Lindbom på franska

Republikanerna är i kris. Jag upprepar frasen från förra inlägget där fokus låg på Socialistpartiet. Republikanerna har en större grupp i nationalförsamlingen. Partiet har hittat en ny ledare som häromkvällen var inbjuden gäst i det prestigefyllda tv-programmet L´Emission politique som går en torsdagkväll per månad. Den som är inbjuden gäst i det programmet är att räkna med i toppstriden om att bli president för nationen. Laurent Wauquiez var där i förrgår. Med detta sagt så kommer tillägget: Partiet är i kris.

Emmanuel Macrons förmåga att knäcka sina politiska motståndare är häpnadsväckande stor. Det har konstaterats av alla men det visar sig tydligt nu ett drygt halvår efter valet när Republikanerna försöker reorganisera sig och bli ett oppositionsparti med gadd. Den nye ledaren har tagit hand om taktpinnen på ett auktoritärt sätt. Han hymlar inte med att han bestämmer i partiet. Han presenterar ett program som andra ska underordna sig och han har ett program som i stora stycken bryter mot partiets tradition.

Republikanerna har liksom sina föregångare RPR och UMP varit ett parti för de välbeställda. Ett parti med en i grunden Europavänlig politik, en tro på marknadsekonomi men samtidigt nationell. Ett liberal-konservativt parti för att låna uttrycket från Gösta Bohmans dagar som ledare för Moderaterna i Sverige. Wauquiez vrider om det mesta. Han skärper den nationella profilen och låter den också prägla den ekonomiska politiken. Han låter som Marine Le Pen eller vänsterflygeln inom Socialistpartiet  när han talar om att hindra utländska företag att etablera sig på den franska marknaden. Han tycker illa om att fransmännen köper varor tillverkade utomlands, särskilt utanför EU. Han vill att så mycket som möjligt ska vara Made in France, ett mantra som upprepades ständigt av finansministern i Hollandes regering Arnaud Montebourg. Det var Montebourg som fick gå mitt under mandatperioden för sina statssocialistiska åsikter.

Wauquiez skärper ytterligare tonen också i den andra delen av den nationellt sinnade politiken, migrationsfrågan. Han närmar sig här tydligt den linje som Nationella fronten har. Det finns skillnader men inte större än att han ska kunna locka över Marine Le Pens väljare till Republikanerna.

Det nya Republikanerna under Laurent Wauquiez satsar på att bli ett folkligt högerparti. Inspiratören är Nicolas Sarkozy men han går längre. Han är helt öppen i sin kritik mot den så kallade eliten i Paris. Han gjorde ett nummer av att tv-redaktionen i torsdags enligt honom bara bjudit in debattörer och utfrågare från Paris till L´Emission politique. Han sa sig vara den ende i tv-studion som bodde utanför huvudstaden.

Wauquiez spelar ett högt spel med att driva partiet i denna nationella och närmast populistiska riktning. De flesta av de gamla ledarna i partiet drar sig undan. Flera lämnar partiet; andra håller sig på sin kant och uttrycker sig milt sagt avmätt mot den nye ledaren. Och hur kommer de klassiska högerväljarna att reagera? Det finns ett alternativ för dem. Emmanuel Macron. Han har definitivt näringslivets stöd. Hans migrationspolitik är knappast vänster heller. Det finns ingenting i Macrons politik hittills som stör en en medelklass med liberal-konservativa värderingar.

Republikanerna kan bli ett högerparti att jämföra med det österrikiska och nå framgång med det. Wauquiez avvisar däremot allt samarbete med Nationella fronten. Han tror sig kunna plocka över det partiets väljare och oskadliggöra det partiet genom att lägga sig nära det rent åsiktsmässigt. Risken är stor att Nationella frontens väljare stannar kvar hos Le Pen. Dessa väljare har i grunden en misstrogen inställning till alla andra partier, inte minst Republikanerna som i alla år hyllat eliten; människorna som befolkar överklasskvarteren i de stora städerna. Och under tiden som Wauquiez flörtar åt höger tappar han en stor del av sina gamla väljare till Macron.

Som vanligt: Framtiden får utvisa vad som händer. Laurent Wauquiez, själv en typisk produkt av eliten i Paris med examina från de främsta elitskolorna i bagaget och ministerposter i Sarkozys regering, riskerar platt fall och ett snabbt uttåg ur politiken. Eller så bidrar även han till att rita om den politiska kartan. Då blir han i så fall ledaren för den hårda högern i ett landskap där det i övrigt bara finns plats för Macron och någon ledare med traditionella socialistiska åsikter.

I början av april ska det franska socialistpartiet hålla kongress i Paris. Ett djupt sargat parti som varit osynligt i debatten sedan valen förra våren, både i nationalförsamlingen och i den allmänna politiska debatten. Frågan är om partiet ska kunna leva vidare eller så småningom självdö eller i varje fall bli en obetydlig gruppering mellan Emmanuel Macron och vänsterradikalen Jean-Luc Mélenchon.

Fråga mannen eller kvinnan på gatan i Frankrike om Socialistpartiets ställning i politiken och du får ungefär samma svar. Det är slut med det partiet. Benoît Hamon var dess kandidat i presidentvalet och han fick bara drygt 6 procent av rösterna. I valet till nationalförsamlingen fick partiet 30 av 577 mandat att jämföra med cirka 300 i valet fem år tidigare. Partiet har rasat i popularitet och med det också förlorat pengar. Franska partier lever i hög grad på statligt partistöd och det påverkas förstås av bakslaget i senaste valet. Nu måste partiet sälja huset vid Rue Solférino för att överhuvudtaget få ordning på sina finanser.

Partiet har också ledarproblem. Konflikten mellan höger- och vänsterflyglarna har lett till att många lämnat partiet. Det gäller dels en rad ministrar som antingen öppet eller i smyg stöder den nye presidenten och andra som går vänsterut. Presidentkandidaten Hamon har till exempel själv lämnat partiet trots att den officiella hållningen nu står ganska nära de åsikter han själv förfäktat under senare år. Sannolikt kommer den nye ledaren heta Olivier Faure, en blek politiker som varit gruppledare för partiet i nationalförsamlingen sedan valet. Han utmanas främst av en av Franois Hollandes mest trogna, förre jordbruksministern Stephan Le Foll, inte heller han någon sprudlande personlighet och definitivt ingen framtidsman.

Socialistpartiet saknar också ett tydligt och genomarbetat program. Det finns vissa grundbultar som ledningen försöker hålla fast vid; en social politik, miljöengagemang och försvar för Europa. Men vad betyder det i konkreta förslag. Så långt har inte partiet kommit. Ingen vet egentligen vad begreppen står för.

Det är nu en mödosam resa som väntar dem som tänker fortsätta kämpa för partiet. De är inte många, vare sig bland ledarna eller i medlemskåren. Som politologen Gérard Grunberg säger: Partiet har ingen politik, ingen ledare, inga pengar , inga medlemmar och knappat några väljare. En dyster men inte alls särskilt orättvis beskrivning av läget.

Igår lyckades Emmanuel Macrons regering sätta ner foten och ta ställning till en konflikt som varat i över femtio år. Det handlar om bygget av flygplatsen Notre-Dame-des-Landes, norr om staden Nantes i västra Frankrike. Den skulle ge denna region en viktig knutpunkt för stora flygtransporter. Nu läggs planerna ner. Det är en stor seger för miljörörelsen och ett stort nederlag för den majoritet av väljarna i regionen som förra året i folkomröstning gav sitt stöd för bygget av flygplatsen.

Notre-Dame-des-Landes har verkligen skapat konflikter och debatt i hela Frankrike. Varje ny president sedan decennier har fått ärva denna heta potatis och aldrig kunnat lösa frågan. Förrän nu. I varje fall var premiärminister Edouard Philippe tydlig i sin presskonferens. Flygplatsen kommer inte att byggas.

Konflikten har stått mellan två distinkta intressegrupper. Planerna väcktes i en tid när många politiker ännu inte vaknat för miljöaspekterna vid den här typen av byggen. Flygplatsen var projekterad att ligga i ett stort jordbrukslandskap. Bygget skulle också hota fortbestånd av vissa djur- och naturarter. Ett brott om den ekologiska balansen i denna region.

Miljörörelsen och miljötänkandet växte till sig mer och mer och motståndet mot bygget blev alltmer engagerat. De så kallade zadisterna, en löst sammanfogad motståndsrörelse av miljömänniskor och altermondialister, ockuperade landskapet, byggde sina bostäder och startade egna jordbruk. Det rör sig i huvudsak om statlig mark. Ockupanterna har blivit fler och fler och många lever nu sina liv på ockuperad mark. Tanken att driva igenom bygget och med polisiära insatser lyfta bort dessa människor från deras gårdar och täppor skulle ha blivit alltmer komplicerat. Zadisterna hade också stöd från nationellt politiskt håll. De gröna har stött dem liksom nuvarande miljöministern i Macrons regering, Nicolas Hulot, en av Frankrikes mest framträdande företrädare för en grön politik.

Samtidigt har det inte rått någon tvekan om att majoriteten av invånarna i regionen stött flygplatsprojektet. En majoritet röstade alltså i folkomröstning för att genomföra bygget. Folkomröstningen initierades av förre presidenten Francois Hollande som inte klarade av att avgöra frågan själv. Resultatet kan vi se nu. Trots starkt folkligt stöd vinner miljörörelsen när regeringen fattar det avgörande beslutet.

Frågan är varför Macron valde den här vägen. I valrörelsen lovade han att följa resultatet i folkomröstningen. Nu tar han ställning i motsatt riktning. Spekulationerna är många. Macron vill bli respekterad som en grön president och detta ställningstagande går hand i hand med hans vilja att fortsätta att driva miljöfrågorna internationellt i linje med  det antagna programmet efter Cop 21 i Paris häromåret. Macron insåg att det blivit en politisk närmast omöjlig uppgift att stänga de ockupationsläger som nu finns runt om Notre-Dame-des-Landes om han valt att gå emot miljöopinionen. Säkert hade han då tvingats tillgripa hårda polisinsatser  och det hade i sin tur kunnat leda till våld och kanske dödsskjutningar. Ett högt pris för en president som vill förändra Frankrike på så många områden. Nicolas Hulot lär också ha spelat en viktig roll för beslutet. Förmodligen hade han lämnat regeringen om beslutet blivit det motsatta.

Emmanuel Macron är strateg. Han är långt ifrån att vara en grön aktivist men han inser att de gröna frågorna blir allt viktigare i politiken. Han inser att det är bättre att som modern och progressiv president stödja sig på miljögrupperna och förorda ett miljötänkande än att satsa på flyget, en av miljöbovarna i dagens värld.

Striden är ändå inte över. Han kommer att få betala ett politiskt pris i regionen runt Nantes. Han kommer att få problem ändå med ockupanterna. Premiärminister Philippe sa på presskonferensen att alla ockupanter ska ha lämnat områden i maj i år. Det kommer inte att bli så. En del av ockupanterna har sedan år tillbaka installerat sig illegalt på området och lever där med sina familjer i egenhändigt byggda stugor och försörjer sig på den jord de brukar. Även en del bönder i regionen har också ställt dit sina traktorer och blockerat vägar och mark. Vissa motsättningar kommer att bestå mellan staten och ockupanterna men trots allt i mindre grad än om Macron valt att bygga flygplatsen.

Det som imponerar i denna affär är att Macron tagit ett avgörande steg och nu avslutar ett halvt sekel lång konflikt. Han har redan visat mod i andra frågor och också haft kraften att förändra. Kanske lyckas han även driva denna fråga till ett värdigt slut.

Det har hänt mycket sedan 1980-talets frihetliga yra och glädje. När muren föll i Berlin 1989 trodde människor på frihet och hyllade de mänskliga rättigheterna. Rätten att röra sig fritt, tänka fritt,  yttra sig fritt. Sannerligen är stämningen annorlunda i dag och det har gått fort.

En liberal president som Emmanuel Macron driver igenom lagar som hade uppfattats som orimligt repressiva för trettio år sedan. I höstas avskaffades den tillfälliga undantagslagen som tillkom efter terrorattackerna den 13 november 2015. Istället infördes permanenta lagar som i sin hårdhet i stora drag kan jämföras med undantagslagarna. Misstänkta terrorister kan förses med reseförbud, fotboja eller liknande. Möten kan stoppas, även religiösa sammankomster. Kontroller av misstänkta i form av daglig inställelse hos polismyndighet. Listan kan göras lång och fler och hårdare lagar är redan uttänkta och formulerade, om än inte presenterade i parlamentet. Det rör sig alltså om misstänkta, inte dömda personer.

Det handlar också om en otydlighet kring militärens, polisens och transportväsendets befogenheter. Var går gränsen för en myndighets befogenheter? Det förefaller som om gränserna blivit mer flytande. Skyddet mot terrorismen har motiverat en smygande inskränkning av de demokratiska rättigheterna.

Hur reagerar medierna och allmänheten? Det är tveklöst så att försvaret av de mänskliga rättigheterna nu väger lättare i förhållande till viljan att skydda sig mot misstänkta terrorister. Terroristbekämpningen är enligt undersökningar den viktigaste prioriteten hos det franska folket. Det uppdraget hos staten har blivit viktigare under de senaste åren än kampen mot arbetslösheten som tidigare var den första prioriteten. Tre av fyra fransmän såg i höstas ingen anledning till att upphäva undantagstillståndet vilket Macron gjorde men med stor anpassning till dess anda i form av en strängare lagstiftning.

Perspektivet i sociala medier är klart inriktat på mer och tuffare lagstiftning. Det är också uppenbart att de traditionella medierna har en vinkel i dag som är långt mer repressivt orienterad än tidigare. Det är helt enkelt inte opportunt att ställa frågan om en demokrati försvagas om lagarna hindrar människors rörelsefrihet. Vi talar här inte om dömda utan misstänkta personer.

Frågan är vad som händer om ett nytt attentat inträffar inom en snar framtid. Kommer en fransk regering att ta ännu fler steg i repressiv riktning? Vad innebär i så fall det för bilden av en västerländsk demokrati? Och finns det inte längre andra perspektiv som leder till en lösning på terroristhotet?