Politik

En promenad i östra Paris
En promenad i östra Paris 150 150 Tomas Lindbom

Igår eftermiddag promenerade jag runt i området i östra Paris där terrordåden genomfördes  tio dagar tidigare. Jag stannade till vid restaurant L´Écumoir på Rue Saint Sabin för att hälsa på ägaren. Här har jag ätit några gånger och så sent som i april hade jag med mig en grupp svenska journalister som tillbringade en glad kväll i hennes lilla restaurang.

Jag knackar på fönsterrutan och hon kommer och öppnar.

– Så blev vi drabbade igen, suckar hon. Hennes restaurang ligger mitt emellan Charlie Hebdos lokaler och Bataclan.

– Jag stängde restaurangen med alla gästerna när de började skjuta, berättar hon. Här satt vi sedan till midnatt när alla gick hem. Det fanns en väg att komma ut ur området medan alla andra gator var avspärrade.

Hon berättar om folk hon känner som blivit vittne till skjutandet och nu lever med psykisk stress. Och restaurangen går dåligt efter attentaten. Vem känner lust att äta middag ett stenkast från dramat den 13 november?

– Folk säger att livet måste gå vidare och att de inte är rädda. Men vi är alla rädda. För att inte tala om turisterna. Hotellen runtomkring här har förlorat mer än hälften av sina bokningar.

Jag fortsätter min promenad och går in på Rue Saint Sébastien som leder bort mot Bataclan. På en liten tvärgata ligger en skola för små barn. Pappor och mammor är där för att hämta dem. Vad tänker de? Livet måste gå vidare.Vi får inte vara rädda.

Gatorna är  trånga i detta område, gamla arbetarkvarter som fått en ny profil under de senaste tjugo, tjugofem åren. Charmen med gatorna mellan Place de la Bastille och Place de la République är blandningen av människor och öppenheten. Här vimlar det av små affärer. Jag går förbi skomakaren som säkert funnits där i alla tider, den lilla mataffären, skolor som ligger insprängda mellan vanliga bostadshus. Sida vid sida lever det enkla matstället med lokaler som byggts om för en ny publik, den välmående medelklassen som finns i Paris lika mycket som i andra storstäder och som dras hit för att äta och dricka på kvällarna men också för att köpa en lägenhet. Jag tittar in i den designade vinbaren där  några unga män i väldressade kostymer sitter och smuttar på ett glas vin.

Det blir så uppenbart att det är ett kulturkrig som terroristerna för mot detta kvarter. Jag möter också många muslimer på min vandring genom gatorna. En kvinna jag möter bär slöja. Hon lever mitt i ett kvarter med grannar som varken avstår sitt glas vin eller tillber Allah. De har sina barn i skolor där lärarna är sekulariserade och barnens kamrater är både muslimer, kristna, judar eller helt sekulariserade. Så är vår bild av ett gott samhälle. Så ser inte terroristernas samhällsmodell ut.

Det blir alltmer tydligt att denna attack mot östra Paris var en attack mot det multikulturella. Ändå kan nästa attentat drabba ett kvarter i den mondäna västra delen av Paris eller någon annanstans. Inget är förutsägbart men denna gång går det inte att ta fel på budskapet. Östra Paris är ett rött skynke för Daesh. De vet var de sätter in giftpilarna.

En splittrad höger efter attentaten i Paris
En splittrad höger efter attentaten i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Polisens och militärens ansträngningar att bekämpa Daesh inom och utom landets gränser fortsätter. Landet har sörjt i tre dagar och lever vidare med  undantagstillstånd. Tungt bevåpnade specialstyrkor patrullerar på torg, i shoppingcentra, i tunnelbana och pendeltåg och på flygplatser.

Jag stod häromdagen på pendeltågsstationen Chatelet och nio polismän med tunga vapen färdiga för strid marscherar framför mig. Oavsiktligt vakar jag över mina rörelser. Vill inte sticka ut och ändå har jag knappast utseende för en typisk terrorist. Men ändå, laddningen i luften går inte att komma ifrån. Det råder allvarsstämning i Paris. Människor väntar på nästa attentat.

Landets president och regering lever under stark press. Ytterligare ett attentat och ingen vet vilka reaktioner som är att vänta från befolkningen och landets ansvariga. Det finns också en påtaglig partipolitisk aspekt på vad som händer. Den socialistiska regeringen agerar i ett läge där terroristerna är det stora hotet men där den också måste ta hänsyn till hur medborgarna reagerar och hur oppositionen till höger tänker utnyttja situationen för sina syften.

Det finns hos alla partiföreträdare en ambition att visa upp en gemensam och solidarisk hållning gentemot terroristerna. Det gällde dagen efter attentaten också hos Nationella frontens ledare, Marine Le Pen. Men hennes parti och även stora delar av den så kallade republikanska högern har samtidigt svårt att inte spela på människors rädsla och för deras upprördhet över att inte staten kunnat hindra attentaten i förväg.

Francois Hollande och hans premiärminister Manuel Valls handlar med fasthet. Omedelbart efter dåden la regeringen ett förslag på ytterligare en miljard euro i satsningen på att stärka polis och militär. Det är pengar som kommer att skaffas fram med lånade pengar. Trots att det nu bara talas  om pengar till åtgärder som ska stärka de instiutioner som bekämpar våld med våld så är naturligtvis inte Nationella fronten nöjd. Men även delar av den republikanska högern visar sitt missnöje och har svårt att helhjärtat ställa upp bakom regeringen, ens den första veckan efter dessa fasansfulla dåd.

Den som har svårast att sitta still i båten är som vanligt Nicolas Sarkozy som framför allt attackerar Hollande för att inte ha satsat mer pengar på den inre säkerheten i landet före dessa attentat. Sarkozy sneglar på regionalvalen som genomförs den 6 och 13 december. Han är livrädd att händelserna den 13 november kommer att innebära segrar för Nationella fronten i flera, upp till tre av tretton, regioner på hans partis bekostnad. När Sarkozy slår mot Hollande är det för att visa alla de väljare som nu ropar på betydligt hårdare tag och som kommer att rösta på FN om inte Sarko visar musklerna på riktigt.

Men Les Républicains (Sarkos parti) är splittrat och visade upp det senast i debatten i nationalförsamlingen häromdagen. Sarkozy konkurrent om posten som partiets presidentkandidat i valen 2017 ställer sig i stort sett bakom Hollande vilket föranleder Sarkozy att fräsa till mot Juppé: ”Du försvarar socialistregeringen men bryter enigheten inom ditt eget parti”

Denna jakt mot ännu mer av repression delas inte av hela folket. Många inser att våld inte bara löses med våld. Den allt intensivare jakten på terrorister och attacken i Syrien liksom samverkan med USA och Ryssland – hur märkligt det än kan te sig – kan vara försvarbart på kort sikt. Men det piskas upp en stämning i landet av rop på våld som inte på längre sikt är bra vare sig för människorna som bor  i landet, för muslimerna som vill leva i harmoni med alla andra medborgare i Frankrike och inte heller för att lösa problemet med rekryteringen av ungdomar till Daesh och andra terroristorganisationer.

Det är svårt i dessa tider att hävda budskap om försoning och strävan till att överbrygga misstro och klyftor mellan människor från olika kulturer. Allt sådant tal låter som naivt och töntigt. Men att inte se att ett land kan splittras och skapa förutsättningar för än mer hat med en politik som ensidigt satsar på våldsbekämpning med våld kan bli ett ödesdigert misstag.

Hollande talar till kongressen om kriget mot Daesh
Hollande talar till kongressen om kriget mot Daesh 150 150 Tomas Lindbom

Tonen var allvarstyngd när President Francois Hollande i dag talade till kongressens båda kamrar, senaten och nationalförsamlingen, som samlades i Versailles. Stridskrafter från luften har redan i natt bombat anläggningar och områden som tillhör Daesh i Syrien. Hollande presenterade i sitt tal till kongressen ett helt program för att bekämpa fienden och detta program innefattar konstitutionella förändringar och en rad åtgärder för att stärka säkerheten och jaga fienden också inom landet.

Attacken i fredags kräver motåtgärder från den franska statens sida. Kritik har redan kommit om att presidenten och regeringen inte varit tillräckligt offensiva i sin jakt på islamister inom landet. Vi vet  att flera attentat stoppats av den franska säkerhetstjänsten under 2015 men de tillslag som gjordes i natt mot olika Daeshcentra i landet med gott resultat  borde ha skett tidigare. Det är förstås enkelt att vara efterklok men behövde landet uppleva denna katastrof för att vakna?

Säkert är det så att staten  genom tragedin fick en opinionsmässig legitimitet att  genomföra de radikala konstitutionella förändringar som gav nödvändiga och ökade befogenheter. Genom undantagstillståndet som enkelt kunde genomdrivas efter händelserna i fredags kan nu staten med större beslutsamhet gripa misstänkta . Det faktum att Hollande också nu kunnat införa undantagstillstånd och förlänga detta undantagstillstånd ger staten helt andra befogenheter såväl militärt som polisiärt.

De flesta politiker och experter talar dessa dagar om krig. Men, som en politolog konstaterade i tv i dag på eftermiddagen, så är kriget mot terrorism av annat slag. Det är uppenbart för alla att de militära insatserna, bombningarna, har en ännu mindre verkan än de hade i tidigare, traditionella krig, land mot land. Det handlar i stor utsträckning om en att bekämpa en modern bataljon av femtekolonnare, fransmän som lever i sitt eget land, men bedriver krig mot sina landsmän. Hur vinner en nation ett sådant krig?

Kanske kommer vi att behöva en ny terminologi för vår tids kamp för att skydda de västliga demokratierna. Hollande kommer snart med konstitutionella förändringar som tar hänsyn till de nya förutsättningarna på detta område. Det ska bli intressant att se vad dessa lagförslag innebär.

Tidningar och tv-kanaler sysselsätter sig dygnen runt bara med  denna fråga. Människor som möts på arbetsplatser, på gator och torg, på alla kaféer i Paris talar också om samma sak. Efter Charlie Hebdo och attentatet mot kosherbutiken i januari fanns främst behovet att visa enighet. Nu finns självfallet samma behov av att ställa upp för varandra och tillsammans försvara sitt land mot terrorismen. Men det har tillkommit ett annat behov; att försöka förstå terrorismens funktion och dess konsekvenser för nationen. Insikten om det nya säkerhetshotet har nu  drabbat alla fransmän som ett klubbslag. Människor inser på allvar att deras nation är utsatt för ett dödligt hot från en fiende som uppehåller sig nästan lika mycket i sitt eget land som på andra ställen i världen. Hotet har länge varit reellt men nu går det absolut inte längre att förneka det. Fredagens attentat har definitivt vänt blad i den moderna franska historien. Dessvärre måste vi inse att vi får vända blad också i andra länders historieböcker.

Efter Parisattentaten – nu är det krig, grabbar
Efter Parisattentaten – nu är det krig, grabbar 150 150 Tomas Lindbom

De radar upp sig runt borden i de olika franska tv-kanalerna. Kommentatorerna och analytikerna som dominerar 24 timmar efter dåden i fredags kväll. Nu handlar det mest om analys och att prata krig. Jag lovar. Det finns inte en kvinna överhuvudtaget närvarande i de sammanhangen.

Medierna har sin egen kronologi efter stora tragiska händelser. Närvaro i skeendet med bilder av dramat den första dagen. Därefter kommentarer och analyser. Nu väntar snart det tredje steget. Det politiska grälet om vem som är ansvarig för händelserna.

Just nu befinner sig Frankrike i steg 2 med en fot kvar i steg 1. Fortfarande berättar vittnen om sina upplevelser. Vi får rapporter från sjukhus där svårt skadade kämpar för livet. Det har varit 129 döda sedan igår eftermiddag men fler är att vänta. Det finns 99 svårt skadade, rapporterar journalisterna i tv-studios. Vi tittare tänker att siffran 129 snart måste öka och öka mycket. När passerar vi 130 och 150? Undrar om vi når 200-strecket?

Framförallt upptas studiotiden i tv av alla dessa experter som unisont ropar på krig. Det är alldeles uppenbart att kampen mot terrorismen måste  intensifieras. Kampen mot det som vi alla avskyr, nämligen det kalla, hänsynslösa våldet som nu senast drabbat Paris. Europa måste ta på allvar det som delar av Afrika och Asien redan lever med. Islamismen är uppenbart en rörelse som växer och som redan är ett hot mot en fri och mänsklig värld.

Samtidigt borde vi veta att krig med  enbart militära medel aldrig kan vinnas. Det är ingen naturlag att fler vapen, fler militära förband och inte heller mer avlyssning och kontroller leder till att krig vinns. Krig vinns också med solidaritet, psykologiska och mänskliga insatser, etiska överväganden liksom sociala och ekonomiska reformer. Vi måste kunna tänka flerdimensionellt. Terrorismen är för farlig för att hemfalla åt bara ett perspektiv, det militära och konfrontativa.

Jag har nu lyssnat ett antal timmar på dessa kommentatorer och analytiker som uppträtt i tv sedan igår lördag. Det är en häpnadsväckande samstämmighet. Kritik riktas mot tidigare försummelser när det gäller spaning på terrorister och för få och svaga krigsinsatser i Syrien och på andra håll. Uppmaningar om att franska folket nu måste acceptera mer av övervakning i det offentliga rummet. större misstänksamhet mot onormalt beteende. En av de mer kända antiterroristexperterna som sedan igår morse verkar ha installerat sig för gott i tv-studios – hinner han ens äta? – upprepar att varje plats i Paris måste ha kameror. Det är, menar han, den bristande övervakningen som gynnar terroristen. Ja, han lyckas även anklaga den vanlige parisaren för att inte ta sitt ansvar, låta terroristen smyga sig in i skrymslen av det offentliga rummet, där hen borde ha låst dörren eller installerat larm och annan övervakningsutrustning.

En man bryter mönstret och det är vänsterpolitikern Jean-Luc Mélenchon. ”Låt inte hatet ta över”. Han är glasklar i sin avsky för terrorismen men han ser farorna i att låta övervakningsfundamentalisterna och alla dem som ropar på krig skaffa sig total dominans över strategin inför framtiden.

Franska biskopskollegiet tar avstånd från attentaten på sin hemsida. Likadant gör den ledande muslimska organisationen UOIP. Men de spelar ingen roll i samtalen i de stora medierna. De skulle kunna tillföra en annan röst, en delvis annan väg att bearbeta  människors sorg och rädsla och peka på flera sätt att bekämpa terrorismen.

Kvinnorna finns alltså inte  heller med. Utan att hemfalla åt någon förlegad form av särartsfeminism så vet vi att kvinnor spelar en stor roll i det sociala arbetet, förekommer med sitt engagemang i förorterna. Hur reagerar den muslimska delen av folket? Vad händer? Vad bör vi se upp med? Och hur kan kriget föras mot terrorismen utan att öka riskerna för att förlora det?

Undantagstillstånd i Frankrike
Undantagstillstånd i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Nu är det morgon efter den fruktansvärda kvällen i Paris, det största attentatet sedan andra världskriget. Nu räknar polisen med 120 döda och ett stort antal mer eller mindre svårt skadade. Parisarna är förstås uppskakade. De få röster jag hört på morgonen tyder på en oro. Nu slår terrorismen mot vem som helst, inte bara mot mål som riktas mot speciella grupper i samhället.

Francois Hollande och hans regering agerar föredömligt i dessa krissituationer. De har en beredskap och de går ut och kommunicerar med folket utan minsta fördröjning. Första attentatet kom strax efter kl 21 utanför Stade de France. Vid 23.30 höll Hollande ett kort tal till nationen efter att ha samlat sin stab på inrikesdepartementet och kallat in regeringen. Det ska sägas att Hollande själv såg matchen på Stade de France men lämnade direkt efter första explosionen.

Hollande utfärdade undantagstillstånd av näst högsta graden från och med kl 24 samma kväll. Det är en lag från 1955 som tillkom under Algerietkrisen som nu appliceras på denna terrorkris. Staten kan stänga offentliga lokaler. Muséerna är stängda i dag. De kan kontrollera och arrestera människor som (också på lösa) grunder misstänks för brott. Gränserna mot andra länder kommer att bemannas med folk som gör noggrannare id-kontoller än tidigare. Igår kväll sa Hollande i sitt tal att gränserna skulle stängas helt Så blev det inte men kontrollen ökar.

Det finns bara en högre nivå av undantagstillstånd och den gäller statens rent konstitutionella befogenheter. Så långt går inte beslutet denna gång. Det finns också en stark vilja till samverkan över partigränserna i denna fråga.
I tv-kanaler intervjuas experter nu på morgonen om kriget mot terrorismen. Det är svårt att riktigt föreställa sig än i Sverige men här är det nu fråga om krig. Frankrike kommer säkert att intensifiera sina bombningar i Syrien. De kommer säkert att göra annat som rent militärt är att betrakta som krigshandlingar. Avgörande för dessa attentat i natt var inte bara omfattningen utan att det var riktat mot civila utan åtskillnad och att attentaten inte följts av krav på något sätt. Det ses alltså som en krigshandling mot Frankrike.