Lindbom på franska

Francois Hollande befinner sig i botten i alla opinionsmätningar men det hindrar inte att han nu på allvar inleder sin valrörelse. Utan att säga att han kandiderar men indirekt genom att tala om vad han gjort och vad han vill göra för Frankrike.

En bild i Le Monde är ändå avslöjande när han håller sitt första större tal efter sommaren. Bilden visar första raden av honoratiores som står upp och applåderar presidenten sedan han talat färdigt över ämnet Demokratin mot terrorismen. De kommer alla från regeringen – utom en som är partiets generalsekreterare.  Regeringen består av lika många män som kvinnor, trettioåtta ministrar totalt. Totalt på bilden ser jag fjorton ministrar varav bara en kvinna, utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem. Så ser det ut. En jämställd regering har ett a-lag och ett b-lag. Premiärministern, utrikesministern, finansministern, försvarsministern. Generalsekreteraren i partiet. Alla är de män. Kanske kvinnorna har hållit sig undan. De ville inte delta och smutsa ner sitt namn invid en ledare med så svagt folkligt stöd. Nej, så är det förstås inte. Det är männen som styr, hur jämställd regeringen än är rent numerärt.

Hollandes tal är som franska politikers tal en övning i att formulera vackra fraser på ett retoriskt skickligt sätt. En del av fraserna är i grunden precisa uttryck för djupare värderingar. Andra finns där för att dölja misstag och politiskt-taktiska manövrer.

Låt mig bara citera en mening i Hollandes tal om fransk demokrati. ”Vår identitet är vår historia, vår kultur, våra värderingar och vårt sätt att leva” Får jag ta två meningar till? ”Identiteten är inte stelnad i tiden, inte ett orörligt fotografi, inte en kontemplation över det förflutna, inte ett halsstarrigt forskande efter våra rötter för att ta reda på i vilken utsträckning vi är fransmän. Identiteten är i ständig utveckling. Frankrike är mer än en identitet; det är en idé, ett projekt, en ambition som gör Frankrike till ett unikt land.”

En skeptiker kan möjligen fråga vad detta ordsvall tjänar till. Det är i någon mening en markering av Hollande att han inte vill skrämma medborgarna med ens minsta antydan till postmodernism eller andra förändringar av invanda mönster i den franska kulturen. Det är knappast heller ett tal till den muslimske medborgaren i någon av Paris fattigare förorter. Han riktar sig snarare mot högern och Nationella fronten som skulle spetsat till beskrivningen av identiteten. Gjort den mer fransk och mer förankrad i historia och kultur.

Skillnaderna kan vara svåra att upptäcka. Det väsentliga är att Hollande slår fast att den demokratiska modellen är svaret på hoten från terroristerna. Det är inte genom att anamma samma auktoritära och våldsbejakande metoder som islamisterna företräder som Frankrike vinner slaget mot terrorismen.

De fjorton männen och den enda kvinnan på första raden applåderar Hollande på bilden. I verkligheten är de flesta av dessa ministrar rejält trötta på sin ledare. De oroar sig för hur det ska gå om han gör verklighet av sin ambition att ställa upp en gång till i ett presidentval. De applåderar snällt men i realiteten lär de  två sina händer, särskilt generalsekreteraren i partiet. Konstaterar att Hollande ändå gör som han vill. Bestämmer han sig för att ställa upp i partiets primärval i januari 2017 lär det bli svårt att hindra honom. Däremot är det sannolikt att de väljare som röstar i  primärvalet inte väljer Hollande som partiets presidentkandidat. Det vore i så fall en fullständig katastrof för partiet.

Marine Le Pen är en av de ledande franska politikerna som nu visar upp sig i början av en lång valrörelse. Hela hösten och vintern kommer den att pågå och få sin avslutning i presidentvalet den 23 april och 7 maj med efterföljande val till nationalförsamlingen. Marine Le Pen smyger fram under parollen ”Ett Frankrike som ska återfå sitt lugn”. Och hon tänker sig att Nationella fronten ska stå för denna stillhetens injektion.

Europa upplever i stort sett varje månad nya framgångar för den nationalistiska krafterna. AfD når framgångar i delstatsvalen i Tyskland. Österrike kan få en högerpopulistisk statschef. I Frankrike är det ingen nyhet att Nationella fronten ligger i topp i opinionsmätningarna med sitt dragplåster i ledaren Marine Le Pen. Läget är detta att i terrorismens spår har andra partier hårdnat i sin attityd till muslimer och ropar på strängare straff för våldsbrott kopplade till misstankar om islamism.

Marine Le Pen väljer nu en annan linje, den till synes mjuka. Det är förstås inte så att hon gått och blivit liberal. Tvärtom vill hon utnyttja tillfället när särskilt delar av högern  gasar på för fullt i säkerhetsfrågan att visa att hennes och hennes partis åsikter är fullt legitima och att det inte finns någon anledning att inte rösta på Nationella fronten och på henne i nästa presidentval. Än så länge har en majoritet sagt att det är uteslutet att rösta på Le Pen. Det hindrar henne från att bli president. I en andra valomgång kommer tillräckligt många väljare att stödja en annan kandidat än hon oavsett om den andre är vänster eller höger. Hon har som det ser ut i dag fortfarande ingen chans att bli president.

Om den nya kampanjen från partiets sida lyckas kan en majoritet väljare säga att det är lika acceptabelt att rösta på henne som på exempelvis Nicolas Sarkozy. Då ligger fältet öppet för henne. Då skulle Frankrike kunna bli första land i Europa under detta sekel som får en regering som bryter mot den social-liberal-moderatkonservativa pakt som hittills rått.

Det finns nämligen ett tillägg till Marine Le Pens paroll om det nedlugnade Frankrike. Tillägget är att det ska ske med auktoritet. Det är ett signalord som hennes väljare förstår. Det går att få lugn i en skolklass med olika medel, hot mot eleverna eller inlevelse i deras situation. Samma med ett samhälle. Marine Le Pen gillar en auktoritär ordning i skolundervisningen och inom kriminalpolitiken. Hon lär knappast ändra inriktning när det kommer till hela samhället.

Emmanuel Macron är det nya stjärnskottet i fransk politik. De borde produceras oftare med tanke på politikens viktiga roll i landet men på senare år har det varit trögt. Alain Juppé är över 70 år innan ens valkampanjen startat på allvar men är ändå storfavorit till presidentposten. Sarkozy har passerat de 60. Elyséepalatsets generalsekreterare borde kanske investera i en käpp av guld  för sina kommande innehavare av landets högsta ämbete. En man är i alla fall ung och vig, ännu inte 40 år och hans namn är Emmanuel Macron. Han vill absolut bli president.

Som trogna läsare av min blogg kunnat konstatera är Socialistpartiet i upplösning. En viktig orsak är att Francois Hollande på ett närmast mirakulöst sätt lyckats göra sig ovän med hela vänstern, stött ifrån sig högern, inte kunnat bilda allians med de centerpolitiker som trots allt finns i politiken. Och nu kan se hur den ena efter den andra inom regeringen lämnar eller förtalar honom off the record med journalisterna som regelbundet bevakar fransk politik.

Emmanuel Macron togs in i regeringen som ekonomiminister 2014 för att tydligare markera den sväng i socialliberal riktning som egentligen togs redan 2012 men blev tydligare när Manuel Valls blev premiärminister i mars 2014. Emmanuel Macron märkte snabbt att hans popularitetssiffror steg i höjden. Det här var en ung kraftfull dynamisk person många fransmän väntat på. Vänster men inte socialist. Självklart marknadsliberal. Avståndstagande från de nationalistiska tongångar som delar av högern stämde in i. En modern person som skulle kunna öppna Frankrike mot framtiden. Många både inom vänstern och högern gladdes av hans entré i politiken. Många uppskattade också att han var relativt oskadad av det politiskt-taktiska spelet.

Inom delar av vänstern blev han snabbt en av huvudfienderna. I takt med att vänsterflygeln skärpte tonen mot Hollande och Valls kom också Macron att attackeras. Han blev så småningom en omstridd minister. Hos vänstern för sina åsikter. Hos Valls för att han konkurrerade med denne om populariteten hos den moderata vänstern och landets mittenväljare. Valls drömde och drömmer fortfarande om att bli president. Nu hotas han på sin egen planhalva av Macron.

Macron startade tidigare i år en rörelse kallad En marche! (På väg). Observera att Macrons initialer överensstämmer med En marche! Det är en rörelse, inte ett parti. Den består redan efter ett halvår av 50 000 anslutna, ungefär lika många som hela Socialistpartiets medlemskår. Men en rörelse av entusiastiska människor som tror på framtiden och har hopp om att vara med och påverka den. En grupp av medlemmar som använder sociala medier för att påverka. Dessa företrädesvis unga människor är män och kvinnor och med olika etnisk bakgrund. Du får däremot leta efter industriarbetare, ekonomiassistenter i småstädernas kommunkontor eller förskollärare. Det finns en övervikt av entreprenörer och välutbildade och av folk som bor i städer.

En marche speglar på sätt och vis den stora konflikten i Frankrike. Mellan de människor som tror på framtiden och dem som vill bevara det gamla samhället. En marche lockar medlemmar med framtidshopp och framtidsvilja och de kommer både från vänster och höger. De vänder sig också mot de företeelser som är konservativa i landet. En marche är lika främmande för fackliga organisationer som blockerar varje förändring av arbetsrätten som konservativa katoliker som inte kan tänka sig samkönade äktenskap och som kämpar frenetiskt för att samhället inte ska bli präglat av muslimsk invandring eller att arabiska ska hamna på skolschemat.

Macron står alltså för en intressant ny hållning i fransk politik. En del vill placera honom på en höger-vänsterskala och påstå att han är en ny Valéry Giscard d´Estaing eller en ny Michel Rocard, andlig fader till den andra vänstern som påminner om skandinavisk socialdemokrati. Enligt min mening är det en förlegad tolkning. Macron är mannen för den moderna liberala storstadsmänniskan som återfinns lika naturligt bland  kunskapsföretagen i Paris, i sociala småföretag i Stockholm eller bland unga feministiska entrprenörer i San Francisco. Det är alla de som också tjänar på att länder inte sluter sig inom sig själva ekonomiskt och kulturellt.

Frankrikes vanliga befolkning är mer konservativ än många andra västländers. Det finns nog hos en hel del fransmän en dröm om att en politiker som Macron ska väcka dem ur deras slummer och öppna världen. När han dyker upp på den politiska stjärnhimlen är det lockande att ge honom sin röst i en opinionsmätning. Samtidigt är rädslan stor för vad han faktiskt står för som person. Frågan som fransmännen kommer att ställa sig är: Gynnar han mina kortsiktiga intressen? Jag tror svaret till slut blir nej. Frankrike kommer inte att välja Macron till president. Det hade varit fascinerande att följa ett land som skulle styras av en ,man med verkliga visioner om en ny tid. Jag tror vi kommer att få fortsätta med de åldrande ledarna från förr. Ingen inom vänstern har en chans  2017. Varför då inte Juppé? Jag ser honom redan med guldkäppen som stöd ta några stapplande steg mot 2022. Och efter följer ett folk som fortsatt är missnöjt, bråkar och strejkar men föredrar att sluta sig inåt.

Förbud eller inte mot burkinin har blivit en internationell fråga denna sommar. Och viktigast är den förstås i Frankrike där myndigheter på sina håll vill förbjuda. Ack, dessa fransmän. De lyckas alltid skapa den där konflikten som hetsar upp alla och gör samtalen upprörda och oförsonliga. Och som gör politiken till både livsluft och en nödvändighet. Och ger advokater och domstolar så mycket arbete.

Burkinin är som gjord för att väcka starka antipatier hos tillräckligt många fransmän för att skapa klassisk fransk politisk strid. Den är kopplad till islam och muslimer; ett eldfängt ämne i landet. Den koloniala tiden lever kvar. Varför ska vi fransmän behöva acceptera att vårt land kulturellt invaderas av människor som vi tidigare har styrt över och behandlat väl, tycker en del i alla fall…

Den kopplas till kvinnan. Den muslimska kulturen anses kvinnoförnedrande och alla goda fransmän inser att det är män som tvingat dem att bära dessa plagg. De glömmer att kvinnosynen i Frankrike sannerligen inte alltid är så modern och att vissa franska mäns förväntan på kvinnor påminner om den bild de ger av muslimska män men motsatsen: Kvinnor ska klä av sig så mycket som möjligt och vara ögonfägnad för männen.

Den kopplas till terrorism som av begripliga skäl är en laddad fråga i Frankrike detta år. Det är terroristerna och deras anhang som tvingar på sina kvinnor dessa plagg. Att försvara rätten att bära burkini är som att försvara terroristernas rätt att ta plats i det franska samhället.

Så finns det en rad ovidkommande skäl till förbud. Burkinin är ohygienisk. Vems är problemet? Knappast de andra som badar i Medelhavet. Värre former av ohygienisk verksamhet sker utanför stränderna i Cannes än att några kvinnor doppar sig med en heltäckande baddräkt. Tro mig, jag har sett en del under mina bad på Côte d´Azur. Burkinin retar folk som inte vill se andra befinna sig på stranden med kläder.  De som är besvärade kan väl titta bort. Hur många är kvinnorna i fråga? Några stycken högst på en stor plage.

Reaktionerna sker på Côte d´Azur. Det är inte ovidkommande. Regionen heter Provence- Alpes-Côte d´Azur (PACA). Marion Maréchal-Le Pen och hennes Nationella fronten fick över 40 procent av rösterna i första valomgången till regionalvalen där i december förra året. Denna del av Frankrike är förmodligen den mest antimuslimska och värdekonservativa för att inte säga reaktionära. Hit har dessutom flyttat en stor andel av den miljon fransmän som bodde i Algeriet under kolonialtiden. De och framförallt deras barn och barnbarn har med sig en syn på islam och på politiska värderingar som stämmer väl med familjen Le Pen och dess parti. De är sannolikt mer beredda att sätta käppar i hjulet för det som uppfattas som muslimska och islamistiska positionsförflyttningar. Det är sannolikt ingen tillfällighet att fokus i denna affär ligger i Cannes med omgivande städer vid Medelhavets strand och inte i Bourdeauxregionen eller i Deauville i Normandie.

Det finns ett drag av oförsonlighet över hela denna affär och den är klassisk i den franska politiken. En dualism skapas ofta mellan två motsatta ståndpunkter. Du är för mig eller emot mig. Fransk politik på alla områden hamnar i lagar. Det måste lagstiftas om allt möjligt och människor ska gärna dras inför rätta.

Nicolas Sarkozy som nu gör sin valrörelse inför presidentvalet 2017 på den så kallade säkerhetsfrågan kräver nu förbud i hela landet och tänker inte nöja sig med förvaltningsdomstolens utslag igår om att förbudet är okonstitutionellt. Han har tillräckligt att vinna i nuvarande opinionsläge på att driva en hård linje i denna och alla andra säkerhetsfrågor.

Vänstern är splittrad. Manuel Valls är dess svar på Sarkozy och är inne på samma linje. Andra socialister ställer sig med rätta frågan.  Vad är fransk tradition och identitet? Att vara lika okuvlig och intolerant som den grupp, islamister, som fransmän kritiserar. Eller försvara rätten att klä sig som man vill, inom rimliga gränser förstås. En stilla fråga. Om en katolsk nunna vill gå ner på stranden en sommardag och sitta och läsa en stund och dricka en läsk och äta en kaka. Får hon göra det i sin traditionella klädnad?  Frågan är om det också är ett uttryck för kvinnoförakt att hon uppträder i kläder som döljer hennes kropp och vem har tvingat henne till det? Frågorna borde kanske ställas.