Lindbom på franska

CGT är Frankrikes mest militanta fackliga organisation. Liten till antalet, 700 000 anslutna medlemmar, kan den på franskt vis ändå påverka förhållandena på arbetsmarknaden och hota samhällsordningen. I dagarna sker en upptrappning mellan regering och främst CGT som med några stödorganisationer representerar ungefär hälften av den fackliga styrkan i landet. CGT börjar blockera bensinstationer och de depåer i landet som förser fabriker och andra företag med drivmedel. Var tredje bensinstation lär nu vara stängd. Ett stort antal kärnkraftverken hindras genom strejker. Detta kombineras med andra strejker, särskilt inom transportsektorn; flyg, tåg, blockering av hamnar och så vidare.

CGT säger blankt nej till regeringens förslag till ny arbetsrättslag, loi El Khomri. Den är redan uppmjukad men innehåller fortfarande delar som ogillas av CGT. Den  ger möjligheter för företag på den privata sidan att sluta avtal med arbetstagare på en arbetsplats utan godkännande på branschnivå där fack och arbetsgivare alltid gjort upp först. Regeringen har alltså brutit en gammal ordning som gått uppifrån och ner. Facken som är svaga medlemsmässigt har sin styrka på central nivå och delvis på branschnivå men är svaga på fabriksgolven och på kontoren. Det uppfattas av CGT som en fråga om maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel. CGT tar därför strid i frågan.

CGT skapades för 120 år sedan och kom tidigt att präglas av marxistiska idéer och skaffade sig ett nära samarbete med det franska kommunistpartiet. I dag är kommunistpartiet svagt och CGT mer en allmän vänsterorganisation. Kvar finns ändå den grundläggande principen om att segra genom strid. CGT sluter en rad avtal och är i grunden ett kompromissande fack på lokal och branschnivå. Däremot viker inte organisationen från sina gamla leninistiska principer i de nationella striderna med regeringen om lagar och politik på arbetsmarknadens område.

CGT är svagare än tidigare och i detta läge verkar taktiken vara att öka mobiliseringen. Det ligger nära till hands att citera ur Internationalen: sista striden det är… CGT kräver sedan flera månader att regeringen drar tillbaka lagen. Regeringen har modifierat den men inte tillräckligt. Nu är låsningen total och det är frågan om CGT accepterar lagen hur många justeringar som regeringen än gör.

Arbetsgivarorganisationen Medefs ledare Pierre Gattaz uttrycker i dag att det är oansvarigt av CGT att genomföra dessa manifestationer särskilt som lagen saknar sprängkraft. För honom är lagen i sin nuvarande utformning helt tandlös och leder inte till mål om bättre flexibilitet och ökade chanser till fler jobb. Arbetsgivarna har alltså gjort tummen ner för dagens förslag som regeringen redan drivit igenom utan omröstning i nationalförsamlingen.

Nu är frågan vad regeringen tänker göra. President Hollande och premiärminister Valls befinner sig i en svår situation. De vill inte ha en stor konflikt i samhället. En sådan kommer olägligt inför EM i fotboll som börjar den 10 juni. En storkonflikt påverkar också ekonomin i landet och signalerar att Hollande inte har kontroll över läget. Regeringen har också flertalet väljare emot sig. Alla opinionsundersökningar pekar på att fransmännen till övervägande del stöder CGT:s krav på att reformen ska skrotas. Detta är i ock för sig en motsägelse. Den stora majoriteten fransmän delar inte CGT och den yttersta vänsterns politiska uppfattningar. Det som förmodligen händer är den gamla  reflexen hos fransmän att stödja en grupp som attackerar makten i Paris. Det är säkert få väljare som kan paragraferna i den nya lagen men de känner instinktivt att kampen står mellan elit och folk och då är valet enkelt. De flesta ställer sig spontant på folkets sida.

Hollande och regeringen försätter sig och landet  i ett svårt läge om de inte backar från sitt förslag. Å andra sidan förlorade de all trovärdighet om de ger efter för de fackliga kraven som delas av partiets vänsterflygel och alla grupper till vänster om vänstern. Hollande har redan backat alldeles för många gånger under sin mandatperiod. Just i dag försöker majoritetsledaren i nationalförsamlingen, socialisten Bruno Le Roux närma sig vänsterflygeln inom sitt parti med ett kompromissförslag. Regeringen har omedelbart svarat att en ytterligare kompromiss är otänkbar. Ändå är det troligt att regeringen försöker att än en gång backa på några punkter och genom underhandskontakter med CGT-ledningen få den att dra tillbaka alla planer på strejker och blockering av oljedepåer. Det är därför troligt att parterna till slut hittar en lösning hur smärtsam den än blir för alla inblandade i förhandlingarna.

Striden om arbetsrättslagen är alltså en strid om principer och en minst lika stor strid om makt. Industrisamhällets gamla fackliga organisationer med sin klasskampsfilosofi gör ett sista ryck för att behålla makten. Den socialistiska regeringen som slagit in på en socialliberal linje gör ett försök att ändå hålla ihop vänstern inför nästa presidentval och hålla kaos borta från arbetsmarknad och centrala samhällsinstitutioner.

Till slut gick det vägen för alla demokrater som höll tummarna för den gröna kandidaten i det österrikiska presidentvalet. Det var en hårsmån, 31 000 röster, från att Österrike fått en nationalistisk president med möjligheter att utöva makt, bland annat över flykting- och invandringspolitiken,  inte bara i Österrike utan i hela Europa. Valresultatet i ett så kallat västeuropeiskt land pekar på att vi lever i en ny tid med delvis förändrade attityder i centrala värderingsfrågor. De gamla partierna förlorar i styrka och inflytande. Det är typiskt att den avgörande valomgången stod mellan en grön och en högernationalist. Detta kastar också skuggor över Frankrike.

Frågan som ställs i Paris är förstås hur stor risken är att Marine Le Pen vinner nästa års presidentval. Kan hennes motsvarighet i Österrike få 49,7 procent borde det inte vara en omöjlighet med liknande siffror i franska valet. I en undersökning gjord för några veckor sedan där opinionsinstitutet simulerade en andra valomgång mellan den sittande presidenten Francois Hollande och Marine Le Pen. Enligt den undersökningen skulle Marine Le Pen vinna med klar majoritet. Det är bara en mätning, gjord ett år före valet. Med all sannolikhet kommer inte Hollande till en andra valomgång. Hans ställning i dag är för svag. Det innebär att Marine Le Pen sannolikt inte kommer att ställas mot honom utan mot en högerkandidat av typen Nicolas Sarkozy. Ändå är undersökningsresultatet en signal om att Marine Le Pen nu stärkt sin ställning så mycket att hon i vissa lägen, ställd mot vissa motkandidater, kan segra och blir Frankrikes nästa president.

Partiet är i dag Frankrikes största parti. Långsamt mals också det principiella motståndet ner mot denna typ av rörelse. Jag lyssnade häromdagen på en gammal intervju i en av de franska radiokanalerna med en journalist som reflekterade över Nationella Frontens politik  i samband med kongressen i Tours 2011 när Marine tog över ordförandeklubban från sin far Jean-Marie. Journalistens beskrivning av partiet och kritiken av dess högerextrema åsikter var så kraftfull i ord och avståndstagande i innehåll att jag måste nypa mig i skinnet. Det avståndstagandet som han formulerade för fem år sedan hör vi sällan i dag. Anpassningen till nationella och främlingskritiska värderingar pågår hela tiden. Alltfler medborgare i Europas olika länder vill stoppa människor som kommer från en annan kultur. Islam målas i allt högre grad upp som en farlig religion. Muslimer beskrivs som människor i konflikt med de västerländska värderingarna. Det handlar allt mindre om att invandrare hotar våra jobb utan mer om att de hotar vår kultur. Vår demokrati med de sekulära principerna hotas. De framsteg Europa gjort på jämställdhetens område är hotade. Islam är en främmande företeelse och måste begränsas i sin omfattning.

Steg för steg förändras attityden till muslimerna. Följden måste bli att vi kommer att få uppleva valresultat som påminner eller överträffar det som nu hänt i Österrike. Sannolikt blir inte Marine Le Pen president nästa år. Jag säger att det inte är sannolikt men inte heller omöjligt. Allt elände behöver inte heller komma över en natt. Men vi ska vara medvetna om i vilken riktning Europa går och om möjligt bidra till att åtminstone minska kraften i denna rörelse.

Häromdagen pressade regeringen igenom arbetsrättslagen El Khomri utan omröstning i nationalförsamlingen. Nu går förslaget vidare till senaten och sedan åter till nationalförsamlingen för en sista revidering och godkännande. Det kommer att ske under juli månad. Det finns alltså fortfarande tid att opponera mot lagen och det gör de fackliga organisationer som tidigare varit kritiska mot lagen och manifesterat på olika sätt mot den. De fackliga organisationerna som redan opponerat sig mot lagen fortsätter att demonstrera och strejka. Det kan noteras att en stor del av dessa organisationer representerar den statliga arbetsmarknaden som inte berörs av reformen.

Fransk arbetsmarknad är kluven mellan den offentliga och den privata sektorn. Ungefär 20 procent av arbetskraften i landet har staten som arbetsgivare eller någon form av blandning av statligt och privat. Det är också i den statliga sfären som de fackliga organisationerna uppnått de största framgångarna och också har sin starkaste ställning.  I mindre privata företag finns i princip inga fack representerade.

Fackliga organisationer som det gamla kommunistfacket CGT och FO som är en utbrytning ur CGT kan inte mobilisera folk till demonstrationer eller starta strejker utan att anlita sitt folk i den offentliga sektorn. Nu planeras två strejkdagar i maj och en rad andra mindre strejker i juni och även planerat in i juli. De som nu kommer att strejka är grupper inom flyget, statliga järnvägen, det halvstatliga RATP som sköter den lokala kollektiva trafiken i Paris. Transportarbetarna på lastbil är i ock för sig huvudsakligen privat men kommer  också att strejka. Även statliga lärare strejkar och elever som representerar studentorganisationen UNEF, känd för en politisk hållning en bra bit ut på vänsterkanten.

Franska strejker berör i stort sett alltid samma sektorer i samhället oavsett vilken fråga som är aktuell. Nu handlar det om en arbetsrättslag som i huvudsak bara berör den privata sektorn. Ändå strejkar de offentliganställda. Skälet är enkelt. De privatanställda är så dåligt organiserade. Färre än var tionde fransk anställd är medlem i en facklig organisation och siffran är mycket lägre bland de privatanställda.

Intrycket är att de fackliga organisationerna som in i det sista deltar i kampen mot loi El Khomri har svårt att få riktigt genomslag. Frustrationen hos det franska folket handlar inte om en viss ökad flexibilitet inom arbetsrätten. Misstron mot de gamla kommunistfacken finns också hos väldigt stora delar av befolkningen, inte bara bland högerväljarna. Den socialdemokratiskt inriktade fackorganisationen CFDT har dessutom konsekvent ställt sig utanför den fackliga kampen mot lagen.

Fotbollsentusiaster från hela Europa kan känna av konflikterna på arbetsmarknaden när de ska resa till och i Frankrike under EM i sommar. För fransmännen blir det ännu några dagar av större eller mindre problem att ta sig till och från jobben. Ofta brukar det lösa sig ganska bra. I värsta fall ställs vartannat regionaltåg in liksom ett av tre fjärrtåg och vartannat eller vart tredje inrikesflyg. Det kommer att ske en eller två dagar i maj och någon eller några dagar till i sommar. Fransmännen ställer in sig på detta, är vana och har inte särskilt många kommentarer till strejkerna. Det är en del av vardagen och därför blir också dessa manifestationer relativt uddlösa.

Politikerna förefaller mer uppskakade än allmänheten. De – och det gäller särskilt regeringen – är oroliga för att upproret kan leda till anarki. Regeringen föredrar att urholka lagförslag eller dra tillbaka dem för att slippa risken att få en omfattande social och politisk revolt. Erfarenheterna från revolutionerna i fransk historia verkar leva kvar i ett politikernas dna. Det är som om Danton och Robespierre från den stora franska revolutionen skulle återuppstå, förföra folket och kasta den sittande regeringen av sadeln. Så illa är det faktiskt inte. Tvärtom är Frankrike ett land som till största delen vill vara en aktör i det moderna Europa och som inser att det behövs vissa reformer för att skapa ökad rörlighet i samhället och bland annat ett mer dynamiskt arbetsliv. Den nuvarande regeringen är inte nyliberal och den har i sak en större del av befolkningen bakom sig.

Den franska högern tävlar nu i att positionera sig så långt högerut i viktiga valfrågor. Inom trygghets- och identitetsfrågorna har Nicolas Sarkozy legat i täten men i ekonomiska frågor har lite oväntat förre premiärministern Francois Fillon tagit på sig ledartröjan. Han lanserar en rad liberala förslag om rejäla neddragningar i den offentlig sektor, neddragningar i välfärdens bidragssystem och höjning av pensionsåldern till 65 år. Han attackerar också en annan helig ko i fransk politik, 35-timmarsveckan. Men han är inte ensam.

Francois Fillon har framtoningen av en sansad och mer socialt inriktad konservativ politiker. Men han har under det senaste året valt en liberal agenda, framförd särskilt i sin senaste bok, Faire. (=göra) Fransk höger har alltid månat om den sociala välfärden och till skillnad från sina kollegor i tories i Storbritannien varit mer etatistiska. Men tiderna förändras. Den franska högern räknar säkert med att deras väljarkår blivit mer orienterade mot den anglosaxiska världen med dess prokapitalistiska tänkande. Högern måste också distansera sig från en vänster som blir alltmer socialliberal. I Frankrike är det viktigt att visa på skillnader i politiken. Alltför mycket samförstånd i mitten gör väljarna sömniga.

Även Alain Juppé visar liberala muskler även om han är mer angelägen att tala om sin politik i termer av försvar för den franska välfärdsmodellen. Men han driver ändå några klassiska högerfrågor som höjd pensionsålder, krav på fler veckotimmar på jobbet och avskaffande av förmögenhetsskatten. Nicolas Sarkozy och den fjärde starka kandidaten till att bli högerns presidentkandidat, Bruno Le Maire, hänger på tåget. Samtidigt är alla oroliga att deras många liberala förslag leder till att Hollande kan samla sina styrkor och ena dem. Hollande kan visa att det finns en stark skillnad mellan honom och högern. Det har varit svårt för honom under flera år när hans ekonomiska politik tenderat att glida mot mer stöd till företagen och till hårdare tag mot facken.

En sak är helt klar. Det som sägs i en valrörelse genomförs inte i verkligheten. Sarkozy formulerade också under sin presidenttid en rad krav i samma riktning som han och hans vänner på högerkanten presenterar nu. Inget av dessa förslag genomförde han. Han var rädd för väljarnas reaktioner. Majoriteten fransmän, långt in i det borgerliga lägret, försvarar 35-timmarsveckan och pension vid 60 år. Det är riskabelt att ta bort förmåner som fransmännen vant sig vid.

Alla utspel som görs ett år före valet kan ändra spelplanen för nästa års valrörelse. Hollande har inte givit upp. Han kan få hjälp från oväntat håll. Högern kan med sina långtgående förslag driva en rad väljare i armarna på den sittande presidenten och göra det möjligt för honom att kandidera och även ta sig till den andra valomgången. Sina dystra opinionssiffror till trots är läget inte helt uselt för Francois Hollande.

I dag beslutade regeringen vid extrainkallat sammanträde att lagförslaget, la loi El Khomri, kommer att drivas igenom i nationalförsamlingen utan omröstning i enlighet med en lagparagraf, 49:3, som tillåter ett sådant förfarande. Däremot finns rätten till att väcka misstroende mot regeringen. Högeroppositionen har omedelbart lagt in om ett sådant förfarande och oppositionella till vänster förväntas göra detsamma. Läget kring regeringen och ytterst Francois Hollande skärps ett år före nästa presidentval.

Arbetsrättsreformen har stötts och blötts sedan början på året. En reform som presenterades utan särskilda ingående förhandlingar med arbetsmarknadens parter. CGT och FO, de mer militanta fackliga organisationerna, motsatte sig lagförslaget som ansågs på flera punkter hota de anställdas trygghet. Rätten till ersättning vid uppsägning skulle kunna begränsas liksom ökade möjligheter för arbetsgivaren att driva igenom uppsägningar av ekonomiska motiv. Den gamla motsättningen mellan arbetsgivare och arbetstagare visade sig igen, särskilt i ett läge där en stor del av vänstern sedan Hollandes makttillträde känt sig missförstådd och övergiven. Arbetsrättsreformen blev droppen. Snart startade även den fria motståndsgruppen Nuit debout som samlade och fortfarande samlar en vänster som är heterogen men grundad i en fransk vänstertradition av opposition mot främst arbetsgivare och polis och militär men också mot det politiska etablissemanget.

Ikväll flyttar sig människorna i Nuit debout som i en månad ockuperat Place de la République till Place de la Concorde för att framför nationalförsamlingens byggnad Palais Bourbon demonstrera mot reformen och att regeringen trumfar igenom den utan omröstning. Demonstrationen riktar sig mot en uppmjukad variant av det ursprungliga förslaget. Under trycket av all vänsterkritik mot loi El Khomri har regeringen bland annat mjukat upp förslaget om att begränsa ersättningarna till arbetstagare vid uppsägningar. Högern och arbetsgivarna anser att det nuvarande förslaget förlorat all sin sälta och inte längre leder till fler anställningar i företagen. De oppositionella till vänster anser att förslaget fortfarande är en gåva till arbetsgivarna. Regeringen tycker förstås att också det omarbetade förslaget är vasst och ska nå önskad effekt; leda till lägre arbetslöshet.

Det kan låta märkliga i svenska öron att denna paragraf finns i den franska konstitutionen. Den är ett verk av Charles de Gaulle som ville stärka den exekutiva makten i landet  när han införde den femte republiken 1958. En regering ska kunna driva sin politik även utan att alltid ha parlamentets stöd. För honom var relationen president-folk viktigare. Han var inte uttalat antidemokrat men absolut inte en vän av parlamentarism. Denna paragraf, 49:3, är diskutabel och utmanar folkmakten genom att sätta sig över majoriteten bland de folkvalda. I denna fråga har alltså regeringen bedömt att den inte får majoritet för sitt förslag.

Kommer då misstroendeomröstningen på torsdag eftermiddag att leda till att majoriteten av ledamöterna i nationalförsamlingen också fäller regeringen? Knappast. Detta är rakt igenom signalpolitik. Högern låter kaxig nu i dag men hoppas vid Gud  att regeringen inte faller på torsdag. Hur ska  i så fall högern kunna bygga upp oppositionen inför nästa års presidentval och val till nationalförsamlingen? Deras plan att i primärval i november utse rätt kandidat till presidentvalet 2017 kommer att störas å det grövsta.

De oppositionella ledamöterna i nationalförsamlingen som är socialister (de så kallade frondörerna) har hotet hängande över sig att bli uteslutna ur Socialistpartiet om de röstar för misstroende.  De vet hur viktigt det är att finnas i partiet, ha tillgång till partiet för återval nästa år. De vågar inte utmana partiledningen och riskera uteslutning.

De socialistiska ledamöter som är för lagen är tacksamma för att slippa rösta för den. De kan gå till sina socialistiska väljare i valrörelsen nästa år och säga att de aldrig röstat för reformen. Det underlättar deras omval eftersom majoriteten av vänsterns väljare totalt sett är emot den.

Francois Hollande och Manuel Valls vet allt detta. De riskerar ingenting allvarligt genom att använda sig av paragraf 49:3 och trumfa igenom lagen utan omröstning. Tvärtom löser de en rad problem. De fortsätter att vara impopulära i alla läger men de har i alla fall undvikit öppet inbördeskrig inom vänstern.