Lindbom på franska

Precis som i Sverige är det val till EU-parlamentet på söndag. Alla opinionssiffror pekar på stora framgångar för Nationell Samling och bakslag för president Macrons parti Renaissance. Den franska presidenten är uppenbarligen nervös  inför valdagen och dess utslag.

De sista opinionsundersökningarna visar stadigt på drygt 30 procent för Nationell Samling vars lista toppas av den unge politikern Jordan Bardella som är Marine Le Pens närmaste man. Under valkampanjen har avståndet till Renaissance ökat. Bakom dess lista kryper nu den socialistiska gruppen allt närmare och det skulle kunna bli en dramatisk upplösning vid rösträkningen på söndag kväll. Många har känslan att socialisterna med sin skickliga toppkandidat Raphaël Glucksmann kan gå om Renaissance och bli det näststörsta partiet i valet.

Igår kväll lät sig president Macron intervjuas i de stora tv-kanalernas kvällsnyheter och fick då chansen att varna franska folket för den antieuropeiska politiska hållning som han ansåg att Nationell Samling står för. Hans påstående i sig är det svårt att motsäga. Nationell Samling vill som så många andra nationalistiska partier i Europa minska EU:s makt och hindra samarbete på flera områden, bland annat på miljö- och migrationsområdena. Däremot var det högst tvivelaktigt ur konstitutionell aspekt att presidenten som har rollen att befinna sig  ovanför partierna och vara en statschef för alla fransmän gav sig in i en rent partipolitisk polemik. Tidigare i veckan kom också premiärminister Gabriel Attal oanmäld in i ett debattprogram i public service för att – som det hette – ge sitt stöd till toppnamnet på Renaissance EU-lista, Valérie Hayer. Dessa inspel från president och premiärminister visar hur svag de anser att Hayer är. Framförallt blir det uppenbart vilka friheter som den högsta politiska makten i nationen kan tillåta sig. Det vore närmast otänkbart i en parlamentarisk demokrati. En fransk president som vill tala till nationen behöver bara begära tid hos tv-bolagen och han får sitt utrymme för att leverera sina budskap. Det är självklart att så bör kunna ske i kris- och krigstider men kan inte vara legitimt i slutet av en valrörelse där hans parti går bakåt i väljaropinionen.

Frågan är om Macron och Attal gynnade sin sak och sitt parti genom dessa framträdanden. Den samlade oppositionen, från vänster till höger, var upprörda över presidentens och premiärministerns inspel. Det kan mycket väl visa sig på söndag, när rösterna räknats, att Renaissance får ännu lägre siffror än 16,5 procent som verkar vara dagsnoteringen för partiet i opinionen.

Valrörelsen har i hög grad handlat om storleken på de franska krigsinsatserna i Ukraina. Macron har alltmer kommit att ta ledningen inom EU när det gäller eskaleringen av militära insatser i kriget. Hans politik i Ukrainafrågan  får nu kritik både från vänster och höger. Likaså vänder sig ytterhögern  mot EU:s beslut om en ny migrationspolitik. I valrörelsen har också miljöfrågan stått i centrum I denna fråga liksom i många andra visar det sig hur främst ytterhögern vänder sig mot en utvidgning av EU:s makt.

Valrörelsen har varit lång och intensiv men också vital. Franska politiska debatter håller hög kvalitet. De är långa, djupgående och roliga att lyssna på. Det är också en fördel att franska politiker inte bara är skärpta utan också retoriskt skickliga.

I dagarna tre firas landstigningen i Normandie för 80 år sedan med medverkan av president Emmanuel Macron. Särskilt  hyllas i år fallskärmsjägarna. Macron besöker historiska platser i Bretagne och Normandie.

Jag kommer från ett möte med ett tjugotal pensionerade företagsledare och företrädare för universitet, offentlig sektor och militär. Inför dem talade jag om det svenska folkhemmet. Jag slår på nyhetskanalen LCI när jag kommer hem och följer en minnesceremoni som vi nästan saknar i Sverige. Jag har talat om folkhemmet som det horisontella projektet, om drömmen om ett samhälle skapat av ett enhetligt folk med små klassklyftor och små skillnader i värderingar. Det var det svenska folkhemmet som är sönderbrutet i dag men som dominerade fram till 1980-talet. Jag minns det såväl från min ungdom och mina första vuxenår.

Det går att romantisera kring folkhemmet men det saknar en dimension; kopplingen till en nations historia och viktiga minnen som samlar ett folk. Befrielsen av Frankrike 1944 med landstigningen i Normandie är ett sådant minne. Detta förkroppsligas av Frankrikes president, oavsett vem som uppbär ämbetet, och av dem som ännu kan minnas och berätta.

Frankrike blir aldrig totalt identitetslöst. Dess medborgare kommer att påminnas om sin historia genom krigen och genom andra heroiska insatser som de och deras förfäder genomfört.

Frankrike har en historia och den vårdas. Det är omöjligt att inte beröras av händelser som knyter människor samman. Jag beskrev i dag för mina franska åhörare om den kulturella utveckling som Sverige genomgått under efterkrigstiden. Steg för steg har vi lämnat vår historia och nöjt oss med att fördjupa oss i nutiden. Vi söker numera förtvivlat efter en identitet som vi tror och hoppas kan formas i en postmodern värld; om attityder som förstås i nuet och som har en vag och kort historia. Attityder men inte händelser. Händelser berättar om människor av kött och blod som uttryckt sin kärlek till sitt land. I ett historielöst land som Sverige saknar vi dessa människor eller vi vet inte hur vi ska låta dem framträda. En veteran från landstigningen, sannolikt en fallskärmsjägare, står bredvid president Macron under ceremonin och läser sedan några ord från ett papper. Han stöder sig på en käpp i ena handen och har stoppat in den andra under presidentens arm. Tillsammans går de sedan runt och hälsar på militärer som står uppradade intill.

Frankrike individualiseras och följer med i den postmoderna utvecklingen. Mitt i detta stannar landet och folket upp när landstigningen 1944 ska firas liksom andra krigsslut och händelser som den stora franska revolutionen 1789. Människorna påminns ständigt om sitt lands historia. Det blir meningsfullt att fira viktiga, nationella händelser, läsa om dem i skolan, både i form av historieböcker och i litteraturen. I den svenska kulturdebatten har vi nöjt oss med att konstatera att vi framgångsrikt hållit oss utanför alla krig i över två hundar år och varit neutrala lika länge. Världen utanför tränger sig på. Vi är medlemmar i Nato och går alltmer aktivt in i kriget mot Ryssland. Har vi beredskapen för att försvara Sverige också mentalt? Vi bör skyndsamt reflektera kring skillnaden mellan Frankrike och Sverige i detta hänseende och kanske hitta en väg tillbaka till någon form av nationell gemenskap.

Vi brukar konstatera att EU-val i Sverige får en annan utgång än riksdagsval. Det är sant även i Frankrike men självfallet är bilden delvis annorlunda eftersom Frankrike har ett antal val med olika profil. Det går att säga att fransk demokrati bättre speglar olika folkopinioner beroende på vilka församlingar som ska väljas. Medborgarna går oftare till valurnorna och vid separata tillfällen; kommunalval, val till departement och regioner, val till nationalförsamlingen, val till EU och framförallt direktvalet om en president för hela nationen.

Nu gäller det EU och då kommer vissa frågor i fokus. Utrikespolitiken – som alltid är viktigare i Frankrike än i Sverige – spelar roll. Det ryska anfallskriget i Ukraina och stödet till Ukraina har en avgörande betydelse genom att Nationell Samling och Éric Zemmours parti Reconquête har en förhållandevis välvillig inställning till Ryssland. Partierna stöder Ukraina men vi vet hur nära relationerna var mellan Vladimir Putin och Marine Le Pen så sent som i presidentvalet 2017. Éric Zemmour har betonat att varje land sköter sitt. Han är nationalist ut i fingerspetsarna. Ryssen är ryss, fransmannen är fransk och ingen utifrån ska ha några synpunkter på det…

Synen på kriget i Ukraina blir därför avgörande i valkampen som nu pågår i Frankrike. Macrons främsta representant på sin EU-lista, Valérie Hayer, bankar in detta tema dag efter dag. Nationell Samling är inte demokratiskt pålitlig eftersom partiet inte helt och fullt ställer upp på det program som hennes parti företräder. Det finns svagheter i hennes resonemang eftersom Macron själv länge var inställd på att förhandla med Putin och att regeringen inte i alla lägen har varit frikostigast med ekonomiskt stöd till Ukraina. Ju närmare valdagen den 9 juni närmat sig, desto mer uttalat positiv har han blivit i fråga om ekonomiskt – och militärt – stöd till Ukraina.

De gröna är inte starkare enligt valmätningarna i detta val jämfört med senaste valet till nationalförsamlingen. Det finns mycket i EU:s miljöpolitik som stör många fransmän. Nationalismen är så stark i denna befolkning att det inte är så enkelt att dra fördel av det argument som har framgång i Sverige: Miljöfrågan måste lösas på EU-nivå och inte på nationell nivå.

En ny spännande motsättning har uppstått mellan de EU-vänliga socialisterna under Raphaël Glucksmanns ledning och Valérie Hayer. Förmodligen blir Hayers lista den näst mest framgångsrika i valet, efter Nationell Samlings, men Glucksmann närmar sig. Förklaringen till att socialisterna som legat så illa till sedan president François Hollandes svaga år som president 2012-17 kan förklaras med att så många medborgare är trötta på Macron. Den radikala vänstern under Jean-Luc Mélenchon skrämmer den mer socialliberala och socialdemokratiska folkopinionen. Glucksmann erbjuder en återgång till en EU-vänlig och allmänt reformistisk vänster. I EU-valet, som har ett proportionellt valsystem, ges möjlighet att markera missnöje med Macron och det avgör inte heller vem som ska bli landets president.

Frankrike kommer under alla omständigheter att skicka en delegation till Bryssel och Strasbourg som har en stark nationell prägel. Jordan Bardella och hans lista från Nationell Samling kommer säkert att få minst 30 procent av rösterna. Ingen annan lista lär få mer än 20. Det blir spännande att följa fortsättningen för Raphaël Glucksmann och den mer socialdemokratiska delen av vänstern och hur väl den kan utmana Macrons parti inför presidentvalet och valet till nationalförsamlingen 2027.  Inget är självklart. Fransk politik är alltid oförutsägbar.

Det stundande EU-valet är för president Macron av största betydelse. Desto mer problematiskt att han och hans parti störs av konflikten i Nya Kaledonien. Ett förslag om att reformera valsystemet på dessa öar som är kopplade till Frankrike har lett till uppror. Ursprungsbefolkningens ställning har försvagats eftersom förslaget från den franska regeringen – ännu inte stadfäst av parlamentet – innebär att även fransmän som bott på Nya Kaledonien i minst tio år ska ha rätt till lokal rösträtt.

Samtidigt som en viktig valdebatt inför EU-valet genomförs ikväll beger sig presidenten till platsen för upproren som visserligen lugnat ner sig en del. Mycket beror ändå på hur Macron hanterar det lokala motståndet.

Valrörelsen på hemmaplan går inte bra för presidenten och hans lista till EU-parlamentet. Macron är förmodligen Europas mest engagerade stats- eller regeringschef i frågan om att utveckla den europeiska unionen. Han höll kort efter valsegern 2017 ett principiellt tal till stöd för ett mer federalistiskt EU. Ett liknande tal höll han tidigare i år. Men vad hjälper det? Nationell Samling som står för en motsatt linje gör stora framsteg i opinionen. Steg för steg utökas de nationella partiets försprång och är nu nästan dubbelt så stort i mätningarna som Renaissance. Och vad värre är: Raphaël Glucksmanns socialistlista närmar sig alltmer och kan bli det näst största partiet vid omröstningen den 9 juni. Den liberala gruppen inom EU-parlamentet behöver ett starkt Frankrike för att kunna påverka politiken bland de tjugosju länderna i Strasbourg och i Bryssel. Renaissance är som motorn i denna mittengruppering inom EU-parlamentet. Macron vet det men har också en lista med få karismatiska politiker. Toppnamnet Valérie Hayer är ett tredje- eller rentav fjärdehandsalterntiv sedan flera tunga politiker tackat nej till att leda Renaissance mot ett nytt EU-parlament. När jag lyssnat till henne slås jag av hur tunn hon är i sin argumentering och hur hon fyller sina tal med floskler. Raphaël Glucksmann och även Jordan Bardella förefaller mer förankrade i sina ställningstaganden. Det märker förstås också väljarna.

De flesta svenskar har hört talas om Nationell Samling i Frankrike. Partiet hette tidigare Nationella Fronten, skapad av Jean- Marie Le Pen i början av 1970-talet, ett extremt högerparti med rötter i Vichyregimen under andra världskriget och i försvaret av ett franskt Algeriet på 1950-talet. Vid sidan om Nationell Samling, i dag lett av Jean-Marie Le Pens dotter Marine, finns också ett relativt nyskapat parti, Reconquête (Återerövring), bildat av publicisten Éric Zemmour inför presidentvalet 2022. Båda partierna ställer upp i EU-valet den 9 juni i år. Båda partierna står långt ut till höger men har delvis olika profil.

Nationell Samling är, det måste sägas, inte längre alldeles lätt att positionera på en skala från höger till vänster. Under Marine Le Pens pappas dagar var det enklare. Hans skapelse Nationell Fronten var högerextrem med inslag av rasism, både mot judar och muslimer, invandringsfientlig, värdekonservativ och liberal i ekonomiska frågor. Dottern bytte namn på partiet men skapade också en annan profil som underlättade för nya grupper att ansluta sig till det och rösta på det. Under intryck av rådgivare med bakgrund i en mer nationalistisk vänster formades ett socialt och ekonomiskt mer vänsterorienterat parti. Däremot behöll hon den nationalistiska profilen. Under flera år krävde hon och partiet att Frankrike borde lämna EU, en position som i dag inte längre upprätthålls. Denna ideologiska förflyttning började genomföras direkt efter Marine le Pens makttillträde 2011.

Hennes systerdotter, Marion Maréchal, representerade partiet i nationalförsamlingen 2012-17. Hon var redan då i viss opposition mot sin moster och stod närmare sin morfar Jean-Marie Le Pen. När Éric Zemmour formade Reconquête och kandiderade för presidentämbetet 2022 beslöt hon sig för att bryta med den övriga familjen för att förenas med Zemmour. I dag är hon första namnet på partiets EU-lista.

Marion Maréchal har förklarat sin politiska förflyttning från Nationell Samling till Reconquête som en resa till ett parti som stämmer mer med hennes grundläggande värderingar. Det senare partiet engagerar sig för en enad höger där inte bara de två ytterhögerpartierna utan också den konservativa delen av Republikanerna bör ingå. Det tar avstånd ifrån Nationell Samlings mer vänsterorienterade hållning i en del ekonomiska frågor och kritiserar också att det sistnämnda partiet för att acceptera islam som en del av republiken Frankrikes civilisation. För Zemmour och Maréchal är det inte möjligt att hålla ihop nationen Frankrike med två så skilda kulturer. I den meningen är Reconquête mer angelägen om att vårda det franska historiska arvet med sin filosofiska och litterära grundsyn och med sin kultursyn i vid mening. Det innebär också att Reconquête blir än mer extremt i sin migrationspolitik. Partiet lägger i än högre grad tyngdpunkten på en stor återvandring av muslimer och betonar starkare det judiskt-kristna arvet. Samtidigt önskar Zemmour och Maréchal mer av samarbete mellan dessa båda partier, något som kan verka uppenbart av det enkla skälet att Nationell Samling är så mycket större. Reconquête behöver Nationell Samling för att få mer inflytande i politiken, på EU-nivå och inte minst inrikespolitiskt inför presidentvalet 2027.

Inför EU-valet visar opinionssiffrorna att Nationell Samling har kring 32 procent av väljarnas stöd medan Reconquête ligger runt 6 procent.

De båda ytterhögerpartierna hittar sina väljare och kompletterar varandra. Nationell Samling förblir sannolikt det folkliga partiet men växer samtidigt stadigt inom akademiska kretsar. Reconquête är ett parti för mer välutbildade personer, starkt engagerat i det traditionella Frankrike. Sannolikt kommer aldrig Reconquête att växa nämnvärt. Skulle Marine Le Pen bli nationens president 2027 kan Zemmour och Maréchal möjligen hoppas på en ministerpost i regeringen men inte ens det är säkert. Det råder ingen varm stämning mellan ledarna för de båda partierna. Marine Le Pen förlåter inte så gärna sin systerdotter att ha lämnat henne för en annan politisk ledare.