Lindbom på franska

Nuit debout (Uppe på natten) är namnet på en ny rörelse som började för tio dagar sedan i östra Paris, särskilt vid Place de la République, och som nu sprider sig till andra städer i Frankrike. En rörelse med sin grund i motståndet mot regeringens arbetsrättslag men med ett djupare motstånd mot samhällsutvecklingen.

Den utomparlamentariska vänstern lever alltid i Frankrike. Den visar sig genom aktioner med jämna och ojämna mellanrum. Den har en kärna som knappast är omfattande i ett land på över 60 miljoner invånare men den attraherar tillfälligt stora delar av den politiskt engagerade befolkningen  som annars lever sitt politiska liv inom ramarna för den representativa demokratin.

Arbetsrättslagen som den förelagits av regeringen provocerar den traditionella vänstern på flera sätt. Den utgår från att arbetslösheten delvis kan lösas genom lagar som gynnar arbetsgivarna. I regeringens  förslag ligger konkreta åtgärder som ger dem ökad flexibilitet vid uppsägningar. För den traditionella vänstern ligger skulden för arbetslösheten hos arbetsgivarna och lösningen i lagar som skyddar de anställda. Hur arbetslösheten ska minska finns det inga tydliga förslag på. En viktig åtgärd var införandet av 35-timmarsvecka. Arbetsdelning med bibehållen lön är fortfarande en grundtanke hos denna del av vänstern även om det talas rätt tyst om en sådan lösning i dag i tider av ekonomisk kris.

Nuit debout samlar de människor som vägrar gå med på regeringens arbetsrättslagar även när de nu friserats och urvattnats för att lättare kunna accepteras av Socialistpartiets vänsterflygel inför omröstningarna i parlamentet. De samlas på torg som Place de la République och övernattar där. De sätter upp stånd och visar upp sina idéer, sina böcker, hänger upp ballonger, söker dialog med människor som passerar. Och retar sig på det massiva uppbådet av kravallpolis som vaktar dem noga och är beredd att angripa vid minsta antydan om oroligheter.

Det finns så mycket mer som förenar denna vänster och som gör Nuit debout till en aktör med vidare ambitioner. Det är en rörelse som är antiauktoritär. Det är svårt att peka på ledare för denna rörelse. Aktörerna drömmer om mänskliga möten på lika villkor utan våld och förtryck på flera nivåer. Här finns forskare och lärare som vill berätta för människor om vetenskapens landvinningar, som en forskare sa till tidningen Le Monde. Här finns de som tror gott om människorna som står längst ner på samhällsstegen och misstror dem som har makten i de gyllene salarna eller de institutioner som utöver repressivt våld i samhället – framförallt polisen.

Nuit debout har alltid funnits, med olika namn och lite olika uppdrag. Arbetsrättslagen är den fråga som skapat förutsättningar för denna rörelse med detta namn just detta år. Nuit debout är en rörelse som finns på gatan och gatan är en maktfaktor i fransk politik. Det är självklart att gatans rörelser också ska ha ett rättmätigt inflytande över politiken. Det är högst rimligt att regeringen anpassar sitt lagförslag också efter opinionen på gatan. Så fungerar demokratin i Frankrike sedan revolutionens dagar.

Arbetsrättslagen är ett svagt ämne för en mer omfattande indignation hos den traditionella vänstern. Opinionsmätningar visar inte heller på att franska folket avvisar dess förslag. Stora delar av befolkningen har viss förhoppning om att ökad flexibilitet på arbetsmarknaden kan leda till att näringslivet får ett litet uppsving och får ekonomin att vända åt rätt håll. Väldigt många fransmän uppfattar ändå att Frankrike är stelbent i sin arbetslagstiftning och att de senare årens kris knappast visat att den franska modellen fungerat. De flesta fransmän  tror inte längre att ansvaret bara ligger hos arbetsgivarna och förtroendet för fack och politiker är inte högt. Socialistpartiets officiella linje att liberalisera ekonomin har stöd hos flertalet fransmän.

Men, som sagt, rörelser som Nuit debout är viktiga. De sätter fingret på det auktoritära Frankrike. De visar upp kärlek och omtanke och omsorg om den lilla människan. Deras politiska förslag må vara ineffektiva men de varnar också för tecknen på hårdhet i det franska samhället. Polisens övervåld, utsattheten hos den fattiga delen av befolkningen, invandrarnas många gånger tuffa tillvaro. Nuit debout behövs lika mycket som Manuel Valls och hans reformer av arbetsrättslagarna.

Häromdagen beslöt det franska socialistpartiet att genomföra ett primärval i december för att utse  en presidentkandidat för… ja, vem vet för vilka partier och …. ja, vem tror att det blir ett primärval över huvud taget. Nu handlar det om taktiska överväganden och olika grupper inom partiet har olika mål med sitt agerande.

Francois Hollande har som bekant ett mycket lågt opinionsstöd. Inte mer än 15 procent av väljarna stöder presidenten och stödet är knappast bättre hos vänsterns väljarkår än i  befolkningen i stort. Hollande vill inte för död och pina ge sig in i en primärvalskampanj. Samtidigt finns det heller inga motkandidater. Så märklig är situationen.

Det ska först slås fast att Hollande före valet 2012 förklarade att Parti Socialiste (PS) alltid bör genomföra primärval. En märklig position eftersom en sittande president som söker omval bör rent legalt göra det hos hela folket. Det är inte partiets medlemmar och sympatisörer utan folket som ska avgöra om han bör ges förnyat förtroende eller inte. Han förklarade också att han inte ställer upp för omval om arbetslösheten ökar under mandatperioden. Den har ökat så mycket att det är otroligt att tänka sig att den ska sjunka drastiskt under några månader.

Nu verkar Hollande ha glömt båda dessa löften. Han söker omval trots usla arbetslöshetssiffror och han vill inte ställa upp i primärval. Som sagt, han har inget att frukta inom sitt parti. Premiärminister Manuel Valls och ekonomiminister Emmanuel Macron är populärare men de kan av trovärdighetsskäl inte utmana sin egen president. De socialister som tar avstånd från Hollandes politik kan inte samlas kring ett ledande namn. Martine Aubry är inte intresserad. Arnaud Montebourg, ekonomiminister under en period under 2014 och den sista entusiasten för statlig intervention i det ekonomiska livet, ägnar sig nu åt egen näringsverksamhet – och läser kurser i ekonomi – och umgås med sin fru, förra kulturministern Aurélie Filippetti och deras lilla baby.

Många hade hoppats på ett primärval för hela vänstern. Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon förklarade tidigt att han ställer upp som egen kandidat. Han vill verkligen inte delta i ett primärval där Hollande eller någon annan socialdemokrat eller socialliberal vinner och han i det läget måste underordna sig majoritetsbeslutet och stödja denna kandidat. Någon mer hätsk motståndare till Hollande än Mélenchon är det svårt att hitta. De gröna och kommunisterna vill inte heller delta i ett gemensamt primärval med PS.

Allt pekar på att det inte blir något primärval. Ingen har hittills anmält sig utom Marie-Noëlle Lienemann som är vänstersocialist inom PS och som redan deklarerat att hon ställer upp. Men hon är inget samlande namn.

Hollande har gjort vissa försök att sträcka ut handen mot högern under senare delen av mandatperioden men han gjorde ett strategiskt misstag efter valsegern 2012. Han tog inte in mittenpartiet MoDem:s ledare Francois Bayrou i regeringen. Bayrou röstade på Hollande i den andra valomgången. Hollande valde istället att luta sig helt mot vänstern och avvisa alla partier till höger om hans eget. Det borde han ångra idag. Bayrou har återknutit sina gamla kontakter med högern och är i dag ingen möjlig bundsförvant för Hollande.

Fransk politik är,som jag konstaterat många gånger på denna blogg, mycket oförutsägbar. Allt kan hända eller nästan allt. I dag är det ändå troligt att Hollande ställer upp i presidentvalet utan primärval. Allt tyder på att han däremot kommer att lida ett svidande nederlag, förmodligen inte ens komma till den andra valomgången. Mais, qui vivra verra! Den som lever får se.

Frankrike följer Sverige och blir femte landet i Europa att införa en lag som kriminaliserar sexköp.

Nationalförsamlingen antog igår kväll en lag som innebär att så kallade sexköpare bötfälls. Straffet blir 1 500 € för brott mot den nya lagen och 3 500 € för upprepade förseelser. Dessutom kommer insatser att sättas in för att avprogrammera sexköpare och hjälpa de prostituerade som vill lämna sin verksamhet att kunna göra det med hjälp av terapi och andra stödjande åtgärder. I dag har Frankrike uppskattningsvis omkring 30 000 prostituerade.

Frankrike blir det femte landet i Europa att införa denna typ av lag efter Sverige, Norge, Island och Storbritannien. Beslutet togs efter en flera år lång debatt där särskilt senaten i det längsta spjärnade emot. Men nationalförsamlingen har sista ordet i lagfrågor och i den direktvalda folkförsamlingen fanns det en klar majoritet för lagen.

Det var inget självklart beslut. Senaten med en mer åldrad och konservativ profil på ledamöterna var till övervägande delen emot lagen. Flera organisationer som arbetar med sociala frågor och med prostituerades situation har förklarat att de är oroliga för att det nu blir en osäkrare tillvaro för de tjejer och killar som finns i denna verksamhet. Sexköpen kommer att ske i skymundan. De  berömda stråken längs med vägarna som skär genom Bois de Boulogne i västra Paris kommer säkert att tömmas på aktiviteter men vad sker istället? Så  tänker i alla fall flera av de socialarbetare och frivilliga till stöd för prostituerade.

Det kan tyckas förvånande att ett land som Frankrike blir ett av de första länderna att införa den här typen av lag. Förklaringen kan möjligen ligga i att  det finns en stark medvetenhet om mänskliga rättigheter och att det är viktigt för detta land att gå i frontlinjen med principiella lagar som stöder och förstärker dessa rättigheter. Ja, fransmännen vill gärna se sig som ledande land för att försvara dem. Manuel Valls lyfte också fram detta mer principiella perspektiv på frågan i sin kommentar till beslutet i nationalförsamlingen.

I dag har Francois Hollande meddelat att han drar tillbaka två viktiga förslag till tillägg i konstitutionen som rör terroristhoten mot Frankrike. Det ena förslaget var att skriva in en rätt att förlänga undantagstillstånd i landet. Det andra om att kunna avskaffa medborgarskap för terrorister med dubbla nationaliteter.

Förslagen till ändringar i konstitutionen kom i Hollandes tal till den samlade kongressen i Versailles några dagar efter 13 november-attentaten. Då möttes hans förslag med långa applåder från alla närvarande senatorer och deputerade i nationalförsamlingen, det vill säga alla folkvalda i de två husen i det franska parlamentet. Det gick bara någon vecka och sedan började konflikterna spira i båda de stora partierna. Vänstern splittrades av ideologiska skäl. Många ledamöter inom Parti Socialiste (PS) ansåg att förslaget stred mot folkrätten. Inom högern fanns samma kritik, särskilt från några av partiets främsta jurister, men också invändningar som kan tolkas som uttryck för fransk opposition i alla lägen: Det gäller att som opposition aldrig godkänna ett förslag ifrån majoritetssidan.

Debatten har rasat i fyra månader och allt har pekat mot att det som enligt konstitutionen måste ske inte skulle ske. Konstitutionen kräver att båda husen, senaten och nationalförsamlingen, i konstitutionella ändringsförslag måste vara överens om presidentens utgångstext. Det gick inte att få till stånd. Nationalförsamlingen godkände texten men inte senaten.

Det gick inte heller att få till stånd enighet kring att en längre period av undantagstillstånd skulle kunna skrivas in i författningen.

Francois Hollande står som den store förloraren även om han skyller på oppositionen och delvis med all rätt. Detta var till sin inriktning ett högerförslag men högern ville inte ge landets socialistiska president det stöd han behövde ha. Det är nu bara tretton månader kvar till nästa presidentval och till ett val till nationalförsamlingen som följer kort därefter. Hollande ville bredda till höger i en fråga där han trodde sig få stöd. Han ville säkert visa att han var hela folkets president i tider av oro kring terrorismen. Han har fått backa.

Hollande har dessutom på samma gång splittrat vänstern än mer. Han har genom dessa förslag till nya författningslagar ytterligare undergrävt förtroendet hos sin egen vänsterflygel och övriga partier på vänsterkanten.

Häromdagen publicerade Le Mondes politiska reporter David Revault d´Allonnes en analys i tidningen som pekade på att Hollande tappat sin förmåga att läsa av stämningarna i landet. Han begår i dag taktiska misstag som han inte alls varit känd för tidigare. Tvärtom har Hollandes bästa gren varit politisk strategi och taktik. Nu trampar han gång på gång i galen tunna, nu senast med dessa lagförslag. Men det finns mycket att peka på. Han får sällan igenom sina förslag utan att ändra i dem eller ta hjälp av en märklig paragraf i konstitutionen (49:3) som ger regeringen rätt att driva igenom lagförslag utan votering. Oppositionen kan väcka misstroendevotum mot regeringen men annars inget göra. Flera gånger har Hollande och hans premiärminister använt sig av denna paragraf i trängda lägen. Vad värre är; hans förslag väcker ingen känsla av trygghet eller uppskattning i den allmänna opinionen. Han inger inte förtroende som landets president.

David Revault d´Allonnes i Le Monde menar att de fyra åren i Elyséepalatset har förändrat Hollande. Han har blivit alltmer innesluten i palatset, tappat kontakten med världen utanför. Kort sagt: Han förstår inte längre vad som händer i det land han är satt att regera. Revault d´Allonnes citerar vänner och kollegor som pekar på exempel i den riktningen. Det hela får en utomstående att tänka på kungarna av Guds nåde i Versailles på 1600- och 1700-talen. Eller som drottning Marie Antoinette sa: ”Har människorna inget bröd att äta? Men ge dem då tårtor istället.”

Det franska folket har hela tiden frågat sig vad dessa lagförslag har kunnat göra för att bekämpa terrorismen. Ingen har väl något bra svar. Hollande har satt sig i en mycket besvärlig situation. Majoriteten av befolkningen misstror honom än mer, den politiska vänstern är i uppror. Som vanligt står Marine Le Pen lite utanför och tar sig rätten att utan ansvar ge en form av slutgiltig dom. ”Hollandes politik innebär det totala politiska misslyckandet.”

Francois Hollande har det fortsatt besvärligt med ekonomin i Frankrike. I början av sin mandatperiod lovade han en minskning av arbetslösheten redan 2013. Nu är det mars 2016 och arbetslösheten har stigit konstant under hela Hollandes mandatperiod. Senaste månaden steg den med 38 000. Nu är siffran för den del av befolkningen som helt saknar arbete uppe i knappt 3.6 miljoner.

Det visar sig också att ungdomsarbetslösheten håller i sig. Det var ett av Hollandes löften i valrörelsen 2012 att särskilt satsa på ungdomen. Här har han uppenbarligen misslyckats. Tillväxten är svag även om den kan komma upp i närmare 2 procent för 2016. Det räcker inte enligt bedömare för att företagen ska våga anställa.

Det är naturligtvis en rad faktorer som ligger bakom trögheten i den franska ekonomin. Allt är inte Hollandes fel även om han gjort lite och kommit igång med reformarbetet för sent. Det finns en uppenbar tröghet i förhållandet mellan företag och anställda. Gamla regler som hindrar en flexibilitet som till exempel finns i arbetsrätten som den är utformad i de skandinaviska länderna. Men villkoren för den som avskedas är inte alltid lika trygga som i Skandinavien. Det finns inte heller fortbildning för vuxna som är anpassad till arbetsmarknadens krav. Även handelsskolor efter studenten har en tendens att vara mer teoretiska än yrkesförberedande. Språkutbildningarna som ungdomar tar med sig från studenten är också gammalmodigt inriktade på mer grammatik och mindre konversation. Det finns rader av strukturella problem i Frankrike som en president inte kan förväntas råda bot på under en femårsperiod.

Det finns också ett kulturellt problem i samhället som kan uttryckas i formeln att löntagarna inte tror att de kan få ett nytt jobb om de tvingas sluta på en arbetsplats. De går ut i arbetslivet som unga med förhoppningen att deras första jobb också ska vara deras enda fram till pensionen.

Francois Hollande har all anledning att oroa sig men också de andra partiernas kandidater. Vem som än vinner valet nästa år kommer den personen att snart tappa i popularitet. Om inte väljarna redan på valdagen inser att de väljer mellan olika dåliga alternativ.

Hollande ligger dock illa till. Han stöds nu av endast 15 procent av väljarna i de senaste mätningarna. Den kände opinionsundersökaren Brice Teinturier sa i tv ikväll att presidenten inte kan förlita sig på kriser för att stiga i popularitet. Efter krigen i Mali och Syrien och även efter attentaten i januari förra året steg hans popularitet men bara tillfälligt. Efter några månader var han varje gång lika impopulär igen.

Enligt källor från Elyséepalatset tror Hollande fortfarande att han ska vända arbetslöshetssiffrorna till det bättre och att det ska hjälpa honom att dels kunna kandidera för en ny mandatperiod men också vinna presidentvalet. Hindren är emellertid flera och hindren är höga. Han har lovat att bara kandidera om arbetslösheten hunnit sjunka före sommaren 2016. Det finns inga tecken på det.

Han har också problem med öppen revolt inom partiets vänsterflygel En av de socialistiska deputerade i nationalförsamlingen har redan förklarat sig som kandidat till ett primärval som många vill utlysa för att på det sättet utse socialisternas presidentkandidat. Hollande är av förklarliga skäl motståndare till primärval  men  kraven på ett sådant ökar. Det är inte osannolikt att partiledningen till slut faller till föga för trycket från många förtroendevalda på lokal och regional nivå men också i nationalförsamlingen. Sannolikt skulle det innebära nådastöten för Hollande. Om han lyckas trassla sig förbi ett primärval återstår ändå problemet med väljarnas djupa missnöje med hans politik under fem år.

Allt mer tyder på att högerns presidentkandidat blir den som får möta  Marine Le Pen  i den avgörande andra valomgången. Vem det blir återstår att se. Francois Hollande måste göra underverk om han ska få ett ord med i laget när det drar ihop sig nästa år.