Lindbom på franska

Klockan har ställts tillbaka en timme även i Frankrike och hösten har definitivt gjort entré, åtminstone i de norra delarna av landet. Min dotter ringde från Cannes häromdagen och berättade att hon satt och solade på stranden i badkläder. I Paris sjunker temperaturen och människor gör sig beredda på mer regn och blåst och mörker på väg till och från jobbet i trånga tunnelbane- och pendeltågsvagnar. Det som kan vitalisera är att gå in på en bar och beställa ett glas beaujolais nouveau eller betrakta politikerna på tv. De är i många fransmäns ögon inte bara motbjudande utan också roande i sina karaktärer. Det politiska skådespelet inför presidentvalet i april och maj och valet till nationalförsamlingen i juni har nu på allvar kommit igång.

En utomståendes, utlännings, blick konstaterar att förnyelsen av det stora partierna går påfallande långsamt. Nygamla kandidater slåss om makten och anpassar sina uttalanden efter vad de förväntar att merparten av väljarna vill höra. Och samtidigt misstänker många att andelen soffliggare på valdagarna nästa år kommer att öka. Det är inte bröd som politikerna ger utan i bästa fall barkbröd.

Les Républicains som är det stora högerpartiet ligger nu i slutspurten av valrörelsen inför primärvalen mot slutet av månaden. Sju kandidater, varav en kvinna, reser runt i landet och håller tal, debatterar med varandra och får mycket utrymme i media. Alain Juppé, den gamle mannen som var premiärminister på 1990-talet och urikesminister under Sarkozys sista år som president är i täten i alla undersökningar. Nicolas Sarkozy, mer känd utomlands och mer karismatisk genom sin explosiva personlighet kommer en bra bit efter. De andra kandidaterna hoppas mer på att få ministerposter i den regering som de hoppas att – troligen Alain Juppé – ska bilda i vår.

Alain Juppé är född 1945 så det går inte att tala om förnyelse i strikt åldersmässig mening. Han försöker inte heller verka nydanande utan mer samlande. Han tror framförallt att han kommer att nå framgång när hela väljarkåren ska säga sitt i april och inte som nu i primärvalet enbart högerväljarna. Vänsterns kris är så monumental att många av dess väljare hoppas på Alain Juppé som det mindre onda. En konservativ äldre politiker blir alltså ett slags hopp för vänstern. Det gäller att hindra Sarkozy och Marine Le Pen. Längre sträcker sig inte ambitionerna.

Francois Hollande ligger kvar på rekordlåga opinionssiffror, kring femton procent som anser att han är acceptabel eller bra. Det är förstås långt ifrån acceptabla siffror och han sviks nu av de flesta inom vänstern, inte bara den röda vänstern, de gröna utan även av sina egna i Socialistpartiet. Manuel Valls, premiärministern, gör nu uttalanden där han distanserar sig från sin president. Politiska bedömare i Paris menar att han förbereder sig för att kandidera som president nästa år. Han räknar med att Hollande är så svag att han kommer att få partiet med sig. Han tycks också tro att han uppnår ett så pass bra resultat i presidentvalet – med det menas en tredjeplats i första valomgången – att han kan lägga grunden för ett maktövertagande 2022 eller 2027.

Vänstern har inte på många år varit i en så kritisk situation. Total upplösning internt och svagt folkligt stöd. Det är naturligtvis smärtsamt att säga men nationalisterna till höger, Nationella fronten med sin muslimfientliga retorik och politik har lagt beslag på en stor del av det folkliga Frankrikes röster. Inget pekar på att bilden ändras fram till valet. Marine Le Pen kommer sannolikt att ta en av de två förstaplatserna i den första valomgången och går då till en andra valomgång där hon sannolikt möter Alain Juppé och förlorar mot honom. Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon med stöd av radikala gröna och den traditionella vänstern, säkert också en del av Socialistpartiets vänsterflygel,  kommer att ta en tredje eller fjärdeplats i konkurrens med Socialistpartiets huvudkandidat; Francois Hollande, Manuel Valls eller en mer vänsterorienterad Arnaud Montebourg.

Jag har skrivit på denna blogg om Emmanuel Macron, ekonomiminister fram till för några månader sedan. Han står för en viss förnyelse. Han är vänster men tydligt socialliberal och har ett program för förnyelse av näringslivet i Frankrike. Denna främmande fågel har mycket att komma med i ett stelnat, byråkratiskt land men just hans förnyelseprogram skrämmer fortfarande, särskilt dem som lever i små eller närmast prekära ekonomiska omständigheter.

Mörkret kommer inte bara från naturen utan också från politiken. Vi lär få en valrörelse med nästan samma politiker som förra gången det begav sig, 2012. Vi kommer att höra samma argument och känna samma leda vid bristen på radikalitet i debatterna och förslagen. Det enda som händer är att landet hela tiden tar steg för steg ut mot höger, ut mot främlingsfientlighet, mot mer repression gentemot läget i svåra förorter och i hanterandet av kulturkrockar i samhället. Och en alltmer tydlig nationalism i förhållande till EU och till ekonomisk utveckling. Antiliberalismen stärks på alla fronter och det är knappast en lyckad utveckling.

Igår kom septembersiffrorna för arbetslösheten i Frankrike. Glada nyheter för en hårt pressad Francois Hollande som nu överväger om han ska kunna ställa upp för ännu en mandatperiod. Antalet heltidsarbetslösa har sjunkit med över 60 000, en mycket bra siffra men möjligen en reaktion på augusti månads ökning av arbetslösheten med 50 000.

Ekonomerna träter om septembersiffrorna är att lita på. Hela året har arbetslöshetssiffrorna åkt upp och ner som en jojo. En viss förbättring kan skönjas men den är knappast särskilt stor med tanke på sex års konstant ökning av arbetslösheten. Fram till början av 2016 har det bara gått utför. Under detta år ha det skett en viss minskning.

Varför denna sifferexercis, frågar sig säkert många. Det är dock så att Hollande lovade tidigt under sin mandatperiod att han inte skulle ställa upp för omval om inte arbetslösheten drastiskt minskade under hans fem år vid makten. Det kan den uppenbart inte gjort.

Hollande har också hamnat i annat trubbel under senaste veckorna. En bok om honom författad av två journalister på den ansedda dagstidningen Le Monde har avslöjat hans innersta tankar som presenterats dem vid upprepade intervjuer sedan 2012. Han har visat dåligt omdöme i sina resonemang med journalisterna och fällt nedsättande omdömen om olika företrädare för politik och media. Inte minst har han fnyst och fräst åt en del av sina partivänner. Boken har lett till ännu sämre opinionssiffror för sittande president och ytterligare fördjupat klyftan till hans egna ministrar och ledningen i partiet. Hollande har aldrig varit mer ensam inom sitt parti än nu, ett halvår före valet.

Frankrike har en konstitution som lägger fokus på politiker som personer och mindre på partier. Det innebär att intresset ligger på vilka politiker som kan göra karriär för att erövra presidentposten. Det leder i sin tur till hårda strider mellan politikerna på toppnivå, oavsett partitillhörighet. En socialist smider i lika hög grad lömska planer mot en annan socialist som mot en högerpolitiker.Hollande kan inte längre räkna med stöd av sina egna. Nu förbereder Manuel Valls att kasta sig in i striden om att bli socialisternas presidentkandidat. Han har större förutsättningar än Hollande i dagsläget att vinna partiets primärval i januari om han ställer upp. Väsnterpartiets Jean-Luc Mélenchon skulle enligt dagens opinionssiffror vinna över Hollande i ett presidentval. Likaså har den oberoende kandidaten Emmanuel Macron bättre opinionssiffror än sittande president.

Det politiska läget är i dag oerhört komplicerat och osäkert. Den gamla sanningen om att det inte går att förutsäga ett presidentval så här långt i förväg lär besannas även denna gång .Vi får avvakta men följa det politiska spelet på nära håll.

Nu är det höst också i Frankrike, i varje fall börjar temperaturen falla i de norra delarna av landet. Mörkret infinner sig tidigare på kvällen. Med den kallare årstiden i annalkande uppenbarar sig samtidigt de hetare politiska och fackliga striderna. Nu är det poliserna som anför. Gnistan som tände polisernas vrede var ett våldsamt upplopp med attacker med Molotovcocktails mot polisen i Viry-Châtillon i departementet Essonne i närheten av Paris. Nu demonstrerar poliser på olika platser i Frankrike och verkar vilja fortsätta med det framöver. Demonstrationerna är inte fackligt organiserade.

Poliserna som är upprörda är inte den del av poliskåren som är mest beväpnad och som ingriper i samband med tyngre uppdrag, inte minst kopplat till terrorism. Här handlar det om den vanliga poliskåren som ska hålla ordning i bostadskvarter och finnas till hands för att motverka den enklare brottsligheten. De menar att deras möjligheter att försvara sig är otillräckliga. De behöver mer vapen i sin arsenal och mer skyddsutrustning för att klara den ökade brottsligheten. De tycker också att de är för få i tjänst.

Francois Hollande försöker lugna de demonstrerande poliserna genom att uttrycka sitt stöd för deras reaktioner. Han vill nu styra över upproret till dialog med polisfacken. I nästa vecka planerar han möten med dem. Inrikesminister Bernard Cazeneuve är redan igång för att titta på hur polisen omedelbart får bättre skyddsutrustning.

Oppositionen passar på att använda det uppkomna missnöjet till att attackera regeringen för brister i omsorgen om polisernas skydd i tjänst. Det utnyttjar regeringens bandhund, premiärminister Manuel Valls, för att gå till attack mot oppositionen. De franska folkvalda spelar alltid ihop med gatans demonstranter för att uppnå målet att smutskasta varandra. Polisen är förstås en av högerns viktiga intressegrupper. Under Manuel Valls ledning, först som inrikes- och sedan som premiärminister, har det varit svårt för den att komma åt regeringen. Valls är förhållandevis populär hos polisen. Det gäller därför för Hollande och regeringen att nu snabbt tillgodose polisens krav så långt möjligt för att inte högern ska få polisen och rättsfrågorna med sig som ett trumfkort in i den stundande valrörelsen.

En kandidat är partilös i denna valrörelse som leder fram till presidentvalet i april och maj nästa år.   Emmanuel Macron satt i socialistregeringen i två år, 2014-16, men var och är inte medlem av något parti. Nu leder han sin egen rörelse En Marche! som enligt obekräftade uppgifter nått upp till 100 000 medlemmar, mer än hela Socialistpartiets medlemskader. Macron är en man att ta på allvar. Han kan, kanske inte nästa år men möjligen i senare val, skaka om det franska politiska partilivet och visa på en ny väg till makten.

Emmanuel Macaron var okänd för den stora allmänheten när han utsågs till ekonomiminister 2014. Han hade gjort karriär som hög statstjänsteman efter att ha gått de främsta elitskolorna. Han hoppade över till bankvärlden och gjorde sig dessutom under dessa få år på Banque Rotschild till ekonomiskt oberoende. Francois Hollande tog in honom i Elyséepalatset 2012 för att bygga den ekonomiska politiken efter segervalet. Som ekonomiminister blev han snabbt uppmärksammad och uppskattad av många fransmän. En frisk fläkt som ville modernisera vissa lagar för att stimulera ekonomin. Det rådde ingen tvekan om att Macron passade väl in i Hollandes och Manuel Valls linje att avreglera arbetsrätten och liberalisera ekonomin.

Samtidigt fick Macron fiender. Högern kunde möjligen uppskatta en del av hans liberala reformförslag men måste av partipolitiska skäl avvisa honom. Framförallt kom kritiken från vänster. Macron blev snabbt ett rött skynke för den hårdföra vänstern. Så småningom blev han också illa uppskattad av personer som delade hans åsikter, till exempel Manuel Valls, men som såg honom som en konkurrent om makten.

Macron startade sin rörelse En Marche! för ett halvår sedan. Rörelsen är ungdomlig, främst präglad av den urbana medelklassens vilja att förändra Frankrike. Den har en profil skapad av Macrons idéer om att satsa hårt på ny teknologi, på kunskapssamhällets utveckling, på småföretagsamhet och på viljan att modernisera Frankrike och öppna det mot Europa och hela västvärlden. Visst låter det liberalt och det står i kontrast mot det mesta i det franska samhället av idag.

Frankrike är konservativt även om konservatismen ser olika ut hos en exkommunist i fackföreningen CGT och hos en så kallad suveränist på högerkanten; en politiker eller väljare som försvarar en klassisk, katolsk och nationell identitet. Mellan alla dessa konservativa grupper växer ändå förväntningarna på ett modernare och öppnare Frankrike. Det finns inom delar av Socialistpartiet, hos vissa högerpolitiker. som den enda kvinnliga kandidaten i primärvalet hos Les Républicains (högern), nämligen Natalie Kosciusko-Morizet. Den som mest inkarnerar denna ungdomliga vilja till förnyelse är den 38-årige Emmanuel Macron.

Macron är inte bara liberal. Han är också social och han tvekar inte att tala om att hans rötter är till vänster i politiken. Han formulerar en hållning som i Frankrike inte har fått plats inom vänstern. Han är generös i frågor om migration, kritisk till undantagslagarna efter 13 november-attentaten. Han har inte den vanliga högerns hierarkiska perspektiv på de sociala frågorna.

Det finns flera frågetecken kring Macron. Det första är om han kan bli en allvarlig presidentkandidat utan stöd ifrån höger eller vänster och ifrån ett parti. Hittills har detta inte varit möjligt för någon oberoende kandidat i de olika presidentvalen som förekommit under den femte republiken. Det som talar för att han kan lyckas är den moderna kommunikationen. En Marche! arbetar med de sociala medierna på ett sätt som inte fungerar i de gamla partistrukturerna. Socialister och Les Républicains har samma datorer och programvara som En Marche! men har inte samma människor och förmodligen inte lika entusiastiska valarbetare som de yngre aktiva inom En Marche! Framförallt tänker de aktiva i En Marche! digitalt och interaktivt på ett sätt som de stelnade partiapparaterna i de andra partierna inte klarar av. De gamla partierna har använt megafonen sedan sent 1800-tal och det är svårt att inte också fortsätta att använda även nya medier som megafoner.

Det andra frågetecknet handlar om hans brist på politisk erfarenhet. Han har aldrig valts till någon politisk post. Han har heller inte särskilt många politiker inom sin krets. Han agerar som en libero i den politiska världen, stödd av vanliga medborgare som drömmer om ett modernare Frankrike. Frågan är om han kan gå hela vägen med detta handikapp av att vara novis inom politiken.

Ett tredje och än större frågetecken är om franska väljarna i tillräckligt stor utsträckning stöder en modernisering av sitt land. De är missnöjda med politikerna. De klagar på både socialisterna och på högern. Samtidigt finns konservatismen kvar. Marine Le Pens budskap lockar väldigt många. Hon attackerar den impopulära eliten med argument hämtade från den konservatism som finns både till höger och vänster. Hon kräver tullmurar och ett utträde ur EU och hon attackerar storfinansen. Det. tilltalar många tidigare vänsterväljare. Hon är samtidigt konservativ i många sociala frågor. På det sättet når hon katolska väljare och andra med högerpreferenser. En stor del franska väljare håller också fast vid de gamla partierna. Macron kommer att få svårt att dra till sig så många väljare att han kommer till en andra valomgång i presidentvalet. Allt pekar på en hedersam tredje eller fjärdeplats. Men han kan inte locka miljoner konservativa väljare som lockas av vänstern, den konservativa högern och Nationella fronten. Han skulle behöva en del av deras röster för att lyckas.

Emmanuel Macron vitaliserar utan tvekan den franska politiska debatten. Nu är emellertid Frankrike som ett gammalt atlantfartyg som omöjligt går att vrida i en annan kurs på kort tid. Med denna metafor kan man säga att det franska skeppet har en kapten som inte vill byta kurs. Skeppet har passagerare som högljutt protesterar mot kaptenens val av färdriktning men samtidigt hindrar varje ny kapten som vill vrida skeppet in på en ny kurs.

Macron vill bli president men han lär inte lyckas med det. Inte den här gången i alla fall. Däremot kommer hans tal och debattinlägg att öka trycket på de andra politikerna. Delar av den begåvade urbana medelklassen som röstar med fötterna och lämnar landet är också en signal för de andra politikerna att anpassa sig och styra om kursen lite grand. Macron spelar uppenbarligen redan en viktig roll i fransk politik.

Socialistpartiet (PS) genomförde ett primärval redan inför förra presidentvalet. Under hösten 2011 tävlade ett antal kandidater om att få representera partiet i 2012 års presidentval. Segrande gick Francois Hollande som också blev nationens president. Det var självklart så att alla de andra kandidaterna ställde sig bakom segraren. Flera av dem fick också uppmuntrande belöningar som bland annat finansminister och premiärminister under den följande mandatperioden. I år är läget helt annorlunda. Socialistpartiet håller på att brytas ner av inre motsättningar och partierna till vänster om PS vill inte alls ha med det kommande primärvalet att göra. Hollande kan mycket väl tvingas avstå från att kandidera på grund av för svaga opinionssiffror. Det troliga är ändå att han blir en av de fyra eller fem som gör upp om presidentposten i april och maj nästa år.

Socialistpartiets ledning, i samråd med Hollande får man förmoda, beslöt sig för att genomföra ett primärval även denna gång trots att partiet har en av sina ledare på posten som nationens statschef. Orsaken står att finna i Hollandes svaga ställning. Ingen vet om han överhuvudtaget kommer att utmana sig själv för en andra mandatperiod. Utan primärval skulle partiet sakna en organiserad debatt om vem som lämpligast bör konkurrera med andra partiers kandidater om presidentposten. Dessutom lovade Hollande 2012 att det skulle bli ett primärval även med honom som president.

Utan primärval skulle också konflikten med vänsterflygeln inom PS bli ohanterlig. De så kallade fondörernas hätska motstånd  mot Hollande och regeringen måste kanaliseras på något sätt, är säkert bedömningen från partiets ledning och dess generalsekreterare Jean-Christophe Cambadelis. Nu blir det i alla fall primärval som hålls i slutet av januari nästa år, två månader efter primärvalet hos högern (Les Républicains). Nationella fronten genomför inga primärval. Dess partistruktur är starkt hierarkisk och kopplad till familjen Le Pen – med undantag för pappa Jean-Marie som nu morrar för sig själv utanför allt inflytande. Marine Le Pen är partiets självklara kandidat till presidentvalet 2017.

Flera kandidater har redan anmält sitt intresse till PS primärval som blir öppet för alla medborgare som säger sig dela partiets värderingar och betalar några få euro. Ingen minister har anmält sig av solidaritet med Hollande som ju faktiskt har utsett alla och också kan avsätta dem. Alla kandidater som hittills anmält sig kan sägas tillhöra vänsterflygeln. Några av dem är  ministrar som avgått. Namn som Arnaud Montebourg (tidigare finansminister) och Benoit Hamon (tidigare utbildningsminister).  Den kandidat som först anmälde sig var nuvarande senatorn Marie-Noëlle Lienemann. Hon har alltid varit förbunden med Jean-Luc Mélenchon som lämnade Socialistpartiet 2008 för att skapa ett vänsterparti (Parti de Gauche). Lienemann stannade kvar i PS när Mélenchon gick sin väg men hennes idéer är snarare i linje med sin gamla kompanjon.

Alla väntar på besked från Hollande om han tänker ställa upp i primärvalet och därmed kandidera som president för en andra mandatperiod. Han har officiellt sagt, sedan flera år tillbaka, att han bara ställer upp om arbetslöshetssiffrorna sjunker påtagligt. Så sent som förra månaden steg siffrorna med 50 000, en av de högsta ökningarna under hela mandatperioden, efter några månader av smärre minskningar. Redan av detta skäl är det svårt att se att han kan ställa upp igen. Allt annat vore ett svek mot ett gammalt löfte och en tung utgångspunkt för hans valrörelse om han ändå väljer att kandidera. Men…

Om Hollande avstår från att kandidera tror de flesta att Premiärminister Manuel Valls stiger in i leken. Hans position är bättre än Hollandes i väljarkåren men inte mycket bättre. Han är främst en kandidat för väljare som står längre från partiet och som inte är medlemmar. Det gäller för Valls att i så fall motivera tillräckligt många vänsterväljare utan partibok med socialliberala åsikter att gå och rösta i primärvalet.

Socialistpartiet har inga större förhoppningar om att kunna se en av sina kandidater som president i maj nästa år. Hollande, Valls och i ännu mindre grad Montebourg har någon chans mot högerns kandidat. Särskilt svårt blir det om PS kandidat ställs mot Alain Juppé. Det ryktas att en hel del vänsterväljare kommer att rösta på Alain Juppé i högerns primärval för att stoppa Nicolas Sarkozy och få en mer samarbetsorienterad president; det mindre onda för vänstern är Juppé.

Jean-Luc Mélenchon kommer att kandidera för sig själv. Han kommer också att dra en hel del röster i presidentvalet. I dag visar opinionsundersökningar att han har ungefär lika stort stöd bland väljarna som Francois Hollande men bara drygt tio procent. Det räcker inte för honom till en andra valomgång där de två starkaste kandidaterna från den första valomgången gör upp om segern. Vänstern till vänster om regeringen och Hollande och ledningen för PS är högljudd och får uppmärksamhet, inte minst när det kommer till frågor om arbetsmarknad. Dock blir aldrig dessa grupperingar – inom sig ofta mycket spretiga – så starka att de kan spela en avgörande roll i val. Hollande skulle teoretiskt kunna öka sin väljarandel fram till april-maj nästa år som representant för en politisk riktning som ändå har stöd av stora grupper i samhället. Mélenchon har inte den potentialen.

Det är svårare att bedöma utgången av Socialisternas primärval i jämförelse med det som genomförs av Les Républicains. Allt beror på om Hollande ställer upp eller inte. Tidigare i denna artikel skrev jag ”Men…” Hans personlighet pekar mot att han trots alla tveksamheter ändå ställer upp. Jag tror att han är angelägen, närmast besatt, av tanken att visa hur väl han genomfört sin politik under åren som president.  Han har också svårt att tro att inte väljarna till slut, på valdagen, ger honom rätt. Han lutar sig förstås mot många historiska exempel på väljarbeteenden i Frankrike. En sittande president är inte. vatten värd i fyra år och elva månader men under de sista veckorna säger folk: ”Nåja. Det blir väl inte bättre med den där andra kandidaten så låt oss rösta på honom som redan sitter i Elyséepalatset.” Francois Mitterrand omvaldes 1998 på de grunderna. Mitterrand är också Hollandes stora förebild i politiken.

Om min analys stämmer kommer han då sannolikt att väljas till partiets presidentkandidat. Vänsterkandidaterna kan inte räkna med tillräckligt stöd eftersom valet är öppet och inte bara angår de åttiotusen partimedlemmarna. Det innebär en ny situation i presidentvalet. Där kommer enligt mina oerhört riskabla antaganden följande huvudkandidater att stå mot varandra: Jean-Luc Mélenchon, Francois Hollande, Alain Juppé och Marine Le Pen. Och som joker Emmanuel Macron. Honom ägnar jag tredje artikeln om primärvalen. Han har sin rörelse och hur det går om han ställer upp kan vara intressant att spekulera lite mer om.