Lindbom på franska

Valrörelsen 2017 gick inte bra för Marine Le Pen. Hon kom visserligen till en andra valomgång vilket i sig var en framgång för henne och för partiet. Ändå började nedgången då och den har fortsatt. Inför partiets kongress kommande helg har Le Monde publicerat en undersökning som visar hur ledarens popularitet minskat.

Det ska sägas direkt. Den trogna delen av väljarkåren; de som röstar på Nationella fronten fortsätter att ha hög respekt för Marine Le Pen. Siffrorna som Le Monde redovisar handlar i första hand om hela franska folkets inställning till henne. Det är desto mer avgörande eftersom hon har anspråk på att bli landets president och då krävs fler än partiets väljare. Då krävs helt enkelt stöd från minst 50 procent av hela väljarkåren.

Några siffror där mätningen i dag jämförs med läget för två år respektive ett år sedan. Det visar sig att nedgången framförallt skett mellan 2017 och 2018. Anmärkningsvärt är att hon på frågan om hon är förmögen att fatta beslut snarare stärkte sin position i väljarnas ögon mellan 2016 och 2017 men har fallit kraftigt under det senaste året, från knappt 70 procent till strax under 50. Varannan fransman ansåg förra året att Marine Le Pen kunde samla människor även utanför sitt parti. I år har siffran sjunkit till 30 procent. För ett år sedan tyckte var tredje väljare att hon utstrålade hederlighet och förtroende. I dag har andelen krympt till var fjärde.

Det finns ingenting positivt i undersökningen för Marine Le Pen. Färre fransmän tror dessutom att hon och hennes parti är regeringsdugligt. Vad beror detta på? Det finns ett par förklaringar som mer handlar om partiet och dess ledare än att en del av befolkningen plötsligt skulle ha vänt sig bort från nationalistiska och rasistiska ståndpunkter. Låt oss därför se på en annan undersökning först. Den mäter hur Nationella frontens respektive Republikanernas väljare ser på vissa för dessa väljargrupper centrala frågor. Det visar sig att den traditionella högerns väljare har klart högerradikala synpunkter på identitet och migration. På frågan om det finns för många invandrare i Frankrike svarar 96 procent av Nationella fronten väljare och 82 procent av Republikanernas väljare ja (50 procent hos befolkningen i stort). En annan fråga: Ger Frankrike för många rättigheter till islam och muslimer? Det tycker 91 procent av Nationella frontens väljare och 69 procent av Republikanernas (48 procent hos befolkningen i stort). Dessa båda väljargrupper får också svara på frågan om de anser att de traditionella värdena inte försvaras tillräckligt. Bland Nationella frontens väljare blir svaret ja till 92 procent, hos Republikanernas 79 procent. I den frågan blir resultatet 66 procent utslaget på hela befolkningen.

Ingenting tyder på att det franska folket har blivit mer liberalt. Snarare lyckades en  majoritet mobiliseras för att Emmanuel Macron skulle kunna vinna mot Marine Le Pen i presidentvalets andra valomgång förra året när en kandidat från Republikanerna, Francois Fillon, slogs ut i första valomgången på grund av affärerna kring hustruns och barnens fiktiva anställningar i statens tjänst.

Förklaringarna till Marine Le Pens fria fall i opinionsmätningarna på senare tid finns sannolikt i det faktum att hon inte längre kunde hålla ihop sitt program och visade sig för svag i en avgörande kraftmätning i slutdebatten mot Macron. Hon vägde för lätt och det blev uppenbart att hennes och hennes partis program saknar den konsistens som behövdes. Marine Le Pen visade sig helt enkelt inte tillräckligt regeringsfähig. Många hade misstänkt det tidigare men nu blev det så uppenbart. Hon försökte slugga sig igenom tv-debatten mot Macron men avslöjades med okunskap och blev helt enkelt svarslös vid flera tillfällen.

Marine Le Pens svaghet är nu avslöjad och fransmännens blickar har i högre grad etsat sig fast vid hennes brister. Till helgen kommer hon att presentera ett nytt namn på partiet. Det är en kosmetisk förändring som knappast lär förbättra situationen. Hon har gjort sig av med sin andreman Florian Philippot som stod som garant för partiets mer sociala sida och gjorde att partiet kunde skaffa sig en stark position i gamla socialistiska industriområden runt om i Frankrike men särskilt i den norra delen av landet. Nu är partiet på väg tillbaka till en linje som känns igen från hennes fars dagar. Ett klassiskt högerextremt parti. Hur långt tillbaka i den riktningen som Marine Le Pen vill gå kommer att visa sig på kongressen i helgen. Sannolikt är det en väg som blir till en återvändsgränd. Hon kommer inte att kunna på allvar utmana om presidentposten utan tillgång till den missnöjda arbetarklassen. Hon måste klara av att balansera mellan högerextrem borgerlighet i södra Frankrike och missnöjd arbetarklass i norr. Hon behöver alla rösterna för att någonsin ha en chans att vinna.

Paris borgmästare heter Anne Hidalgo. Hon är socialist i en stad som röstat socialistiskt sedan hennes företrädare Bertrand Delanoë valdes till borgmästare 2001. Själv tog hon över efter valet 2014 och hoppas nu på att bli omvald nästa gång 2020. Frågan är om det blir fallet. Det finns tre skäl som talar emot. Hennes person, hennes politik och raset för Socialistpartiet i väljaropinionen.

Det låter som om diskussionen om valet 2020 skulle kunna vänta ett tag men borgmästarposten är för viktig för alla partiet och alla stora politiker för att inte den frågan redan måste behandlas. Anne Hidalgo är en politiker som inte lämnar någon oberörd. Hon har ett starkt engagemang för sina frågor och det gäller framförallt miljön. Hon är som sin företrädare Delanoë fast besluten att göra Paris till en miljö- och klimatvänlig stad som i första hand tänker på sina invånare och på deras hälsa. Hellre en grön stad där människor går och cyklar eller kör elbilar än en stad som släpper in förortsbornas bilar och fortsätter att skapa en naturvidrig luft. Det kan låta som en positiv och bra politik och många parisare säger också att hennes förslag till åtgärder är mindre radikala än exempelvis i London. Men Frankrike är Frankrike. Billobbyn är stark och för väldigt många fransmän är också privatbilismen närmast en mänsklig rättighet. Sedan många år är köerna in och ut till huvudstaden fruktansvärt långa men Hidalgos politik innebär att dessa köer också blir lika långa innanför statsgränsen. Ju fler gågator hon anlägger desto längre köer på de gator som fortfarande är körbara för bilar.

Republikanerna, den franska högern, är en svuren fiende till mer radikal miljöpolitik i städerna. Möjligen kommer de inte att vinna nästa val i själva Paris. Många parisare ser trots allt klimatpolitiken från Hôtel de Villes sida som positiv. Men Republikanerna kan mobilisera väljare i kranskommunerna till Paris, bland dem som vill ta bilen eller anser sig vara tvungna att ta bilen in till huvudstaden varje dag.

Anne Hidalgo anses av många som en tjurig och kompromisslös person. Hon driver sin linje och det stör många. Kanske borde hon som kvinna också vara mer medgörlig, kan man misstänka att en del politiker från andra partier tänker. Och hennes ställning som socialist är också så försvagad. Hon borde, säger en del, anpassa sig till det läge som uppstått efter Macrons valseger. En större del av Hidalgos väljare från 2014 står nu istället bakom presidentens parti La République en Marche!

Det politiska läget inför borgmästarvalet 2020 är spännande men högst komplicerat. Hidalgo har ingen naturlig bundsförvant. La République en Marche! är inte hennes favorit. Hon är mer utpräglat vänster. Hon tog ställning för Benoît Hamon, Socialistpartiets vänsterorienterade kandidat i presidentvalet förra året. Hon är mer socialist än socialdemokrat. Samtidigt vore det knappast klok strategi att förena sig med La France Insoumise som står långt till vänster och knappast får ett så stort parlamentariskt stöds i ett kommande kommunalval i Paris att det skulle hjälpa henne att uppnå majoritet i den folkvalda församlingen.

La République en Marche! har inte bestämt sig än för strategin inför 2020. Antingen stöder partiet Anne Hidalog. Deras linje om ett grönare Paris skiljer sig trots allt inte så mycket från Hidalgos – i varje fall i retoriken. Eller så väljer partiet att lansera en egen kandidat. Det lär i så fall bli Benjamin Griveaux, för närvarande den franska regeringens talesperson och en av Macrons absolut närmaste förtrogna.

Anne Hidalgo har mycket att fundera över.  Hon står i dag utan ett parti som kan backa upp henne. Hon befinner sig därför i ett svårt läge inte bara för att driva igenom sin politik i Paris utan också för att ta steget vidare till den nationella arenan. Det är inte omöjligt att hon kan göra det en dag. Varje borgmästare i Paris har drömt om en sådan framtid. Dessförinnan måste hon dock noga överväga vilka steg hon ska ta. Och de stegen kommer att tas på en svårframkomlig väg med lömska krypskyttar vid vägkanten och besvärliga korsningar att ta sig över. Det räcker inte med att stänga av biltrafiken och ställa ut blomkrukor på Paris gator. Det bara ökar farorna för henne i sin drömda politiska karriärväg uppåt.

Jag gick igår kväll till Fondation Jean Jaurès lokaler nedanför Pigalle. Inne på en liten tvärgata som man når om man kan koden och in i ett litet hus ligger denna tankesmedja som bär namnet från en av 1900-talets stora socialistledare. Nåja, under nuvarande ledningen med Gilles Finchelstein i spetsen, finns det ingen risk att socialismen som ideologi överbetonas. Tankesmedjan har en socialdemokratisk för att inte säga socialliberal framtoning. Socialdemokrat i fransk mening är öppen för marknadsekonomi med inriktning på utbud snarare än keynesiansk efterfrågestyrd modell. Starkt EU-vänlig och social men absolut inte socialistisk. Fondation Jean Jaurès lutar i dag  snarare åt Macron än åt Socialistpartiet.

Det är alltid inspirerande att gå på dess seminarier. Spännande talare och kvalificerad publik. Intellektuellt på franskt manér och det behöver ju inte vara fel. Igår gästades Fondation Jean Jaurès av en av Socialistpartiets ledande personligheter, förre finansministern i Hollandes regering och nuvarande kommissionären i Bryssel, Pierre Moscovici. Han har precis kommit ut med en bok om sina år i Bercy, namnet på huset där Frankrikes finansminister har sitt kontor, och i Bryssel. En bok som jag inte tror att så många kommer att läsa. Moscovici har en briljant hjärna men är inte den mest drivande politikern. Det finns ett spekulativt drag över honom som hindrar honom från att bli en handlingens man och han glöms därför lätt bort hos den bredare allmänheten. Men igår kväll var det  i alla fall kö efter seminariet till bokbordet. De närvarande på seminariet hoppades kanske att finna sitt eget namn i boken.

Pierre Moscovici som gäst kring funderingar över Hollandes år vid makten och spelet kring aktörerna i regeringen blir mycket stimulerande. Skvaller med Moscovici som regissör känns subtil och lyfts till högre höjder. Han berättade om regeringsbildningen 2012. Mosco som han kallas hade varit ansvarig för valrörelsen som ledde fram till Hollandes seger i andra valomgången mot Nicolas Sarkozy. De träffades och pratade  om en lämplig post för Mosco. Då hade Hollande redan bestämt sig för att ge premiärministerposten till sin gamle vapendragare Jean-Marc Ayrault, en snäll men föga inspirerande borgmästare från Nantes som senare blev gruppledare för socialisterna i nationalförsamlingen. Hollande hade också redan valt Laurent Fabius som sin utrikesminister. En post som Mosco åtrått av flera skäl. Han var europaminister i en tidigare vänsterregering och är stor EU-vän och en kosmopolit till sin karaktär. Talar flytande engelska och rör sig med sitt charmerande sätt och sina måttsydda kostymer som fisken i vattnet i diplomatiska kretsar. Men Fabius hade varit premiärminister och var en slug och skicklig politisk spelare. Som en svensk socialdemokrat med flera år i Statsrådsberedningens toppskikt sa en gång till mig om Fabius: ”Jag har aldrig någonsin bland politiska ledare träffat en så kallhamrad och otrevlig person.” Denna egenskap hjälpte möjligen Fabius till att också skaffa sig de högsta posterna i en regering.

”Jag tänkte att du skulle kunna ta hand om partiet”, sa Hollande till Mosco den här dagen. Det var ju inte riktigt det han ville höra. Posten som partiets generalsekreterare innebar resor inom landet och en massa tjat på tråkiga lokala partimöten. ”Jag hade ju redan gjort mina hundår som folkvald i Doubs”, sa han till oss  i publiken igår kväll med en menande blick. Nu räckte det med partipolitiskt arbete, tyckte Mosco och tänkte förmodligen surt på att Fabius redan plockat åt sig utrikesministerposten.

”Så du vill bli minister?” frågade då Hollande. ”Ja, det är klart”, svarade Mosco. ”Då ska jag se till att du får ett bra ministerium. Jag återkommer om det” Någon dag senare utnämndes Pierre Moscovici till landets finansminister.

Moscovici menar att denna historia säger mycket om Hollande och hans regeringsstil och det finns alla skäl att hålla med honom om det. Hollande tog aldrig ställning. Inte ens vid utnämningen av ministrarna. Han låter den andra parten styra. Han har, menar Moscovi, bara fattat ett enda stort beslut under sina år som politiker. Det var i samband med folkomröstningen om en ny EU-konstitution 2005 där han ställde upp för ett ja till förslaget. Moscovici konstaterade att denna enda gång då Hollande klart valde sida förlorade han. I alla andra fall har han alltid lyssnat på andra och anpassat sig till det alternativ som haft utsikter att vinna. I personfrågor såväl som i sakfrågor.

Moscovici beskrev också igår kväll hur hela regeringsarbetet förföll på grund av Hollandes oförmåga att fatta beslut eller driva en tydlig linje. Han utsåg Moscovici till finansminister men samtidigt sex andra ministrar inom Bercy och särskilt utnämningen av den totalt bångstyrige Arnaud Montebourg på partiets vänsterflygel till minister för utveckling av den franska ekonomins produktivitet. Montebourg gick sin egen väg och struntade fullständigt i sin finansminister.  Detta fick som följd en rad konflikter inom Bercy och till att båda efter två år fick lämna regeringen, först Moscovici och några månader senare Montebourg.

Moscovici målade igår kväll upp en förhållandevis mörk bild av regeringsåren med Hollande. Som han sa: ”Egentligen hade vi en uppsättning ministrar av hög kvalitet men utan styrning blir det stökigt.” Han menade helt enkelt att regeringen som helhet inte  fick  ut den kraft av sitt arbete som hade kunnat ske under annan ledning.

Han verkade inte heller särskilt förhoppningsfull inför framtiden för Socialistpartiet. Det är en uppfattning som delas av de allra flesta. Om det har jag skrivit tidigare på denna blogg och jag lär återkomma. Partiet kommer att ha kongress i april och ska då försöka staka ut en linje för framtiden. Hollande var visserligen en svag president men dock en erfaren politiker. Nu kommer PS att ledas av Olivier Faure, en svag person med begränsad erfarenhet av ledande politiskt arbete och utan tillnärmelsevis de starka personer i sin omgivning som Hollande förfogade över. Det ser onekligen bekymmersamt ut för det franska socialistpartiet eller ”socialdemokraterna” som Pierre Moscovici föredrar att kalla det.

President Emmanuel Macron har bråttom. Ett bra sätt för en fransk president är att regera genom dekret; driva igenom lagförslag utan att tvingas till utdragen behandling i parlamentets kamrar och stadfästa lagen i regeringsbeslut istället för i den lagstiftande församlingen. Det är en modell som inte är unik i fransk konstitutionell tradition men Macron drar nu stora fördelar av den. Åtminstone så här långt i sin mandatperiod.

Macron är en person som till sin karaktär är snabb och effektiv. Han är känd för att arbeta mycket, ställa stora krav på sina medarbetare och angelägen att uppnå stora och omvälvande resultat av sitt arbete. Han vet samtidigt att han för närvarande befinner sig i ett politiskt läge som är gynnsamt för reformer. Närmast tänker han försöka förändra det statliga järnvägsbolaget SNCF. Ett bolag som blöder och som inte har muskler att ta upp tävlan med andra tågbolag på en alltmer avreglerad transportmarknad.

SNCF är själva urtypen för det klassiska statliga sektorn i Frankrike. Starka fackliga organisationer har genom åren förhandlat sig till förmåner för sina medlemmar som inte har något motsvarighet på den privata sidan. I skyddet av staten och statliga bidrag har också ett bolag som SNCF kunnat leva vidare utan den typ av stålbad som privata företag normalt genomgår. Det finns också i Frankrike en ursäkt för statliga bolag på konkursens brant så länge de kan tvinga andra företag till samma gynnsamma reformer för löntagarna och så länge verksamheten skyddas – genom statliga pengar.

Sedan ett antal år har regeringarna visat allt mindre vilja att skjuta till extra resurser. De ser att pengar som ska rädda de statliga bolagen är som att hälla vatten i ett såll. Frankrike har i dag inte kvar särskilt många statliga bolag, mest en handfull, och nu gäller det alltså för Macron att slakta det gamla SNCF. Hur långt han vågar gå lär vi få se. Han lär ta bort en del av de statligt anställdas privilegier i förhållande till dem som arbetar i privat sektor. Han kommer att försöka skapa en organisation som blir mer konkurrenskraftig internationellt. Det är däremot inte säkert att han privatiserar SNCF:

Macron måste räkna med stora demonstrationer. Sannolikt blir det också strejker som kan lamslå inte bara tågtrafiken utan också andra transportsektorer och offentliga verksamheter. Det är som vanligt när missnöjet stiger i landet. Tåg och flyg står stilla. Skolor stänger och sjukhus går på halvfart. Men som alltid sker det någon dag då och då. Strejkkassorna är små.

Bernard Vivier, stor kännare av fransk arbetsmarknad, menar att läget för det mest radikala facket, CGT, är sämre än tidigare. CGT organiserar färre järnvägsarbetare år från år. Dess förmåga att skapa masseffekter på arbetsmarknaden minskar. Stridsviljan hos franska löntagare för den här sortens aktioner har helt enkelt blivit svagare med åren. Istället, påpekar Vivier, ökar förståelsen för samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare. ”Vi befinner oss långt efter andra länder i Europa men långsamt går vi också mot mer av förhandlingar och mindre av stridsaktioner”, menar han och jämför sannolikt med länderna i norra Europa.

SNCF förknippas hos en stor del av det franska folket med förseningar i tågtrafiken. Det finns en misstro mot såväl ledning som fack. Storstädernas befolkning som är beroende av snabba tågförbindelser till övriga Frankrike accepterar inte misskötseln. De förstår heller inte varför statliga bolag ska ha så många fler bidragsförmåner jämfört med den privata sidan. Macron kan rida på denna utbredda misstro och han slår till innan oppositionen möjligen repar sig efter valet förra året.

Macron presenterar i mitten av mars sin plan för reformering av SNCF. Han behöver parlamentets stöd för att genomföra reformen via dekret och avkrävs då löftet att göra det inom en viss tidsram, cirka 4-6 månader. Macron kommer därefter att förbereda reformen och förhandla med arbetsmarknadens parter och andra berörda institutioner. Under sen vår eller efter sommaren lär förslaget klubbas på ett regeringssammanträde. Det fungerade utan missöden med arbetsrättsreformen i höstas. Han hoppas på samma positiva utfall även denna gång och hoppas också på minimal opposition från fackets sida. Helst inga uppslitande demonstrationer och strejker. En del talar för att CGT och andra fack inte riktigt vågar sig på en frontalkollision. De behöver också ett folkligt stöd och en del pekar på att de saknar det.

Nu senast står Republikanernas ledare Laurent Wauquiez i fokus. Men han är bara en i raden som gör bort sig inför allmänheten och smutsar ner bilden av politiker. Det leder förstås till framgångar för populister som utnyttjar alla så kallade affärer för egen vinning.

Franska politiker avkrävs alltmer ett prydligare och hederligare uppträdande. Väljarna har inte längre överseende som förr med ljusskygga affärer i form av ekonomiskt fiffel och sexuellt klandervärda handlingar. Det hände något efter Dominique Strauss-Kahn-affären 2011. Frankrike blev sig inte likt. Toleransnivån är fortfarande högre än i Sverige men den sjunker stadigt år från år. De affärer som nu chockerar har oftast skapats före 2011. Budgetminister Jérôme Cahuzac hade redan i många år flyttat sina pengar till skatteparadis innan han ertappades under sin tid om budget minister från 2012. Francois Fillons fiffel med skattemedel när han anställt sin hustru som assistent i nationalförsamlingen gick tillbaka flera decennier i tiden. Nicolas Sarkozys olika affärer har också sin historia före valet 2012 när Francois Hollande införde lagar och regler som begränsade politikernas utrymme att kunna sko sig på skattebetalarnas bekostnad.

Nu finns det andra sätt där politiker kan bära sig illa åt. Politiken lockar maktmänniskor och cyniker även om en minoritet går över gränsen för det moraliskt acceptabla och ännu färre gränsen till det brottsliga. Republikanerna har valt en ny ledare som redan visat prov på dåligt omdöme men också dålig moral genom sitt sätt att tala om sina kollegor. Det är känt i alla politiska kretsar att Wauquiez är en hänsynslösare maktmänniska än vad som är vanligt. Han väljer vägen att skära av grenarna där hans konkurrenter sitter. Framträdande ministrar under Sarkozys fem år som president gör sig inte besvär och det handlar inte om överåriga geronter utan i hög grad om vitala politiker i femtioårsåldern. Han nöjer sig inte heller bara med det. Han väljer också att tala öppet illa om sin omgivning. Han valde vid ett tillfälle i möte med studenter häromveckan att beskriva hur Nicolas Sarkozy haft för vana att i smyg avlyssna sina ministrars telefonsamtal samtidigt som han förbjöd alla att ta med sig sina telefoner in på regeringssammanträdena. Det må vara sant eller inte men det visar hur Wauquiez på ett närmast skamlöst sätt sågar av relationerna med den man som lyft fram honom som något av en kronprins i partiet och som dessutom förordade honom som kandidat till ordförandeposten i partiet vid valet i höstas.

Laurent Wauquiez har valt ett nytt gäng runtomkring sig. Hans sätt att uppträda inom politiken har fått ett antal av hans partivänner att dra sig bort från ledningen. Han säger själv att han vill förnya partiet men det finns en gräns för hur många av de gamla ministrarna som han kan avvara utan att också förlora väljare. Partiets traditionella väljarkår rymmer olika uppfattningar i centrala frågor, från Wauquiez starkt högerprofilerade linje till liberala och socialkonservativa uppfattningar. I ock med valet av Wauquiez finns en stor risk för Republikanerna att förlora både politiker och väljare till Macron och hans parti.

Politik är ingen verksamhet för aggressionshämmade personer med tunn hud. Sarkozy brukade själv använda uttrycket ”ge mig av salladen så skickar jag dig rabarber”. Han såg politiken som en fråga om tjänster och gentjänster och i det låg förstås också att utdela knivhugg i ryggen när så bedömdes mer lämpligt.

De franska väljarna ser hur politikerna håller på. Kanske minskar antalet affärer kring sex och pengar men då kan vi anta att tonen och sveken mellan politiker ökar. Någonstans måste maktmänniskorna få utlopp för all energi. Det ska bli intressant att följa om Wauquiez ledarstil får efterföljare inom hans eget parti och inom andra. Nationella fronten är toppstyrt. Detsamma kan sägas om Macron och även Jean-Luc Mélenchon som leder det vänstersocialistiska La France Insoumise. Det finns inte mycket utrymmer för folkets vilja i de olika partierna. Om dessutom ledarstilen blir än mer aggressiv finns det anledning att oroa sig för framtiden. Toppstyrda kampanjpartier är något som verkar på frammarsch. Ledda av hänsynslösa maktmänniskor blir det än värre ur demokratisk synpunkt.