Lindbom på franska

Det har gått en sommar som präglats av terrorattacker. Borgfreden mellan regering och opposition i kampen mot terrorism är bruten. Hollande kritiseras nu öppet av högern vars kandidater bjuder över varandra i förslag på hårdare tag. Och Hollandes popularitetssiffror är fortsatt lika låga. Nu stundar en valrörelsen inom Socialistpartiet inför dess primärval i januari. Hollande möter öppet motstånd också inom sitt eget parti.

I slutet av augusti brukar politikerna mjukstarta efter sommaren. De håller tal vid seminarier som sker utomhus, gärna i närheten av havet. Socialisternas sommaruniversitet fick ställas in i år. Skälet var oron för terrorism men många menar att den verkliga orsaken var den totala oenigheten inom partiet.

Det blir någon form av primärval inom Socialistpartiet trots att landets president är socialist och vill ställa upp för en andra mandatperiod. Det har inte hänt med någon president under den femte republiken, det vill säga sedan 1958. Det är förstås ett oerhört nederlag för Francois Hollande. Hur han med opinionssiffror på 14 procent bland landets väljare ska kunna vinna ett primärval övergår allas förstånd. Något måste hända för att han ska kunna ställa upp i primärvalet och vinna.

Jean-Christophe Cambadélis är partiets generalsekreterare. Han är en fena på att vrida till saker och ting. Han kan få en svart katt att se vit ut och tvärtom. Han ser som sitt uppdrag att baxa Hollande igenom primärvalet och se till att denne blir segrare där. Målet får helga medlen. Han har redan valt en tidpunkt, januari 2017, som ligger så nära presidentvalets första omgång, 23 april, att det blir trångt med tid för någon annan att presentera sig för franska folket. Han kan säkert också regissera primärvalet som en möjlighet för partiet att visa solidaritet med sin president och döma ut alla som är däremot. För att inte tala om hur han kommer att använda hösten till att påverka andra eventuella kandidater att dra sig tillbaka alternativt se till att så många anmäler sin kandidatur att den interna oppositionen konkurrerar ut sig själv och Hollande står där som segrare till slut.

Nåväl, kampen är sannerligen inte avgjord för Hollande. Tvärtom var det obehagligt för honom när Arnaud Montebourg häromdagen kungjorde sin kandidatur. Montebourg var finansminister i Hollandes regering men fick sparken sedan han alltför tydligt markerade sitt avståndstagande mot regeringens huvudlinje. Nu söker han stöd bland alla dem i partiet som kritiserat Hollande från vänster. Han är mannen för de så kallade frondörerna som gjort livet surt för regeringen i flera år. Var tionde socialistisk ledamot i nationalförsamlingen tillhör frondörerna.

Montebourgs program består av en rad olika inslag. Han vill sänka skatten för låginkomsttagare och nationalisera en bank. Det är populära förslag bland traditionellt socialistiska väljare. Han har också förslag som kan tilltala mer moderna vänsterväljare som att satsa mer på medelstora företag och nystartade företag, så kallade start ups. Han föreslår också införandet av obligatorisk värnplikt på sex månader. Det kan locka en del nationalistiska väljare som vill se mer av en allmän uppslutning kring landet och försvaret av det.

Montebourg är nationell på ett annat sätt än Hollande och regeringen med Manuel Valls i spetsen. Han är känd för att driva parollen Made in France. Han tror mer på statens roll för att utveckla företagandet i landet. Hans politik skulle definitivt uppskattas mer av den traditionella vänstern och mycket väl kunna överbrygga motsättningarna som är stora i dag mellan Socialistpartiet å ena sidan och  Vänsterpartiet och kommunisterna å den andra.

Hollande är oerhört impopulär men hans politiska linje är sannolikt mer i takt med väljarnas uppfattningar än Montebourgs. Det är det stora problemet för socialisterna. De har sitt folk med sig på en traditionellare vänsterlinje men väljarna i stort följer inte med. Och många av de gamla vänsterväljarna är i dag beredda att överväga att lägga sin röst på en kandidat som står mer i mitten eller inom högern.

Socialistpartiets dilemma är alltså att Hollande är så svag och att majoriteten av väljarna  för närvarande håller sig mer till höger. Skulle Montebourg väljas till Socialistpartiets presidentkandidat lär högern vinna av ideologiska skäl. Skulle Hollande bli partiets kandidat 2017 skulle högern vinna på grund av Hollandes impopularitet.

Premiärminister Manuel Valls och Ekonomiminister Emmanuel Macron är andra namn. Valls ser som sin uppgift att stödja sin president hela mandatperioden ut och kan ställa upp om Hollande väljer att hoppa av. Valls står till höger i partiet och det är osäkert om han klarar ett internt primärval mot Montebourg. Macron kommer att ställa upp om Hollande drar sig tillbaka men kommer att göra det som oberoende kandidat. Hans chanser att vinna är sannolikt också små i en andra valomgång mot någon av högerns kandidater, till exempel Nicolas Sarkozy. Han är för ung, för oprövad och har inte något parti bakom sig som stöttar honom i en valrörelse.

Hollande väntar och ser om situationen förbättras för landet och för honom. Det är fortfarande en helt öppen fråga om han vågar ställa upp för en andra mandatperiod och gå igenom en primärvalskampanj inom det egna partiet. Han lär inte bestämma sig förrän tidigast i november.

Jag skrev mitt sista blogginlägg på nationaldagen och såg fram emot en lugn vila från fransk politik. Inte anade jag att redan samma kväll skulle Nice drabbas av ett fruktansvärt terrordåd som dödade  85 personer och skadade över fyra hundra. Några dagar senare skedde ett annat vedervärdigt dåd, mordet på prästen Jacques Hamel i den lilla byn Saint-Étienne-du-Rouvray, Mordet skedde under en förmiddagsmässa i kyrkan. Prästen tvingades på knä för att därefter halshuggas med kniv.

Så blev sommaren 2016 i Frankrike. Ingen vila för regeringen och myndigheter som ska hålla ordning, utreda och döma i brottmål. Ingen vila egentligen för några fransmän. Alla lever i en spänning kring vad som händer och vad som kan komma att hända av nya attentat.

Terrorismen får så många konsekvenser för livet i Frankrike. Vi som bor eller besöker landet vet hur säkerhetsnivån har höjts sedan attentaten 2015. Misstänksamheten ökar. Och så kraven på hårdare kontroller, hårdare tag följer i spåret av misstron mot grannen och dennes avsikter. Och misstron riktas mot människor med visst utseende, viss klädsel, visst språk. Det går antagligen inte att hindra även om det är viktigt att allt görs för att inte oskyldiga ska misstänkas eller behandlas illa på grund av hudfärg och kulturtillhörighet.

Frankrike har presidentval nästa vår. Det sätter sin prägel på hur politiker talar om terrorn och hur de positionerar sig. Det stora högerpartiet Les Républicains har primärval i november och kandidaterna har inte sparat på krutet ens under de normalt så lugna veckorna i augusti. Högern har en väljarkår som uppskattar förslag om tuffare lagar. Sarkozy vädrar ett gammalt förslag om att det inte längre ska vara självklart med franskt medborgarskap för den som är född i landet. Om föräldrarna inte har sina papper i ordning vid barnets födsel ska regeln om generellt medborgarskap upphävas, menar han. Han och andra kandidater inför primärvalet prövar också tankar om läger för personer som kan misstänkas för terrorverksamhet. Flera av högerns ledare är beredda att i detta läge upphäva den rättsliga grundprincipen om att ingen ska betraktas som brottsling innan detta är ställt utom rimligt tvivel. Misstanken om brott ska alltså räcka.

Det mesta pekar mot att året fram till presidentvalet kommer att handla om lag och ordning som huvudfråga i den politiska debatten. Nationella fronten och högern kommer att begära lagskärpningar och utvidgade rättigheter för polis och militär. Vänsterregeringen kommer att bibehålla undantagslagarna till åtminstone början av 2017  men troligen i huvudsak försvara grundprinciperna i ett rättssamhälle. Premiärminister Manuel Valls har till exempel vägrat att tillmötesgå högerförslag om att låsa in personer som inte kan juridiskt bindas vid terrorbrott.

Frankrike befinner sig i en svår tid. Terrorismen har väckt mycket oro och mycket hat. Den har också skärpt motsättningarna mellan olika uppfattningar i rättsfrågor och hur staten med sin polis ska få agera i tider av hot mot nationen. Hösten och vintern riskerar att bjuda på nya obehagligheter. Det går inte att skydda sig mot alla terrorattacker så risken är stor att landet får uppleva fler attentat som nu senast i Nice och i Saint-Ètienne-du-Rouvray. Reaktionerna på attentaten kommer också att bli obehagliga. Hat och nya konflikter. Misstänksamhet och misstro.

Regeringen med Francois Hollande i ledningen ställs inför svåra prov. Lockelsen är stor att följa kraven på än hårdare tag. Risken för våldsamma uppror i förorter kan då inte uteslutas. Det finns en muslimsk befolkning  på flera miljoner som känner sig hotad av islamisterna men också av en ökad antimuslimsk stämning i landet. De goda muslimerna måste lyftas fram mer och islam måste ges rättigheter och visas respekt för att inte Frankrike ska hamna i en förgörande konflikt mellan katoliker, sekulära å ena sidan och invandrarna från de muslimska länderna å den andra.

I dag är det Frankrikes nationaldag. Den firas som det anstår en stormakt och som det anstår den stormakt som odlar en tradition av kulturell stilfullhet och respekt för historien. Gott! Vi får överse med de militära inslagen och njuta denna dag av all champagne som serveras i smala glas.  Och de små snittarna. Inget land kan presentera så välsmakande och estetiskt tilltalande snittar som Frankrike.

Bakom fasaden är det inte alltid lika vackert. Den politiska majoriteten befinner sig i ett kaosartat tillstånd med tanke på valet om nio månader. Ingen vet vem som slutligen kommer att hugga kniven i ryggen på någon annan. Kommer Francois Hollande att kunna ställa upp för omval? Ingen president under den femte republiken (sedan General de Gaulles dagar) har behövt avstå från omval och bara två har förlorat: Valéry Giscard d´Estaing mot Francois Mitterrand 1981 och Nicolas Sarkozy mot Francois Hollande 2012. President de Gaulle avgick efter en folkomröstning och Georges Pompidou dog mellan två val. Charles de Gaulle, Francois Mitterrand och Jacques Chirac blev alla tre omvalda som presidenter.

Året före nästa presidentval vet inte Hollande om det ens är mödan värt att försöka kandidera för en andra valomgång. Risken att inte komma vidare till en andra valomgång är överhängande och det finns till och med olyckskorpar som kraxar och påstår att en annan socialist, Jean-Luc Mélenchon från Parti de gauche kan få fler röster än Hollande i en första valomgång.

Häromkvällen lanserade ekonomiministern Emmanuel Macron sin kandidatur vid ett möte mitt i Paris. Han sa det inte helt öppet men alla förstod att han nu är en marche (på väg) som hans nystartade rörelse så fyndigt heter. Han sitter alltså i regeringen samtidigt som han förbereder att konkurrera med sin chef, presidenten, om att nästa år ta den högsta politiska posten i besittning.

Frankrike är ett land i mental depression. Majoriteten fransmän har tappat  tron på de nuvarande politiska ledarna. Strejkerna och demonstrationerna mot regeringen detta år är en sak. Yttersta vänstern har för vana att demonstrera och slå på alla tillgängliga slagverk för att höras. Det händer under varje presidentperiod. Den yttersta vänstern är snarare på retur i Frankrike och kan bara göra sig gällande nu på grund av en så svag vänsterpresident. Det finns ett mer djupgående missnöje för att inte säga uppgivenhet hos en majoritet fransmän. Befolkningen har inte lyckats ömsa skinn in i det tjugoförsta seklet. Allt för många tror allt för lite om sitt lands förmåga och att dess roll i världen ska fungera. Marine Le Pens framgångar är ett av bevisen på detta.

Det kommer att drickas champagne och ätas snittar som vanligt bland dem som har råd med det. För andra hade ett EM-guld piggat upp i den grå vardagen. Nu blev det inte så. Det finns vissa ljuspunkter. Ekonomin går trots allt inte lika dåligt som för några år sedan. Det finns en medelklassungdom som är välutbildad och tror på sin framtid. Emmanuel Macron har fångat in den och kanske kan hans och ungdomens entusiasm rycka med sig delar av det franska folket. Det behövs ändå mer av omtag och nytänkande i det franska samhället för att tiderna ska bli bättre.

Låt oss skåla  för ett bättre år fram till nästa val i april-maj 2017 och att landet slipper uppleva att de främlingsfientliga nationalisterna tar över högsta makten. Det skulle i så fall tvinga oss att nästa 14 juli byta ut champagnen mot gravöl. Själv tänker jag nu ta en dryg månads ledigt från bloggskrivandet. Jag är tillbaka med nya rapporter när fransmännen återvänder från sina semestrar mot slutet av augusti. Glad sommar!

EM-final mot Portugal i fotboll på hemmaplan, på Stade de France. Fransmännen är på nytt i fotbollsextas. Få händelser har förmågan att ena nationen som framgångar för fotbollslaget i stora turneringar. Vem minns inte VM-segern 1998 med Zidane och de andra stjärnorna. Också den gången på hemmaplan. Frågan är om bragden kan upprepas och vilka konsekvenser det får.

De flesta bedömare tror att Frankrike vinner söndagens final mot Portugal. Ett franskt lag som visat en växande styrka från match till match. Det brukar vara typiskt för mästare. Börja lite tveksamt men sedan accelerera och visa storformen från kvartsfinal och framåt.

Fransmännen älskar les bleus när de vinner och hatar dem när de förlorar. VM-guldet 1998 var också en seger för det mångkulturella Frankrike. Det talades om blacks, blancs, beurs – om svarta, vita och nordafrikanska spelare i  gemenskap på plan och hur denna sammanhållning också fick symbolisera ett multikulturellt Frankrike. Det året trodde människor fortfarande på en öppen värld utan hat mellan kulturella grupper. En annan värld var möjlig. I dag är detta för de allra flesta en illusion. En seger för det franska laget som är lika blandat som för arton år sedan, kommer inte att ändra på den saken.

Frankrike är dock i behov av ett EM-guld för att glömma allt elände de senaste åren och få skratta och känna lycka för en tid. Dansa en sommar efter att ha vunnit en prestigefylld turnering i världens största idrott. Redan segern över Tyskland betydde mycket. Tyskland är landet som känns som en nagel i ögat på alla fransmän. Landet som alltid är bättre men som fransmännen inte kan riktigt förlika sig med. De ska alltid vara så duktiga, de där tyskarna. De vinner i allt och vi får stå där och känna oss underlägsna. Det är känslan de har, långt ifrån myten av den självsäkra fransmannen som svenskar gärna odlar. Härligt att ha vunnit och gjort det med så bra spel och så skickliga spelare.

Hollande har sett varenda match där Frankrike spelat under EM. Han ser väldigt stel ut, presidentlik även på fotbollsläktaren. Han hoppas förstås att segrarna på planen ska ge honom bättre opinionssiffror. Le Monde konstaterar i en artikel i dag att bara President Jacques Chirac efter VM-segern 1998 kunde dra fördel av det rent politiskt. Det var ändå ett väldigt speciellt tillfälle. Segern var större än ett EM i dag och hade en symbolisk betydelse av att ena nationen på ett djupare kulturellt plan än som är möjligt i år. Francois Hollande har startat krig, väldigt bra för opinionssiffrorna i Frankrike, och blivit lite populärare men den populariteten har dalat igen efter ett par månader. Förmodligen blir det samma kortsiktiga effekt den här gången. Om någon effekt över huvudtaget.

Oavsett effekter: Vive les bleus! Jag vill se segerrusiga fransmän fira på Champs Elysées på söndag kväll och natt.

Det franska socialistpartiets dagar är sannolikt räknade. Sprickan i en vänsterfalang och en socialliberal falang har fördjupats under det senaste året. Hollandes förslag om att införa lagen om att utesluta misstänkta terrorister från franskt medborgarskap och arbetsrättslagen har spätt på tidigare konflikter till den grad att det är svårt att avvärja ett sammanbrott för partiet.

Våldet kring politiska möten har ökat dramatiskt under våren och sommaren. Ungdomar med huvor som kastar sten och sätter bilar i brand under de fackliga organisationernas demonstrationer har vi sett tv-bilder om. Nu är det omöjligt för såväl president som premiärminister att röra sig i landet utan oerhört starkt säkerhetsskydd. Interna partimöten med Valls har slutat i att polisen tvingats släpa ut medlemmar i Socialistpartiet ur salen under Valls tal. Deras uppträdande har helt förstört mötena.

Socialistpartiets generalsekreterare har beslutat att inställa partiets sommaruniversitet som skulle ha hållits i augusti i Nantes. Det är en gammal tradition att varje år hålla dessa möten där partivänner diskuterar politik, deltar i seminarier och umgås. Risken för våldsamma attacker från såväl extremvänstern som de egna partivännerna är för stor för att våga genomföra denna stora populära konferens.

Bedömare tror att Manuel Valls nu är inställd på att söka bilda ett parti som samlar den socialliberala delen av PS och centern och att denna gruppering ska försöka bära fram honom till presidentskap 2022. Det skulle i så fall innebära att stora delar av PS blir kvar och möjligen förenas med Parti de gauche (=Vänsterpartiet) som leds av Jean-Luc Mélenchon. Risken finns ju också att splittringen blir ännu större. Det skulle innebära tre, fyra grupperingar från Valls och till Vänsterpartiet. Vem vet vad ekonomiminister Emmanuel Macron gör. Han har redan bildat rörelsen ”En marche” (=På väg). Valls och Macron kan inte samsas trots stora likheter politiskt. De är två tuppar som båda vill bli presidenter 2022. Och det är föga troligt att en del vanliga mittensocialister av typen Martine Aubry vill förena sig med en vänsterpartist som Mélenchon.

Hollandes mandatperiod har verkligen stökat till det för vänstern i Frankrike. Varför det blivit så här kräver mer reflektion och distans till händelserna. Hollandes har förstås ett ansvar i detta men också alla de adrenalinstinna politiker som ständigt agerar utifrån sina personliga karriärintressen.

Arbetsrättslagen antogs i nationalförsamlingen i dag för andra gången och ska nu kunna signeras av presidenten. Den antogs utan omröstning i enlighet med den speciella lagparagrafen 49:3 som infördes av General de Gaulle. Regeringen kunde inte lita på att den egna socialistmajoriteten skulle rösta för dess förslag utan tvingades till denna extraordinära  åtgärd. Samtidigt genomförde CGT, den radikala fackliga organisationen, sin tolvte demonstration på gatorna i Paris och i andra städer mot denna lag.

Frankrike går till sin sista sommarledighet innan valet genomförs nästa vår. Det kommer att bli en mycket het politisk höst. Mycket kommer att hända som vi inte i dag kan förutse. Vi vet inte vilka som kommer att kandidera för de olika partierna. Vi vet inte vilka spänningar som kommer att framträda på den sociala scenen. på gatorna. Vi vet ingenting annat än att det kommer att bli hett och kanske bitvis också våldsamt och obehagligt.