Lindbom på franska

Den 10 oktober var det nya strejker och nya demonstrationer i Frankrike. Flera hundra tusen deltog i demonstrationerna och skolor, sjukhus och transporter påverkades av strejker. För första gången på närmare tio år deltog alla nio stora fackliga organisationer i denna manifestation mot regeringen; i första hand alltså riktad mot uppfattade försvagningar i den offentliga sektorn: Regeringen har sagt sig vilja dra in 120 000 jobb i offentlig sektor, frysa lönerna och införa en karensdag i sjukförsäkringen.

Den offentliga sektorn sysselsätter cirka 5,5 miljoner personer vilket motsvarar en dryg femtedel av samtliga förvärvsarbetande i landet. Frankrike är  ett land där den offentliga sektorn är stor i jämförelse med andra europeiska länder också i omsättning. Politiker från höger och vänster – Nationella fronten och vänsterradikala La France Insoumise borträknade – har alla program för att minska antalet jobb i den offentliga sektorn och göra den mer effektiv genom mer av samarbete mellan kommuner och en satsning på större regioner istället för den indelning i 95 departement som ursprungligen skapades av Napoleon Bonaparte.

Regeringars försök att minska den offentliga sektorns betydelse och stimulera till mer verksamhet i den privata sektorn stöter på starkt motstånd från många medborgare och ifrån de fackliga organisationerna. Det finns också i ett land som Frankrike ett oändligt antal motiv för missnöje. Rättigheter och skyldigheter, förmåner och avsaknad av förmåner skapar orättvisor. Många människor som arbetar i den offentliga sektorn känner sig illa sedda och dåligt uppskattade för sina jobb. Samtidigt har många inom den offentliga sektorn förmåner i form av längre semester, bättre pensionsvillkor och andra bidrag som stör och provocerar  fransmän som arbetar i den privata sektorn.

De fackliga organisationerna har alltid bäst stöd inom verksamheter i den offentliga sektorn. Lärare, sjukhuspersonal, järnvägsanställda är i mycket högre grad fackligt anställda än personal inom privata företag, särskilt inom tjänste- och serviceföretag. När nu regeringen söker begränsa kostnaderna inom offentlig sektor möter den ett starkare fackligt motstånd än när åtstramningar sker inom andra områden i samhället.

Emmanuel Macaron går alltså vidare i sina försök att reformera samhället för att minska offentliga kostnader och öka flödet i ekonomin. Varje gång sker denna kamp mellan statens krav på åtstramningar och fackens försvar för status quo. Ändå är det långt ifrån alla offentliganställda som går med i strejkerna. Bland offentliganställda i skolan (totalt 1,2 miljoner anställda) deltar enligt uppgifter från Institut Francais du Travail, 21 procent.

Strejker och demonstrationer är i Frankrike fackens sätt att förhandla med staten som styr mer av det ekonomiska livet på arbetsmarknaden än i Sverige. Facken söker visa musklerna genom att ha många demonstranter på gatorna och många strejkande på arbetsplatserna. Det rör sig om en och annan dag för strejker och demonstrationer. Facken har inga pengar för långa strejker.

Nu har regeringen lovat att förhandla med de fackliga organisationerna från och med nästa vecka. Det mesta kommer inte att bli föremål för förhandling men på marginalen kan facken uppnå vissa förbättringar.

Vilken effekt har dessa eviga endagarsstrejker och demonstrationer? Är det ett fungerande sätt för facken att påverka villkoren på arbetsmarknaden? Allt fler svarar nekande på den frågan. CFDT:s ledare Laurent Berger sa det öppet på ett möte till sin ledning häromdagen. Det behövs en ny strategi med mer inslag av dialog med arbetsgivaren och med staten för att få inflytande över den arbetsmarknadspolitiska utvecklingen. Han är inte ensam. Även FO:s ledare har framfört liknande tankar. De anar att andelen anställda som vill strejka och demonstrera kommer att fortsätta att minska. Till slut består facken av ett mindretal företrädare för den mer extrema vänstern som ropar slagord men saknar all kraft att påverka utvecklingen. Det gamla kommunistfacket CGT fortsätter på den gamla vägen men får allt svårare att behålla stödet från människor i allmänhet. Helt nyligen visade siffror att det mer reformistiska CFDT nu har lyckats få fler medlemmar inom privat sektor än CGT.

Det finns inga tecken på att fransmännen i gemen förändrat sin inställning till politiken och dess möjligheter att förändra villkoren för medborgarna sedan Emmanuel Macron utnämndes till president. Attityden till politikerna är så genuint misstrogen att det säkert också behövs tydliga signaler om förbättringar av människors sociala och ekonomiska villkor innan bilden av en korrupt och bortvänd politikerkår ändras.

Jag har via webben lyssnat mig igenom ett intressant tvådagarsseminarium som hölls på Fondation Jean Jaurès den 6 och 7 september. De vassaste historikerna, sociologerna, valanalytikerna och politiska journalisterna var samlade för att ge åhörarna en analys av valrörelsen 2017, valresultatet och människors attityder till politiken. Några av föreläsarnas och mina tolkningar utifrån de siffror som redovisades på seminariet kan möjligen intressera bloggens läsare:

För det första tror jag att både Republikanerna och Socialistpartiet till sina primärval främst mobiliserade de medlemmar och sympatisörer som låg längst från mitten. Francois Fillon besegrade den mer moderata Alain Juppé hos Republikanerna medan Benoìt Hamon slog Manuel Valls i socialisternas primärval. En stor del högerväljare kände starkare motstånd mot integrering av muslimer i det franska samhället än de värderingar som präglade till exempel Alain Juppé. En del av den socialistiska väljarkåren kände frustration över Francois Hollandes regeringsår och brist på vänsterradikala alternativ både i ekonomiska frågor och i frågan om lag och ordning. För båda partierna blev Emmanuel Macron ett mer lockande alternativ än att hålla fast vid sin gamla partier, Republikanerna eller PS.

Det starka missnöjet för politiken och politiker förklarar tendensen att de som röstade i primärvalen valde extremare kandidater. Opinionsmätningar som redovisades på Jean Jaurès-seminariet visade bland annat att två av tre franska väljare anser att franska politiker överlag är korrupta. Denna misstro riktas främst mot de partier och politiker som suttit vid makten eller drivit en politik som inte svarat mot frustrerade människors längtan efter helt nya lösningar. En socialliberal ekonomisk politik lockar inte vänsterväljare som ser hur fattigdomen i landet knappast blir mindre. En måttfull högerpolitik som söker någon form av gemenskap över religions- och kulturgränserna lockar inte de väljare som tvekar mellan att lägga sin röst på Republikanerna eller Nationella fronten.

Det finns alltså anledning att dra slutsatsen att stora delar av den franska väljarkåren trots Macrons seger snarare sökt sig ifrån mitten. Nästan hälften av Hollandes väljare från första valomgången i presidentvalet 2012 valde Mélenchon och Hamon 2017 medan hälften valde Macron. Det innebär att många av Socialistpartiets väljare valde att gå längre ut mot vänster. Hollande representerade de facto en mer socialdemokratisk linje även om många 2012 trodde att hans tal om finansen som den stora fienden också var hans uppfattning. Den som inte brydde sig om en valtaktisk retorik visste att han skulle svika vänsterflygeln. Republikanernas väljarkår har också drivit åt höger och valde 2017 en kandidat (Fillon) med ett program såväl ekonomiskt som kulturellt som låg längre bort från mitten än Sarkozys 2012. Sarkozy har visserligen uppfattats som starkt  högerradikal men han var i många avseenden mer liberal i kultur- och samlevnadsfrågor och hans valprogram 2017 var inte heller fullt så (ny)liberalt som Fillons. Om man dessutom tillfogar att Nationella fronten fick ett större stöd än någonsin tidigare framträder bilden av en mer konservativ och högerradikal väljare bland de väljare som tidigare röstat på den traditionellt republikanska högern.

Emmanuel Macaron representerar en hållning som mer tar fasta på möjligheterna i det franska samhället. Han talar till väljare som vill ha förändring och som tror att egna personliga initiativ är bättre för både den egna individen och familjen och för samhället. Hans filosofi grundas i bilden av ett samhälle där konflikten finns mellan det slutna och negativa och det öppna och framåtsyftande.Han kallar det själv för en progressiv samhällssyn. Macron har sitt stöd bland de väljare som tror att de själva klarar av att anta utmaningar och vågar ta risker och att det lönar sig. De bar fram Macron till en seger i valen men de är sannerligen inte i majoritet. Glöm inte att Macron bara fick knappt 25 procent i första valomgången men framförallt omgavs av kandidater med utrerade värderingar. Marine Le Pen, Francois Fillon och Jean-Luc Mélenchon hade alla kring 20 procent var av avgivna röster och valdeltagandet låg förhållandevis lågt, 70 procent.

Den franske opinionsanalytikern Brice Teinturier (IPSOS) konstaterade också på seminariet att missnöjet finns tydligt manifesterat hos väljare som föredrar mer extrema partier, i första hand bland dem som väljer det vänsterradikala La France Insoumise och Nationella fronten. Ser man på siffror för hela valmanskåren visar det sig att missnöjet är långt större än så. I en undersökning fick ett urval väljare ta ställning till ett antal begrepp som skulle karakterisera deras inställning till politiken. Begreppet besvikelse kom på första plats med 62 procent följt av avsmak (44 procent) och ilska (41 procent). Det första positiva ordet, intresse, kom därefter med 24 procent följt av hopp (18 procent). Siffrorna säger en hel del om vilken frustrerad befolkning som Frankrikes politiker möter i sitt dagliga arbete. Ingenting tyder på att inställningen nu förändras i mer positiv riktning.

Frankrike har utan avbrott levt i undantagstillstånd sedan terroristattackerna den 13 november 2015. Den 1 november i år upphävs denna ordning men ersätts med hårdare lagar mot terrorism.

Francois Hollande lovade att upphäva undantagstillståndet i samband med nationaldagen 2016 men på kvällen den 14 juli genomfördes ett nytt attentat, denna gång i Nice. En terrorist körde besinningslöst med en lastbil genom flanörstråket Promenade des Anglais mitt i stan och dödade och skadade oskyldiga människor. Undantagstillståndet behölls men nu ska det alltså upphävas, enligt President Emmanuel Macron.

Macron föreslår nu att undantagslagarna ska ersättas med en permanent lag som till stor del ger polis och militär utsträckt rätt att inskränka i människors frihet och göra husbesök på lösa antaganden om att det där finns individer som kan ha kopplingar till terrorverksamhet i någon form. Omdiskuterat är förslaget att polisen tillfälligt kan stänga en gudstjänstlokal.

Igår inträffade återigen en terroraktion med dödlig utgång. En man gav sig på två unga kvinnor utanför järnvägsstationen Saint Charles i Marseille och dödade dem på ett mycket bestialiskt sätt med kniv. Mannen har fångat polisens uppmärksamhet och hade vid dådet släppts från polishäkte i Lyon. Han hade oklara handlingar vad gäller medborgarskap men dock ingen koppling till terroristorganisation enligt polisens register. Han var född i Tunisien. Enligt uppgifter en man med missbruksproblem och utan reguljär bostad. En terrororganisation har tagit på sig dådet.

En majoritet av franska folket kräver åtgärder som stoppar terrorismen. Denna majoritet accepterar inte att sådana brott överhuvudtaget tillåts att genomföras. Polisen måste ges de resurser som krävs för att stoppa terrorhandlingar. I nationalförsamlingen är spänningen stark mellan Nationella fronten och särskilt den så kallade hårda högern inom Republikanerna som båda  anser att Macrons lagförslag är ett steg i fel riktning. Republikanernas ledamot Eric Ciotti  talade om att denna lag är den första sedan terrorattackerna 2015 som går i liberal riktning och han fördömde den i hårda ordalag. Företrädarna för La France insoumise, Jean-Luc Mélenchons rörelse, anser däremot att de nya lagarna försvagar individernas frihet. Det finns hos många inom vänstern en misstro mot polisen och att hembesöken innebär ökat trakasseri mot muslimer i svåra sociala omständigheter. En parallell till kritiken mot id-kontrollerna på stan, en polisverksamhet som diskriminerar förortsungdomar med mörk hudfärg. Även jurister som uttalat sig i medierna menar att lagen diskriminerar utan att effektivisera arbetet mot terrorism.

Häromdagen, i Sorbonneuniversitetet, höll Emmanuel Macron ett viktigt tal om Europa. Ett tal som ger visionen av en enad kontinent, i varje fall hos de 27 som återstår. Ett tal som sannerligen inte är oomstritt inom EU-familjen men den franske presidenten har redan visat att han tror mer på sin egen kraft att förändra än han funderar så mycket på alla de politiska krafter som strävar i en annan riktning. För Sverige är Macron både lockande och skrämmande. Vad gör vårt land som rimligen genom sin ekonomiska styrka och politiska stabilitet borde vara en självklar del en fördjupad europeisk union?

Jag lyssnade häromdagen på finanskommissionären i EU, Pierre Moscovici. Han var tidigare finansminister i Francois Hollandes regering och som liberaliserande socialdemokrat välvillig till mycket som Macron nu föreslår. Han stod inför ett kvalificerat auditorium av näringslivsrepresentanter och ekonomifolk i EU-huset på Regeringsgatan i Stockholm och lockade stillsamt och försiktigt med fördelarna av ett svenskt inträde i EMU. Dörren stod öppen för Sverige, upprepade han flertalet gånger. Moscovici vet det, sannolikt de flesta åhörarna på detta frukostmöte vet det: Tillhörigheten till EMU blir för varje år som går alltmer också tillhörigheten till ett inre och mäktigare EU med större möjligheter till inflytande för dem som befinner sig där.

Emmanuel Macron utmanar också  Sverige genom sina proeuropeiska ståndpunkter men framförallt för sin tro och säkert också förmåga att påverka utvecklingen i snabbare takt än tidigare franska presidenter. Macron är övertygad om att Europa bara kan överleva politiskt och ekonomiskt om denna kontinent tar stora steg mot mer samverkan och mer federalism. Han ser förstås också hur USA försvagats genom Trump och därmed ger Europa en ny roll i världspolitiken. Han inser också hur Putin måste bemötas med en gemensam front och att Kina ständigt stärker sin roll som ekonomisk stormakt och därmed blir alltmer dominerande i så kallade geopolitiska sammanhang.

Talet vid Sorbonne innehöll rader av konkreta reformer inom EU. Mer av ekonomisk styrning men också mer demokrati. Ett (första) steg för Macron är att delar av parlamentet bör väljas på gemensamma listor för alla medlemsländer. Han föreslår mer av överstatlighet på områden som till exempel brottsbekämpningen och inom andra viktiga områden som miljö och hälsa men också riktigt kontroversiella förslag som minimilöner för alla länders medborgare.

Ingen europeisk ledare har väl på många årtionden haft samma starka övertygelse som han om sin egen förmåga att förändra världen. Det innebär inte att han också kommer att lyckas genomföra sina förslag. Merkel kommer att kyla ner honom under deras kommande möten. Sverige och många andra västeuropeiska länder tänker inte på Europa som en enhet utan på EU som en konstruktion för att göra samarbetena mellan länderna på en kontinent mer funktionella. I förhållande till vissa länder i Östeuropa finns dessutom en klyfta rent värderingsmässiga; kring migration men också formerna för demokrati och yttrandefrihet.

Det är alldeles uppenbart att Frankrike med Emmanuel Macron som president tagit på sig en roll som ledare för ökad europeisk samverkan och att det handlar om mer än ord. Sannolikt kommer detta leda till förändringar av EU-konstitutionen och till en ökad klyfta mellan EMU-klubbens medlemmar och de andra. Sverige kommer att streta emot. Andra kommer också att motsätta sig många av Macrons förslag. Frågan är hur EU ser ut om tio år. En framsynt svensk regering funderar naturligtvis på olika framtida scenarier. Ingvar Carlssons regering tog initiativet till svenskt medlemskap i EU långt innan den socialdemokratiska opinionen var mogen för det. Hur gör denna och kommande regeringar vad gäller frågan om att Sverige på allvar engagerar sig i ett kommande fördjupat EU-samarbete. Också i handling.

Det  franska parlamentets består av två kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Nationalförsamlingen (577 ledamöter) väljs normalt vart femte år i direkta val, senast i juni månad när Emmanuel Macrons La République en Marche segrade stort. Senatens ledamöter (348 för närvarande) väljs på ett sexårigt mandat där halva kammaren förnyas vart tredje år. Valen sker i indirekta val där valkollegierna består av representanter för de olika lokala och regionala territorierna runt om i landet. Halva senaten blev föremål för omval igår söndag och gav högern en stärkt ställning.

Senaten får trots valet en helt annan sammansättning än nationalförsamlingen. Republikanerna behåller sin majoritet och går framåt i valet. Socialistpartiet har en mycket starkare ställning än i nationalförsamlingen medan Macrons parti La République  en Marche endast har 18 stolar i kammaren

Senaten ifrågasätts ibland i den franska politiska debatten. Många anser att folkviljan ska slå igenom direkt i val som i Sverige sedan tvåkammarriksdagen avskaffades i ock med valet 1970. Andra menar att det är viktigt att balansera den spontana folkviljan med en kammare som förnyas långsammare och senatens försvarare menar också att denna kammare ger stöd för ett lokalt och regionalt inflytande som behövs i ett starkt centraliserat land som Frankrike.

En förklaring till Macrons partis svaga resultat är att detta parti ännu inte hunnit få tillräckligt med genomslag i de lokala och regionala folkförsamlingar ur vilka elektorerna till senatsvalen väljs. Den eftersläpning som är själva idén med en kammare av senatens modell fungerar alltså, denna gång till förtret för Macron.

Senaten har i princip samma roll i granskningen av regeringars propositioner som nationalförsamlingen. Däremot har senaten inte rätt att lägga fram misstroendeförklaringar mot regeringen.

Macron kan få problem med senaten i frågor där han står nära vänstern. Hittills har han ett gediget stöd som i frågan om arbetsrättsreformen och han kommer också att stöttas i den känsliga frågan om pensionsåldern.