Lindbom på franska

Det är ett år sedan Emmanuel Macron firade sin valseger genom att ta emot anhängarnas jubel på Louvrens gård och till tonerna av Beethovens nionde symfoni, Europahymnen. Det var ett storslaget evenemang men också ett första tecken på att den tidigare presidenten Francois Hollande som ville kalla sig normal nu ersatts av en president som såg sig som en Jupiter och sagt om sina landsmän att de gärna vill ha en kung som statschef. Det skulle komma mer av storslagna framträdanden av den nye presidenten. Ett år senare kan vi konstatera att Frankrike i sitt styrelseskick återvänt till en stil som mer påminner om Francois Mitterrand för att inte säga Charles de Gaulle än den president i vars regering Macron ingick, nämligen Francois Hollande.

Alla franska presidenter har mycket makt och stora möjligheter att påverka politiken. Konstitutionen ger dem stöd för att exempelvis genomföra lagar utan att låta dessa granskas, revideras och röstas igenom av parlamentet. Emmanuel Macron har till fullo utnyttjat den möjligheten. Det har också inneburit att hans första regeringsår lett till att flera av hans viktiga lagförslag inom arbetsmarknadspolitiken gått igenom. Arbetsrättslagen drevs igenom förra hösten i en hastighet som till och med fick fackföreningsrörelsen att hamna på hälarna. Lagen om att förändra reglerna för det statliga järnvägsbolaget SNCF drivs nu igenom på samma sätt, med dekret. Denna gång ackompanjeras Macrons och regeringens agerande av mycket motstånd genom strejker och demonstrationer. Men gatans demokrati kan bara stoppa en regering om dess yttringar är så starka och omfattas av så många att de kan leda till en total blockering av samhället. Så har inte varit fallet denna gång. En majoritet av franska väljarkåren stöder Macrons förslag. Strejkerna inom SNCF har visserligen varit svåra för  många medborgare men ändå inte skapat orimligt tryck på vare sig dem eller regeringen. Dessutom minskar nu antalet strejkande.

Presidenten har också drivit igenom en invandrings- och asylpolitik som är skarp men knappast skiljer sig mycket från sin föregångares linje och ligger snarare något till vänster om den gängse uppfattning i dessa frågor bland folk i allmänhet.

Macron har ett gediget program som han vill genomföra i år och nästa år. Han önskar att vid tiden för EU-valet nästa vår kunna göra en första avstämning av sin femåriga mandatperiod. Han är i färd med att genom sin utbildningsminister halvera skolklasserna för de mindre barnen i socialt utsatta områden. Han är i färd med att avskaffa det fria tillträdet till universiteten för alla med studentexamen. Det senare förslaget har lett till ett antal studentockupationer av universitetsbyggnader.

Macron kan räkna med att hans förslag går igenom i parlamentet även om han inte tvingar igenom förslaget via dekret. Han har en stark majoritet i nationalförsamlingen som alltid har sista ordet visavi senaten. Senatens ledamöter väljs med viss eftersläpning och domineras därför fortfarande av socialister och republikaner. Det finns inte heller i dag något som tyder på att La République en Marche! splittras i olika stridande falanger och att vissa ledamöter bryter mot partilinjen.

Det första året för presidenten har i stort varit framgångsrikt. Missnöjet från oppositionen och från de fackliga är förväntade. Men oppositionen är splittrad. Republikanerna stöder regeringens lagförslag inom arbetsmarknadsområdet utan attackerar istället Macron för att vara för mjuk i migrationspolitiken. Detsamma gäller Nationella fronten vars invandringshätska linje alltid är dess främsta varumärke. Nationella fronten formulerar en viss kritik mot lagen om att införa ett statligt aktiebolag inom SNCF. Nationella fronten vill helst ha kvar den gamla ordningen med ett statligt tågbolag som inte konkurrensutsätts. Detta nationalistiska parti må vara hätskt i tonen men har en svag ställning i nationalförsamlingen och dess väljare kan svårligen uppträda i samma demonstrationståg som vänstern.

Macron har genomfört vissa liberala skattereformer som att delvis ta bort förmögenhetsskatten. Det kommer säkert fler förslag i den riktningen för att ge stöd till näringslivet. Han kommer att försöka fortsätta driva EU i en federalistisk riktning och ta initiativ till fredsmäklande, bland annat i Syrien och Israel-Palestina-konflikten.

Det första året har han klarat med stor skicklighet och stor frenesi. Nästa år kan han möjligen få problem om fler fransmän uppfattar honom som alltför förändringsbenägen och uppträder med alltför stora åthävor.  Många störs av hans självsäkerhet och tendenser till arrogans. Faror lurar runt hörnet och det handla om hur han hanterar sin maktställning. Blir han alltför fartblind kan det komma ett bakslag som skadar honom. Det är det kommande året som på allvar lär visa om han blir en framgångsrik president eller om han kör fast och tvingas backa likt sina företrädare på posten.

Strejkviljan hos de järnvägsanställda minskar. Franska folket stöder i allt större utsträckning regeringens reformer för att ändra reglementet kring det statliga järnvägsbolaget SNCF och göra det konkurrensutsatt mot andra; utländska och privata bolag. Det hindrar inte att de fackliga organisationerna och den politiska vänsteroppositionen skärper tonen ytterligare när vi nu går in i månaden maj och strejken pågått i en månad. Den 7 maj tar premiärminister Edouard Philippe emot de fackliga i ett försök att hitta en lösning på konflikten.

Demonstrationerna den 1 maj fick en beklaglig inriktning när 1 200 våldsinriktade, anarkistiska ungdomar gav sig in i det fackliga tåget i närheten av Gare d ´Austerlitz. Denna grupp som aldrig varit större i samband med en demonstration i Paris bar huvor för att dölja sina ansikten. De hade också olika typer av vapen, bland annat molotovcocktails. De satte brand på bilar och kastade stenar mot skyltfönster. Polisen ingrep och skadorna anses ha blivit begränsade. Däremot bidrar dessa antidemokratiska grupper till att försvaga fackens ställning i opinionen.

Den fackliga rörelsen har under den nuvarande strejkperioden splittrats allt mer. Det reformistiska CFDT har visat intresse för att komma överens med regeringen medan de ståndaktiga förbunden som CGT visar fortsatt upp en enad hållning av att inte vilja gå regeringen till mötes. Force Ouvrière (FO) har nu också genom sin nye ordförande Pascal Pavageau förändrat sin linje från reformistisk till konfliktorienterad. Den fackliga rörelsen kan sägas ha radikaliserats men samtidigt splittrats. Opinionsundersökningar visar att medlemmarna inom CFDT i hög utsträckning röstar på Macron medan stödet för det vänstersocialistiska La France Insoumise dominerar inom CGT. Den fackliga rörelsen som driver strejkerna och demonstrationerna denna vår har också försvagats. Stödet från arbetarna och väljarna minskar.

Den 5 maj hoppas den politiska vänsteroppositionen och de radikala facken på att genomföra en framgångsrik gemensam demonstration i Paris. Det råder stark intern debatt om fack och politiska rörelser ska samarbeta. Frankrike står långt ifrån den hållning som gäller i Sverige med facklig-politisk samverkan. Snarare tvärtom. Nu tänker sig ändå en bred vänster – med det menas de vänstersocialistiska och kommunistiska grupperingarna – att visa upp en gemensam front med de fackliga. Den riktas mot Macron. De hoppas genom demonstrationen den 5 maj att fokus ska flyttas från järnvägsstrejken till en konfrontation mot det rådande systemet. Macron står för en samhällssyn som dessa grupper menar är diametralt motsatt deras egen. Macron står, enligt dem, för ett system som gynnar de rika  och samhällseliten medan de själva försvarar folket och dess intressen.

Den 7 maj, på årsdagen av Macrons valseger, tar premiärminister Edouard Philippe emot de fackliga organisationerna i sitt eget palats, Matignon mitt i Paris. Det kan finnas skäl för båda parter att inleda konstruktiva förhandlingar. Regeringen kommer inte att vika sig på de avgörande punkterna. Det blir ingen eftergift kring frågan om att konkurrensutsätta järnvägen eller att ta bort livstidsanställningarna för de anställda. Däremot har President Macron sagt att han är beredd att ta pengar ur statskassan för att delvis finansiera de astronomiska underskott som SNCF sedan årtionden lever med.

Det franska samhället pressas av strejkerna. För varje vecka som går lär fransmännens motvilja mot strejken öka. Många företagare, inte minst inom turistnäringen, oroas. Påsklovet skapade problem också för många privatpersoner som planerat tågresor inom Frankrike. Snart väntar en period av långhelger i maj och därefter sommar och tillhörande semesterresor en stor del av franska folket. Det finns en gräns när facken inte längre kan tänja på befolkningens tålamod. Den 7 maj kan bli början till slutet för denna strejkvår. Hur avtalet kommer att se ut och vilka konsekvenser dessa strejker och demonstrationer får för de inblandade är det däremot för tidigt att säga.

Emmanuel Macron kan i dagarna fira ett år av sin mandatperiod som Frankrikes president. Nu vill han inte fira. För honom spelar ett år ingen roll. Han vill ha folkets omdöme om sin och sin regerings insatser efter hela mandatperioden, vid valet 2022, eller snarare efter två valperioder, det vill säga 2027. Ändå spekulerar alla journalister och politologer i Frankrike om årsnoteringen på regeringen. Har den lyckats och har Macron lyckats så här långt?

Låt oss titta på Macrons premiärminister och regering. Det sägs att den är mer okänd än under tidigare mandatperioder. Det finns ministrar som bara var fjärde fransman har hört namnet på. Det är uppseendeväckande men ändå begripligt. Macrons regering består av en annan typ av personer än tidigare.

Det mest avgörande är presidentens tydliga ambition att samla en grupp människor i sin regering med framförallt en god sakkunskap på de områden som de är satta att verka inom. Ett sådant tydligt exempel är Elisabeth Borne som ansvarar för transportministeriet och som tidigare arbetat på en hög post inom järnvägsbolaget SNCF. Hon saknar  partipolitisk erfarenhet. Det gäller i lika hög grad en rad andra ministrar i regeringen.

Den som vill kritisera dessa personer kallar dem för teknokrater. Det är sant att flera av ministrarna gärna bedömer politiska frågor utifrån perspektivet hur de kan lösas ekonomiskt, juridiskt och administrativt. De lägger ett expertperspektiv på frågan. Rimligen beroende på deras bristande politiska erfarenheter kan de inte se hur olika förslag tas emot av olika väljargrupper inom olika delar av landet. De kan också lätt trampa fel i förhållande till andra partier som domineras av personer med lång partipolitisk erfarenhet eller i kontakterna med de fackliga organisationerna som agerar oerhört medvetet ur ett opinionsmässigt och taktiskt perspektiv.

Elisabeth Borne har efter hand hamnat alltmer i bakgrunden i förhandlingarna med facken. Rollen har istället övertagits av premiärminister Edouard Philippe som har en mer renodlad politisk erfarenhet. Det hjälper inte henne att hon kan sakfrågan in i minsta detalj. Politik avgörs inte bara på ritbordet utan minst lika mycket ute i terrängen.

Samtidigt måste sägas att ministrarnas sakkompetens väcker respekt hos väljarna. Inte minst önskade sig stora delar av franska folket denna förändring av ministrarnas profil. Ökat expertkunnande hos dem var en av nyckelfrågorna i valrörelsen. Macron fick säkert en del röster av den anledningen. För många fransmän ska inte beslut om skötseln av landets nationella frågor i första hand ses med ideologiska glasögon särskilt som om dessa glasögon varit slipade för att passa för en förgången tid. För många fransmän bör ministrarna i en regering i första hand tillsättas utifrån kriteriet kompetens.

Det ska också till ministrarnas försvar sägas att de skött sig ganska bra. Praktiskt taget inga skandaler och få uttalanden som avslöjat bristande omdöme. Det påstås också att Macron på ett annat sätt än tidigare presidenter träffar sina ministrar och stöttar dem i sina uppdrag. Det förefaller som om regeringen arbetar mer som ett team med färre interna motsättningar än tidigare. Det kan delvis förklaras med att experter från företag och stora organisationer är vana vid att arbeta för helhetens bästa medan politiker verkar i en tradition av ständig kamp om att profilera det egna jaget, bygga på sitt individuella varumärke.

Ingen ska tro att den nuvarande regeringen saknar ideologisk kompass och bara ser till allas bästa ovanför de politiska striderna. Macron har en klar ideologisk agenda och det har också hans närmaste ministrar som har tidigare partipolitisk förankring i Socialistpartiet eller hos Republikanerna. Snarare kan man säga att Macron givit ministerstatus också till personer som normalt skulle ha suttit som höga statstjänstemän men att det i ett inledande skede av hans regeringstid faktiskt fungerat ganska bra. Han är säkert inte orolig över att en del av hans ministrar är okända. Det bekymrar säkert inte heller Stefan Löfvén att budgetchefen på finansdepartementet i Sverige är okänd för de svenska väljarna.

President Emmanuel Macron befinner sig nu i ett besvärligt läge under sin mandatperiod. Detta läge delar han med erfarenheter som alla franska presidenter upplevt. När den sociala upprördheten stiger hos delar av franska folket kan det bli svettigt för främst presidenten men också premiärminister och regering. En inneboende konflikt mellan makten/eliten och delar av folket i ett land som bygger på denna konflikt och som förefaller att aldrig kunna ta sig ur den. Hur mycket det än talas om samverkan, dialog och överenskommelser är denna spänning en del av kulturen och det närmast reflexmässiga beteendet. Den konfliktfyllda dualismen förefaller sitta så djupt i den franska karaktären att den aldrig försvinner.

Jag har skrivit det tidigare på denna blogg men det är värt att upprepa det: Presidenten och regeringen möter ständigt två motståndare när den lanserar politiska förslag eller gör uttalanden, den politiska oppositionen och motståndarna på arbetsmarknaden och i sociala grupper som framträder på gator och torg. De fackliga och sociala grupperna är farligare för makten än den politiska oppositionen. Regeringen har genom konstitutionen en rad verktyg för att runda parlamentets kamrar. President Macron har flera gånger använt sig av dekret för att slippa ha långa utskottsbehandlingar och debatter i nationalförsamlingen och senaten. Istället har han i princip fattat besluten i regeringskonselj. Det har gällt lagarna om arbetsrätten och nu även om konkurrensutsättningen av tågbolaget SNCF. Motståndarna i form av facken och de uppretade intressegrupperna är mer oberäkneliga och kan också räkna med stöd hos stora delar av befolkningen, väljare som det gäller att inte tappa för de styrande. Det hör till den franska politiska kulturen att medborgare i stor utsträckning solidariserar sig med dem som gör uppror. Dessa medborgare kan delvis stödja regeringen rent sakligt men tycker om folklig opposition som ger makthavarna en minnesbeta, som får makthavarna att känna att de är dödliga. För i Frankrike upplever så många medborgare att de är maktlösa mot makten och står så långt ifrån den.

Maj 68 var ett utmärkt exempel på revolt, styrd av vänsterextrema grupper men som fick stöd av stora delar av befolkningen. Ett stöd som varade under en månad. När regeringen och General de Gaulle samma sommar genomförde nyval till nationalförsamlingen röstade en förkrossande majoritet för Generalen och hans högerregering.

Nu är tonen uppskruvad igen fast – det måste sägas – inte på samma höga decibeltal som 1968. Ett mindre antal studentgrupper ockuperar en handfull universitetsanläggningar med krav på att Macrons universitetsreform ska stoppas. Macron vill införa någon form av inträdesprov till universiteten. Den stora majoriteten studenter deltar inte i ockupationerna eller stöder dem. Ett  par hundra revolutionära bönder har vägrat att lämna flygplatsområdet Notre-Dame-des-Landes trots att regeringen beslutat att inte bygga den omdiskuterade flygplatsen. Polisen har drivit bort merparten av dem men ett hundratal stannar kvar med sina ekologiska odlingar på ockuperad statlig eller privat mark.

Järnvägskonflikten är mycket mer omfattande och fortsätter med rytmen av två dagars strejk och tre dagars arbete. Cirka var tredje järnvägsanställd deltar i strejken och vänder sig mot regeringens förslag att öka effektiviteten inom SNCF med bland annat avskaffande av särskilda privilegier för dem som i framtiden kommer att anställas i det statliga bolaget. Det ska alltså sägas att Macron inte har några planer på att privatisera SNCF.

Delar av Air France personal strejkar också med krav på att ett mångårigt lönestopp ska ersättas av högre löner. Det finns också hot om strejker inom elsektorn och sjukvården. Missnöjet med pensionerna har tidigare fått ett antal tusen pensionärer att demonstrera. De menar sig ha fått lägre pension under 2018. Macron försvarar sig med att merparten av dem redan nästa år kommer att kompenseras genom minskad boendeskatt. Det är löften som många pensionärer inte litar på.

Misstro och ilska är orden som används. Dessa känslor riktas alltså mot regeringen och mot Macron. Den politiska oppositionen från vänster och höger och från Nationella frontens sida har verkligen lyckats på en punkt. Anklagelsen om att Macron är de rikas president har verkligen etsat sig fast i allas minnen. Hans reformer tolkas genom det filtret. Den modernisering som han vill genomföra tolkas som ett slag emot vanligt folk och deras tunna plånböcker. Hur många är de som tänker så och som stöder upproren som sker nu i Frankrike? Förmodligen inte hälften av befolkningen men inte långt därifrån. Vi får inte glömma att Macron har en folklig höger emot sig och den är stark, inte minst bland Marine Le Pens väljare och en vänster som säkert omfattar 20 procent av väljarkåren. Macron har en rad trumfkort på hand och han har också många fransmäns stöd. Men ett par felsteg och dagens oroliga läge i landet kan utvecklas till en social kris.

Igår kväll utkämpade Emmanuel Macron en ideologisk strid med två journalister, sannolikt de mest fruktade i Frankrike, i en utfrågning i bland annat BFMTV, den mest framträdande nyhetskanalen på tv i landet. Franska politiska program och debatter knyter ofta samman sakpolitik med en redovisning av olika värdesystem. Söndagskvällens utfrågning blev mer en debatt för och emot en liberalisering av samhället och för eller emot en stark, auktoritär politisk ledning av landet.

Emmanuel Macron hade uppenbarligen själv styrt valet av utfrågare. Jean-Jacques Bourdin på BFMTV var den ene. Han är känd för en hårdför utfrågningsstil när han grillar politiker, ofta med frågor och insinuationer som närmar sig det populistiska. Och så Edwy Plenel, grundaren och ledaren för den grävande nyhetssajten Mediapart. Plenel har en rad skalper i sitt bälte. Han har drivit Nicolas Sarkozy till vansinne genom att avslöja flera av de eknomiska oegentliga affärer som han varit kopplad till. Plenel är känd för sina vänstersocialistiska åsikter. Bourdin är som en tjur i debatterna. Han rusar på motståndarna med bullrande och  anklagande frågor. Som en tjur om anfaller en toreador. Plenel påminner snarare om ett kattdjur som ställer sina frågor med finess, med beräkning och alltid med en dold agenda som kryper fram när intervjuoffret börjar trassla in sig i sina resonemang.

Tjuren Bourdin stod sig ganska slätt i kraftmätningen med en toreador på Macrons nivå. Även Plenel hade svårt att bemästra sin motståndare. Macron har ett makalöst självförtroende och en så blixtrande snabb hjärna och är så påläst ( han lär vara vaken och arbeta 21 timmar per dygn) att han inte luras in i fällor och han drar sig inte heller för att anklaga journalisterna för otydliga resonemang och osakligheter. Han verkade njuta av denna konfrontation som pågick i två och en halv timme utan avbrott. Inte en sekund av andningspaus, inte en tanke på reportage, intervjuer med folk på stan eller ens ett reklamavbrott. En intellektuell kraftmätning mellan tre män, två mot en, som bara kan genomföras i ett land på jorden, Frankrike.

Fick tittarna besked? Det handlade trots allt mer om en uppgörelse mellan Macron – på samma gång liberal, social och auktoritär –  å ena sidan och företrädare för det folkliga missnöjda Frankrike (Bourdin) och det vänsterintellektuella Frankrike (Plenel) å den andra. Det var i första hand en uppgörelse om idéer. Men visst, tittarna fick besked också i sakfrågor. Macron försvarade krigshandlingen mot tre fabriker för framställningar av kemiska stridsvapen i Syrien. Han hänvisade till gamla FN-resolutioner och ett gammalt löfte om att aldrig acceptera kemisk krigföring. Han försvarade asylrätten och menade att Frankrike också skyddade den. Han försvarade förbudet mot slöjor i skolor men ville inte införa slöjförbud på allmänna platser. Han försvarade sitt reformförslag att konkurrensutsätta järnvägen men var tydlig med att han inte vill privatisera järnvägen. Han lovade reformer för att sjukhusköerna ska kortas och villkoren för vårdpersonalen förbättras. Han tror på avreglering för att öka flödet i ekonomin och på sikt skapa bättre villkor för de flesta människor i landet.

Det är svårt att veta hur en kväll som denna påverkar opinionen. Det kommer opinionsinstituten att berätta redan under måndagen. De kommer också att jämföra utgången av denna utfrågning med den som skedde i torsdags kl 13 när Macron grillades i den folkliga tv-kanalen tf 1. Den utfrågningen var mer traditionell och lugnare. Där fick Macron tala till punkt. Igår kväll slogs han med två journalister som ville vinna debatten och helst knäcka sitt intervjuoffer. Det är bara att konstatera att Macron, oavsett hur vi bedömer hans politik, klarade båda sammanhangen med bravur.