Lindbom på franska

Attackerna mot flygplats och tunnelbanestation i Bryssel har självfallet skapat stor uppmärksamhet i den franska huvudstaden. President Hollande och hans premiärminister, försvars- och inrikesministrar samlades redan kl 10 på förmiddagen. Hollande talade till allmänheten kring kl 12 och inrikesministern tillkännagav samtidigt att polisskyddet skärps på flygplatsen Charles de Gaulle och i de stora järnvägsstationerna inne i Paris.

Medborgare som intervjuas konstaterar att attackerna i Bryssel påminner om den ständiga oron som de lever med i den franska huvudstaden. Alla är ständigt medvetna om faran. Varje dag möts alla som befinner sig i Paris av väktare eller poliser som kontrollerar  väskor varje gång de ska gå in i en större affär eller i en järnvägsstation. Nu skärps kontrollen ytterligare.

Experter på terrorism uppträder i de olika nyhetsprogrammen på tv och påpekar vikten av att det nu sker ett gemensamt europeiskt arbete för att bekämpa terrorismen. En av dessa experter menade att det vi kallar IS eller Daesh fortfarande ägnar sitt brutala krig mot städer i Syrien och Irak. Den dag organisationen riktar sina vapen mot Frankrike får vi räkna med ett attentat per dag, konstaterade han.

Terrorismen hotar att förgöra det europeiska samhället och det är förstås också avsikten bland islamisterna. Varje attentat stärker de högerextrema krafterna i Europa och minskar försvaret för det som den europeiska civilisationen står för, öppenhet och tolerans mot olika grupper som vill leva tillsammans i fred, bland annat muslimerna i Europa.

Vissa analytiker som framträder i fransk tv i dag, särskilt Alain Bauer som är en känd kriminolog och rådgivare till premiärminister Manuel Valls, menar att polisen också måste utveckla nya modeller för att bekämpa terrorismen. Problemet är inte, enligt hans mening, bristen på poliser eller information utan bristen på analytiker som kan dra slutsatser av all information. Terroristerna ligger några år före samhällets försvarare, säger Alain Bauer.

Mörkret har nu sänkt sig över Paris, Eiffeltornet är ikväll upplyst i de belgiska flaggans färger. I morgon beger sig Paris borgmästare Anne Hidalgo till Bryssel för att visa den franska huvudstadens solidaritet med Bryssel. Hon och alla parisare vet att detta inte är den sista attacken mot en europeisk huvudstad. Paris ligger alltid illa till genom sitt engagemang mot Daesh i Syrien. Själv ska jag ta en kvällspromenad ner till Hôtel de ville. Där kommer säkerligen parisare att samlas för att visa sin solidaritet med brysselborna

Francois Hollande har förmodligen en enda övergripande tanke i huvudet: Hur ska jag kunna vinna nästa presidentval? I den starkt personcentrerade franska politiken är detta alltid den avgörande frågan. Alla sakfrågor kommer i andra hand och positioneringen till andra politiker och rörelser i det politiska landskapet utgår från denna enkla huvudfråga. Det faktum att mandatperioderna för en president kortats från sju till fem år spelar också roll för den ökade fixeringen vid personfrågan.

General de Gaulle förändrade konstitutionen genom att låta presidenten utses av folket  i direktval. Tanken bakom det var framförallt att presidenten skulle stå över partierna och samla folket. Ett indirekt val av en statschef – via elektorer utsedda av förtroendevalda – leder till partivälde, tänkte han. Problemet uppstår när presidentkandidaterna själva ser sig som representanter för ett parti eller en koalition av partier. Det har skett i stigande grad sedan de Gaulle lämnade makten 1969. Även han var förstås i hög utsträckning företrädare för vissa intressen i Frankrike, om än mindre uttalat.

Francois Hollande försöker som alla presidenter sedan de Gaulle att både vara företrädare för ett parti och hela folkets president. Fast mest det förra. Hans stora problem är att han är så impopulär att han vare sig har stöd till höger eller vänster. Han är en kringskuren kung i ett land som mår dåligt och hoppas på en ledare som ska frigöra nya krafter och lyfta befolkningen till såväl bättre materiell standard som högre mentalt välbefinnande.

Debatten kring arbetsrätten rasar för närvarande i Frankrike. Den 24 mars kommer ett nytt och delvis reviderat förslag upp på ministrarnas bord och snart är det nationalförsamlingens tur att avgöra frågan. Francois Hollande vill liberalisera arbetsrätten och ge arbetsgivarna lättnader kring bland annat uppsägning av personal. Fransk politik består emellertid inte bara av en debatt i de politiska församlingarna och i medierna. Den består också av motstånd som uttrycks i form av strejker och demonstrationer. Gatan är en maktfaktor som varje regering måste ta hänsyn till.

Hollande är en politisk spelare som försöker att alltid komma ner på fötterna i politiska strider, det vill säga hitta en position som tillräckligt många kan acceptera. Förmodligen kommer han att lyckas att ro reformen i hamn. Vänstern kommer fortsatt att vara missnöjd och uppfatta att arbetsgivarna vunnit en oskälig seger. Högern och arbetsgivarna kommer att tycka att reformen är urvattnad och föga effektiv. Hollande kan bocka av arbetsrätten som genomförd reform men samtidigt notera att hans impopularitet ökat i alla läger och att hans underlag för omval därmed minskat ännu mer.

Hollande lanserade sig 2012 som den normala presidenten, som den som till skillnad från Sarkozy lugnade människor och skapade ett godare samhällsklimat. Nu står han inför den massiva kritiken av att inte lösa några problem och knappt tilltala någon väljare. Han kan inte bli hela folkets president som tanken är med statschefsrollen enligt de Gaulle. Och han kan inte bli vänsterns kandidat därför att en stor del av vänstern klagar över att han svikit vänsterns idéer.

Läget är kritiskt för Hollande ett drygt år före valet. Han har ännu inte talat om för väljarna om han ställer upp för omval. Han behöver inte säga det än heller. Sarkozy väntade tills ett par månader för valet i april 2012. Men andra förbereder sig istället. Högern samlar sig till primärval med minst fem starka kandidater. Marine Le Pen är självklar som kandidat för Nationella fronten. Och inom vänstern har Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon redan deklarerat att han ställer upp liksom med all sannolikhet de grönas frontfigur Cécile Duflot. Och inom Hollandes eget parti väntar premiärminister Manuel Valls men även ekonomiminister Emmanuel Macron på att äntra scenen. De vill inte utmana Hollande i detta läge men fortsätter svårigheterna för Hollande kan de mycket väl kandidera. Båda två är populärare än Hollande och tydligare. De kan inte räkna med stöd från den klassiska vänstern men hoppas å andra sidan på att bryta itu högerblocket och plocka röster från mer liberala och progressiva väljare på den kanten.

Hollande söker sin roll inför 2017 men har inte hittat den. Han lär få svårt att göra det och även om han blir Socialistpartiets kandidat till presidentvalet 2017 är det högst osäkert om han ens kommer till en andra valomgång.

Frankrike är en monarkisk republik. Det är något annat än de skandinaviska ländernas parlamentarism och inte heller det system som finns i till exempel Tyskland eller Storbritannien. Frankrike är beroende av en stark ledare, presidenten som är landets statschef, för att fungera. Landet behöver helt enkelt en stark man eller kvinna som pekar med hela handen, som lyssnar på folket men sedan fattar nödvändiga beslut. Dessa beslut ska förstås också ge människor ökat välstånd, ett behagligare arbetsliv, längre semestrar och bättre pensioner, helst redan vid 60 års ålder. Men det är en annan sak.

Frankrike har saknat stora ledare sedan länge. Den åldrade Chirac var svag och trött. Sarkozy kallades visserligen för hyperpresidenten men han agerade mer på ytan och satte inga djupare spår under sin mandatperiod. Framförallt var fransmännens materiella standard lägre efter hans fem år vid makten. Hollande kallade sig själv en normal president vilket är precis tvärtom mot vad franska folket förväntar sig av sin ledare. En president i den femte republiken ska vara onormal eller snarare en övermänniska som ska göra det som ingen annan klarar av.

Frankrike går mot presidentval våren 2017. Det är tunnsått med ledarämnen och då ska vi alla inse att fransmännen ständigt söker efter sådana. Manuel Valls steg upp på stjärnehimlen när han var inrikesminister åren 2012-14. Han verkade tuff mot buset, stoppade det mesta av invandringen och körde ut romer på ett brutalt sätt. Han härjade som Sarkozy fast med ett mer koncentrerat kroppsspråk och ännu mer stål i blicken. Nu som premiärminister har han tappat en hel del av sin popularitet. Det är svårt att bli populär som regeringschef när ekonomin fortfarande är i kris.

Emmanuel Macron är ekonomiminister och näringsminister sedan knappt två år. Han borde ju också enligt all logik ha låga siffror men han är nu mångas hopp. Kan han bli näste ledare? Han har visat konsekvens i sitt ekonomiska program och han låter också omvärlden förstå att han skulle vilja gå längre i liberal riktning för att få fart på flexibiliteten i det franska näringslivet. Han har inte mycket att redovisa i form av resultat men han är fortfarande ganska ny på sin post och åtnjuter därför högt förtroende. Macron verkar också spännande som människa. Både filosof och ekonom med bakgrund såväl i statsförvaltningen som i bankvärlden. Han har också de prestigefyllda högskoleutbildningarna bakom sig.

Frankrike söker sin ledare och fransmännen är inte nöjda med att i nästa val tvingas välja mellan två tidigare presidenter (Sarkozy och Hollande) och en extremist och missnöjespolitiker (Marine Le Pen) Sista ordet är inte sagt än i frågan om vilka presidentkandidater som kommer att presentera sig inför valet. I Frankrike är partiet underordnat ledaren. Om Macron bestämmer sig kan han mycket väl skapa ett parti (macronisterna) och plocka med sig en handfull begåvade medarbetare och en lite större grupp valarbetare och gå ut och driva valkampanj. Har han tillräcklig karisma så kommer resten av den moderata vänstern och en stor del av centern att ansluta sig. Det låter helt orimligt i svenska öron men det är inte lika orimligt i franska. När Frankrike hittat den ledare landet söker kan det gå fort och det kan bli väldigt framgångsrikt. Om det nu blir Macron är skrivet i himlen. Men snart kommer Frankrike att behöva skapa ett nytt politiskt landskap med nya figurer. Fransmännen deppar så mycket. Landet är i sådan kris och det råder stor uppgivenhet. Det är dags att något händer…

Internationalens ord ”sista striden det är” surrar i min hjärna när jag nu följer debatten och uppladdningen inför behandlingen av propositionen om arbetsrätt i nationalförsamlingen om några veckor. Stridande parter formerar sig. Tonläget höjs. Förberedelser görs för demonstrationer och strejker. Regeringen har redan skjutit upp behandlingen av propositionen i fjorton dagar. Sista striden före presidentvalet 2017 men kanske också sista striden för den gamla, traditionella vänstern i Frankrike. En strid i vilken den gamla vänstern får stöd av Nationella fronten.

Arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri har alltså lagt en mycket kontroversiell proposition för att reformera arbetsrätten, ett krav som sedan många år krävts av arbetsgivarorganisationerna och som högern talat om men aldrig (vågat?) genomföra i regeringsställning. Nu lägger alltså socialistregeringen ett sådant förslag som stöds av högeroppositionen och applåderas av arbetsgivarna men röner starkt motstånd från vänsterfalangen inom PS och hela den övriga politiska och fackliga vänstern, inklusive den militanta delen av studentrörelsen.

Förslagen i korthet går ut på att avtal om arbetsrätt i ökad utsträckning ska kunna göras i förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsplatserna. Det är en tanke som President Hollande haft hela tiden, bland annat med de nordiska länderna som förebild och som stöds av den reformistiska fackföreningsorganisationen CFDT. Enligt propositionen ska även arbetsgivaren kunna förhandla fram justeringar i arbetstid och lön beroende på företagets ekonomiska läge. Propositionen innebär inte att lagen om 35-timmarsvecka avskaffas men den luckras upp. Arbetsgivaren kan begära att de anställda arbetar längre tid och till lägre extraersättningar jämfört med i dag.

Anställda ska kunna avskedas på ekonomiska grunder med lägre ersättning än tidigare. Det ska generellt bli lättare för arbetsgivare att avskeda personal vilket då förväntas ge effekten att arbetsgivare i större utsträckning också vågar anställa folk när det är goda tider. President Hollande talar upprepade gånger om flexisecurité francaise och syftar på den danska modellen som nu ges en anpassning till franska förhållanden.

Regeringen anser att propositionen är ett steg i riktning mot ökade befogenheter för arbetsmarknadens parter och att reformen både ger arbetsgivaren ökad flexibilitet men också arbetstagarna ökad trygghet. Regeringen tror att detta är ett sätt att få ner arbetslösheten. Företagen vågar anställa fler eftersom det ska bli lättare att avskeda folk i dåliga tider. Ökad flexibilitet borde också enligt regeringen leda till ökad dynamik på arbetsmarknaden och det bör då gynna produktion och tillväxt.

Har regeringen rätt? Det anser inte kritikerna som pekar ut lagen som asocial och ovärdig en vänsterregering. Den försämrar i balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Problemet ligger inte i att den nuvarande arbetsrätten skyddar de anställda bättre. Kritikerna pekar på att i länder som Danmark finns denna felixibilitet men där har också de anställda helt andra villkor vad gäller försäkringar och fortbildning vid avskedanden.

Kritikerna menar också att politiken nu ensidigt riktar in sig på att försämra för löntagarna i en vag förhoppning om att stärka ekonomin. Arbetslösheten kommer inte att sjunka med dessa reformer, bara försämra balansen mellan arbetsgivare och de anställda.

Debatten känns igen. Vänsteroppositionen har inga egna förslag på hur arbetslösheten som varit skyhög i Frankrike sedan 80-talet ska kunna sänkas. Många menar att fackföreningsrörelsen inte bryr sig om de arbetslösa utan bara tar ansvar för sina medlemmar som ju har jobb. Det stora dilemmat är att regeringens förslag knappast heller kommer att ge några betydande effekter. Det kan i bästa fall innebära en anpassning till en morgondagens arbetsmarknad med många små företag inom tjänstesektorn. I dessa moderna företag blir samverkan på de olika arbetsplatserna viktigare än centrala avtal och lagstiftning.

En debattör har konstaterat att konflikten kring den nya arbetsrättslagen följer väldigt gamla mönster. Precis som under industrialismens dagar  står även i dag arbetsgivare mot löntagare. Som om samhället bestod av stora offentliga och privata företag som försåg miljoner människor med jobb och som garanterade livslånga anställningar. På gott och ont ser det inte ut så idag. Borde debatten bestå av andra aktörer och borde frågorna ställas på annat sätt?

En hel del av vänsterns kritik mot den aktuella propositionen bör tas på allvar. Det blir en ökad snedvridning i maktbalansen mellan arbetsgivare och de anställda. Den maktlöshet som många människor känner i dag kan inte negligeras. Den är högst reell. Hur ska en ny generation hitta meningsfulla jobb och en meningsfull vardag i en värld som inte kan garantera full sysselsättning och livslånga jobb? Den frågan kan inte som enda svar ha att arbetsgivaren ska ges ökad flexibilitet.

Sociologen Michel Wievorka konstaterar i den debatt som pågår att vi inte kan bortse från den ökade folkliga frustrationen efter år av ekonomisk kris och där många verkligen lever på marginalen. Många människor känner också av den alltmer auktoritära stämningen i landet, menar han. Terrorattackerna 2015 har skärpt läget ännu mer. Lösningen på terrorismen blir hårdare tag, mer övervakning och slår mot invandrarna. Den politiska makten i Paris fattar beslut på repressiva grunder. När den också går i armkrok med arbetsgivarna och försämrar villkoren för många vanliga löntagare på det ekonomiska området blir det, menar han, som Martine Aubry uttryckt det: Trop…c´est trop. (För mycket…nu är det för mycket)

Så till slut: Det är sant att vänsteroppositionen inte har ett konkret alternativ för att lösa arbetslöshetskrisen. Samtidigt är det märkligt att Francois Hollande och Manuel Valls inte lyckats ge en teoretisk grund för sin nya politik. Vari består den vänsterpolitik som de vill driva? På vilket sätt skiljer den sig från högerns? Och hur hänger de olika delarna i deras politik ihop? Svaret är möjligen enkelt. De vet inte själva. Samtidigt är det en svaghet att gå in i framtiden med politiska reformer som inte har en tydlig och genomtänkt agenda eller ännu bättre, en idémässig profil.