Lindbom på franska

Borgmästaren Anne Hidalgo har nu beordrat ett femtiotal lastbilar att å staden Paris vägnar i dag och i morgon samla ihop och föra bort  sopsäckar som ligger på trottoarerna i vartannat arrondissemang. Soporna i Paris är bara ett tecken på den förvirring, det kaos som råder i landet för närvarande. Ikväll börjar EM-fotbollen när Frankrike spelar mot Rumänien på Stade de France. Alla hot finns där: Dålig infrastruktur och terrorhot bortsett från att en förlust för Frankrike skulle fresta på många fransmäns tålamod ännu mer.

Det går knappt att räkna alla problem som landet Frankrike upplevt i vår och nu i sommar. Översvämningarna i Paris på grund av intensivt regnande. De sociala konflikterna som lett till en rad störningar i det vardagliga livet för parisare men också för folk i hela Frankrike. Biltrafiken har störts av blockering av drivmedelsförsörjningen. Tågtrafiken är till hälften lamslagen. Färjetrafik har blockerats. En stor strejk på Air France sätter nu igång om inget annat bestäms. Och till detta det som nu är vardagsmat för fransmännen: terrorhoten.

Konflikten på arbetsmarknaden är svårartad och visar sig dra ut på tiden mer än många räknat med. Vissa fackliga organisationer driver både en facklig och en politisk strejk. Det handlar i hög grad om att knäcka Francois Hollande och hans regering. Alla vet att det blir en högerpresident efter valet nästa år om inte Marine Le Pen vinner – vilket är osannolikt. Det är i alla fall otänkbart med en vänsterpresident. För strejkande och demonstranter handlar det nu i första hand om en kamp mot Socialistpartiet och främst dess regering. I andra hand är det en kamp för att hålla fanan högt för den typ av socialism som försvarar lagen mot avtal på arbetsmarknaden. Den radikala vänstern är principiellt emot avtal. Att låta arbetsgivare och arbetstagare göra upp om arbetstider, anställnings- och uppsägningsavtal är otänkbart. Eftersom den socialistiska regeringen är inne på den linjen och de reformistiska fackliga organisationerna som CFDT stöder det blir kampen inom vänstern så oförsonlig.

CGT vill inte förstöra fotbollsfesten i Frankrike. Det vore att ta en för stor risk. Många av dess sympatisörer vill trots allt att matcherna kan spelas och publiken ta sig till arenorna med kollektiva färdmedel. Men CGT – och den radikala delen av vänstern – vill verkligen störa ordningen i landet så att förtroendet för regeringen minskar ytterligare och försätter Hollande och Valls i ett sådant läge att det kan bli regeringskris och att vänstern lyckas få fram en annan kandidat till nästa års presidentval. Jean-Luc Mélenchon från Vänsterpartiet har nu ganska bra opinionssiffror, bara några procent lägre än Hollande (mellan tio och femton procent för dessa två i mätningar).

Det råder ett osäkert läge just nu politiskt sett i Frankrike. Arbetsrättslagen kan säkert komma att urholkas än mer genom fler kompromisser. Den är redan urholkad så frågan är om resultatet i det avseendet spelar så stor roll. Det avgörande är hur kampen som nu står mellan CGT och regeringen avlöper. Hur långt kan CGT pressa regeringen? Kan den driva fram en total förtroendekris för Hollande? Den närmaste veckan lär ge svaret.

Idag firar Sverige sin nationaldag. Lite generade tar svenskar fram sina flaggor. En del gör det för att markera en så kallad svenskhet och kanske för att stänga ute människor som inte uppfattas som svenskar på riktigt. I Frankrike är det annorlunda. Till stor del har det historiska orsaker och visst skiljer sig fransmän åt i sin syn på det nationella.

En stor del av det franska folket, och det gäller inte minst vänstern, ser med stolthet på sin nationella historia. Marseljäsen med sitt revolutionära budskap sjungs med stolthet. Historiens olika revolutioner lyfter socialister fram i olika sammanhang. Frankrikes så kallade republikanska värderingar hyllas för sitt försvar för jämlikhet och den sekulära staten, fri från katolska kyrkans konservativa idéer. Högern hyllar också nationen, sjunger samma marseljäs och försvarar i stort sett samma grundvärden som vänstern. Men tolkar dem lite annorlunda.

Det är inte konstigt i Frankrike att vifta med sin flagga. Snarare är det skumt att inte bejaka sin nationella stolthet. Många blir upprörda när invandrare från Algeriet som är franska medborgare viftar med den algeriska flaggan istället när det landet spelar fotboll mot Frankrike. I grunden är fransk nationell stolthet ett försvar för demokratiska friheter och för öppenhet.

Problem har uppstått på senare år när invandringen ökat och med den främlingsfientligheten. Nationella fronten har blivit en mäktig kraft i fransk politik och dess idéer omfattas av en stor del av befolkningen. Långt fler än dess väljarandel vill minska invandringen och känner oro för den traditionella franska identiteten. Det som var den franska identiteten, öppenheten och försvaret för mänskliga rättigheter, utsätts för hot. Många fransmän vill inte vara lika öppna längre därför att öppenheten innebär en multikulturalism och så långt var det inte tänkt att öppenheten skulle gå.

Extremhögern har alltid funnits i Frankrike och hyllat ord som patriotism och nationalism. I det har legat drag av rasism, mer eller mindre dolda. Det sker en glidning i det franska samhället mot mer av extremhögerns idéer på detta område och den glidningen delar Frankrike med i princip alla europeiska länder. Det blir allt svårare att dra det där tydliga strecket mellan alla demokratiska partier och extremhögern. Jag lyssnade till Nationella frontens vice ordförande Florian Philippot i ett tv-program i lördags. Journalisternas frågor och angrepp förefaller bli alltmer perifera och han känns , som i detta program, alltmer trygg och säker i sin svarsposition. Inte en enda fråga ställdes om grundinställningen till invandring. Förklaringen är enkel: Inga partier, knappt några medborgare försvarar en generös invandring eller öppna  gränser för flyktingar. Journalisternas kritiska frågor mot Philippot handlade snarare om Nationella frontens motstånd mot EU.

Philippot svängde sig med ordet patriot. Det gör inte en vanlig högerman eller socialist. Ordet granskades ändå i tv-programmet. Vad betyder ordet patriot i dag? Ingen vet men man kan ana. Det är inte ett begrepp som förklarar stoltheten över att vara fransman i sin pluralism och öppenhet mot omvärlden. Snarare lär det vara stängda gränser för såväl varor, tjänster som människor. Drömmen om ett slutet land i en global värld.

Varför blir det så stora konflikter kring arbetsrätten, frågar sig säkert många svenskar och andra som inte lever i Frankrike. Svaret är inte givet, förstås, men här är tre förklaringar: en fransk tradition att göra revolter, en dualistisk syn på världen, eliten mot folket, och olika syn på hur samhället ska formas.

Den franska revolutionen 1789 lever kvar i människornas föreställning om hur sociala och politiska problem kan lösas. Frankrike är ett demokratiskt land men många fransmän lutar också åt tanken att extraordinära åtgärder måste kunna sättas in om en kris blir för omfattande. Det gäller både delar av eliten som till exempel sökte efter General de Gaulle för att lösa den koloniala krisen med Algeriet på 50-talet och det revolutionärt sinnade folket som är öppna för starka utomparlamentariska påtryckningar för att få till stånd ökad social och ekonomisk rättvisa.

Dualismen, spänningen mellan två poler, karakteriserar i hög grad fransk politik. Antingen är en medborgare för eller emot. Antingen är han en del av makten eller det underordnade folket. Antingen höger eller vänster. Det gäller långtifrån alla medborgare och jag vågar påstå att denna starka dualism minskar i betydelse. Även Frankrike liberaliseras och individualiseras. Ändå tänker fransmän mer i sociala klasser som har motstridiga intressen.

Frankrike har en röststark traditionell vänster som hävdar intressen som går stick i stäv med den liberalt orienterade syn på ekonomi och arbetsmarknad som gäller i stort sett alla västeuropeiska länder. Den traditionella franska vänstern försvarar lagen mot förhandlingar när det gäller arbetsmarknadsfrågorna. Arbetsrättslagen är en tegelsten med en myriad av regler för hur kriser på arbetsmarknaden ska tolkas. Detta regelverk vill vänstern behålla. Kampen mot regeringen och arbetsgivarna handlar i mycket om detta. Vänstern tror att förhandlingar med arbetsgivarna utan dessa lagar och förordningar ger arbetstagarna sämre utdelning.

Den traditionella vänstern tror också på toppstyrning precis som det franska samhället fungerat i sekler. När beslut fattas på lägre nivå hotas de rättigheter som arbetarklassen tillskansat sig under 1900-talet. De fackliga organisationerna är också svaga på basplanet och förlorar säkert på att beslutsfattandet delegeras till lokal nivå.

Socialistpartiet börjar svänga. Regeringen har definitivt övergivit de klassiska socialistiska positionerna. Bland dess medlemmar och sympatisörer är bilden mer komplicerad men eftersom Socialistpartiet blir alltmer ett medelklassparti försvinner även här stödet för den gamla linjen. Verkligheten spelar också roll. Den mest traditionella fackliga organisationen, CGT, har sin styrka i statliga och privata företag med äldre struktur som i stora industrier. Därför är CGT mer angeläget att försvara en äldre modell av ordning på arbetsmarknaden.

Nu har CGT proklamerat en strejk utan definierat slutdatum. Den sätter igång i dag och berör främst de sektorer där CGT är starkt;   transportområdet. Nu blir det en period av strejker på tåg och flyg. I vanlig ordning blockeras inte all trafik. Som exempel kommer vart  tredje pendeltåg i Parisområdet att ställas in.

Det som oroar är att strejken skulle kunna fortsätta efter den 10 juni när EM i fotboll startar. Det är uppenbarligen ändå ett förhandlingsutspel från CGT och de andra inblandade fackliga organisationerna. Regeringen ska bli nervös och göra eftergifter. Än så länge säger Hollande nej till att dra tillbaka lagen om arbetsrätt. Det blir ett chickenrace. Jag är som vanligt opitimistisk i det avseendet. Ingen tjänar på att fotbollsentusiasterna från hela Europa exponeras för ett Frankrike som inte kan lösa transportfrågan. Det skulle innebära att franska folket som nu accepterar strejkerna blir fientliga till CGT och att samma folk straffar regeringen med ännu lägre opinionssiffror. Ett gott tips är att strejkerna avblåses den 9 juni och att någon form av avtal eller åtminstone tillfälligt eld upphör inträffar.

Det är något besynnerligt med franska förhandlingar på arbetsmarknaden. Vikten av att profilera sig, visa musklerna, tar sådana proportioner att  parterna i en konflikt ständigt tar risken att försätta landet i akut krisläge. Det gäller särskilt de radikala fackliga organisationerna som aldrig varit svagare och nu slåss för sina liv.

Den gamla kommunistorganisationen CGT visar i denna konflikt att den inte över huvud taget vill förhandla om den arbetsrättslag som regeringen med hjälp av en paragraf i konstitutionen redan drivit igenom i nationalförsamlingen. Det handlar inte om att förändra i lagen utan att tvinga regeringen att helt dra tillbaka lagen för att sedan diskutera ett annat upplägg. Regeringen å sin sida söker nu öppningar för förhandlingar med CGT om innehållet i den lag som redan antagits för att justera den i en riktning som ska ge de anställda en bättre ställning när det gäller villkoren för uppsägningar och villkor för arbetstid, det vill säga när arbetsgivaren i ekonomiskt dåliga tider vill att de anställda ska jobba mer. De båda parterna, regeringen och CGT, är alltså inte överens om grunderna för eventuella förhandlingar.

CGT anklagar regeringen för att ha trumfat igenom lagen utan att först ha lyssnat på de fackliga organisationerna. Regeringen menar att de fackliga, i varje fall CGT och FO, inte velat samtala kring förslaget innan det blev en proposition. Det kan mycket väl stämma. CGT har ett intresse av att skapa kampstämning och försätta sina medlemmar i ett högt och aggressivt stämningsläge innan organisationen börjar resonera i sakfrågan. CGT är en kamporganisation som bara kan tänka sig framgångar via en dualistisk strid med fienden,  arbetsgivaren och regeringen. Det gäller för CGT att inte binda upp sig i förhandlingsresultat innan propositionen kommer. Då blir det svårare att skapa den aggressiva strejkviljan hos medlemmarna och hos löntagarna i allmänhet.

CGT vet också att en stor del av franska folket fortfarande tänker dualistiskt i termer av folket-eliten, arbetsgivare mot arbetstagare. Denna konfrontativa bild av världen gynnar en organisation som CGT. Utan den faller organisationen ihop. Även Frankrike håller långsamt på att bli mer gränsöverskridande i meningen att vilja bygga samhället genom förtroendeskapande åtgärder och samverkan. Det gäller för CGT att så länge som möjligt hålla folket kvar i det gamla tänkandet – helt enkelt övertyga folk om att samverkan är elitens sätt att lura vanligt folk.

Det vi ser är förmodligen en av de sista striderna. Inte den sista för fortfarande reagerar majoriteten av fransmän mot denna lag. De flesta fransmän reagerar med ryggmärgen mot förslag som kan öppna för förhandlingar på lokal nivå mellan chefer och deras anställda. De misstror fortfarande makten i så hög grad att de instinktivt avvisar en lag som den som regeringen nu försöker få igenom i parlamentet.

Regeringen är förstås också ansvarig för att denna konflikt nu eskalerat och skadar landet på flera sätt. Den hade förhoppningen om att kunna driva igenom lagen utan att ha reellt bundit upp CGT. Den borde ha vetat att sådana här konflikter uppstår med jämna mellanrum när regeringar försöker utveckla villkoren för näringslivet och ta in Frankrike i en ny tid. Samtidigt har också regeringen med all säkerhet tänkt att riktiga förhandlingar med CGT aldrig skulle kunna leda till en verklig förändring av arbetslivet. Den ökade flexibilitet som regeringen önskat sig skulle CGT förmodligen aldrig accepterat även om CGT fått verkligt inflytande över utformningen av den nya lagen.

Så tillkommer allt maktspel. Makten är så central i det politiska livet i Frankrike att den tenderar att överordnas viljan att nå förbättringar. Socialistpartiet splittras nu i olika grupperingar när det gäller hur denna fråga ska lösas. Splittringen beror i hög grad av hur olika politiker tänker sig att vinna personliga segrar på olika alternativ. Valls vill förmodligen genom en hård linje  tvingas avgå som premiärminister för att därmed kunna bli presidentkandidat nästa år. Hollande vill förhandla med CGT för att inte få Valls emot sig i en intern kampanj om vem som ska bli partiets presidentkandidat. Och så vidare…

Under tiden står kärnkraftverken delvis stilla. Allt fler bensinstationer saknar drivmedel. Folk kan inte ta sig med flyg, tåg och tunnelbana till sina jobb. En redan dålig ekonomi får ta emot nya smällar.  EM i fotboll närmar sig. Och det gäller att i detta läge också ha en effektiv spaning på de terrorgrupper som mycket väl kan slå till, särskilt under den månad EM pågår.

Till slut kommer förnuftet att segra. Så småningom blir det förhoppningsvis bra för maktspelarna att visa samhällsansvar och avblåsa konflikten. Det  borde kunna ske inom de närmast dagarna.

I dag torsdag är strejken på väg att på allvar påverka fransmännens vardag. Här är några siffror: Den fackliga organisationen CGT, den mest vänsterorienterade, har genom omröstningar på sexton av nitton kärnkraftverk i landet beslutat om strejker. Det är en känslig  punkt när det gäller landets elförsörjning. Hela 82 procent av elen som distribueras av elbolaget EDF hämtas från kärnkraften. Journalister på nyhetskanalen iTele har givit några siffror som pekar mot 15 kanske 20 procent mindre elförsörjning i dagsläget. Dock ännu inga elstopp. Franska företag och privatpersoner har, såvitt jag hört, ännu inte drabbats av strejkerna i det avseendet.

Den andra kritiska punkten rör drivmedelsförsörjningen för bilar. Det förekommer just nu i Parisregionen timslånga köer framför bensinstationerna. Många stationer har stängt eller har dålig tillgång på bensin och andra drivmedel.

CGT driver hittills en framgångsrik aktion med få medlemmar men i omröstningar på till exempel kärnkraftverken har strejkkravet alltså hörsammats på nästan samtliga verk. Strejkerna och blockeringen av drivmedelsdepåer skulle teoretiskt sett kunna dra ut på tiden, ända fram till mitten av juli, men i praktiken kommer säkert en lösning inom några dagar. Allt hänger nu på hur spelet mellan regering och CGT utvecklas. Som jag skrev igår handlar både regering och CGT utifrån en svag maktposition. Det kan förstås vara en anledning till en mer skoningslös kamp men å andra sidan kommer också tredje part, allmänheten, att mer och mer delge sina synpunkter på konsekvenserna av strejkerna.

Cirka 60 procent av fransmännen är emot den arbetsrättslag som konflikten sakligt sett handlar om. De bland allmänheten som förkastar lagen vill ändå inte tvingas sitta i mörkret utan tv-bild på kvällarna om det nu skulle bli den yttersta konsekvensen av konflikten. De vill heller inte avstå från att ta bilen. Företagen förlorar pengar på att inte kunna driva sina fabriker, leverera varor till kunder, åka till sina arbetsplatser och så vidare.

Det politiska spelet inom den socialistiska majoriteten är också helt avgörande för hur konflikten löses. Manuel Valls sa så sent som denna morgon i nyhetskanalen BFM TV att han inte viker en tum från förslaget om ny arbetsrättslag. Ledaren för Socialistpartiet i nationalförsamlingen öppnade igår för förhandlingar om lagen. Likadant sa finansministern i dag på morgonen. Uppgifter från en av tv-kanalen  iTeles politiska kommentator pekar mot att de politiker som står President Hollande nära vill förhandla. Valls vill inte. Kan det innebära att Valls – om President Hollande beslutar sig för nya eftergifter kring lagen – avgår? I så fall kommer han säkert att kandidera som president i Frankrike och utmana Hollande. Denna konflikt kan alltså ge Valls den chans han ännu inte fått; att befria sig från lojaliteten till sin president och på egen hand sträva mot landets högsta ämbete. Hollande förstår naturligtvis detta och kan försöka hindra att konflikten mellan honom och Valls eskalerar. Hollande vill inte att något dramatiskt sker nu inom sin politiska majoritet. Han vill att läget är detsamma fram till december när han sannolikt lär deklarera att han söker omval och då i praktiken hindrar alla motkandidater inom  vänstern att konkurrera om den posten.

Samhällskonflikten om arbetsrättslagen handlar alltså lika mycket om makten i den politiska toppen som om de olika paragraferna i lagen. Både för CGT och för Socialistpartiet.