Politik

Internationalens ord ”sista striden det är” surrar i min hjärna när jag nu följer debatten och uppladdningen inför behandlingen av propositionen om arbetsrätt i nationalförsamlingen om några veckor. Stridande parter formerar sig. Tonläget höjs. Förberedelser görs för demonstrationer och strejker. Regeringen har redan skjutit upp behandlingen av propositionen i fjorton dagar. Sista striden före presidentvalet 2017 men kanske också sista striden för den gamla, traditionella vänstern i Frankrike. En strid i vilken den gamla vänstern får stöd av Nationella fronten.

Arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri har alltså lagt en mycket kontroversiell proposition för att reformera arbetsrätten, ett krav som sedan många år krävts av arbetsgivarorganisationerna och som högern talat om men aldrig (vågat?) genomföra i regeringsställning. Nu lägger alltså socialistregeringen ett sådant förslag som stöds av högeroppositionen och applåderas av arbetsgivarna men röner starkt motstånd från vänsterfalangen inom PS och hela den övriga politiska och fackliga vänstern, inklusive den militanta delen av studentrörelsen.

Förslagen i korthet går ut på att avtal om arbetsrätt i ökad utsträckning ska kunna göras i förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsplatserna. Det är en tanke som President Hollande haft hela tiden, bland annat med de nordiska länderna som förebild och som stöds av den reformistiska fackföreningsorganisationen CFDT. Enligt propositionen ska även arbetsgivaren kunna förhandla fram justeringar i arbetstid och lön beroende på företagets ekonomiska läge. Propositionen innebär inte att lagen om 35-timmarsvecka avskaffas men den luckras upp. Arbetsgivaren kan begära att de anställda arbetar längre tid och till lägre extraersättningar jämfört med i dag.

Anställda ska kunna avskedas på ekonomiska grunder med lägre ersättning än tidigare. Det ska generellt bli lättare för arbetsgivare att avskeda personal vilket då förväntas ge effekten att arbetsgivare i större utsträckning också vågar anställa folk när det är goda tider. President Hollande talar upprepade gånger om flexisecurité francaise och syftar på den danska modellen som nu ges en anpassning till franska förhållanden.

Regeringen anser att propositionen är ett steg i riktning mot ökade befogenheter för arbetsmarknadens parter och att reformen både ger arbetsgivaren ökad flexibilitet men också arbetstagarna ökad trygghet. Regeringen tror att detta är ett sätt att få ner arbetslösheten. Företagen vågar anställa fler eftersom det ska bli lättare att avskeda folk i dåliga tider. Ökad flexibilitet borde också enligt regeringen leda till ökad dynamik på arbetsmarknaden och det bör då gynna produktion och tillväxt.

Har regeringen rätt? Det anser inte kritikerna som pekar ut lagen som asocial och ovärdig en vänsterregering. Den försämrar i balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Problemet ligger inte i att den nuvarande arbetsrätten skyddar de anställda bättre. Kritikerna pekar på att i länder som Danmark finns denna felixibilitet men där har också de anställda helt andra villkor vad gäller försäkringar och fortbildning vid avskedanden.

Kritikerna menar också att politiken nu ensidigt riktar in sig på att försämra för löntagarna i en vag förhoppning om att stärka ekonomin. Arbetslösheten kommer inte att sjunka med dessa reformer, bara försämra balansen mellan arbetsgivare och de anställda.

Debatten känns igen. Vänsteroppositionen har inga egna förslag på hur arbetslösheten som varit skyhög i Frankrike sedan 80-talet ska kunna sänkas. Många menar att fackföreningsrörelsen inte bryr sig om de arbetslösa utan bara tar ansvar för sina medlemmar som ju har jobb. Det stora dilemmat är att regeringens förslag knappast heller kommer att ge några betydande effekter. Det kan i bästa fall innebära en anpassning till en morgondagens arbetsmarknad med många små företag inom tjänstesektorn. I dessa moderna företag blir samverkan på de olika arbetsplatserna viktigare än centrala avtal och lagstiftning.

En debattör har konstaterat att konflikten kring den nya arbetsrättslagen följer väldigt gamla mönster. Precis som under industrialismens dagar  står även i dag arbetsgivare mot löntagare. Som om samhället bestod av stora offentliga och privata företag som försåg miljoner människor med jobb och som garanterade livslånga anställningar. På gott och ont ser det inte ut så idag. Borde debatten bestå av andra aktörer och borde frågorna ställas på annat sätt?

En hel del av vänsterns kritik mot den aktuella propositionen bör tas på allvar. Det blir en ökad snedvridning i maktbalansen mellan arbetsgivare och de anställda. Den maktlöshet som många människor känner i dag kan inte negligeras. Den är högst reell. Hur ska en ny generation hitta meningsfulla jobb och en meningsfull vardag i en värld som inte kan garantera full sysselsättning och livslånga jobb? Den frågan kan inte som enda svar ha att arbetsgivaren ska ges ökad flexibilitet.

Sociologen Michel Wievorka konstaterar i den debatt som pågår att vi inte kan bortse från den ökade folkliga frustrationen efter år av ekonomisk kris och där många verkligen lever på marginalen. Många människor känner också av den alltmer auktoritära stämningen i landet, menar han. Terrorattackerna 2015 har skärpt läget ännu mer. Lösningen på terrorismen blir hårdare tag, mer övervakning och slår mot invandrarna. Den politiska makten i Paris fattar beslut på repressiva grunder. När den också går i armkrok med arbetsgivarna och försämrar villkoren för många vanliga löntagare på det ekonomiska området blir det, menar han, som Martine Aubry uttryckt det: Trop…c´est trop. (För mycket…nu är det för mycket)

Så till slut: Det är sant att vänsteroppositionen inte har ett konkret alternativ för att lösa arbetslöshetskrisen. Samtidigt är det märkligt att Francois Hollande och Manuel Valls inte lyckats ge en teoretisk grund för sin nya politik. Vari består den vänsterpolitik som de vill driva? På vilket sätt skiljer den sig från högerns? Och hur hänger de olika delarna i deras politik ihop? Svaret är möjligen enkelt. De vet inte själva. Samtidigt är det en svaghet att gå in i framtiden med politiska reformer som inte har en tydlig och genomtänkt agenda eller ännu bättre, en idémässig profil.

Trop. C´est trop! (För mycket. Nu är det för mycket!) De orden kan bli bevingade, uttalade av Martine Aubry när hon i veckan riktade ett mycket hätskt angrepp på sina egna partivänner i regeringen. Hon drog slutsatsen att några av de förslag som lagts under Manuel Valls två år som premiärminister i Frankrike driver landet i alldeles fel riktning. Ja, hon hade kunde knappt hitta några beslut som hon kunde tilltalas av.

Lagförslaget i förra veckan från arbetsmarknadsministern Myriam El Khamri om förändringar i arbetsrätten var droppen som fick vasen att rinna över, som fransmännen säger. Regeringspropositionen innehåller förslag om ökat ansvar för arbetsmarknadens parter av skandinavisk typ, förenklingar för arbetsgivaren att säga upp anställda av olika skäl, bland annat större möjligheter av ekonomiska skäl.

Det som särskilt retat Aubry och vänstern inom och utom Socialistpartiet var förslaget om att arbetsdomstolen ska kunna sätta ett tak för ersättningar till anställda som sägs upp. Däremot rör inte regeringen vid nuvarande regler kring 35-timmarsveckan. Då hade  Martine Aubry gått upp i limningen. Hon var ju arkitekten bakom det förslaget som klubbades igenom under förra socialistregeringens tid 1997-2002.

Den nuvarande regeringen, inte minst med stöd av presidenten Hollande, söker vägar som ska leda till fler avtal mellan arbetsmarknadens parter. Denna linje kolliderar delvis med den klassiska vänstern som litar mer på lagstiftning. Många inom vänstern misstror arbetsgivarna i förhandlingar inte minst mot bakgrund av att anslutningsgraden till facken hos de löneanställda är svag i Frankrike och alltid varit det, cirka 10 procent inom den offentliga sektorn och ännu färre inom den privata. Oron är säkert befogad. Förhandlingarna är tänkta att genomföras framförallt på lokalnivån och där kan styrkeförhållandena mellan arbetsgivare och fack vara så ojämna att det direkt missgynnar löntagarna. Regeringen har däremot valt en socialliberal linje och satsar på att ta sig ur krisen med hjälp av företagen som ska stöttas med bidrag och lindringar i arbetsrätten.

Det finns inslag i lagförslaget som ger utrymme för  tolkningar som inte heller är till löntagarnas fördel. Inte minst gäller det skälen för uppsägningar. Vi får inte glömma att arbetsgivarna sedan några år definitivt har tagit problemformuleringsinititativet. Regeringen, oppositionen, arbetsgivarorganisationerna och merparten av den ekonomiska eliten i landet stöder en politik som framförallt syftar till att stärka företagen för att på så vis få igång ekonomin med målet att öka tillväxten och stimulera till ökad export.

De fackliga organisationerna gör samfällt tummen ner för detta förslag från arbetsmarknadsministern men som alla inser bär premiärministern och finansministerns signum. Hollande själv balanserar som vanligt mellan olika viljor för att inte stöta sig för hårt mot någon.

Martine Aubry stöds av flera framträdande personligheter i samhället som ekonomen Thomas Piketty och Daniel Cohn-Bendit. De lyckas påtagligt höja temperaturen bland gräsrötterna i Socialistpartiet och göra dem än mer kritiska till sin egen regering. Det finns många aspekter på det som nu händer inom den franska vänstern. Det laddas  för konflikter som till och med kan leda till en splittring av partiet redan före nästa val 2017. Den vanliga reflexen hos den vanliga medlemmen i Parti Socialiste är att det egna partiet alltid ska stötta de anställda medan högern förväntas försvara arbetsgivarna. Nu sker istället något annat. Regeringen driver en politik som i hög grad gynnar de senare. Det ska samtidigt sägas att de socialistiska väljarna stöder Manuel Valls socialliberala politik. Konfliken som nu rullas upp inom vänstern för allmänhetens ögon är en fråga som rör de aktiva och partimedlemmarna. De socialistiska väljarna står vid sidan och tittar på och kanske kommer en del av dem att tröttna på partiets interna strider och välja en kandidat från centern eller högern istället.

En splittring inom vänstern kommer därför knappast att gynna vänsterflygeln inom PS. Den har heller inga bra alternativa förslag annat än att behålla status quo eller göra mindre anpassningar till fördel för arbetsgivarna.

Vänsterflygeln drömmer framförallt om att få till stånd primärval inom hela vänstern. Den sittande presidenten Francois Hollande vill helst slippa utsättas för primärval när han redan sitter i Elyséepalatset, Alla från Francois Hollande till kommunistledaren Pierre Laurent skulle då tävla mot varandra för att få fram en gemensam presidentkandidat för vänstern. Förslaget läggs i förhoppningen om att vänsterns aktiva väljare i primärvalet ska välja någon annan än Hollande.

Alla opinionsmätningar visar att det bara finns ett alternativ i dag till Francois Hollande hos den stora väljaropinionen som brukar rösta socialistiskt och det är – Manuel Valls. Ett ännu större spöke för vänsterflygeln. Ur askan i elden, alltså. Vänsterflygeln med Martine Aubry kommer aldrig att vinna med en öppen strid mot Hollande i ett primärval och genom andra slags utspel. Den kan bara splittra och förstöra och göra det än mer sannolikt att den andra valomgången i presidentvalet står mellan en representant för högern, förslagsvis Nicolas Sarkozy, och Marine Le Pen.

I dagens Le Monde finns ett upprop från ett antal tunga socialister och andra kända opinionsbildare på vänsterkanten.  Martine Aubry är en av dem som under hela Hollandes mandatperiod hållit sig diskret i bakgrunden. Alla har anat att hon inte uppskattat den högersväng som regeringen gjort sedan två år tillbaka men hon har inget sagt. Nu gör hon det. Uppropet visar på en stegring i kritiken mot Hollande inom partiet och en föraning om utspel under året som kommer att störa regeringen. Det handlar förmodligen om ett första steg på vägen mot kravet på primärval för att utse en ny presidentkandidat för socialisterna. Det finns i vissa kretsar inom PS ett så pass stort missnöje med Hollande och hans premiärminister Manuel Valls att det kravet blir en intressant test på om det går att få fram en annan vänsterkandidat till den sittande presidenten.

Uppropet är kritiskt mot flera inslag i regeringspolitiken. Undertecknarna av uppropet kritiserar den ekonomiska politiken som enligt dem innebär att det ensidigt strös pengar över företagen i form av subventioner. De pengarna borde ha riktats tydligare mot exportföretagen och inte spridits jämnt över alla företag, skriver de. De kritiserar det nya lagförslaget om förenklingar och försämringar för löntagarna inom arbetsrätten. Det ska bli lättare att avskeda folk enligt regeringens nya proposition. Kritik riktas också mot förslaget om att kunna avskaffa medborgarskapet för vissa personer som gjort sig skyldiga till så kallade terroristbrott. De som skrivit under uppropet ser inga fördelar med att tvinga ut internationella brottslingar i ett tillstånd av statslöshet.

Uppropet har undertecknats av flera av frondörerna, det vill säga socialistiska deputerade i nationalförsamlingen. I uppropet hotas också regeringschefen med att dessa frondörer kan komma att rikta misstroendevotum mot regeringen om den försöker att driva igenom lagförslaget om arbetsrätten via en klausul, 49:3, i konstitutionen. Denna klausul  innebär att ett förslag kan klubbas igenom i nationalförsamlingen utan omröstning. Klausulen har använts av socialistregeringen flera gånger sedan maktskiftet 2012 men kan stoppas om  en majoritet i nationalförsamlingen lyckas vinna en omröstning om misstroendevotum mot regeringen. Hotet i uppropet ska kanske inte tas som definitivt men det höjer onekligen temperaturen i relationen mellan den socialistiska regeringen och dess president å ena sidan och kritikerna inom partiet å den andra.

Martine Aubry tar nu steget in i debatten genom att skriva på uppropet. Vilka ambitioner kan hon ha i övrigt? Kan hon bli ett samlande namn för en opposition inom PS som driver fram krav på ett primärval och kan hon i ett sådant primärval slå Hollande? Ingen vet förstås. Det är fortfarande bara en fråga om spekulationer men nog lär Hollande svettas en aning när han nu inser att hans politik i socialliberal riktning börjar nå en smärtgräns även för några av hans mest inflytelserika partivänner. Å andra sidan, vad ska han göra? Han har valt denna mer socialliberala linje, han har valt en regering som bär denna profil och det är bara ett drygt år kvar till valet. Han får sitta kvar i den båt han satt i sjön och ro den i mål. Det må bära eller brista.

Den franska presidenten Francois Hollande gjorde en ommöblering i regeringen för en kort tid sedan. Ny utrikesminister och tre gröna ministrar tog sina platser runt ministerbordet i Elyséepalatset. En annan uppmärksammad förändring var bytet på posten som kulturminister. Den tidigare ministern Fleur Pellerin fick silkessnöret och ersattes av Audrey Azoulay. Detta raka och enkla byte kan ge större eko i opinionen framöver än en utomstående betraktare kan tro.

Fleur Pellerin kom med i regeringen redan vid maktskiftet 2012. Hon är en välutbildad teknokrat som många i regeringen med alla de bästa utbildningarna. Men hon var från början en övergiven liten flicka i Korea. Hon togs om hand av ett franskt par som gav henne ett franskt namn och en fransk uppväxt. Hon blev alltså till slut minister i den franska regeringen.

Pellerin är en blyg men säkert duktig person. Hon har fullgjort sina uppgifter som först minister för medelstora företag, sedan för utrikeshandeln och sedan augusti 2014 kulturminister. Hon verkade oomtvistad och duktig i sina två första roller. Som kulturminister har det gått sämre. Fransmännen är vana vid att deras kulturministrar inte bara fullgör rollen som teknokrater som syr ihop filmavtal och klubbar byggprojekt för olika kulturinstitutioner. Fleur Pellerin lyckades trampa rejält i klaveret när hon i en tv-intervju några månader efter sin utnämning skulle kommentera Svenska akademiens utnämning av Patrick Modiano till det årets nobelpristagare med orden: ”Jag har aldrig läst honom”. Fransmän värderar litteraturen högt och franska författare ännu högre. Även om väldigt många av de journalister som skrev indignerat eller ironiskt om hennes erkännande själva säkert inte läst Modiano så ska en kulturminister ha gjort det. Arvet efter de Gaulles kulturminister André Malraux och Mitterrands Jacques Lang är tungt.

Fleur Pellerin har aldrig kommit tillbaka efter den fadäsen. Hon ser inte heller ut som om hon älskar kultur. I ett berömt klipp ur en dokumentär om Hollandes tid i Elyséepalatset säger presidenten på ett garden party till sin nyutnämnde kulturminister som verkar lätt skakad över sitt nya uppdrag: ”Prata med Jacques Lang och gå på teater varje kväll”. Så enkelt visade det sig inte vara och mindre än  två år efter utnämningen drog Hollande undan mattan för Fleur Pellerin.

Efterträdaren, Audrey Azoulay, är av annan kaliber. Hon har samma topputbildning som Pellerin men kommer också från en familj med förankringar i politiken. Hennes pappa har spelat en stor roll i det diplomatiska arbetet mellan Marocko och Frankrike. Hon är i motsats till sin föregångare engagerad i kulturlivet. Hon går på teater av egen maskin och har ett brett kontaktnät i de rätta kulturkretsarna. Hon har sedan ett år tillbaka haft en roll som personlig rådgivare åt presidenten i kulturfrågor – vilken mardröm för regeringens kulturminister! – och skött detta med sådan bravur att det blev ännu enklare för Hollande att ersätta Pellerin med just Azoulay. Dessutom lär Azoulay ha förmågan att genomföra sina förslag. En kvinna med sammetsvantar och –  järnhand.

Frankrikes mediaelit skriver nu om det nya stjärnskottet som kulturminister. Alla drömmer om en minister som kan lyfta kulturfrågorna och därmed ge Frankrike lite mer av förfining och glamour än vad som skett under senare år. Det finns inte längre några pengar som på Jacques Langs tid när stora projekt såg dagens ljus, bland annat de väldiga satsningarna inför 200-årsjubiléet av franska revolutionen 1789. Kan Audrey Azoulay genom sin person ge kulturen en ökad status i landet och lyfta fram franska konstnärer och andra kulturpersonligheter på den nationella och internationella scenen kommer hon att hyllas som hjälte. Frankrike behöver detta i en av dess tristaste perioder sedan lång tid.

President Francois Hollande gjorde sannolikt sin sista regeringsombildning igår. Elyséepalatsets stabschef som alltid presenterar nya ministrar på trappan till Elyséepalatset var nu ersatt av ett twitter. Ovärdigt den femte republiken, konstaterade professorn i statsvetenskap Pascal Perrineau. I vilket fall som helst: Ny utrikesminister och in med tre gröna ministrar i den ombildade regeringen.

Laurent Fabius har varit helt inställd på att efter sin insats vid Cop 21 i Paris i december förra året dra sig tillbaka från posten som utrikesminister. Vid 69 års ålder anser han förmodligen att han har rätt att dra sig tillbaka från hetluften i det politiska livet på toppnivå och han är säkert mycket nöjd med en plats i konstitutionsdomstolen där för övrigt alla före detta presidenter i landet har en given plats runt sammanträdesbordet.

Jean-Marc Ayrault ersätter Fabius. Ett tryggt val för Hollande. Ayrault var premiärminister 2012-14 och är en av Hollandes trogna. Han kommer att tillföra stabilitet i Frankrikes relationer i Europa. Ayrault talar flytande tyska och blir därmed också en viktig person när det gäller att skaka liv i de alltmer livlösa relationerna med Tyskland.

Hollande släpper in tre gröna ministrar i regeringen sedan de för knappt ett par år sedan av politiska skäl lämnat sina platser. Två av de tre gröna ministrarna har under mellantiden brutit sig loss ur EELV som är det officiella partiet och skapat ett mer mittenorienterat grönt parti. Den tredje, Emmanuelle Cosse, är däremot i högsta grad kopplad till ledningen av  EELV. Fram till utnämningen som minister igår var hon generalsekreterare i partiet. Hon tar därmed ett mycket kontroversiellt steg genom att sätta sig i en regering ledd av den i vänsterkretsar högerstämplade Manuel Valls och dessutom får hon samma portfölj, bostadsfrågan, som innehades av Cécile Duflot fram till hennes avgång i mars 2014. Duflot är tidigare partiledare för EELV, mer profilerad till vänster och den person som förväntas ställa upp i presidentvalet för de gröna 2017.

Hollandes ombildade regering ska ses som en kampregering för att han ska kunna vinna omvalet som president nästa år. Han behöver Valls och finansminister Macron för att öka tillväxten och minska arbetslösheten. Han behöver Valls och inrikesminister Cazeneuve för att fortsätta att driva en tuff politik mot terrorism och visa att han har greppet om situationen i landet. Han behöver ha bredd i regeringen så att även mer radikala väljare på vänsterkanten kan tänka sig att rösta på honom i nästa presidentval. Det var därför viktigt att Emmanuelle Cosse intog en plats runt regeringsbordet, särskilt som justitieminister Christiane Taubira avgick för några veckor sedan.

Samtidigt är situationen besvärlig. Ekonomin är fortfarande i samma kris och det kommer att vara avgörande för utgången av nästa års presidentval. Han kommer att fortsatt få problem med sin vänsterflygel och andra missnöjda vänstergrupper som kan presentera motkandidater i första valomgången av presidentvalet 2017. Högeroppositionen är splittrad för närvarande och Nationella fronten är inne i en period av inre återsamling. Det lär ändå vara lugnet före stormen. Sedan Les Républicains valt sin ledare vid primärvalet i november och FN åter givit sig ut i en ny offensiv i medierna senare i år kommer det att vina kring öronen på Hollande. Han behöver Valls, Macron och de andra starka korten i regeringen. Men han behöver framför allt en bättre ekonomisk konjunktur i landet.