Lindbom på franska

Det är intressant och viktigt att analysera orsakerna till framgångarna för Emmanuel Macron och hans rörelse En Marche! och de svåra bakslagen för Republikanerna och Socialistpartiet i vårens olika val. Macron insåg sannolikt att de gamla partierna var på väg att falla samman och han tog chansen. Först verkade hans satsning på en ny rörelse som ett livsfarligt projekt. Hur skulle han på ett år kunna vinna ett presidentval när han saknade ett parti i ryggen med dess ekonomiska styrka och saknade väljarstöd i form av partimedlemmar och sympatisörer. Det gick rasande fort och det ledde honom ända till presidentposten.

Hela västvärlden befinner sig i samma dilemma sedan decennier. Politiken teknokratiseras i någon mening. Den behåller sin prägel av att styras av värderingar men den kompliceras av att besluten kräver svårare överväganden. Världen har globaliserats. Besluten får större konsekvenser. Kunskap och utbildning blir allt viktigare för att som politiker kunna manövrera på de olika sakområdena. Den som inte har utbildningen och inte tid och ork att dagligen följa det politiska skeendet hamnar lätt i en passiv roll. Väljarna kan antingen överlåta politiken åt experter och företrädare som i sina resonemang ändå  känns långt ifrån människors vardag. Eller så kommer väljarna att reagera i konflikt och med misstro gentemot sina förtroendevalda. Frustrationen ökar och lusten att söka sig till populistiska partier ökar.

Frankrike har varit starkt präglat av denna ökade klyfta mellan det som i detta land kallas för motpolerna elit och folk. Oppositionen mot eliten har formulerats  på senare år med störst framgång av Nationella fronten. Det kan förefalla som om detta parti befinner sig i en kris efter vårens val till president och nationalförsamling. Sannolikt rör det sig om en tillfällig svacka. Det räcker med att Macrons popularitet som redan dalat förvandlas till en mer konstant impopularitet för att detta nationalistiska och populistiska parti ska få luft under vingarna igen.

Macron gav genom sin rörelse ett löfte om förändring i Frankrike. En del av medelklassen har känt stora förhoppningar om möjliga ekonomiska framsteg i landet. Samma medelklass har också knutit till Macron och hans rörelse en dröm om att som medborgare och som ekonomisk människa kunna påverka sina liv och inte tyngas av hämmande lagar och förordningar, särskilt på arbetsmarknadens område. Sker inte dessa förändringar kommer medelklassen att på nytt känna frustration. Unga välutbildade kommer i än större utsträckning att söka sig utomlands, inte minst för studier.

Oavsett vad som gynnar medelklassen kommer en stor del av befolkningen att känna fortsatt frustration inför eliten. Det gäller den del som har det sämst ställt; arbetslösa, låginkomsttagare, många invandrare och inte minst de som uppfattar att de politiska ledarna slutat bry sig om vanligt folk. Som alla de väljare som i kontakten med politiska beslutsfattare alltid säger : ”Jag trodde att Ni, Monsieur eller Madame, skulle lösa mina problem men inget har hänt. Jag är fortfarande arbetslös eller lever på svältlön. Livsbetingelserna har inte förbättrats utan försämrats.”

Socialistpartiet har på senare år lidit mest av alla partier av den ökade misstron från folkets sida mot politikerna. Detta parti bildades en gång i tiden för att stödja så kallat vanligt folk. Partiet har rönt framgångar under åren när de offentliga medlen räckte till nya reformer och en rättvisare fördelning av samhällets resurser. Ett parti som nu dels professionaliserats med en allt tydligare profil av högutbildade politiker med teknokratisk profil och dels inte kunnat längre svara mot sina väljargruppers krav på reformer. Ja, partiet har i dag en röst som talar för den relativt välmående och välutbildade medelklassen men inte för sina gamla väljare i arbetarklass och lägre medelklass. De vinner en del väljare bland de välbeställda men förlorar många fler av dem som lever i så kallat prekariat.

Nationella fronten har sedan länge försökt utnyttja denna klyfta mellan elit och folk och lyckats bra. Jean-Luc Mélenchon har med sin rörelse La France Insoumise samma ambition och tycks nu starkare än Socialistpartiet. Macron är – det måste ändå sägas – mer en man av eliten än av folket. Hans liberala politik måste snabbt ge sådana effekter på tillväxten och i form av minskad arbetslöshet för att inte folket i relation till eliten strömmar in i de populistiska rörelserna och skapar än större förtroendeklyftor i samhället. Macron måste med andra ord snabbt hitta den sociala sidan av sin socialliberalism för att inte avogheten, misstron som rådde i breda folklager under Hollandes år ska bli ännu starkare.

Under sommaren råder semesterstiltje i Frankrike. Den som tar en promenad i centrala Paris i början av augusti märker verkligen skillnaden. Det är tomt på gatorna och den som till äventyrs vill kontakta arbetsplatser eller handla i butiker märker att mycket är stängt eller att verksamheten går på sparlåga. Bilden av Frankrike i augusti är människor som ligger på badstränder och solar och badar. Samtidigt verkar opinionen gentemot den sittande presidenten, särskilt den nyvalde, förändras under sommaren. Emmanuel Macron har tappat tjugo procent av sin popularitet, från cirka 55 procent till 36 procent från i våras. Samma sak hände företrädarna Sarkozy och Hollande men märkligt nog är Macrons siffror ännu sämre.

Det är i sig märkligt att opinionen förändras så starkt under den första sommaren efter ett presidentval. Ligger fransmän på badstränderna och analyserar det politiska läget? Kan de aldrig släppa sina funderingar på presidentmakten och presidenters förmåga att styra landet? Nja, delvis är det sant att politik i detta land är så centralt att det diskuteras ständigt bland människor. Men särskilt under de senaste tio åren har frustrationen över främst den ekonomiska krisen i landet varit så utbredd i befolkningen att ett val av en ny president kopplar omedelbart till en förhoppning och närmast krav på snabba förbättringar av tillståndet i landet.

Macron har alltså fått uppleva ett fall i opinionen som är större än till och med under Hollandes första månader vid makten, 2012. I hans fall kan det finnas andra orsaker. Ingen kan anklaga honom för lättja vilket skedde med Hollande. Macron har satt högsta fart från första stund. Han har också gjort mycket som uppskattas av stora delar av den franska opinionen. Macron får uppskattande reaktioner från folk när han tar utrikespolitiska maktinitiativ. Macron träffade både Putin och Trump för sommaren och visade sig potent på ett sätt som absolut vann genklang hos många fransmän. Han har i övrigt visat att han också tänker genomföra det program han gick till val på, bland annat reformeringen av arbetsrätten.

Han har å andra sidan i sin frustande offensiv öppnat för mer kritik än om han varit mindre aktiv. Hans tydliga vilja att göra statsledningen moraliskt bättre, bland annat genom att minska de politiska ledarnas mångsyssleri. Det går inte längre att som minister samtidigt vara lokalpolitiker på hög nivå. Han har lagt fram lagar som ska hindra fusk med statliga medel genom att bland annat förse släktingar med betalda jobb eller betala dem utan att släktingarna arbetar. Det senare ledde till att flera nyutnämnda ministrar i hans regeringar tvingades avgå. De hade tvivelaktiga affärer i sin politiska historia.

Macron har visserligen vunnit valet med tydliga siffror och han har en stark majoritet i nationalförsamlingen med sitt parti La République en Marche! Ändå är hans position inte så stark som den kan verka. Han vann sin seger över Marine Le Pen. Han samlade en majoritet kring värderingar som tolerans, liberalism, modernitet. Hans väljare tillhörde inte ett parti eller block, antingen till vänster eller till höger. Hans politiska bas har varit och är i den meningen nyskapad och lite vinglig till sin karaktär. När valet väl var över, Le Pen besegrats och debatten åter kommit att handla om arbetslöshet och arbetsrätt började säkert många fransmän att återgå till ett gammalt sätt att betrakta politiken; som en kamp mellan vänster och höger, mellan rika och fattiga, mellan elit och utanförskap. Macron säger sig varken vara vänster eller höger. Han är definitivt rik med sin förmögenhet som han skaffade sig under sin år på Rothschildbanken. Och han är sannerligen en del av eliten.

Jag tror att Macron nu behöver visa resultat som gör livet bättre för gemene man och det måste han göra ganska snabbt. Annars hamnar han i ett läge där han kommer att ifrågasättas allt starkare. Det är också  därför som han driver igenom sin arbetsrättsreform genom att klubba den i regeringen utan formell behandling i parlamentet. Han vet att han i bästa fall har ett år på sig. Lyckas han inte visa resultat före sommaren 2018 kommer hans kommande fyra år av mandatperioden att bli problematiska.

I Frankrike liksom i södra Europa i allmänhet är augusti en semestermånad. Emmanuel Macron har varit ledig i ett par veckor men är nu igång igen med förberedelserna för sitt första hela arbetsår som president i Frankrike. Det kommer att bli intensivt och tufft. Det vet vi av erfarenhet – fransk politik är alltid dramatisk och krävande för de inblandade -men särskilt detta år. Den nye presidenten har fyllt kalendern med många aktiviteter och  skruvat upp förväntningarna på resultat. Den stora frågan om arbetsrätten ligger först.

Macron har redan försäkrat sig om att hans reform kommer att gå igenom i parlamentet. Han har fått majoriteten i nationalförsamlingen att godkänna att lagen inte kommer att bli föremål för omröstning utan endast ska underställas regeringsrätten och författningsrådet för en mer juridisk prövning. Juristerna kommer knappast att ha några synpunkter på legaliteten i förslagen. Det blir därför endast regeringen som i konselj i slutet av september klubbar arbetsrättsreformen. En märklig ordning för ett svenskt öga men den femte republikens konstitution är i hög grad skapad för att ge presidenten stark makt och hans rätt att utfärda dekret är ett exempel på denna makt.

Varför är frågan då laddad? Det är uppenbart att hela det politiska Frankrike har laddat upp under semestern för en reform som genomförs utan debatt i parlamentet. Det finns två orsaker; en beror på frågans vikt och den andra på det politiska spel och de politiska konflikter som kan uppstå utanför de folkvaldas församlingar, nationalförsamlingen och senaten.

Macron tror att arbetsrättsreformen ska öka flexibiliteten för företagen och anpassa lagar och avtal till en ny arbetsmarknad där fler fransmän kommer att leva av många kunder och inte av en enda arbetsgivare; alltså den liberala värld där få människor längre räknar med livslånga anställningar. Macron vill att det ska bli lättare för alla dem som driver företag eller går från en anställning till en annan, från en bransch till en annan att få stöd genom ökad flexibilitet och genom att staten bidrar med arbetslöshetsstöd för fler grupper och bättre fortbildning i vuxen ålder.

Striden står mellan två skilda uppfattningar om hur arbetsmarknaden bör se ut. Vissa fackliga organisationer som CGT slår vakt om såväl privat som offentlig industri och vill skydda människor från uppsägningar och behålla skyddet i form av goda avgångsvederlag vid uppsägningar. CGT och den radikala vänstern tänker också i första hand nationellt; på alla de fransmän som inte kan konkurrera på en internationell marknad, saknar nämnvärd utbildning och saknar språkkunskaper. Och de är inte få och de känner sig säkert hotade. Macron tänker liberalt, flexibelt och globalt och bygger för en ny generation som tror på sig själv, sin egen förmåga att lära sig mer, vill ta initiativ till förändring, starta företag, anpassa sig och ta risker.

Det politiska spelet kring arbetsrättsreformen är också viktig. För en facklig organisation som CGT handlar det om att försvara sina ståndpunkter och sin profil. En mer avreglerad arbetsmarknad innebär ett hot för många, inte minst i det skede när nya former av avtal och beslut ska fattas på arbetslivets alla nivåer. En arbetsmarknad där delvis andra än fackliga ombud har makten som arbetstagarnas talesmän och taleskvinnor kan också innebära svåra omställningsproblem. Macron har föreslagit att anställda i företag ska kunna rösta om förändringar i arbetsrätten.

Macron vet självfallet att CGT och den politiska vänstern är i klar opposition mot honom. Den politiska vänstern är i första hand rörelsen France Insoumise under ledning av den karismatiske ledaren Jean-Luc Mélenchon. Tillräckligt många fransmän är beredda att gå ut i strejker och demonstrationer för att det ska bli svettigt att sitta i Elyséepalatset. Macron vet också att det finns oändligt många risker i kölvattnet av denna reform. Det gäller till exempel när fler avtal än tidigare sluts på företagsnivå. VIlka konflikter kan inte då uppstå på en arbetsmarknad där parterna tidigare sneglat på lagar eller på avtal på nationell nivå. Oavsett hur väl denna reform kommer att fungera i stora drag på arbetsmarknaden kommer alltid en viss kritik att vara berättigad.Dock ska sägas att presidenten hittills lyckats föra bra samtal med de fackliga ledarna. Reaktionerna från de flesta av deras organisationer har visat på en betydligt öppnare inställning till Macrons arbetsmarknadsreform än den som föregick beslutet om El Khomri-lagen 2016 under Francois Hollandes mandatperiod.

Inom ramen för arbetsrättsreformen ligger  möjligheter för företagen att förhandla fram längre arbetstid vilket blir ännu ett angrepp på den närmast heliga 35-timmarsveckan. Macron vill ha mer söndagsöppet än i dag. Det kommer att leda till stort missnöje. Listan på följdeffekter av lagen är lång.

Macron kommer heller inte att nöja sig med att driva igenom nya lagar på arbetsmarknaden. Snart kommer en pensionsreform som också kan bli föremål för heta diskussioner och våldsamma reaktioner runt om i landet.

Macron är övertygad om att hans reformer ska sätta fart på företagsamheten, öka tillväxten och pressa tillbaka arbetslösheten från 9,4 procent till 7 procent före valet 2022. Han behöver också visa för Berlin och Bryssel att han reformerar Frankrike på det sätt som uppskattas i dessa båda huvudstäder. Det blir, om han lyckas, en inträdesbiljett för honom och ger honom chansen att vara med och stärka EU. Kanske kan han där visa en social profil som varit svag för att inte säga underutvecklad under de senare åren.

I dag väntar Frankrike statsbesök av USA:s president Donald Trump. I morgon är det Frankrikes nationaldag. Dessa dagar är intensiva men också normalt avslutningen på det politiska året och arbetsåret för de flesta fransmän. Den 15 juli börjar semestrarna på allvar. Dags för mig också att göra en sista tillbakablick på ett arbetsår som varit oerhört intensivt och blicka framåt mot ett nytt  som lär bli lika spännande och oförutsägbart. Fransk politik är både dramatiskt till form och innehåll och närmast omöjligt att förutse.

Under ett år skapade sig Emmanuel Macron en position som ledde honom till Elyséepalatset. Glöm inte att han precis för exakt ett år sedan utmanade sin politiske fader, Francois Hollande med sitt möte för det nystartade En Marche! Då stod politiska motståndare från vänsterradikalerna och kastade tomater på delegaterna som skulle in till mötet med Macron i en lokal i centrala Paris. Ingen trodde ännu att denne man som då fortfarande var ekonomiminister i Hollandes och Manuel Valls regering skulle kunna bli president ett knappt år senare. Detta skedde ändå och det skapade ett förändrat politiskt landskap som jag beskrivit i de tidigare blogginläggen här.

Nu är han president. Nu placerar han sig med självklar pondus mitt i storpolitiken genom att redan före sommaren bjuda in både Putin och Trump till Paris. Han har redan satt spår i den europeiska politiken. Han gör en rivstart med ett reformförslag för arbetsmarknaden och utmanar på ett sätt som ingen av hans företrädare vågat eller kunnat.

Fransk politik har alltså ett nytt landskap med nya motsättningar. Det handlar verkligen om att mitten i bred mening tagit makten, de som är globala, liberala och antiauktoritära. Mot de traditionella, nationella och auktoritära. Det finns mycket att invända mot den uppdelningen men uppenbart har de delvis nya konfliktpunkterna i fransk – och europeisk politik – synliggjorts väldigt tydligt i Frankrike genom Macrons framträdande som landets politiska ledare. I alla fall har Socialistpartiet krossats och liksom Republikanerna (högern) splittrats i två delar.

Frankrike verkar både bli en mer öppen del av en global värld och en starkare egen nation – hur nu det går ihop! Det finns anledning att verkligen med skarp blick följa hur Macron leder sitt land under det kommande arbetsåret. Men också under sommaren. Till skillnad mot sin företrädare Francois Hollande lär han inte vila på hanen under juli och augusti. Politiska journalister och politologer i Frankrike tvingas nog avbryta sina semestrar både en och två gånger för att ta reda på vad han sysslar med när de flesta fransmän steker sig på plagerna vid Atlantkusten eller vid Medelhavets strand.

Franska presidenter har haft svårt på senare år att genomdriva de reformer de haft på sina agendor. Det är alltid lättare att vara generös än att ägna sig åt åtstramningspolitik. De senare åren har reformutrymmet varit dåligt och många ekonomer och politiska rådgivare har förordat nedskärningar som högre pensionsålder, förlängd arbetsvecka från 35 till 39 timmar och inskränkningar i arbetsrätten. Egentligen har alla misslyckats med sina ambitioner därför att folket i bred mening satt sig på tvären. Ingen har tagit på sig rollen att vara en Göran Persson eller Gerhard Schröder och utsätta landet för en hästkur i åtstramning för att därmed kunna stimulera till ökad tillväxt och mindre arbetslöshet. Eller så har Frankrike förskonats från nyliberala idéer. Det skulle många inom den radikala vänstern i Frankrike säga. Alla kan leva på sina löner och välfärden är i stort sett intakt, Dock kvarstår problemet att ekonomin knappt kunnat repa sig 2017 när de flesta länder runtomkring lever i högkonjunktur. Underskottet i budgeten är för högt och Frankrike bedriver offentliga verksamhet i huvudsak med lånade medel.

Macron tror på en liberal politik som ska försöka höja tillväxten och minska arbetslösheten genom stöd till företagen och avregleringar. Samtidigt är han sprungen ur vänstern och har sociala ambitioner. Hur ska detta lyckas? Den frågan kommer vi delvis att få svar på under nästa arbetsår. Vi får också veta om han över huvud taget lyckas genomdriva sina reformer. I vilken utsträckning kommer radikala fackliga organisationer att kunna stoppa honom och vilket stöd får vänsterns Jean-Luc Mélenchon och Nationella frontens Marine Le Pen i folkopinionen för sin oppositionspolitik?

Jag låter som tidigare år min blogg ta semester fram till slutet av augusti. Skulle nu Macron agera med kraftfulla utspel eller oppositionen sätta fart på människors vrede redan i sommar är jag beredd att lik de franska politiska journalisterna lämna badstranden för att ta reda på vad som händer och rapportera i form av ett eller annat blogginlägg. Med Macron är osvuret bäst. Han verkar jobba jämt.

Min genomgång av olika rörelser och partier i Frankrike avslutas här med några reflektioner kring Republikanernas och detta partis ställning. Ännu ett parti som krisar.

Den republikanska högern i Frankrike mår inte bra när den saknar en ledare med den dubbla förmågan att samla och ge idéer och hopp för framtiden. Nicolas Sarkozy representerade sådana egenskaper när han med mycket vilja och självförtroende tog plats i partiet och senare i nationen som dess president 2007-12. Sarkozy visade sig senare inte vara så samlande som partiet hade hoppats på. Han var alltför provokativ som person inte minst och retade inte bara vänsterns väljare utan också många inom högern. För en del högerväljare var han inte nog etablerad i den högborgerliga miljön. För andra var han inte nog trovärdig i förhållandet  till den katolska kyrkan och klassisk moral. Det visade sig också genom åren att han fladdrade oroligt mellan olika ställningstaganden i flera politiska frågor och lutade sig åt olika håll. Hans eftermäle handlar mycket om hans högerradikala ställningstaganden kring invandring och terrorism. Men under de första regeringsåren sökte han stöd i vänsterliberala kretsar till vilka han kunde känna viss samhörighet. Han var inte heller okänslig för den anglosaxiska världen, särskilt den amerikanska. Denna attityd passade absolut inte ihop med den grundläggande skepsis mot USA som ligger djup hos många konservativa medborgare i Frankrike.

Under Hollandes år vid makten fördjupades konflikten mellan olika grupper inom det parti som åter leddes av Sarkozy från och med november 2014. En av hans första åtgärder var att driva fram en namnändring av partiet, från UMP till Republikanerna. Han hoppades säkert på att ena partiet som sedan hans valförlust 2012 kastats in i svåra inre ledarstrider. Till en början tycktes striderna mer röra personfrågor men kom alltmer att också handla om skillnader i politisk attityd och politiska idéer.

Sarkozy satsade, som den profilerade politiker han är, på att hårt driva partiet i högerradikal riktning och söka dra fördel av många högerväljares upprördhet över den islamistiska terrorismen och koppla det till att försvara en traditionell fransk identitet där islam inte får plats. Riktigt så enkelt var det inte att vinna sitt folk. Högerns väljare präglades också av viljan att trovärdigt lyfta fram en mer katolsk människosyn och att också lyfta socialkonservativa frågor. Partiet stod därför med tre falanger som mer eller mindre öppet bekämpade varandra; Nicolas Sarkozy med sin hållning , Francois Fillon med den katolska profilen kopplad till mer långtgående liberala förslag i ekonomiska frågor och Alain Juppé som stod för moderation och ett inslag av socialkonservatism.

Vi vet hur det slutade. Sarkozy slogs ut i första valomgången och Fillon besegrade klart Juppé i den andra och avgörande valomgången i primärvalet. Fillon drog fördel av att ha kunnat mobilisera sina stödtrupper bättre än sina konkurrenter. Det var pensionärerna och de värdekonservativa ute i landet som i första hand begav sig till vallokalerna.

Fillon körde i diket kort därefter genom skandalen med hustrun Penelope som fick motta lön under många år via skattemedel för ett arbete som hon inte kunde redovisa på ett trovärdigt sätt. Partiet stod utan ledare i presidentvalrörelsen men däremot bestod splittringen med tre rivaliserande falanger.

Det är egentligen närmast ett mirakel att Republikanerna klarat sig så hyggligt ur ett läge 2017 som var högst prekärt. Under Francois Baroins ledning finns ändå partiet kvar och möjligen – möjligen –  kan det samla ihop styrkorna igen när kritiken mot den sittande presidenten ökar. Kritik mot sittande president kommer med lagbundenhet  oavsett vem som sitter i Elyséepalatset.

För närvarande är situationen dock mer problematisk. En del av Republikanernas ledamöter i nationalförsamlingen har valt att markera avstånd från partiledningen genom att kalla sig de konstruktiva och förhålla sig öppna och välvilliga i förhållande till Macron och hans regering. Det är också osäkert om Republikanerna har ett tillräckligt dugligt politiskt program för att markera skillnad mot Macron. Mycket tyder på att Republikanerna får svårt att påtala att deras ekonomiska förslag gör skillnad och de kan också få svårt att manövrera mellan regeringens hårda tag mot terrorism och Le Pens ännu hårdare tag. Hur ska partiet kunna hitta en kil mellan dessa båda positioner som gör att tillräckligt många högerväljare ropar halleluja.

Republikanerna är söndrat organisatoriskt, lever vidare med sina olika fraktioner och har inte under oppositionsåren 2012-17 gjort hemläxan när det gäller att omformulera sitt politiska program till en ny verklighet. Macron har gjort det med sin nya rörelse. Häri ligger ett hot för Republikanerna att inte lyckas komma tillbaka som en tung politisk kraft i Frankrike. Hur valresultatet 2017 än tolkas står det klart att väljarna varit hårda i sina domar mot de två tidigare stora partierna; Socialistpartiet och Republikanerna. För båda dessa partier krävs det mycket ansträngning och nytänkande för att komma tillbaka. Det räcker inte bara med att hoppas på att Emmanuel Macron gör bort sig.