Lindbom på franska

Alla politiskt intresserade i Frankrike väntar på att något ska hända inom Macrons parti La République en Marche!(LRM) Det kan väl ändå inte vara möjligt att ett parti som omfamnat de två stora partierna och åderlåtit dem på det mest uppseendeväckande slag ska kunna hålla ihop under en längre tid. Inom LRM finns trots allt stora skillnader i åsikter mellan gamla sympatisörer till Socialistpartiet till vänster och Republikanerna till höger. Tendenser till sprickor syns nu och möjligen är det bara början. Migrationsfrågan kan bli avgörande för om sprickor kan börja uppstå inom partiet.

Det är den vänstra flygeln inom LRM som gruffar mest. Det är inte så konstigt. Macron har satsat hårt på att luckra upp i arbetsrätten. Det är ett liberalt program i ekonomiska frågor som han sjösätter med ministrar som tidigare hörde till samma parti som Nicolas Sarkozy och Francois Fillon, nämligen Republikanerna. Partiet har också många starka namn som tidigare tillhörde Socialistpartiet och de har haft färre frågor att känna igen sig i.

Besvikelse har också infunnit sig i en av de stora frågorna i europeisk politik på de senaste åren; migrationsfrågan. Den som går tillbaka till tal och artiklar av och om Emmanuel Macron från valrörelsen får en bild av honom som humanist och mer generös i flyktingfrågan än merparten av de gamla franska politikerna. Efter valet har det låtit annorlunda. Han för en stram flyktingpolitik som överraskat och skrämt en del. Hans linje skiljer sig i princip knappast från den traditionella högerns. Mer stöd till ursprungsländerna. Stopp vid EU:s gränser. Hårdare tag mot de papperslösa. De ska jagas upp, kunna frihetsberövas och naturligtvis till varje pris återföras till sina ursprungsländer. Självfallet har han den stora majoriteten av franska väljare bakom sig. Han förlorar inga val på en hårdför migrationspolitik, men ändå. Inom hans parti finns ändå en hel del aktiva förtroendevalda, även i nationalförsamlingen, som klagar öppet efter att ha hoppats på en tolerantare hållning mot flyktingar. Socialutskottets ordförande i nationalförsamlingen har bildat en grupp som skulle kunna bli en första oppositionsgrupp inom partiet med ambitionen att kräva en mer socialt inriktad regeringspolitik och en humanare flyktingpolitik i landet.

Det finns också andra som sökt sig till Macron men nu är besvikna. Ett antal intellektuella skrev för en dryg månad sedan ett öppet brev i Le Monde med kritik av Macrons migrationspolitik. Bland undertecknarna av brev återfanns Laurent Berger som är ledare för det stora reformistiska fackförbundet CFDT tillsammans med bland andra Thierry Pech, chefen för den radikala tankesmedjan Terra Nova. Pech har alltid varit en sympatisör av Socialistpartiet – Pech påminner i hög grad om en socialdemokrat av närmast skandinavisk modell – men beslöt sig för att stödja Macron inför presidentvalet.

Berger och Pech liksom flera andra namnkunniga personer angrep Macron i artikeln för att framför allt jaga de papperslösa med hot om frihetsberövande. Det kullkastar alla ambitioner från inte minst frivilliga organisationer som bygger upp läger för att kunna ta emot dem som sökt asyl i andra länder och som kommit till Frankrike och nu lever ett ovärdigt liv utan rimlig möjlighet att ”resa tillbaka” till sina ursprungsländer. Jakten på migranter, menar undertecknarna av det öppna brevet, är i strid med de humanistiska värden som presidenten säger sig omfatta.

Det finns alltså i dag en vänsterflygel inom LRM. Hur stark den är återstår att se. Vart tar den vägen om dessa kritiker inte känner att de får tillräckligt gehör för sin hållning i migrationsfrågan? Socialistpartiet håller kongress i april och ska försöka lappa ihop det partiet efter de svårartade nederlagen i förra årets val till nationalförsamlingen.  Kan detta parti återta en del väljare som lämnat det för Macron? Det kräver säkert betydligt mer än några vackra fraser.  Det kräver att det partiet återskapar ett förtroende för sin politik och dit är vägen lång. Men visst kan en reformistiskt vänster på sikt åter fånga in väljare som den förlorat till Macron under de senaste två åren.

Emmanuel Macron har säkert med spänning väntat på utgången av förhandlingarna mellan de stora partierna i Tyskland. För varje steg som tagits i riktning mot eine grosse Koalition har hoppet växt hos Macron om en god utveckling av hans program för EU. Hans ambitioner inom detta politikområde är höga och han skulle inte minst lida ett prestigenederlag om han inte lyckades infria åtminstone några av sina programpunkter som gäller EU.

Macron tänker sig ett EU i två etapper. Eurozonens länder ska fungera som draglok för övriga medlemmar. Utan Tyskland blir det väldigt svårt att lyckas med den uppgiften. Det är redan svårt nog. De tyska kristdemokraterna är som liberala högerpartier i allmänhet mer skeptiska till ett starkt och enat EU än vad man skulle kunna tro. Högern gillar ofta frihandel men är mindre intresserat av ett socialt EU med fler politiska uppdrag och särskilt inte hågad att stödja några federala ambitioner. De stora EU-vännerna återfinns ofta hos vänsterliberaler och socialdemokrater. Det är alltså viktigt att CDU regerar tillsammans med SPD som är det mest EU-vänliga partiet i Tyskland.

I Frankrike är bilden liknande. Nationalismen är stark hos den yttersta högern och yttersta vänstern. Även den republikanska högern, det vill säga arvtagarna till gaullisterna, har särskilt med sin nye ledare Laurent Wauquiez slagit in på en tydlig nationell linje och avvisar ytterligare EU-samarbete. Det speglar också den franska väljarkåren. Den folkliga delen, som mest röstar på Nationella fronten men också på Republikanerna och på vänstersocialisterna La France Insoumise är mest EU-kritiska. Nationella frontens väljare tenderar att vilja lämna eurosamarbetet och många  av dem vill även gå ur EU.

Emmanuel Macron driver en EU-linje som inte självklart har stöd hos den egna befolkningen. Ändå är han som i så många andra frågor på offensiven. I ett numera berömt tal i Sorbonneuniversitetets aula som nyvald president föreslog han en rad åtgärder som han nu vill genomföra med tyskt stöd. EU ska enligt hans synsätt engagera sig mer på fem områden: energi och klimat, digitaliseringen som ett medel att utveckla företagsamheten och stimulera en modernisering av Europas samhällen, försvar och säkerhet, migration samt ekonomi och handel.

EU är sannerligen ingen gemenskap där länderna drar åt samma håll. Detta faktum har förmodligen fått Macron att dra två slutsatser. För det första måste EU-parlamentet eller en folkförsamling för eurozonens väljare fatta fler beslut. Ministerrådet skapar mest blockering av olika utvecklingsprojekt. Den andra slutsatsen blir att vissa länder går före med beslut som först så småningom kan ratificeras av övriga länder. Macron vill se resultat och kan inte vänta på bångstyriga östeuropeiska länder eller på länder som håller EU på ett visst avstånd; som Sverige.

Macron har alltså högtflygande planer. Han vill inrätta en budgetministerpost inom EU. Det är Merkel måttligt förtjust i. Han vill öka det militära samarbetet inom EU och delvis koppla det till NATO. Det lär bli ett problem för Sverige. Men han kommer samtidigt att vara en positiv motor för att göra Europa starkare och inte minst spela en viktigare roll på den världspolitiska scenen. Om han lyckas dra sina regeringskollegor i de andra länderna med sig i tillräcklig omfattning.

Macron anar säkert att hela EU-projektet står i ett vägval. Sker inga radikala reformer som människor uppfattar som positiva under de närmaste åren kan hela projektet ebba ut. Macron är beredd att satsa och han gör det med en optimism och vilja som ingen annan statschef eller regeringschef visat prov på. Merkel börjar trots allt att bli lite trött. Och vem skulle annars ta taktpinnen?

Det är känt att Sverige ligger i täten i världen mot målet att avskaffa kontanterna i hela samhället. Frågan om det är något att vara stolt över eller om det mer präglar en mentalitet som det går att problematisera kring. Fransmännen är mer försiktiga. I Sverige sker i dag bara 15 procent av penningtransaktionerna med kontanter. I Frankrike 50 procent. Så förklaras det i samhällsprogrammet C est dans l´air som ägnade lördagens program åt detta ämne.

Det är känt att fransmän präglas av misstro mot all överhet. Det gäller inte bara staten utan också företag och naturligtvis banker. Egentligen ingen överdriven misstro, mer ett sätt att se saker ur flera perspektiv och inte bara dras med i en närmast euforisk vilja att följa den så kallade teknologiska utvecklingen.

Programmet C ´est dans l ´air var i sitt upplägg reflekterande och mångsidigt i sitt sätt att närma sig ämnet. Experterna i panelen konstaterade hur effektivt det kontantlösa samhället kunde vara, bland annat i bekämpandet av den svarta brottsligheten men också i att skydda anställda i butiker som i dag är utsatta mål för rån och stölder. Det visades också ett reportage från Stockholm om det glassiga Stureplanslivet och människors förtjusning över att inte ha en krona i fickan. ”Mynt väger så mycket”, sa en gammal man och framstod som så där häftigt chic.

Jag får intrycket av att det franska folket är mer delat i uppfattningen om det kontantlösa samhällets förträfflighet. Alla tillhör inte den urbana medelklassen mellan 25 och 65 år. I den franska debatten tas hänsyn till barn vars föräldrar kanske inte vill ge dem kort och mobiltelefoner för att betala godis i affären. Eller de gamla som har svårt att ställa om till en ny form av betalningsmedel. Och andra som finns i utkanten av samhället och som berövats rätten att ha swishkonto och tappat bort sin mobil. Det svenska folkhemmet där alla skulle få vara med verkar allt mer bli ett trefjärdedelssamhälle.

Ganska många fransmän misstror bankernas målmedvetna arbete för att avskaffa kontanterna och därmed slippa tunga kostnader för att hantera mynt och sedlar. Ganska många fransmän vill inte att staten eller bankerna ska han för stor insyn i vilka affärer de gör och med vem. De vill inte bli kontaktade av ett antal resebyråer för att de köpt ett par nöjesresor med sitt kort. De kanske till och med tycker att deras allra mest intima liv inte ska avslöjas av vare sig staten eller olika kommersiella aktörer.

Vägen till det kontantlösa samhället är också vägen mot än mindre skydd mot privatlivets helgd. Kanske mot det totalt transparenta samhället. Det är så praktiskt med personnummer, har vi svenskar sagt i årtionden. Nu är det så  praktiskt att vi som medlemmar i Facebook får information och reklambanners på skärmen som en följd av våra knapptryckningar. Och så blir som sagt alla våra penningtransaktioner utlagda för beskådande för offentliga och privata ögon.

Det är kanske snarare dags för oss svenskar att öka dosen av allmän misstro mot överheten. Att säga emot och ifrågasätta när staten eller storbankerna drar igång sina skickliga kampanjer för att ändra våra attityder och anpassa dem till deras behov och önskemål. I Frankrike kallas det l´esprit critique. De där fransmännen, de må vara griniga ibland och inte så moderna som vi svenskar. Är det så helt fel?