utrymme för Taubira att samla missnöjda politiker och väljare till vänster om den nuvarande regeringens politiska linje i frågor om terrorbekämpning, kriminalpolitik och invandringsfrågor. En sådan falang skulle säkert också driva de social- och bostadspolitiska frågorna på ett annat sätt och ifrågasätta en del av regeringens ekonomiska politik med stark inriktning på att stödja företagen med bidrag och sänkta skatter. En grupp med Daniel Cohn-Bendit i spetsen har krävt primärval också för socialisterna inför nästa års presidentval. Ett sådant primärval skulle öppna för opposition mot Hollandes omval och i det sammanhanget har naturligtvis Christiane Taubira en roll att spela. Om hon vill.

Folkopinionen är för närvarande denna vänsters värsta fiende. De väljare som i dag stöder vänstern är präglade av terrorismens härjningar 2015. De har också blivit anhängare av en tuffare kriminalpolitik och hårdare tag och mer repression i största allmänhet. Vänsterns väljare verkar också vara mer tilltalade av regeringens ekonomiska program än av en mer traditionell socialistisk ekonomisk politik. Missnöjet med Hollandes oförmåga att lösa den ekonomiska krisen finns också bland många vänsterväljare men det är inte särskilt många som av den anledningen söker sig vänsterut.

Nu har Taubira skrivit sin bok. Í den finns testamentet över hennes  nästan fyra år långa period som justitieminister. Där kan också finnas grunden för en ny oppositionell gruppering eller parti som vill utmana Francois Hollande om presidentskapet 2017. Samtidigt är det föga som talar för att en sådan rörelse når framgång i val. Partiledningen på Rue Solférino under ledning av Jean-Christophe Cambadélis lär knappast hjälpa oppositionen till vänster att få till stånd ett primärval. Nu gäller det att lansera Hollande för en andra mandatperiod och strategerna med Cambadélis i spetsen ser bara ett alternativ. Hollande ska visa i handling som president fram till valrörelsen att han är värd ett omval. Ett primärval är för riskabelt att ge sig in i för en sittande president med så svaga opinionssiffror. Taubira kan driva opinion med sina idéer och påverka regeringens politik på marginalen. Mer lär det inte bli av den saken.

I dag genomförs ett antal strejker, främst i Paris, som särskilt blockerar bil- och flygtrafik men också innebär att vissa förskolor och skolor stänger. CGT och Force Ouvrière är några av de fackliga organisationer som uppmanar till strejk. Motiven till strejk skiftar från grupp till grupp men främst rör det sig om missnöje med dålig utveckling av köpkraften för medlemmarna.

Arbetsmarknadens parter träffade nyligen regeringen för samtal kring de ekonomiska frågorna. Regeringen får stöd i huvudsak av arbetsgivarsidan och av CFDT som är den fackliga organisation som står regeringen närmast rent värderingsmässigt och som är minst benägen att strejka. Motståndet kommer från särskilt CGT som av tradition stått kommunistpartiet nära och Force Ouvrière (FO) som är en utbrytning ur CFDT och mer radikal.

Det är nu dessa mer radikala fackliga organisationer som strejkar. De är missnöjda med regeringens ekonomiska politik som, menar de, leder till att svaga grupper släpar efter. De försvarar en annan mer efterfrågeorienterad ekonomisk politik. Om minimilönen (SMIC) höjs och bidragen behålls kommer det leda till ökad konsumtion och därmed till ökad produktion och ökat välstånd. Regeringens nuvarande linje är mer inriktad på att stödja företagen med skattelättnader och annan stimulans (statligt stöd till de företag som anställer folk).

Det rör sig alltså om en form av ideologisk strid mellan de fackliga organisationer som tror på mer keynesianska modeller och övriga samhället som stöder en företagsanpassad politik. Det ska sägas att de politiska partier som i dag står på CGT:s och FO:s sida inskränker sig till Vänsterpartiet(PG) och kommunisterna (PCF) och de numera allt svagare trotskistiska partierna. CGT och FO kan också få stöd av vissa så kallade frondörer bland Socialistpartiets ledamöter i nationalförsamlingen. Väljarstödet för denna linje är i dag högst 10-15 procent och splittrat på tre, fyra partier. Stödet i nationalförsamlingen är långt mindre. Genom valsystem med majoritetsval har småpartier knappt någon möjlighet att ta sig in i parlamentet.

Taxistrejken är den mest uppmärksammade av dagens strejker. Några tusen taxiförare demonstrerar på motorvägen utanför Porte Maillot i västra Paris genom att blockera trafiken. En karavan av andra taxibilar  kör i maklig takt från flygplatsen in mot stan och hindrar därmed framkomsten för övriga trafikanter. Taxiförarna är arga på uppkomsten av nya privata bolag som Uber som inte ingår i den strikt reglerade taxibranschen.

Regeringen måste nu hitta former för att reglera också de nya aktörerna som kör utan försäkringar för olyckor och som därmed innebär risker för passagerarna. Det finns motiv för de traditionella taxiförarnas demonstration. Samtidigt är den ett uttryck för en servicefientlig, konservativ attityd som varit ett besvärande inslag i många branscher i Frankrikes offentliga verksamhet. Jag vet av egen erfarenhet hur eländig taxiservicen är i Paris. Det finns för få bilar och för många sura chaufförer. Jag påminner mig en resa från flygplatsen till Paris för något år sedan där chauffören vid tre tillfällen fick raseriutbrott över andra trafikanter. Vid ett av tillfällena gick han ur bilen och sparkade på framförvarande fordon och skrek okvädinsord till den andre föraren.

Denna endagsstrejk får förmodligen väldigt lite effekt och det är också ett problem för dessa fackliga organisationer. De har få medlemmar, tomt i strejkkassorna och inte heller någon stark folklig opinion bakom sig. Det är svårt att bygga en kommunistisk front på det fackliga planet när arbetarna till största delen svikit socialismen rent politiskt. CFDT som arbetar mer kollegialt med arbetsgivarna och driver frågor om arbetsmiljö och vill bidra till mer livskraftiga företag når förmodligen längre i sitt arbete.

Den skandinaviska arbetarrörelsen är unik på flera sätt. Den var tidigt dominerad av reformism och den har ett nära band mellan fackföreningsrörelse och ett politiskt parti. Så ser det inte ut i andra europeiska länder och särskilt inte i Frankrike

Ett av de mer avslöjande händelserna i affären kring Kommunal är den omedvetenhet om risken för mutor i lägenhetsaffären med Margot Wallström. Annelie Nordström får frågan på en av pressträffarna och verkar inte ens ha reflekterat över problemet. Lämna en lägenhet till ett framträdande statsråd i en regering utan att det skulle kunna tolkas som bestickning. För henne är det förstås att sträcka ut en hand till en partivän som behöver hjälp. Inom arbetarrörelsen stöder vi varandra, en solidarisk rörelse.

Den franska politiska och fackliga eliten är sannerligen inga duvungar när det gäller skandaler. För bara ett år sedan tvingades generalsekreteraren för den stora fackliga organisationen CGT, Thierry Lepaon, avgå efter att ha låtit organisationen betala renovering av hans övernattningslya i Paris för 100 000 € och halva det beloppet för renovering av hans kontor.

Affären fick stor uppmärksamhet i Frankrike men försvann lika fort ur människors medvetande. Andra affärer kom emellan. Fransmännen kan ständigt läsa i tidningarna och på nätet om fiffel och båg hos politiker och andra ledande funktionärer i samhället.

Det viktiga i sammanhanget är att den här typen av affärer inom den fackliga världen aldrig spiller över på politiska partier. CGT står visserligen till vänster om Socialistpartiet men CFDT som är motsvarigheten till svenska LO skulle hellre aldrig smutsa ner partiet om någon motsvarande affärer skulle offentliggöras där.

Jag intervjuade representanter för CFDT i höstas och det är helt klart att parti och fack lever helt åtskilda liv. Den som är fackligt aktiv får inte – jag betonar får inte – ta uppdrag i något politiskt parti. De fackliga är mycket noga med att stå fria från samröre med politiker. De agerar självständigt. De utövar påtryckningar mot alla partier. De strejkar när de är missnöjda, helt oavsett vem som sitter vid makten.

Den facklig-politiska samverkan i Sverige mellan LO och det socialdemokratiska partiet är udda i ett europeiskt perspektiv. Ser man på denna företeelse med utomstående ögon är denna ordning högst märklig. Ur ett historiskt perspektiv är det begripligt. I Frankrike har den politiska kampen inom vänstern varit hård och inget parti har dominerat. Kommunisterna var till exempel starkare under en viss period efter andra världskriget. Först under Francois Mitterrands tid fick vänstern ett mer reformistiskt parti, PS, som än i dag dominerar vänstern. Det har alltså inte funnits en självklart part på den politiska sidan. Inte heller har det funnits en självklar part på den fackliga sidan. CGT och CFDT strider om makten och det finns en rad utbryningar som också har inflytande. De fackliga organisationerna är dessutom svaga, i antal medlemmar och med tunna plånböcker.

Frankrike är ingen förebild när det gäller tvivelaktiga affärer i toppen av ett samhälle. Tvärtom, Däremot kan franska socialister och franska fackliga ledare ge sina kollegor i Sverige en del råd och göra en del intressanta reflektioner som skulle kunna få den svenska arbetarrörelsen att utvecklas. Om nu deras svenska kollegor vill och förmår lyssna.

Premiärminister Manuel Valls tog häromdagen emot representanter för fack och arbetsgivare i Matignon, premiärministerns eget palats i Paris. Inget nytt i dessa samtal. Alla presenterar sina synpunkter och krav på ett förväntat sätt. Regeringar brukar sällan ta intryck av sådana här rundabordssamtal. Staten styr och intresseorganisationerna morrar eller strejkar.

Det råder ett påfallande lugn på den franska arbetsmarknaden sedan Francois Hollande kom till makten 2012. Strejker förekommer men inte av den omfattningen som skulle förväntas med tanke på krisen i landet. Ett skäl skulle kunna vara att landet trots allt – åtminstone till namnet – styrs av en vänsterregering. Jag tror inte på det. Inga fackliga organisationer har tidigare tagit hänsyn till partifärgen på president och regering. Ett annat skäl är att de fackliga organisationerna har mognat och arbetar mer konstruktivt för att hitta långsiktiga lösningar. Francois Hollande har också försökt stödja en utveckling mot mer av överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden.  En vilja att närma sig den ordning som gäller i bland annat Sverige. Hollande bör respekteras för en del goda insatser under sin mandatperiod. Det relativa lugnet på arbetsmarknaden är en sådan.

Det finns en spänning mellan flera av de fackliga organisationerna och regering och arbetsgivare när det  gäller hur krisen ska tacklas. Force Ouvrières ledare Jean-Claude Mailly sa till exempel häromdagen i fransk tv att den statliga garantilönen (SMIC) måste höjas för att öka efterfrågan och därmed höja produktiviteten i företagen. Ekonomi byggd på principen om efterfrågan snarare än utbud. Denna hållning avvisas såväl av regering som av arbetsgivarna som menar att kraften i första hand måste komma från företagen. De behöver utrymme för att stärka sin position, inte minst kunna klara konkurrensen från utländska företag, både inom landet och när det gäller exporten.

Hur det än är med den saken så befinner sig fransk ekonomi fortfarande i uppförsbacke. Arbetslösheten har ökat på senare tid, inte minskat. Tillväxten är fortfarande så låg att den inte kan ge tillräcklig effekt på företagens vilja att anställa fler. Frankrike befinner sig dessutom i det dilemmat att de små och särskilt medelstora företagen är för svaga och har svårt att ta sig ur sin egen kris. Arbetsgivare i de mindre företagen vågar helt enkelt inte anställa folk. De som många andra fransmän ser pessimistiskt på framtiden.

Francois Hollande föreslår nu ett ännu mer omfattande fortbildningspaket för att på sikt få in fler arbetslösa i jobb. På kort sikt kan statistiken putsas genom att dessa människor, han talar om 500 000, tas upp som studerande och inte som arbetslösa. Ett vällovligt förslag som framförallt kan ge honom bättre arbetslöshetssiffror inför valrörelsen 2017. Det kommer att kosta staten en massa pengar men budgetunderskottet är numera en fredad zon eftersom pengar till polis och militär kostar enorma summor och Hollande har i det fallet stöd från hela högeroppositionen. Ingen kommer att ifrågasätta om  underskottet ökat lite mer på grund av denna utbildningssatsning, lovvärd i sig själv dessutom.

Francois Hollande har också sagt att han inte kommer att söka omval om han inte lyckas få bukt med arbetslösheten i god tid före nästa presidentval. Detta löfte ångrar han säkert i dag men medierna påminner honom om det varje vecka. Det gäller nog att han hittar kreativa sätt att gömma undan arbetslösa i statistiken för att han inte ska få äta upp detta löfte och kallas svikare. Ingen tror i alla fall att han kommer att avstå från sin kandidatur för omval. Han är en politisk överlevare av stora mått, en av de främsta i den grenen inom fransk politik. Hur det än går med arbetslöshetssiffrorna lär han bli Socialistpartiets kandidat i nästa presidentval.