Lindbom på franska

I torsdags samlade den nyvalde presidenten Emmanuel Macron sin regering i Muratsalen i Elyséepalatset för första gången. Tjugotvå ministrar som förmodligen såg sig omkring fulla av förundran och kanske beundran. I varje fall de nitton som inte suttit i en regering tidigare, däribland den för allmänheten okände premiärministern Edouard Philippe. Och en president med ovanligt kort karriär inom politiken. Det ska också tilläggas att sammansättningen av regeringen är annorlunda mot tidigare. Och – inte att förglömma – historiskt låga opinionssiffror för både president och premiärminister i samband med första veckan i sina roller.

Franska folket ger inte Macron och Philippe någon smekmånad. Macrons popularitet ligger några procent under 50 vilket är cirka tio procent eller mer under Hollandes respektive Sarkozys popularitet i samband med deras installation som presidenter. Philippe ligger på en riktigt låg nivå, 34 procent vilket är mellan femton och tjugo procent lägre än tidigare premiärministrar som Francois Fillon under Sarkozys mandatperiods första vecka eller Jean-Marc Ayrault under motsvarande tid under Hollands era. Dessa siffror speglar möjligen den splittring som rått i i väljaropinionen under hela valrörelsen. Det går att iaktta en splittring av det politiska landskapet i fyra delar; Jean-Luc Mélenchons La France insoumise, Emmanuel Macrons En Marche!, Republikanernas Francois Fillon och Marine Le Pen med sitt parti Nationella fronten. För helhetens skulle bör vi också lägga till Socialistpartiets Benoît Hamon som dock bara fick 6 procent i den första valomgången. Väljarna har förmodligen i stor utsträckning återgått till sina preferenser från den första valomgången. Nu får framtiden visa om Macron kan samla fler väljare kring sitt regeringsprogram och sitt handlande som president. Det första tecknet visar sig i valet till nationalförsamlingen om en knapp månad. Hur stort antal platser får hans parti i vardande, La République en marche? Bedömare har sagt i bästa fall 150-200 platser vilket är långt ifrån de 289 platser som krävs för majoritet.

Den nyvalde presidenten har varit angelägen att bryta med sina föregångare på några centrala punkter när det gäller ledarskapet. Han har stramat upp presidentrollen. Han verkar ha ambitionen att framstå som mer monarkisk i sin framtoning än den fladdriga hyperpresidenten Nicolas Sarkozy som ville lägga sig i de flesta politiska ärenden och hans närmaste företrädare Francois Hollande som sökte inta rollen av normal, ”som folk är mest”. Macron säger att han vill presidera, lägga fast de stora linjerna men också kräva total uppslutning från alla ministrar kring detta program. Förmodligen är det nödvändigt. Här har han nu en regering som trots allt innehåller en spänning mellan höger och vänster och många ministrar utan politisk erfarenhet. Macron har därför också beslutat att endast regeringens talesman Christophe Castaner har rätt att uttala sig inför pressen efter regeringssammanträdena.

Redan efter en vecka anar de politiska iakttagarna i Paris att den nye presidenten generellt kommer att uppträda stramt i förhållande till medierna. Han kommer att sovra starkt i sina uttalanden och sannolikt välja medier på ett medvetet sätt. Han fanns nära Francois Hollande under i stort sett hela dennes mandatperiod och noterade hur denne hade en tendens att kommentera politiska händelser inför journalister och ibland säga alldeles för mycket. Macron kommer sannolikt att säga väldigt lite – kanske för litet. Framtiden får utvisa det också.

Det är för tidigt att uttala sig om hur Macrons politik kommer att ta form rent konkret. Det går att ana att han kommer att flytta den ekonomiska politiken en bit i liberal riktning, också jämfört med Hollande. Han kommer att markera Frankrikes nationella identitet och lyfta fram de statliga institutionerna på ett sätt som snarare kommer att påminna om General de Gaulle än Sarkozy eller Hollande. Han kommer att söka göra Frankrike starkt inom EU. Han blir ingen mjukis i militära frågor. Däremot lär han genomföra en rad sociala reformer i syfte att minska klyftorna i samhället, främst genom utbildningsinsatser i socialt utsatta områden i landet.

Detta är funderingar alldeles i början av Macrons regeringsperiod. Det bygger på en känsla och vissa tecken i hans initiala sätt att uppträda och uttala sig. Vi får framförallt avvakta och se. Allt beror också på det motstånd han får. Dels i den nationalförsamling som nu ska fyllas med nya ledamöter efter valet den 11 och 18 juni. Och dels vad som händer på gatan när de fackliga organisationerna mobiliserar och vänstern börjar agera i form av folkliga demonstrationer. Spelet är igång och i Frankrike är utgången alltid oviss.

Det blev en regering med fler namn än förväntat; 22 ministrar, varav fyra så kallade statssekreterare, en ministerfunktion med lägre status än ministrarna. Hälften är kvinnor men helt klart på mer underordnade positioner än männen. Balansen mellan höger, center och vänster liksom balansen politik och civila samhället har President Emmanuel Macron lyckats upprätta.

Denna regering kan vara en övergångsregering. Utslaget i valet till nationalförsamlingen den 11 och 18 juni kan komma att förändra balansen i regeringen och tvinga Macron till förändringar i sammansättningen av ministrar. Sannolikt växer regeringen också i antal. Så har det ofta blivit efter tidigare val. Presidenten tvingas hela tiden ta hänsyn till olika särkrav och det är svårt  att i det läget hålla nere antalet ministrar.

Toppnamnen är relativt kända för en initierad fransk publik även om placeringarna i olika ministerier förstås överraskar på flera håll. Utrikesminister blir försvarsministern i Hollandes regering, Jean-Yves Le Drian. Han är en viktig kugge i Macrons regeringsbygge och en politiker som tidigt bekräftade att han stödde den unge presidentkandidaten. Le Drian är tidigare socialist på högerkanten, en gråsosse i fransk tappning med folklig förankring och sedan många år borgmästare i en stad i Bretagne.

Francois Bayrou, ledaren för mittenpartiet MoDem fick justitieministerposten, också en viktig funktion i en fransk regering. Fransk politik kretsar så oerhört mycket kring lagbokens paragrafer. Han är också en mycket erfaren politiker med tidigare regeringsuppdrag.

Gerard Collomb, den socialistiske borgmästaren i Lyon, var den förste tunge politikern att ansluta sig till Macrons rörelse En Marche! Han hade tårar i ögonen när Macron gick runt och tackade honom och andra i samband med presidentinstallationen i söndags. Collomb har nu utsetts till landets inrikesminister med ansvar för polisväsendet och den som står närmast att med presidenten hantera eventuellt nya terrorattacker och med justitieministern driva alla centrala frågor om lag och ordning; ett område som franska väljare ser som oerhört viktigt i dag.

Sylvie Goulard tar ansvar för arméministeriet som det nu heter, tidigare försvarsministeriet. Hon är  mittenpolitiker med säte i Europaparlamentet. För övrigt blir en annan mittenpolitiker, Bayrous högra hand, Marielle de Sarnez Europaminister. Det blir också en viktig post i en regering som ska utveckla EU-frågorna.

Nicolas Hulot blir miljöminister vilket är ett kap för Macron och han lär ha fått ägna mycket tid åt att övertyga denne om att ingå i regeringen. Hulot är något av en guru inom miljöpolitiken i Frankrike. Den avgående miljöministern Ségolène Royal har anlitat honom i hög grad i sitt arbete för dessa frågor före och efter miljökonferensen i Paris häromåret.

Ett namn till: Bruno Le Maire blir ny ekonomiminister, Le Maire är republikan och ställde upp i primärvalet för detta parti i november men misslyckades kapitalt. Hans modernt liberala syn på ekonomi lär överensstämma väl med Macrons. Det visar att delar av högern och Macron är samspelta i ekonomiska frågor. Det är tydligt att finansdepartementet nu  styrs främst av republikaner medan lag och ordning och utrikesfrågorna däremot drivs av politiker som är mer förankrade inom den gamla reformistiska vänstern eller mitten.

Civilsamhället har också ett antal representanter i regeringen. Okända namn för de flesta. De återfinns främst inom områden som utbildning och sociala frågor.

Detta är en regering som har mycket att bevisa. Det är dessutom inte säkert att ministrarna som samlas till första konselj i morgon kommer att sitta längre än över parlamentsvalet. Allvaret börjar i slutet av juni och framförallt efter semestrarna i slutet av augusti. De som inte får slappna av ens under sommaren är framförallt president och premiärminister. Hollande gjorde misstaget att verka lite semesterslö den första sommaren av sin mandatperiod. Det misstaget kommer inte Macron att upprepa.

Igår söndag installerades Emmanuel Macron som president i Frankrike. Ceremonin var stilfull och full av symboler som brukligt är. Samtidigt också fylld av känslor. Francois Hollande var märkbart berörd av att lämna över sina presidentfunktioner till sin forna adept som han i hög grad bidragit till att lyfta fram i centrum av det politiska livet. Macron – rådgivare i Elyséepalatset redan 2012 och utnämnd till ekonomiminister 2014. Nu står han på egna ben sedan han lämnat fadershuset och skapat ett eget liv med en egen rörelse. En Marche!, Nu i maj 2017 valdes han till president i Frankrike.

Emmanuel Macaron sökte i sitt kroppsspråk visa sin självständighet igår, liksom vid de båda ceremonierna den gångna veckan, minnet av fredsdagen 1945 och av slaveriets avskaffande, då han uppträdde sida vid sida med Francois Hollande. Macron vill visa att han står för något nytt i fransk politik men att hon också har respekt för den förre presidenten.

När jag påminner mig andra presidentskiften under femte republiken har det ofta sett ut på liknande sätt. Förändring men ändå en form av kontinuitet. Georges Pompidou tillhörde samma politiska familj som sin företrädare General de Gaulle men med en modernare konservatism och en premiärminister de första åren i Jacques Chaban Delmas, en än modernare politiker med starkt socialt engagemang. Valéry Giscard d ´Estaing efterträdde Pompidou med parollen Oui…mais. Både Mitterrand och Chirac stod för radikal förändring men Chirac var i många avseenden en mer socialt orienterad högerman och Mitterrands sista år var knappast särskilt socialistiska. Han kom mer och mer att bli en patriark för sitt folk med stort engagemang för landets historia och kultur. Nicolas Sarkozy stod inte långt ifrån Chirac trots en personlig antagonism. Francois Hollande bröt retoriskt starkt med Sarkozy och de var och är mycket olika som personer. Men skillnaderna i deras politiska program ska inte överdrivas. Sarkozys första två år vid makten innehöll en öppning mot vänster. Hollande formulerade ett radikalt ekonomiskt program före valet 2012 men anpassade sig i socialliberal riktning under mandatperioden och förebådade i mycket den nya linje som nu företräds av Emmanuel Macron.

Det finns starka konflikter inom fransk politik och de kan också skifta över tid. Högern har alltmer betonat lag och ordning och fransk nationell identitet under de senare åren och det har skapat en viktig konflikt mot vänstern. Det liberala inslaget i de politiska partiernas program har inte varit särskilt synligt förrän inför detta senaste val då Emmanuel Macron fört in en ny dimension; det europeiska och frihandelsvänliga mot en starkare dragning mot nationalism.

Emmanuel Macron har i dag utsett Edouard Philippe till sin premiärminister. En intressant profil i detta skapande av en ny rörelse, macronismen eller marchismen som en del också säger. Philippe var som ung anhängare till den andra, socialdemokratiska vänsterns frontfigur, Michel Rocard. Hans åskådning vreds senare mer åt höger och han blev anhängare och medarbetare till Alain Juppé. Denna profil uppskattas av den nye presidenten. Höger men med en fot i vänstern ( i varje fall som ung) men inte heller extrem i någon mening. Alain Juppés profil är moderathöger.

I morgon presenteras regeringen i sin helhet. Bedömare säger att det kommer att bli en liten men vass regering på cirka femton ministrar med lika många kvinnor som män och en balans mellan företrädare för civilsamhället, Macrons eget folk, och företrädare för de etablerade partierna. Vi kan få se namn som Francois Bayrou, ledare för det lilla mittenpartiet MoDem och Yves Le Drian, försvarsminister i Hollandes regering sedan 2012. Kanske kan ett och annat tungt namn från Republikanerna komma med i samma regering. Journalisterna spekulerar: Bruno Le Maire, en av Republikanernas kandidater i primärvalet i november, har nämnts liksom Nathalie Kosciusko-Morizet som positionerar sig tydligt på vänsterflygeln inom samma parti.

Emmanuel Macron behöver stöd från de etablerade partierna för att gå i land med sin uppgift att förändra Frankrike; lyfta landet ur den ekonomiska krisen och återge människor hopp om framtiden. Det blir mycket intressant att se hur han formar sin regering och än mer intressant om han lyckas skaffa sig ett tillräckligt starkt stöd i den nya nationalförsamlingen som ska väljas i direktval den 11 och 18 juni.

Det skulle behövas ett presidentval och en ny president från en nystartad rörelse för att det politiska landskapet skulle utsättas för en total ommöblering. Det som sker nu och kommer att ske de närmaste veckorna lär sakna motstycke i modern fransk politisk historia. De gamla partierna bryts ner.  Ja, även Nationella fronten är i begynnande kris. Kvar står Emmanuel Macrons En Marche! och Jean-Luc Mélenchons La France insoumise som verkar ha mest livskraft under perioden mellan presidentval och kommande val till nationalförsamlingen den 11 och 18 juni.

Den nyvalde presidenten har bara synts två gånger under den första veckan efter valsegern. Båda gångerna har det rört sig om officiella sammanhang där han uppträtt vid sidan om den nuvarande presidenten; den 8 maj i samband med årsdagen av freden 1945 och i en minnesstund för några dagar sedan om kampen mot slaveriet.

Ingen tvekan dock om att Macron varit hårt sysselsatt denna vecka. Han har förberett övertagandet av makten i Elyséepalatset och valet till nationalförsamlingen. I torsdags kom en lista över 428 av 577 kandidater för La République en marche som rörelsen nu heter, på väg att omformas till ett parti. De flesta namnen är okända. Cirka hälften kommer från det civila samhället. En dragning åt vänster bland dem som har en uttalad politisk färg. Resten av kandidatlistan presenteras i nästa vecka och då kommer förmodligen en del kända namn från särskilt högern men också från vänstern att redovisas. I en del valkretsar kommer inte La République en Marche att ställa upp av hänsyn till starka kandidater från gamla Parti Socialiste, mittenpartiet Modem eller högerns parti, Les Républicains. Manuel Valls kommer sannolikt att slippa en motkandidat från Macrons rörelse i sin hemkommun Evry. Valls kommer förmodligen att uppträda under oberoende flagg och kan rimligen vinna en betryggande seger.

Macron driver ett skickligt spel som nu skyndar på den förmultningsprocess som sedan länge inletts inom både Socialistpartiet och Republikanerna. Socialistpartiet är redan i praktiken dött. Det säger Manuel Valls och även om han har taktiska skäl till att påstå det är det svårt att motsäga honom. Inte minst läsaren av denna blogg vet att nedbrytningen av partiet pågått i flera år. Splittringen i fraktioner har funnits i alla tider men nu har klyftan mellan en höger- och en vänsterflygel blivit så akut att det inte går att rädda partiet. Först Hollande oförmåga att hålla ihop regeringen och partiet sedan 2012 och senare Macrons rörelse har bidragit till denna klyvning av PS i minst två delar. I dag står hela den socialdemokratiska delen av detta parti beredd att ansluta sig till Macrons rörelse. De så kallade frondörerna flörtar med Mélenchon och ett antal i mitten försöker skapa en egen gruppering som skulle kunna finnas kvar inom PS eller bilda ett eget parti; det gäller bland andra Martine Aubry och Paris borgmästare Anne Hidalgo.

Republikanerna lever men verkar nu gå in en fas som mycket möjligt kan leda till samma sönderfall som Parti Socialiste. Macron kommer sannolikt att utse en republikan till premiärminister för att också knäcka Republikanerna som han knäckt Socialistpartiet. Det kan bli någon av de mindre kända som Edouard Philippe, borgmästare i Le Havre men också Bruno Le Maire, en av huvudkandidaterna i Republikanernas primärval i november. Eller Xavier Bertrand. Den senare med partibeteckningen Republikanerna  är i dag ordförande i regionrådet för Hauts-de-France och har varit minister senast i Francois Fillons regering under Sarkozys presidentår och kring 2010 också generalsekreterare i UMP, dåvarande Republikanerna.

Republikanerna kommer att få släppa till en del starka namn till den nya rörelsen runt Macron. Frågan är hur stor åderlåtningen blir. Hos republikanerna är det möjligt att den så kallade ”hårda högern” skaffar sig ensam kontroll över partiet. De så kallade juppéisterna, supportrar till Alain Juppé i primärvalet i november, kan mycket väl ansluta sig helt och fullt till Macron eller skapa ett parti som i huvudsak stöder Macron i nationalförsamlingen.

Ett nytt politiskt landskap uppstår nu oavsett  om partinamnen PS och Republikanerna blir kvar eller inte. Mélenchons rörelse La  France insoumise, också en ny rörelse, kan nå betydande framgångar. Nationella fronten, möjligen också under nytt namn, kan komma att  göra ett hyggligt val och rimligen på ett ansenligt sätt öka sin andel ledamöter i nationalförsamlingen. Det har dock seglat upp en del orosmoln sedan Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal Le Pen beslutat att lämna politiken för överskådlig tid.

En fransk president ska enligt femte republikens konstitution vara en samlande gestalt för hela folket. Så var General de Gaulles föreställning när han skapade och drev igenom en ny författning 1958 och samtidigt blev den första presidenten enligt den nya ordningen.

Möjligen uppfattades de Gaulle på det sättet av en förhållandevis stor del av befolkningen under hans regeringstid. Hans eftermäle är också fortfarande påfallande gott och respekten sträcker sig långt ut på vänsterkanten och används av Nationella fronten för sina strategiska syften.

Det är inte konstigt att enigheten  kring en president  störs och bryts ner i ett land med så starka politiska motsättningar. Ingen president efter de Gaulle har setts som annat än företrädare för vissa gruppers intressen. Utrikespolitiskt har enigheten upprätthållits hjälpligt men inrikespolitiskt har kampen stått mellan vänster och höger.

Emmanuel Macron gör ett försök att skapa enighet igen i ett sargat land. Det är ett land som präglas av misstro, bristande förtroende för makten och ren ilska. Högern förordar avregleringar och en minskad offentlig sektor. Vänstern fram till 2012 krävde högre skatter för de rika och fortsatt kamp för bibehållna sociala reformer som 35-timmarsvecka och pensioner vid 60 års ålder. Efter Francois Hollandes tillträde som president skedde en påtaglig vridning av den reformistiska vänsterns politik, i viss mån präglad av det arbete Macron gjorde som rådgivare i Elyséepalatset. Nu stod istället vänstersocialisterna, frondörerna inom Socialistpartiet och Nationella fronten för attackerna mot makten.

Emmanuel Macron är redan vid tillträdet hatad av en stärkt radikal vänster och av en stärkt nationalistisk höger. Ingen vet hur fördelningen av mandat kommer att se ut i nationalförsamlingen efter valet den 11 och 18 juni. Någon känsla av enighet i landet kring den nye presidenten är det svårt att uppleva. Jean-Luc Mélenchons vänster har redan gått ut på gatorna och vädrat sitt missnöje över valresultatet. Mer lär komma. Oavsett utgången i valet till nationalförsamlingen kommer det att vina om öronen på den nyvalde presidenten, redan före semestrarna men särskilt i höst och vinter när hans reformarbete ska ta fart på allvar.

Det är svårt att riktigt definiera Macrons politiska linje. Jag vill trots det inte alls ifrågasätta att han skulle ha en politisk- filosofisk åskådning och att han inte vet vad han vill göra konkret. Han är definitivt inte otydligare än sina konkurrenter. Vad vet vi om Marine Le Pens program om EU? Vi vet inte hur hon tänkt sig att Frankrike ska hantera en situation med protektionism. Vi har också haft svårt att få grepp om omfattningen av Mélenchons ekonomiska politik med stora upplåningar och löfte om kaxig attityd till Berlin och Bryssel. Och även Fillons stora liberala reformer på ekonomins område skapar en rad frågor liksom hans omläggning av utrikespolitiken tillbaka till en mer gaullistisk hållning.

Macron är en ganska transparent politiker vad gäller det program som presenteras av honom och rörelsen En Marche! Han är socialliberal i meningen att han betonar individen starkare. Han vill ge människor bättre förutsättningar att starta egna företag. Han vill få folk att  känna att det finns skyddsnät som i förslaget att låta arbetslöshetsförsäkringen även gälla den som slutar en anställning för att starta eget.

Han vill ge mer stöd till skolan, särskilt de lägre klasserna för att öka jämlikheten i samhället. Han är en stark förespråkare av uttrycket égalité des chances, det vill säga att alla människor ska ha samma förutsättningar att lyckas, oberoende av social bakgrund. Han vill också satsa särskilt på skolorna i de utsatta förorterna. Macron vill också satsa mer på fortbildning för yrkesarbetande för att kunna tillåta människor att ta risker och inte av rädsla hålla fast vid gamla regleringar. Det finns anledning att påminna om att  den urgamla ordningen med livstidslånga anställningar inom den offentliga sektorn fortfarande gäller.

Macron föreslår en stor förändring i Frankrike genom sina principer kring fléxisécurité. Den traditionella franska vänstern tror inte ett ögonblick på detta. Den utgår ifrån att det alltid råder en maktkamp på arbetsmarknaden mellan arbetsgivare och löntagare. Det enda botemedlet mot det som uppfattas som globaliseringens faror och arbetsgivarnas omättliga vinstbegär är att hålla fast vid alla uppnådda politiska reformer inom den sociala och ekonomiska sektorn och att till varje pris försvara varje paragraf i de lagar och förordningar som reglerar främst arbetslivet. Varje eftergift till så kalla flexibilitet, förhandling på företagsnivå kan bara leda till försvagning av löntagarnas ställning.

Macron är inte en mittenman för den franska vänstern – och med den menar jag vänstersocialisterna och vänsterflygeln inom Socialistpartiet – utan en försvarare av arbetsgivarnas intressen men dessutom en globalist som med berått mod öppnar gränserna för internationella företag med avsikt att utarma det franskägda näringslivet och flytta än fler arbetsplatser från landet till utlandet. Macron är farligare än Fillon som visserligen uppfattas som lika ultraliberal men ändå har en nationell framtoning av klassiskt konservativt snitt. Marine Le Pen kallade Macron ibland under valrörelsen för en nationell förrädare. Andra säger att han är ofransk. En britt eller svensk kan ha svårt att förstå kraften i dessa invändningar från stora delar av det franska folket. Det är denna motsättning mellan ett traditionellt Frankrike och Macrons vision om samma land som skapat detta höga tonläge i valrörelsen.

Nu har ändå Emmanuel Macron blivit vald till president. Säkert en tredjedel, kanske så småningom ännu fler, är positiva eller rent entusiastiska över Macron och vad han kan åstadkomma. Många fransmän inser samtidigt att den konservativa eller protektionistiska hållningen på sikt är förödande för landet. Det går trots allt inget vidare för Frankrike. Alla de som nu attackerar Macron borde rimligen också se att den politik som landets regeringar fört i decennier faktiskt har varit den politik som nu försvaras på gator och torg. Arbetsrätten är fortfarande i stort sett lika stel och reglerad som den alltid varit. Den offentliga sektorn har behållit livslånga anställningar. Ingen regering har mer än på marginalen sökt bryta gamla mönster med skråväsende, söndagsstängda affärer och mycket annat. Det råder fortfarande en stor orättvisa mellan offentlig och privat sektor där den offentliga sektorns anställda åtnjuter villkor som gör arbetsmarknaden stel och föga förändringsbenägen.

Ur ett anglosaxiskt eller nordeuropeiskt perspektiv förefallet Frankrike behöva de reformer som Macron förordar. Han är dessutom en socialliberal med rötterna i vänstern. Han skulle kunna genomföra reformer med en social profil som gör omläggningen av Frankrike på ett humant sätt och med ett jämlikhetsperspektiv för ögonen. Frågan är i vilken utsträckning han tillåts göra det. Han kommer nog att få ett stöd för reformerna i sig av ledande reformistiska socialister och av mitten och delar av högern. Men kommer de att vilja stödja honom om motsättningarna i befolkningen blir för stora? Sammansättningen av den nya nationalförsamlingen får betydelse. Det blir också viktigt att se hur mycket kallt stål Macron tål när de riktiga fajterna startar i höst med strejker och demonstrationer. Får han då tillräckligt stöd av andra politiska grupperingar eller blir han ställd ensam i det läget?

Emanuel Macron har förutsättningar att bli en av de mer framstående presidenterna under femte republiken men risken att han misslyckas är också påtaglig. Han övertar ett land i kris. Ett land som är sönderslitet i ekonomiskt hänseende men också kring frågan om nationell identitet; för eller mot muslimer oh andra minoriteter, i inställningen till säkerhet och lag och ordning och i sättet att skydda medborgarna mot terrorhotet. Han regerar i en tid när medborgarna inte bara grupperar sig i höger och vänster utan också mellan nationalism och öppenhet, mellan en auktoritär stat och ett försvar för civilsamhället och humanistiska värden.