Lindbom på franska

Allt pekar på att Francois Fillon vinner den andra valomgången i högerns primärval på söndag i envigen med Alain Juppé. Det får i så fall konsekvenser för den politiska spelplanen inför presidentvalet. Kandidater i andra partier som sett starkare ut blir svagare och tvärtom med en seger för Fillon.

Jag utgår nu ifrån att Fillon vinner söndagens avgörande primärval. I så fall råder det ingen tvekan om att Fillon placerar Les Républicains längre ut till höger i presidentvalet än som varit fallet med Juppé som segrare. Spelplanen ritas om. Låt oss syna de viktigaste förändringarna.

Fillon kan ta en del röster från Nationella fronten i ett av deras två stora fästen, sydöstra Frankrike, från Marseille och österut till italienska gränsen. Där regerar systerdottern till partiledaren, Marion Maréchal Le Pen. Hon är mer liberal i ekonomiska frågor och mer värdekonservativ än sin moster. Precis som Fillon. Här skulle alltså den senare kunna ta en del röster och skada Nationella fronten.

Å andra sidan är hans starkt liberala framtoning i ekonomiska frågor en måltavla för den officiella partiledningen inom FN. Det han eventuellt vinner vid Medelhavets strand förlorar han i övriga Frankrike. En del väljare kan i centrala och norr Frankrike kan välja att flytta sina sympatier från Les Républicains till FN.

Fillon lämnar ett större tomrum i mitten där Juppé hade kunnat vara en röstfiskare. Ledaren för mittenpartiet Modem, Francois Bayrou, har deklarerat att han inte skulle kandidera som presidentkandidat om Juppé blev vald. Nu väntar alla på hans beslut. Ställer han upp kommer han mycket väl kunna ta minst tio procent av väljarnas röster i presidentvalet  och många av de röster tvingas Fillon lämna över till honom.

Emmanuel Macron rör sig i landskapet kring mitten och den socialliberala delen av vänstern. Han får större utrymme med Fillon som högerns kandidat. Juppé kunde av många uppfattas som en samlande politiker. Å andra sidan får Macron mindre utrymme om Bayrou ställer upp som kandidat. Bayrou och Macron är dock inte, det ska framhållas, samma typ av mittenpolitiker. Bayrou kan snarare betraktas som socialkonservativ med stark betoning på social medan Macron är socialliberal med stark betoning på liberal; inte minst i sina ställningstagande mot undantagslagarna som råder i Frankrike, kriminalpolitik och andra frågor av den typen som i Frankrike kallas säkerhetsfrågor.

Fillon som kandidat för Les Républicains ställer alltså nya frågor kring hur spelet nu kommer att utvecklas inför valet. Med Bayrou som kandidat kan det bli ett nollsummespel i mitten. Kandidaterna där tar ut varandra och Fillon går vidare till en andra valomgång mot Marine Le Pen. Utan Bayrou som kandidat har faktiskt Macron en möjlighet att bli Le Pens motkandidat.

Osäkerheten är stor och mycket annat kan hända på vägen. Kommer Socialistpartiet att kunna presentera en egen kandidat från sitt primärval i januari och genom den personen lägga sig i matchen? I dag förefaller det mindre troligt men sista ordet är inte sagt. Inte ens Hollande kan räknas ut fullständigt.

Över 44 procent till Francois Fillon och 28,5 procent till tvåan Alain Juppé i söndagens primärval för högern och centern i Frankrike. Trea blev Nicolas Sarkozy som blev klart slagen och uppnådde knappt 20,5 procent. Nu står slaget mellan Fillon och Juppé i den andra valomgången nu på söndag.

Francois Fillon har ökat dramatiskt i den väljargrupp på fyra miljoner som gick och röstade i första omgången av högerns och centerns primärval. I månader pekade alla opinionsundersökningar på en slutstrid mellan Juppé och Sarkozy med Juppé som klar favorit. Sista veckan hände något dramatiskt. Särskilt efter den tredje och sista tv-debatten mellan de sju kandidaterna som ställde upp i valet visade nya siffror på att Fillon kanske skulle vinna. Ingen trodde dock att siffrorna skulle bli så klara.

Francois Fillon är inte alls okänd i Frankrike. Han var premiärminister under alla Sarkozys fem år vid makten som president. Han har räknats som socialkonservativ. Inför sin lansering som president 2017 har han omformulerat sin politik genom att inta en ekonomiskt liberal hållning. Han går längre i sina förslag än både Juppé och Sarkozy när det gäller minskningen av den offentliga sektorn där han föreslår att 10 procent av tjänsterna ska tas bort. Det skulle innebära en minskning med uppemot 600 000 tjänster, något som knappast kan lösas bara genom att inte återbesätta anställda som går i pension. Han förslår att den klassiska lagen om 35-timmarsvecka slopas definitivt och han föreslår en höjning till 39-timmarsvecka. Han vill införa platt skatt på kapital och höja momsen. Hans politik har i Frankrike som en liberal chockmedicin och jämförts med Margaret Thatcher på sin tid, en närmast svindlande jämförelse med tanke på att fransk höger alltid försvarat en stark stat och förhållandevis försiktiga förslag på privatiseringar och skattesänkningar.

I rättvisans namn ska sägas att alla kandidaterna på högersidan nu vrider sig mer mot en starkt liberal politik. Fillon går helt enkelt lite längre än de andra. Som en politisk kommentator noterade på söndagskvällen: När högerpartier i andra europeiska länder börjar tala om att minska de ekonomiska klyftorna börjar de franska högerpolitikerna att gå åt motsatt håll.

Fillon är i samlevnadsfrågor starkt konservativ. Han har stödet av den katolska opinionen i ryggen och är den av kandidaterna som hårdast driver moralfrågorna och avvisar till exempel förslaget om adoptionsrätt för homosexuella par. Han skiljer sig mindre i sak, möjligen i tonläge, från Sarkozy i synen på hur terrorismen ska bekämpas; med hårda nypor.

Valet av Fillon bör rimligen göras definitivt på söndag när han och Juppé möts i en avgörande omgång. Sarkozy har rekommenderat sina väljare att rösta på Fillon. Allt annat än en klar seger för Fillon vore en stor överraskning även om vi nu vant oss vid just överraskningar i olika val den senaste tiden. Högern kommer då att i nästa presidentval företrädas av en man som attraherar den klassiska högern. Sarkozys program i säkerhetsfrågor med smak av Nationella fronten har inte fått det genomslag som han i varje fall hoppades på. Inte heller Juppés öppning mot mitten. De franska högerväljarna har uppenbarligen valt en traditionell linje som blir svår för vänstern att acceptera och som kan göra att många vänsterväljare stannar hemma i en andra valomgång mellan Fillon och Marine Le Pen.

Å andra sidan kan Emmanuel Macrons chanser att gå vidare till andra valomgången ha ökat om Fillon väljs definitivt till högerns presidentkandidat nu på söndag. Han skulle kunna bli den samlande person som Juppé var tänkt att bli. Han skulle kunna få stöd av stora delar av vänstern, av mitten och även en del modernare högerväljare som inte tilltalas av Fillons katolskt konservativa moralsyn.

Spelplanen har ritats om genom Fillons seger igår. Nu får alla de franska politologerna på nytt lägga pannan i djupa veck och fundera på nästa steg i kampen mot Elyséepalatset.

Det hände för ett år sedan, den 13 november 2015. Jag kommer aldrig att glömma det . Jag var i Paris. Jag minns hur jag frågade mig när jag slog på tv:n på kvällen och såg bilderna av spillda människoliv och förtvivlan: Var är mina vänner? Var de också mitt i skottlossningen i östra Paris den kvällen?

Så var inte fallet men några av dem jag ser som närmaste vänner i Paris fanns i närheten. Det satte särskilt sina spår på en av dem. En kvinna som såg för mycket, kom för nära för att inte påverkas av det hon sett. Hon behövde några månader av återhämtning innan hon kunde lägga upplevelserna denna sorgliga kväll bakom sig.

Nu uppmärksammas den 13 november i många länder, inte bara i Paris. Denna dag infaller mitt i en turbulent tid. Mycket har hänt i västvärlden sedan ett år tillbaka. Frankrike mår inte bättre efter händelserna förra november. Hatet och misstron har dessvärre växt. Den muslimska befolkningen klagar på ett ökat tryck mot dem från många av sina landsmän. Det är svårare att vara muslim i Frankrike nu än före dessa attentat. Det som hände den 13 november har ju också följts av fler islamistiska terrordåd, som i Nice på kvällen den 14 juli, Frankrikes nationaldag.

Det är inte heller lätt att leva med misstro och rädsla som många fransmän gör. En del politiker verkar för att vinna röster genom att så splittring och exploatera denna rädsla.

Ett viktigt val väntar i april och maj nästa år då Frankrike väljer en ny president. Sannolikt blir det inte Francois Hollande som är oerhört impopulär, inte i första hand för sitt sätt att sköta arbetet efter attentaten utan för sitt allmänt kritiserade ledarskap. Det är bara att hoppas att den som väljs till nästa president kan samla befolkningen och tona ner motsättningarna. Det vore fasansfullt om Frankrike fick en valrörelse som i tonläge skulle påminna om den i USA. Än mer fasansfullt om den som vinner har det högsta och mest arroganta tonläget. Frankrike behöver enas, försonas. Det är viktigare än allt annat just nu.

Det var oväntat att Donald Trump vann valet i USA men mer väntat att Marine Le Pen skulle jubla om så blev fallet. I Frankrike undrar folk om Brexit- och Trumpeffekten ska sprida sig också till detta land och ställa till med en skräll i stundande presidentval.

Frankrikes politiska ledare, opinionsbildare och media har som i de flesta västländer hållit sig minst sagt kallsinniga till  Donald Trumps alla övertramp i valrörelsen. Först trodde ingen han skulle bli vald till Republikanernas presidentkandidat. Sedan trodde ingen att han skulle vinna valet. Men ack. vad alla bedrog sig. Och nu är frågan om det omöjliga även kan ske med Marine Le Pen som president.

Skräckscenarier kan berättas i romaner. Det finns förstås franska berättelser om allehanda extremister som vinner valet och kastar Frankrike över ända. Men kan det verkligen ske? Hur starkt är egentligen etablissemangshatet? Ingen valseger för Le Pen blir möjligt, tror jag, utan ett verkligt sammanbrott för det demokratiska samhället. Jag påminner mig mitt möte med Jean-Marie Le Pens närmaste rådgivare, Lorrain de Saint-Affrique som vid ett kafébord på Place de la Bastille förra vintern sa att om Marine Le Pen vinner valet 2017 emigrerar han. Då är Frankrike i ett fullständigt hopplöst läge som nation, menade han.

Marine Le Pen leder alla opinionsmätningar men hon kommer inte att vinna i den andra valomgången där det två starkaste kandidaterna i den första omgången möts. Det troliga scenariet i dag är att hon då ställs mot högerns förmodade vinnare i dess primärval, Alain Juppé. Hans öppnande attityd mot mitten i politiken gör att vänsterväljarna kommer att rösta på honom i ett avgörande val där han ställs mot Marine Le Pen. Endast om Le Pen möter Nicolas Sarkozy i en andra valomgång har hon en mikroskopisk möjlighet att vinna. Men det scenariet verkar inte troligt.

Med detta sagt måste vi ändå betrakta situationen med lite andra ögon efter det som hände i natt i USA. Fortsätter denna nationalistiska och främlingsfientliga smitta att sprida sig? Ingen kan vara säker längre men jag tror ändå att det finns korrektiv i Frankrike mot en seger med över 50 procent för Marine Le Pen. Ett korrektiv är att den samlade vänstern kommer att stödja också en högerkandidat om det är enda alternativet till henne. Det finns i vänstern, även de delar som kan anses mer protektionistiska och nationalistiska och – främlingsfientliga – en koppling till det revolutionära arvet från 1789. Dess idéer kolliderar totalt med Marine Le Pens. Och den vänster som är mer marknadsorienterad kan inte acceptera hennes förslag om att folkomrösta om EU. Dessutom finns det en numerärt sett ganska stor grupp i mitten av det politiska landskapet med mer liberala idéer och ett starkt försvar för upplysningstidens idéer. De skulle aldrig lägga sin röst på Le Pen.

Det är alltså läge att tacka Frankrike för sin konservativa läroplan med mycket inriktning på den franska historien. Unga fransmän lär sig att se en viss skillnad på demokrati och populism, på mänskliga rättigheter och fördomsfull exkludering av vissa folkgrupper. Det räcker inte hela vägen. Var tredje fransman är beredd att rösta på Le Pen, i vissa regioner nästan varannan. Jag tror att det ändå går en sund gräns någonstans innan flertalet följer Nationella frontens ledare.

Jag steg på pendeltåget vid flygplatsen Charles de Gaulle norr om Paris för att ta mig in till stan. Slog mig ner mittemot ett äldre franskt par som kommit med samma plan från Stockholm. Vi började prata. ”Vår dotter bor sedan två månader i Stockholm med sin man och två små barn. Hon fick möjlighet till  utlandstjänst och han hade nyligen förlorat sitt jobb. Han har redan fått nytt jobb i Stockholm. Barnen verkar ha det bra i förskolan. Vår dotter har det mindre stressigt och mer tid för familjen på kvällarna.”

Så lät det och till slut sa mannen: ”Jag är rädd för att de aldrig återvänder till Frankrike.” Och nästa reflektion: ”Skulle jag vara fyrtio år yngre skulle jag också ha lämnat landet.”

Det är något tragiskt över människors känsla av nedgång och fall över sitt en gång så stolta Frankrike. Människor klagar och klagar mer systematiskt än förr. Mannen mittemot mig, förmodligen närmare 75 år, menade att människors missmod började redan i mitten av 70-talet. Ett halvt sekel utan framtidstro och en negativism som bara fördjupas för varje år.

Samtidigt som detta missmod sprider sig till alltfler samhällsklasser finns inte viljan att våga förändra. ”Det är rädslan”, sa det äldre paret i pendeltåget. ”Folk är rädda och väljer att försvara det som uppnåtts istället för att våga ta nya utmaningar.”

Varje politiker lovar ett annat och framgångsrikare Frankrike med sin politik. Ingen tror längre på dessa löften. Förmodligen gör inte politikerna själva det. Alla spelar sina roller och kan inte ta sig ur dem för att faktiskt säga ärligt hur illa det är och framförallt hur svårt det är att genomföra fungerande förändringar. Det finns inga recept och de få radikala förslag som läggs av regering och opposition skrämmer tillräckligt många väljare och leder till så stora demonstrationer att försöken avstannar.

En väg fungerar. Möta rädslan med mer statligt våld. Fler poliser, nya och större fängelser, nya lagar som hindrar muslimer att klä sig som de vill. Aggressivt tal om att Frankrike befinner sig i krig mot terrorismen och att regeringen måste tänja på folkrättens principer för den goda sakens skull; att jaga människor som hotar det franska folket. Sådant ger röster i val. Just nu pågår primärvalen hos Les Républicains, det vill säga högern. Sex av sju kandidater bjuder över varandra i förslag om mer repression. Den sjunde, enda kvinnan, har en mer återhållsam linje. Men hon, Nathalie Kosciusko-Morizet, har ingen chans att bli vald till högerns presidentkandidat.

Rädslan övervinns inte med mer repression. Repression göder motstånd från dem som skulle straffas och ökar spänningen än mer. Under tiden tappar människor, inte minst de unga, tron på att Frankrike är ett gott samhälle. Till slut framstår landet mer som en skådeplats för konflikter och våld. Vem vill stanna kvar i ett sådant land om chansen finns att flytta någon annanstans.