Politik

Häromdagen pressade regeringen igenom arbetsrättslagen El Khomri utan omröstning i nationalförsamlingen. Nu går förslaget vidare till senaten och sedan åter till nationalförsamlingen för en sista revidering och godkännande. Det kommer att ske under juli månad. Det finns alltså fortfarande tid att opponera mot lagen och det gör de fackliga organisationer som tidigare varit kritiska mot lagen och manifesterat på olika sätt mot den. De fackliga organisationerna som redan opponerat sig mot lagen fortsätter att demonstrera och strejka. Det kan noteras att en stor del av dessa organisationer representerar den statliga arbetsmarknaden som inte berörs av reformen.

Fransk arbetsmarknad är kluven mellan den offentliga och den privata sektorn. Ungefär 20 procent av arbetskraften i landet har staten som arbetsgivare eller någon form av blandning av statligt och privat. Det är också i den statliga sfären som de fackliga organisationerna uppnått de största framgångarna och också har sin starkaste ställning.  I mindre privata företag finns i princip inga fack representerade.

Fackliga organisationer som det gamla kommunistfacket CGT och FO som är en utbrytning ur CGT kan inte mobilisera folk till demonstrationer eller starta strejker utan att anlita sitt folk i den offentliga sektorn. Nu planeras två strejkdagar i maj och en rad andra mindre strejker i juni och även planerat in i juli. De som nu kommer att strejka är grupper inom flyget, statliga järnvägen, det halvstatliga RATP som sköter den lokala kollektiva trafiken i Paris. Transportarbetarna på lastbil är i ock för sig huvudsakligen privat men kommer  också att strejka. Även statliga lärare strejkar och elever som representerar studentorganisationen UNEF, känd för en politisk hållning en bra bit ut på vänsterkanten.

Franska strejker berör i stort sett alltid samma sektorer i samhället oavsett vilken fråga som är aktuell. Nu handlar det om en arbetsrättslag som i huvudsak bara berör den privata sektorn. Ändå strejkar de offentliganställda. Skälet är enkelt. De privatanställda är så dåligt organiserade. Färre än var tionde fransk anställd är medlem i en facklig organisation och siffran är mycket lägre bland de privatanställda.

Intrycket är att de fackliga organisationerna som in i det sista deltar i kampen mot loi El Khomri har svårt att få riktigt genomslag. Frustrationen hos det franska folket handlar inte om en viss ökad flexibilitet inom arbetsrätten. Misstron mot de gamla kommunistfacken finns också hos väldigt stora delar av befolkningen, inte bara bland högerväljarna. Den socialdemokratiskt inriktade fackorganisationen CFDT har dessutom konsekvent ställt sig utanför den fackliga kampen mot lagen.

Fotbollsentusiaster från hela Europa kan känna av konflikterna på arbetsmarknaden när de ska resa till och i Frankrike under EM i sommar. För fransmännen blir det ännu några dagar av större eller mindre problem att ta sig till och från jobben. Ofta brukar det lösa sig ganska bra. I värsta fall ställs vartannat regionaltåg in liksom ett av tre fjärrtåg och vartannat eller vart tredje inrikesflyg. Det kommer att ske en eller två dagar i maj och någon eller några dagar till i sommar. Fransmännen ställer in sig på detta, är vana och har inte särskilt många kommentarer till strejkerna. Det är en del av vardagen och därför blir också dessa manifestationer relativt uddlösa.

Politikerna förefaller mer uppskakade än allmänheten. De – och det gäller särskilt regeringen – är oroliga för att upproret kan leda till anarki. Regeringen föredrar att urholka lagförslag eller dra tillbaka dem för att slippa risken att få en omfattande social och politisk revolt. Erfarenheterna från revolutionerna i fransk historia verkar leva kvar i ett politikernas dna. Det är som om Danton och Robespierre från den stora franska revolutionen skulle återuppstå, förföra folket och kasta den sittande regeringen av sadeln. Så illa är det faktiskt inte. Tvärtom är Frankrike ett land som till största delen vill vara en aktör i det moderna Europa och som inser att det behövs vissa reformer för att skapa ökad rörlighet i samhället och bland annat ett mer dynamiskt arbetsliv. Den nuvarande regeringen är inte nyliberal och den har i sak en större del av befolkningen bakom sig.

Den franska högern tävlar nu i att positionera sig så långt högerut i viktiga valfrågor. Inom trygghets- och identitetsfrågorna har Nicolas Sarkozy legat i täten men i ekonomiska frågor har lite oväntat förre premiärministern Francois Fillon tagit på sig ledartröjan. Han lanserar en rad liberala förslag om rejäla neddragningar i den offentlig sektor, neddragningar i välfärdens bidragssystem och höjning av pensionsåldern till 65 år. Han attackerar också en annan helig ko i fransk politik, 35-timmarsveckan. Men han är inte ensam.

Francois Fillon har framtoningen av en sansad och mer socialt inriktad konservativ politiker. Men han har under det senaste året valt en liberal agenda, framförd särskilt i sin senaste bok, Faire. (=göra) Fransk höger har alltid månat om den sociala välfärden och till skillnad från sina kollegor i tories i Storbritannien varit mer etatistiska. Men tiderna förändras. Den franska högern räknar säkert med att deras väljarkår blivit mer orienterade mot den anglosaxiska världen med dess prokapitalistiska tänkande. Högern måste också distansera sig från en vänster som blir alltmer socialliberal. I Frankrike är det viktigt att visa på skillnader i politiken. Alltför mycket samförstånd i mitten gör väljarna sömniga.

Även Alain Juppé visar liberala muskler även om han är mer angelägen att tala om sin politik i termer av försvar för den franska välfärdsmodellen. Men han driver ändå några klassiska högerfrågor som höjd pensionsålder, krav på fler veckotimmar på jobbet och avskaffande av förmögenhetsskatten. Nicolas Sarkozy och den fjärde starka kandidaten till att bli högerns presidentkandidat, Bruno Le Maire, hänger på tåget. Samtidigt är alla oroliga att deras många liberala förslag leder till att Hollande kan samla sina styrkor och ena dem. Hollande kan visa att det finns en stark skillnad mellan honom och högern. Det har varit svårt för honom under flera år när hans ekonomiska politik tenderat att glida mot mer stöd till företagen och till hårdare tag mot facken.

En sak är helt klar. Det som sägs i en valrörelse genomförs inte i verkligheten. Sarkozy formulerade också under sin presidenttid en rad krav i samma riktning som han och hans vänner på högerkanten presenterar nu. Inget av dessa förslag genomförde han. Han var rädd för väljarnas reaktioner. Majoriteten fransmän, långt in i det borgerliga lägret, försvarar 35-timmarsveckan och pension vid 60 år. Det är riskabelt att ta bort förmåner som fransmännen vant sig vid.

Alla utspel som görs ett år före valet kan ändra spelplanen för nästa års valrörelse. Hollande har inte givit upp. Han kan få hjälp från oväntat håll. Högern kan med sina långtgående förslag driva en rad väljare i armarna på den sittande presidenten och göra det möjligt för honom att kandidera och även ta sig till den andra valomgången. Sina dystra opinionssiffror till trots är läget inte helt uselt för Francois Hollande.

I dag beslutade regeringen vid extrainkallat sammanträde att lagförslaget, la loi El Khomri, kommer att drivas igenom i nationalförsamlingen utan omröstning i enlighet med en lagparagraf, 49:3, som tillåter ett sådant förfarande. Däremot finns rätten till att väcka misstroende mot regeringen. Högeroppositionen har omedelbart lagt in om ett sådant förfarande och oppositionella till vänster förväntas göra detsamma. Läget kring regeringen och ytterst Francois Hollande skärps ett år före nästa presidentval.

Arbetsrättsreformen har stötts och blötts sedan början på året. En reform som presenterades utan särskilda ingående förhandlingar med arbetsmarknadens parter. CGT och FO, de mer militanta fackliga organisationerna, motsatte sig lagförslaget som ansågs på flera punkter hota de anställdas trygghet. Rätten till ersättning vid uppsägning skulle kunna begränsas liksom ökade möjligheter för arbetsgivaren att driva igenom uppsägningar av ekonomiska motiv. Den gamla motsättningen mellan arbetsgivare och arbetstagare visade sig igen, särskilt i ett läge där en stor del av vänstern sedan Hollandes makttillträde känt sig missförstådd och övergiven. Arbetsrättsreformen blev droppen. Snart startade även den fria motståndsgruppen Nuit debout som samlade och fortfarande samlar en vänster som är heterogen men grundad i en fransk vänstertradition av opposition mot främst arbetsgivare och polis och militär men också mot det politiska etablissemanget.

Ikväll flyttar sig människorna i Nuit debout som i en månad ockuperat Place de la République till Place de la Concorde för att framför nationalförsamlingens byggnad Palais Bourbon demonstrera mot reformen och att regeringen trumfar igenom den utan omröstning. Demonstrationen riktar sig mot en uppmjukad variant av det ursprungliga förslaget. Under trycket av all vänsterkritik mot loi El Khomri har regeringen bland annat mjukat upp förslaget om att begränsa ersättningarna till arbetstagare vid uppsägningar. Högern och arbetsgivarna anser att det nuvarande förslaget förlorat all sin sälta och inte längre leder till fler anställningar i företagen. De oppositionella till vänster anser att förslaget fortfarande är en gåva till arbetsgivarna. Regeringen tycker förstås att också det omarbetade förslaget är vasst och ska nå önskad effekt; leda till lägre arbetslöshet.

Det kan låta märkliga i svenska öron att denna paragraf finns i den franska konstitutionen. Den är ett verk av Charles de Gaulle som ville stärka den exekutiva makten i landet  när han införde den femte republiken 1958. En regering ska kunna driva sin politik även utan att alltid ha parlamentets stöd. För honom var relationen president-folk viktigare. Han var inte uttalat antidemokrat men absolut inte en vän av parlamentarism. Denna paragraf, 49:3, är diskutabel och utmanar folkmakten genom att sätta sig över majoriteten bland de folkvalda. I denna fråga har alltså regeringen bedömt att den inte får majoritet för sitt förslag.

Kommer då misstroendeomröstningen på torsdag eftermiddag att leda till att majoriteten av ledamöterna i nationalförsamlingen också fäller regeringen? Knappast. Detta är rakt igenom signalpolitik. Högern låter kaxig nu i dag men hoppas vid Gud  att regeringen inte faller på torsdag. Hur ska  i så fall högern kunna bygga upp oppositionen inför nästa års presidentval och val till nationalförsamlingen? Deras plan att i primärval i november utse rätt kandidat till presidentvalet 2017 kommer att störas å det grövsta.

De oppositionella ledamöterna i nationalförsamlingen som är socialister (de så kallade frondörerna) har hotet hängande över sig att bli uteslutna ur Socialistpartiet om de röstar för misstroende.  De vet hur viktigt det är att finnas i partiet, ha tillgång till partiet för återval nästa år. De vågar inte utmana partiledningen och riskera uteslutning.

De socialistiska ledamöter som är för lagen är tacksamma för att slippa rösta för den. De kan gå till sina socialistiska väljare i valrörelsen nästa år och säga att de aldrig röstat för reformen. Det underlättar deras omval eftersom majoriteten av vänsterns väljare totalt sett är emot den.

Francois Hollande och Manuel Valls vet allt detta. De riskerar ingenting allvarligt genom att använda sig av paragraf 49:3 och trumfa igenom lagen utan omröstning. Tvärtom löser de en rad problem. De fortsätter att vara impopulära i alla läger men de har i alla fall undvikit öppet inbördeskrig inom vänstern.

Ikväll är det ljuvligt ljumt i luften i Paris Temperaturen går inte under 20 grader och det är vindstilla. Alla parisare, förefaller det, är ute och promenerar eller sitter på kaféer. Jag tar en stilla promenad i skymningen vid 21-tiden från bostaden i sydvästra Marais, snett österut genom Marais och till Place de la République.

Nuit debout har ockuperat platsen sedan en månad tillbaka. Rörelsen startade för att opponera mot arbetsrättsreformen som regeringen försöker få igenom nu i maj i nationalförsamlingen. Allt eftersom tiden gått har rörelsen tillåtit sig att vara en helt öppen och spretig manifestation för vänsteråsikter av alla slag. Jag går runt på torget och noterar vad människor protesterar mot. En liten grupp på tio personer sitter i en ring och protesterar mot Israel. En liten bit därifrån står ett antal unga människor med plakat som fördömer återkolonialiseringen av Afrika. Plötsligt ramlar jag över några kvinnor som ger gratis juridisk rådgivning. Där finns också en kantin som serverar mat till låga priser. Den stora gruppen, kanske ett hundratal sitter och lyssnar på aktivister som håller korta brandtal i olika ämnen. Helene kommer fram till mikrofonen och angriper polisens brutalitet i förorterna. Natalie talar om sina år som aktivist. Hon började 2011 och har funnits med i alla möjliga sammanhang där det demonstrerats och revolterats mot frågor som bygget av flygplats i Notre Dame des Landes.

Jag lämnar Place de la République efter ett kort besök. Det är intressantare säkert att vara aktivist där än att vara besökare och åskådare. Men något mer stillsamt har jag sällan sett. Aggressionsnivån låg på 0. Inte heller ett ord om arbetsrättsreformen. Jag undrar hur länge till som denna introspektiva verksamhet kan pågå. Bara när det blir dags för demonstrationer kommer hettan att stiga och risken för våld blir uppenbar. Det har också skett ett par gånger under denna månad. Men normalläget är förmodligen detta. Folk sitter i grupper och lyssnar på varandras tankar.

Premiärminister Manuel Valls muttrar över rörelsen men låter demonstranterna hållas bortsett från häromdagen när polisen gick in och skingrade grupperna och lät gatuförvaltningen ta hand om storstädning av platsen. Högern vill gärna visa mer av statens muskler. De hänvisar till att det råder undantagstillstånd i landet. Förmodligen skulle mer statliga muskler leda till mycket mer bråk och kanske en snabb eskalering av motsättningarna i samhället.

Jag vandrar tillbaka mot nedre Marais och stannar till för ett glas på en uteservering. Just denna kväll känns det som det råder harmoni i Paris. Det behöver verkligen stan!

Franska folket är inte nådigt i sin dom över sina politiker. I en nyligen genomförd undersökning, presenterad i dagens Le Monde, finns det siffror som är mer än tydliga men ändå inte förvånande. Nio fransmän av tio anser att politiker främst agerar utifrån personliga intressen. Mer än sju av tio anser att de flesta politiker är korrupta.

Visserligen sägs det alltid att fransmännens bästa gren är att kritisera och visa upp sin skepsis mot allt och alla. En riktigt fransman låter sig inte luras av överheten. Samtidigt är dessa siffror ändå alarmerande. Det går inte att trolla bort det faktum att det råder en förtroendekris för franska politiker och att den fördjupats under senare år.

Den nuvarande presidenten Francois Hollande har spätt på denna misstro trots att han i många avseenden förefallit vara motsatsen till korrumperad, Däremot svag och det leder också till ökad misstro och förakt. Han valdes 2012 för att en majoritet fransmän ville bli av med den föregående presidenten, Nicolas Sarkozy. Det var ingen bra början. Och han har aldrig under mandatperioden kunnat sätta sitt eget märke under den politik som regeringen fört. Reformerna har genomförts utan att de kopplats till en hollandistisk profil. Ingen vet egentligen vad som drivit honom under dessa fyra år. Allt han gjort har inte varit dåligt. Tvärtom. Men han får inget beröm, ingen uppskattning för det goda. Däremot för det som upplevs som problemet i Frankrike i dag; en sjunkande levnadsstandard, känslan av dåliga framtidsutsikter för landet och särskilt dess unga.

Det finns ett påstående i undersökningen som respondenterna ska ta ställning till och som i högsta grad berör Hollande. Vi har behov av en verklig chef som återställer ordningen i landet. Hela 88 procent  bejakar det påståendet. Ännu mer anmärkningsvärt är det att 76 procent av socialisterna också gör det. Hos Le Pens och hos högerns väljare är siffran 99 procent!

Svaret i undersökningen ger en bild av hur fransmän tänker kring presidentrollen. En stark man ska stiga fram och ta itu med problemen. Det är en konsekvens av den konstitution som landet har haft i över ett halvt sekel med en extremt stark presidentmakt i en redan starkt centraliserad nation.

Svaret visar också hur kritiken mot Hollande brett ut sig också bland hans egna väljare. Det ska noteras att Vänsterpartiets och kommunisternas väljare i mindre grad stämmer in i påståendet (56 procent) trots att dessa partier är i stark opposition till Hollande. Förklaringen här ligger förmodligen i att dessa partier vill förändra konstitutionen och göra parlamentet starkare och presidenten svagare.

Bortsett från dessa konstitutionella överväganden så innebär franska folkets svar ett fullständigt knock out-slag mot Hollande och hans fyra år vid makten. Nyligen genomförda opinionsmätningar visar att Hollande kan komma först på fjärde plats i presidentvalets första valomgång. Bara de två första går till en avgörande andra valomgång. Han skulle då inte bara passeras Marine Le Pen, som förmodligen vinner, och högerns kandidat utan även en vänsterkandidat som till exempel Jean-Luc Mélenchon,

En sådan förödmjukning kan inte Hollande tillåta. Han sätter nu in förtvivlade resurser för att visa folket och inte minst den kritiska delen av vänstern att han genomfört en hel del bra saker under sina regeringsår. Under parollen Hé Oh la gauche (ung: Hallå Oj vänstern) samlades ett tjugotal av hans ministrar i en universitetslokal i Paris för att berätta om sina framgångsrika år vid makten. Femhundra partilojala satt i salongen och applåderade. Frågan är om detta räcker. De flesta svarar att Hallå Oj Vänstern är en av de mer löjeväckande parollerna som hörts i fransk politik och att det snarare bidrar till bilden av en politisk ledning som tappat fotfästet. Inte nödvändigtvis innehållsligt men absolut ur ett kommunikationsperspektiv. Att Hollande som den normala presidenten som han vill kalla sig i början av sin mandatperiod har dragit ner bilden av ledarskapet i ett bottenläge och fått kritiken mot den politiska makten att växa till ren stormstyrka.