Lindbom på franska

Ikväll är det ljuvligt ljumt i luften i Paris Temperaturen går inte under 20 grader och det är vindstilla. Alla parisare, förefaller det, är ute och promenerar eller sitter på kaféer. Jag tar en stilla promenad i skymningen vid 21-tiden från bostaden i sydvästra Marais, snett österut genom Marais och till Place de la République.

Nuit debout har ockuperat platsen sedan en månad tillbaka. Rörelsen startade för att opponera mot arbetsrättsreformen som regeringen försöker få igenom nu i maj i nationalförsamlingen. Allt eftersom tiden gått har rörelsen tillåtit sig att vara en helt öppen och spretig manifestation för vänsteråsikter av alla slag. Jag går runt på torget och noterar vad människor protesterar mot. En liten grupp på tio personer sitter i en ring och protesterar mot Israel. En liten bit därifrån står ett antal unga människor med plakat som fördömer återkolonialiseringen av Afrika. Plötsligt ramlar jag över några kvinnor som ger gratis juridisk rådgivning. Där finns också en kantin som serverar mat till låga priser. Den stora gruppen, kanske ett hundratal sitter och lyssnar på aktivister som håller korta brandtal i olika ämnen. Helene kommer fram till mikrofonen och angriper polisens brutalitet i förorterna. Natalie talar om sina år som aktivist. Hon började 2011 och har funnits med i alla möjliga sammanhang där det demonstrerats och revolterats mot frågor som bygget av flygplats i Notre Dame des Landes.

Jag lämnar Place de la République efter ett kort besök. Det är intressantare säkert att vara aktivist där än att vara besökare och åskådare. Men något mer stillsamt har jag sällan sett. Aggressionsnivån låg på 0. Inte heller ett ord om arbetsrättsreformen. Jag undrar hur länge till som denna introspektiva verksamhet kan pågå. Bara när det blir dags för demonstrationer kommer hettan att stiga och risken för våld blir uppenbar. Det har också skett ett par gånger under denna månad. Men normalläget är förmodligen detta. Folk sitter i grupper och lyssnar på varandras tankar.

Premiärminister Manuel Valls muttrar över rörelsen men låter demonstranterna hållas bortsett från häromdagen när polisen gick in och skingrade grupperna och lät gatuförvaltningen ta hand om storstädning av platsen. Högern vill gärna visa mer av statens muskler. De hänvisar till att det råder undantagstillstånd i landet. Förmodligen skulle mer statliga muskler leda till mycket mer bråk och kanske en snabb eskalering av motsättningarna i samhället.

Jag vandrar tillbaka mot nedre Marais och stannar till för ett glas på en uteservering. Just denna kväll känns det som det råder harmoni i Paris. Det behöver verkligen stan!

Franska folket är inte nådigt i sin dom över sina politiker. I en nyligen genomförd undersökning, presenterad i dagens Le Monde, finns det siffror som är mer än tydliga men ändå inte förvånande. Nio fransmän av tio anser att politiker främst agerar utifrån personliga intressen. Mer än sju av tio anser att de flesta politiker är korrupta.

Visserligen sägs det alltid att fransmännens bästa gren är att kritisera och visa upp sin skepsis mot allt och alla. En riktigt fransman låter sig inte luras av överheten. Samtidigt är dessa siffror ändå alarmerande. Det går inte att trolla bort det faktum att det råder en förtroendekris för franska politiker och att den fördjupats under senare år.

Den nuvarande presidenten Francois Hollande har spätt på denna misstro trots att han i många avseenden förefallit vara motsatsen till korrumperad, Däremot svag och det leder också till ökad misstro och förakt. Han valdes 2012 för att en majoritet fransmän ville bli av med den föregående presidenten, Nicolas Sarkozy. Det var ingen bra början. Och han har aldrig under mandatperioden kunnat sätta sitt eget märke under den politik som regeringen fört. Reformerna har genomförts utan att de kopplats till en hollandistisk profil. Ingen vet egentligen vad som drivit honom under dessa fyra år. Allt han gjort har inte varit dåligt. Tvärtom. Men han får inget beröm, ingen uppskattning för det goda. Däremot för det som upplevs som problemet i Frankrike i dag; en sjunkande levnadsstandard, känslan av dåliga framtidsutsikter för landet och särskilt dess unga.

Det finns ett påstående i undersökningen som respondenterna ska ta ställning till och som i högsta grad berör Hollande. Vi har behov av en verklig chef som återställer ordningen i landet. Hela 88 procent  bejakar det påståendet. Ännu mer anmärkningsvärt är det att 76 procent av socialisterna också gör det. Hos Le Pens och hos högerns väljare är siffran 99 procent!

Svaret i undersökningen ger en bild av hur fransmän tänker kring presidentrollen. En stark man ska stiga fram och ta itu med problemen. Det är en konsekvens av den konstitution som landet har haft i över ett halvt sekel med en extremt stark presidentmakt i en redan starkt centraliserad nation.

Svaret visar också hur kritiken mot Hollande brett ut sig också bland hans egna väljare. Det ska noteras att Vänsterpartiets och kommunisternas väljare i mindre grad stämmer in i påståendet (56 procent) trots att dessa partier är i stark opposition till Hollande. Förklaringen här ligger förmodligen i att dessa partier vill förändra konstitutionen och göra parlamentet starkare och presidenten svagare.

Bortsett från dessa konstitutionella överväganden så innebär franska folkets svar ett fullständigt knock out-slag mot Hollande och hans fyra år vid makten. Nyligen genomförda opinionsmätningar visar att Hollande kan komma först på fjärde plats i presidentvalets första valomgång. Bara de två första går till en avgörande andra valomgång. Han skulle då inte bara passeras Marine Le Pen, som förmodligen vinner, och högerns kandidat utan även en vänsterkandidat som till exempel Jean-Luc Mélenchon,

En sådan förödmjukning kan inte Hollande tillåta. Han sätter nu in förtvivlade resurser för att visa folket och inte minst den kritiska delen av vänstern att han genomfört en hel del bra saker under sina regeringsår. Under parollen Hé Oh la gauche (ung: Hallå Oj vänstern) samlades ett tjugotal av hans ministrar i en universitetslokal i Paris för att berätta om sina framgångsrika år vid makten. Femhundra partilojala satt i salongen och applåderade. Frågan är om detta räcker. De flesta svarar att Hallå Oj Vänstern är en av de mer löjeväckande parollerna som hörts i fransk politik och att det snarare bidrar till bilden av en politisk ledning som tappat fotfästet. Inte nödvändigtvis innehållsligt men absolut ur ett kommunikationsperspektiv. Att Hollande som den normala presidenten som han vill kalla sig i början av sin mandatperiod har dragit ner bilden av ledarskapet i ett bottenläge och fått kritiken mot den politiska makten att växa till ren stormstyrka.

Nu är de ett tjugotal som anmält intresse för att blir president i Frankrike 2017. Det kan låta som om demokratin lever och att folket får välja mellan många kandidater med olika program. Snarare rör det sig till stor del om  programlösa kandidater som hoppas stärka sina egon och profilera sig för kommande regeringsbildningar som tar chansen.

Det är ett år till nästa presidentval men de är redan många som anser sig kallade till en valkampanj. Den senaste i raden är Rama Yade som var minister i Sarkozys regering, tillhörde Parti Radicale men är i dag utesluten ur detta parti och verkar, enligt Le Monde, även sakna ett politiskt program att gå till val på.

Frankrike är ingen parlamentarisk demokrati utan har en konstitution som bygger på en stark presidentmakt. Statschefen väljer premiärminister och i realiteten regering även om presidenten utser dess ledamöter formellt på uppdrag av premiärministern. Presidenten har enligt konstitutionen vittgående befogenheter. Presidenten kan upplösa parlamentet, utlysa nyval, besluta om folkomröstning. Presidenten kan dessutom genom sin premiärminister besluta om att propositioner som har svårt att få majoritet i parlamentet kan trumfas igenom utan omröstning.

Det är alltså ingen liten post som dessa hittills tjugo kandidater drömmer om. Fast lyckligtvis har franska folket tillräckligt med omdöme för att inte rösta på en kandidat som saknar ett substantiellt program eller saknar stöd hos något parti eller annan rörelse i befolkningen. Rama Yade, som är en klok person i många avseenden men helt verklighetsfrämmande i sina politiska ambitioner, kommer inte att bli president. Däremot kan hon ställa till det för mer seriösa kandidater som befinner sig i samma politiska fält som hon. Hon kan alltså försvaga för icke-socialistiska kandidater som befinner sig i den politiska mitten.

Ett större antal av högerns och mittens kandidater ställer upp i primärval i november för att hitta en gemensam kandidat som ska utmana den sittande presidenten Francois Hollande om han nu slutligen bestämmer sig för att ställa upp och utmana Marine Le Pen.

Det stora intresset inför valet knyts i dag till de personer som sitter i regeringen och skulle kunna utmana Hollande. Främst handlar det om premiärministern Manuel Valls och ekonomiministern Emmanuel Macron. De är starka och relativt populära, i alla fall populärare än presidenten själv. Macron har börjat röra på sig och ingen vet hur han slutligen gör. Kommer han att satsa på att bli president 2017? Det förefaller vara ett riskprojekt för honom. Han borde vänta och han har tid. Han är 38 år och ganska ny i politiken. Men han är samtidigt oerhört karriärsugen och blivit lite av en golden boy inom regeringen och den moderata vänstern. Manuel Valls har nog också tänkt sig att bida sin tid och satsa på 2022 års presidentval. Men han kan oroas av Macrons ambitioner. Han vill inte bli akterseglad av Macron, Sitta kvar i båten när Macron ger sig ut på valturné och erövrar vänsterns väljare.

De är tjugo och kommer att bli minst trettio kandidater i presidentvalet. Kvar står ändå ett litet fåtal när vi går in i valrörelsen 2017. Marine Le Pen, en höger- och mittenkandidat som väljs i primärvalet i november, troligen någon av kandidaterna Nicolas Sarkozy, Alain Juppé och Bruno Le Maire samt några kandidater till vänster om Socialistpartiet som en vänstersocialist, en grön kandidat och några trotskister. Den stora frågan är om Francois Hollande ställer upp för omval. Om inte, vem blir det då? Macron eller Valls?

Frankrikes politiska liv utspelar sig inte bara i de folkvalda församlingarna och dess exekutiva organ. Det utspelar sig i den mediala världen som i alla västerländska demokratier. I högre utsträckning finns också den politiska debatten på gator och torg. Det senaste exemplet är Nuit debout som startade på den historiskt revolutionära Place de la République i östra Paris. Nuit debout är nytt men kan också kännas igen som en ny rörelse i en kedja av många liknande sedan revolutionens dagar.

Sven Janson är en av dem som kommenterar på min blogg och han liksom några andra flitiga kommentatorer gör det med både klokskap och övertygelse. Jag kommenterar sällan därför att inläggen inte behöver det. Det rör sig om intressanta reflektioner som bår få stå oemotsagda.

Jag vill denna gång ta upp Svens inlägg som finns som kommentar till min förra text  om Nuit debout. Du undrar om inte en rörelse som denna riskerar att utvecklas till våld och extremism därför att det finns sådana krafter som finns i den från början eller söker sig dit. Gatan lockar inte bara till sig idealister utan även våldsverkare.

Du har naturligtvis helt rätt i din oro. Jag tror också att en rörelse av detta slag kan urarta. Vi måste inse att människor som på ett anständigt sätt vill utmana rådande ordning i ett samhälle får sällskap av dem som vill utmana rådande ordning med våld.

Det finns ändå anledning att nyansera resonemanget, tror jag. För det första finns hotet mot anständighet och försvar för människans grundläggande rättigheter också inom andra fora för samhällsdebatt; de folkvalda församlingarna och medierna. Nationella fronten är i dag en kraft som använder parlamentet som hävstång för sina maktambitioner. Nationella fronten använder också ett språk och metoder som kan förefalla högst rumsrena när detta parti deltar i det parlamentariska arbetet. Det betyder inte att partiet inte skulle exkludera människor av annan härkomst och uppjaga  till hat mot invandrare, särskilt mot muslimer. Deras program är antidemokratiskt och leder till ökat våld i samhället även om de söker makten på parlamentarisk väg.

För det andra är direktdemokrati och gatan som forum för politisk utveckling en del av den franska traditionen. Det finns därför, menar jag, anledning att lyssna till de rörelser som uppstår och försöka förstå deras  uppsåt och lyssna till förslagen som kommer. Gatan som politiskt forum inbjuder vem som helst att aktivera sig. Det är så mycket svårare att stoppa inslag som är stötande än i en väl riggad tv-debatt eller en politisk debatt i nationalförsamlingen där alltid en talman kan stoppa ett inlägg som går över gränsen för anständigheten.

Gatan är också forum för dem som inte har tillträde till tv-debatterna eller inte är deputerade i nationalförsamlingen. Gatan ger en möjlighet för dem som inte har röst och det gäller naturligtvis också för dem som har underordnade positioner  i samhället och känner frustration över maktlösheten. Den som är maktlös tenderar inte sällan att uttrycka sig råare än den som är politiskt engagerad och redan har en starkare position i samhället.

Nuit debout, det ska verkligen sägas, är ingen folklig rörelse i meningen att den samlar de underpriviligierade under sina fanor. Tvärtom är det samma människor som finns i Vänsterpartiet och i olika vänsterorganisationer. Det är alltid lärarna, kulturarbetarna, socialassistenterna och studenterna. De talar för de fattiga som saknar makt. När Nuit debout försöker skapa motsvarande rörelser på torgen i förorterna misslyckas de. Men många av dem som bor där är ändå frustrerade och har samma kritiska uppfattning om samhällsutvecklingen.

Den franska medelklassvänstern representerar en viktig del av opinionen i landet. Den är socialat engagerad, står för viktiga delar av det ideella arbetet i landet. Kämpar för att ta emot flyktingar, hjälper papperslösa, engagerar sig för att minska orättvisorna mellan fattig och rik. Sådana röster är svaga i de folkvalda församlingarna och kommer lätt i skuggan för andra frågor i de politiska samtalen och debatterna i press, radio och tv. Det finns många skäl att ifrågasätta dessa människors politiska program men deras mänskliga värderingar är inte att förakta och betydelsen av att de kommer  till uttryck i rörelser som Nuit debout ska inte undervärderas.

Så, Sven, jag tror visst att du har rätt och att denna rörelse kan komma att innehålla våldsamma element som förstör dess ursprungliga avsikter. Men låt oss framför allt inte blunda för en nyttig samhällskritik genom att stirra oss blinda på det eventuella våld som kan komma att uppstå.