Lindbom på franska

Gammelgubbarna lever än. Inte minst i Frankrike där historiens hjältar spelar roll för nutida generationer. Det är svårt då att gå runt även en politiker som varit död i nästan hundra år och hade valrossmustasch. Så var fallet med Georges Clemenceau, född redan 1841 men med en långsam mognadsprocess. Hans mest omtalade insats i den franska politiken var som premiärminister under det sista av de fyra åren under första världskriget, nämligen för exakt hundra år sedan. Hans insats för att vända kriget mot Tyskland var inte oviktig. Clemenceaus politiska filosofi har också inspirerat politiska ledare in i våra dagar.

Jag har precis läst Mats Krantz biografi Den franske tigern (Carlssons Bokförlag 2016) över denne märklige statsman. Det är en ambitiös genomlysning av personen och hans verk. Det blir samtidigt en repetition av främst de tysk-franska relationerna från Napoleon III:s krig mot preussarna 1870-71, pariskommunens proletära uppror 1871 och första världskriget där också England och USA stod på Frankrikes sida mot tyskarna.

Georges Clemenceau var läkarson från det fattiga Vendée vid Atlantkusten. Han utbildade sig själv till läkare men verkade ha varit en rätt usel sådan. Lyckligtvis kom han tidigt in i politiken och spelade en roll som vänsterman i Pariskommunens uppror. Dock aldrig revolutionär socialist och med åren alltmer reformistisk och mer av en företrädare för en radikal icke-socialistisk linje i politiska frågor.

Han kom in i parlamentet utan att spela någon avgörande roll och blev minister först 1906, då vid 65 års ålder. Ändå hade han inte nått toppen av sin karriär. Det gjorde han när President Raymond Poincaré motvilligt utsåg honom till premiärminister i första världskrigets slutskede. Då hade Clemenceau hunnit bli 76 år. Många var de inom ententen som förberedde sig på att gå in i fredsförhandlingar när Clemenceau drev igenom en fortsättning av kriget och ett slut som tvingade tyskarna att bland annat lämna tillbaka Alsace och Lorraine och betala ett stort krigsskadestånd till segrarmakterna. Ett krigsskadestånd vars storlek för övrigt biografins författare menar att Clemenceau ansåg för högt.

Det var en hårdför man som under de senare åren bemästrade en sviktande hälsa med sträng diet – två ägg till middag – och med ett påtagligt ensamt och stilla liv utanför politiken. All kraft gick under de åren till att strida för sin politik mot parlament och även politiker i regeringen, inte minst President Poincaré som hatade Clemenceau och som Clemenceau hatade minst lika mycket tillbaka. Mats Krantz citerar bland annat ur Poincarés memoarer där han beskriver Clemenceau på följande sätt: ”Likgiltig, våldsam, galen, fåfäng, fräck, hemsk, lättsinnig, döv, fysiskt och intellektuellt oförmögen att resonera, att reflektera, att följa en diskussion. Det är en dåre som landet har gjort till en Gud.” Clemenceau var minst lika välformulerad och elak. Han fick därför många ovänner och hade vänner som svårligen kunde samarbeta med honom.

Trots allt detta var Georges Clemenceau en betydande man och politiker och är i högsta dra ihågkommen i dagens Frankrike. En av hans lärjungar är Manuel Valls, premiärminister under två år i Francois Hollandes regering. Hans mer socialliberala form av fransk socialism knyter an till Clemenceau där andra socialistpolitiker snarare haft Jean Jaurès som förebild.

Clemenceau bodde under många år i en lägenhet på 8, rue Benjamin Franklin i 16:e arrondissemanget, nära Eiffeltornet och Trocaderoplatsen i västra Paris. Han dog också i detta sitt hem år 1929. Hans lägenhet står i dag som museum öppet för allmänheten.

Västvärlden befinner sig i ett omvälvande skede genom flera ledarkriser. Donald Trump och Vladimir Putin tvingar Europa och för den delen också USA att reflektera över vissa oroande förändringar i maktbalansen i Europa och dess omvärld. Den politiska krisen i Tyskland spelar roll för ledarskapet i Europa. Emmanuel Macron stiger fram som en tydlig pretendent för rollen som EU:s informella ledare.

Den svenska synen på Macron formas. Företrädare för de olika politiska partierna ser gärna att de kan solidarisera sig med honom. Det är aldrig fel för ett litet land att hålla sig väl och komma bra överens med en stormakts ledare. Om nu Macron tar rollen som västvärldens mest kraftfulla, kompetenta och åsiktsmässigt mest sympatiska ledare så varför inte.

Stefan Löfvén sa efter ett möte med Macron i Paris i höstas att de båda länderna Frankrike och Sverige inte på lång tid stått så nära varandra. Andra företrädare för regeringen uttrycker sig välvilligt om honom. Jag tolkar att det till exempel gäller Ann Linde men också Margot Wallström.

Det finns skäl till att en del socialdemokrater hälsar Macrons intåg på den stora europeiska scenen med glädje, om än dämpad och försiktig. Den mer EU-vänliga delen av regeringen och socialdemokratin anar att Macrons starka engagemang i EU-frågan kan skapa sprickor inom det egna partiet men också kan tvinga fram förändringar av den svenska EU-politiken. Sverige skulle behöva ta flera steg mot ökad medverkan i EU-samarbetet och både dela med sig av det sociala perspektivet på EU men också rent allmänt dra nytta av detta samarbete genom att tvingas bli mer europeiskt orienterad och mindre perifer på en rad områden. Sverige har allt att vinna på mer samverkan i Europa när det gäller att utvecklas inom utbildning, miljöarbete, försvar och regler för arbetsmarknaden. På sikt kommer också EMU-samarbetet att bli en viktig fråga för Sverige. Om Macron driver denna union i unionen framåt kanske han också får Sverige att på sikt närma sig den. Har jag fel om jag tror att vissa socialdemokratiska politiker inte tycker så illa om att Macron fungerar som pådrivare för vårt land? Övergång till euro i Sverige är visserligen en omöjlig fråga att ta upp i den allmänna debatten idag men det är inte helt omöjligt att bilden är en annan om några år.

Det finns många frågetecken kring Macrons politik inom Socialdemokratin. Främst beror det på att våra länder historiskt sett skiljer sig så starkt från varandra. Den franska välfärden bygger på lagar, den svenska på avtal mellan arbetetsmarknadens parter. Frankrike har en stormaktstradition. Den är en viktig del av den franska identiteten som ytterligare förstärks  genom den konstitution som ger presidenten en närmast monarkisk status. Frankrike agerar som en stormakt och har också en militär med ambitioner att starta krig om så krävs. Frankrike är också ett starkt centraliserat land utan motsvarighet till det svenska kommunala självstyret. Sverige ligger dessutom i periferin i Europa och många svenskar – sannerligen inte bara socialdemokrater –  tror att detta faktum ger oss ett tillräckligt skydd mot faror. Fransmännen lever varje dag i spänningar mot omvärlden genom sin geografiska och kulturella utsatthet mitt i Europa.

För många politiker inom socialdemokratin är det också problematiskt att det saknas en facklig- politisk samverkan i Frankrike och att Macron allra minst drömmer om att upprätta en sådan. De reformistiska fackliga organisationerna som CFDT vill själva inte ha en samverkan med ett politiskt parti.

Macron anklagas för att driva en antifacklig politik. Det finns dock en invändning mot detta resonemang.  Facklig politik som den bedrivits  i Frankrike har hittills inneburit en bibehållen låsning till en starkt lagreglerad arbetsmarknad. Macron söker stimulera näringslivet i riktningen mot att starta och utveckla företag i en digitaliserad värld. Facken har sin chans att följa med i utvecklingen istället för att söka bromsa den. Vissa fackliga organisationer har den ambitionen medan de gamla kommuniststyrda facken som CGT bygger sin ställning på centralism och hotas – tack och lov – när arbetsmarknaden blir mer flexibel och förändras med nya företagsformer och utvecklade relationer internationellt.

Alliansen vill gärna sluta upp bakom Macron. Men precis som inom Socialdemokratin råder skepsis på sina håll. Liberalerna och Centerpartiet har lättast att bejaka den franske presidentens program. Liberalerna är dessutom det mest EU-vänliga partiet i Sverige. Däremot finns det säkert bland moderater och kristdemokrater ett visst motstånd. Macrons arbete för ett socialare EU möter inte samma positiva reaktioner som inom socialdemokratin. För dessa partier finns det också ett avstånd mellan Macrons tydligt socialliberala linje och särskilt moderaternas tendens att utveckla mer nyliberala tankegångar.

Alla är ändå fascinerade av Macrons briljans och ledarförmåga. Frankrike har inte under femte republikens dagar (sedan 1958) haft en president som förefaller på samma gång så utrikespolitiskt profilerad och samtidigt så inställd på samverkan med andra västländer. Vi minns de Gaulles halsstarriga politik mot Storbritannien, Mitterrand som visserligen var EU-vän men samtidigt en fransk chauvinist. Chirac gjorde sina atomprovsprängningar och störde västopinionen. Varken Sarkozy eller Hollande gjorde annat än tillfälliga inspel på världsscenen. Macron har bara regerat i ett drygt halvår men han gör redan lovvärda försök att ta ledningen i väst med en tydligare formulerad utrikespolitisk vision och han gör det med en ambition som tycks mer inriktad på samverkan med andra länder än tidigare franska presidenter.

I gårdagens val av ny generalsekreterare hos Republikanerna (LR) segrade som väntat Laurent Wauquiez stort. Han fick närmare bestämt 74,64 procent av rösterna i den första valomgången och valet var därmed avgjort. Valdeltagandet var högre ån väntat. Nästan varannan medlem röstade. Nu har Republikanerna fått en ledare med en skarp högerprofil vilket oroar många av de kända namnen i partiet.

Laurent Wauquiez är obetydligt äldre än Emmanuel Macron. Han är inge duvunge i politiken med ministerposter i Sarkozys regeringar. Han uppfattas ändå av många som ett nytillskott i politiken på toppnivå. Alla kan glömma Sarkozy, Jupé och Fillon. Nu kommer nästa generation i full fart och erövrar topposterna. Wauquiez utmanades också av två yngre partivänner. De hade ingen reell chans att utmana Wauquiez och flera av de mer erfarna inom LR avstod från att ge sig in i partiets interna valrörelse. För de senare var det mer av strategiska skäl. Personer som Francois Baroin och Valérie Pecresse har säkert inte givit upp sina ambitioner men för närvarande var det inte klokt för dem att utmana Wauquiez.

Den nye ledaren för Republikanerna tillhör partiets absoluta högerflygel. Han har inte alltid haft den inriktningen. Tvärtom tillhörde han den sociala grenen av partiet fram till slutet av Sarkozys mandatperiod. Wauquiez lär då ha förstått att hans möjligheter att skaffa sig utrymme i partiet låg i en stark omprofilering av sig själv. Han anade förmodligen redan då att utrymmet i mitten skulle bli för litet. Det var visserligen flera år före Macrons inträde på scenen men visst gjorde Wauquiez taktiskt rätt. I dag måste Republikanerna markera avstånd från Macrons liberala och sociala politik för att inte slukas upp av regeringsmajoriteten eller bli ett uddlöst oppositionsparti. Många av Wauquiez partivänner har redan anslutit sig till Macron och till och med blivit ministrar som exempelvis premiärminister Edouard Philippe och ekonomiministern Bruno Le Marie. Andra har bildat gruppen Agir som sannolikt bryter helt med Republikanerna när nu Wauquiez blivit dess ledare.

Wauquiez har ändå knappast något val. Han måste ge sig in i försöken att bilda ett starkt konservativt parti med stöd av delar av Nationella frontens väljare och alla missnöjda högerväljare som oroas över förlorade katolska och traditionella kulturvärden och inte minst önskar ett Frankrike utan muslimer. Inom sitt eget parti har han också många medlemmar och väljare som är inne på samma linje. För en högerpolitiker finns det fördelar med en oförsonlig identitetspolitik.

Laurent Wauquiez söker nu omforma partiet till ett folkligt förankrat högerparti med udden riktad mot makten och eliten i Paris. Det är tongångar som påminner mycket om Marine Le Pens. Frankrike är fortfarande delat mellan folket i provinsen (=utanför Paris) och den urbana medelklassen och överklassen i Paris. För den äldre generationen av högerpolitiker som alltid levt i de stora våningarna i västra Paris blir partiet alltmer främmande. Och deras företrädare i Sarkozys generation allt mer isolerande i det parti som Wauquiez nu bygger.

Det sker stora förändringar i det franska politiska landskapet. Inom högern inte minst. Det finns anledning att återkomma i denna blogg till detta fenomen. För dagen räcker det med att konstatera att Wauquiez nu tagit makten. Vad som kommer att ske framöver är trots allt inte lätt att förutsäga. Det politiska landskapet ritas nu om hela tiden men om vi får se en mer slutgiltig bild av det under 2018 är inte alls självklart.

Igår kväll var Jean-Luc Mélenchon inbjuden gäst i det stora politiska helaftonsprogrammet Emission politique i den stora statliga tv-kanalen France 2. Ledaren för den vänsterradikala rörelsen La France Insoumise la fram sitt ekonomiska program och debatterade politiska frågor inom en rad områden med bland andra Christophe Castaner, ledaren för partiet La République en Marche! , det parti som uppstått ur Emmanuel Macrons rörelse En Marche! Hela 34 procent av tittarna ansåg efter programmet  – i en opinionsundersökning som genomfördes – att Mélenchons program var realistiskt. Vänstern håller fortfarande sitt grepp om delar av det franska folket.

Det har länge stått klart att den radikala vänstern tagit över taktpinnen från Socialistpartiet och blivit den viktigaste vänsterkraften i fransk politik. Det skedde successivt under Francois Hollandes regeringsår. Enkelt uttryckt: Socialistpartiet har kluvits i två delar; den vänstra har gått till Mélenchon och den högra till Macron. Spillror av Parti Socialiste försöker nu samla ihop sig till en partikongress i april för att välja en ny generalsekreterare och hjälpligt formulera ett program för framtiden.

Jean-Luc Mélenchon är ingen ungdom, född 1951, och med en lång karriär som politiker. Först trotskist, sedan medlem i Socialistpartiet i många år. Han var bland annat minister i Lionel Jospins regering som satt 1997-2002. År 2008 lämnade han partiet, besviken över dess gradvisa högervridning och bildade först Parti de Gauche och före 2017 års val rörelsen La France Insoumise. Mélenchon är en karismatisk ledare. Övertygad om sina egna åsikters förträfflighet och inte sällan övertygande i sin retorik.  Full av starka känslor som han uttrycker i sina politiska framträdanden. Inte sällan provokativ och även fräck i sina repliker mot politiska motståndare. Det brukar också sägas om Mélenchon att han är en typisk företrädare för la gauche contestataire, den vänster som ställer sig på tvären och ifrågasätter samhällsordningen. Misstror makten och attackerar gärna den finansiella och politiska överheten mer än han talar om sina egna lösningar på problemen i samhället. Det är sant till viss del. Han säger också att han företräder en revolutionär hållning även om den inte ifrågasätter de demokratiska institutionerna. Samtidigt är han också öppen med sina alternativ. Han är  revolutionär och folkbildare i samma person.

Två timmar med Mélenchon i tv ger en bra bild av hans politiska ställningstaganden och hur han fungerar som politiker. Han är totalt oense med den utbudsekonomiska linje som i princip alla partier utom Nationella fronten  företräder. Han ekonomiska program är att likna vid en modern keynesianism. Han tror att skattehöjningar för de rika, ökad offentlig sektor och lånade pengar till statliga investeringar ska skapa två miljoner nya jobb och få fart på ekonomin. Mélenchon och hans rörelse anser att Frankrike sedan länge drivit en hård åtstramningspolitik som varit förödande för landets ekonomi och att stimulanspaketen till företagen varit som att kasta pengar i sjön. De flesta ekonomer och politiker har istället hävdat att landet levt över sina tillgångar och att företagen haft för dåliga förutsättningar för att expandera, våga anställa folk och därmed bidra till tillväxten.

Mélenchon står verkligen för ett tydligt alternativ i fransk politik. Han var inte heller långt ifrån att nå ända fram till en andra valomgång i presidentvalet i april och maj, Det hade behövts en knapp miljon röster för att han hade kunnat gå om Marine Le Pen och utmanat Emmanuel Macron i slutomgången. Inget vet säkert hur en sådan strid mellan en liberal och en socialist hade slutat. Mélenchon hade inte bara kunnat samla en stor del av vänstern utan även delar av Nationella frontens väljare. Det missnöjda Frankrike hade säkert slutit upp bakom honom i kampen mot Macron – sedd av många som bankiren som företräder de rika.

Mélenchon har med åren blivit alltmer EU-kritisk. Han lovar att sätta sig i hårda förhandlingar om ett annat EU med en annan ekonomisk politik och förmodligen också lösare band mellan nationerna. Hans EU-syn står i bjärt kontrast till President Macrons, inte minst när han antyder att Frankrike i ett läge skulle kunna lämna EU. Om förhandlingarna med de starka och tongivande länderna, främst hatobjektet Tyskland, skulle stranda helt.

Mélenchon drömmer om en form av social revolution i Frankrike. Han vill förändra maktbalansen i landet till folkets fördel. Det är klart att en sådan revolution inte kan göras inom ett starkt och delvis federalt EU. Hela Mélenchons politiska projekt förutsätter en form av nationell slutenhet, inte så olik Nationella frontens, om än med andra förtecken.

Var tredje fransman och fransyska som såg tv-programmet igår ansåg ändå att Mélenchons politiska agenda var realistisk. Det visar hur starkt den revolutionära andan lever kvar i detta land, så präglat av 1789 års idéer eller i varje fall dess mentalitet. När det väl gäller i valbåset brukar de flesta väljare göra ett mer pragmatiskt val. Mélenchon får inte majoritet liksom inte heller Le Pen. Men drömmen om ett folkligt, radikalt, revolutionärt Frankrike lockar trots allt väldigt många.