Politik

Nu har Francois Hollande stigit åt sidan. Han är fortfarande president i Frankrike och förblir det sannolikt  till och med det kommande presidentvalet som har sin avgörande andra valomgång söndagen den 7 maj nästa år. I praktiken är han borträknad. Den franska reformistiska vänstern måste nu förhålla sig till ett nytt läge. Det innebär inte bara att hitta en ny frontfigur utan även hur denna del av vänstern ska förhålla sig till å ena sidan den politiska mitten och å den andra sidan till den del av vänstern som är socialistisk och mer profilerad i meningen att vara rödare i den politiska färgen.

Manuel Valls som lär presentera sin kandidatur som presidentkandidat i morgon måndag eller senast tisdag har vid tidigare tillfällen sagt att han inte längre tror på en enad vänster i Frankrike. Han har då brutit med en klassisk hållning från President Francois Mitterrands dagar när hela vänstern, de Moskvatrogna kommunisterna inräknade, stod enade i en kamp mot högern och mot gaullismen.

Vänstern har alltså alltid bestått av olika partier men den har stått enad i kampen mot högern. Alla har varit socialister, om än med olika nyanser av rödfärg. Det franska Socialistpartiet (PS) har aldrig haft motsvarigheten till det tyska SPD:s Bad Godesburg. PS har haft en mer vänsterorienterad hållning och det har förstås underlättat samarbetet med kommunister och vänstersocialister utanför partiet.

Tiderna förändras och under Hollandes år vid makten har den socialistiska regeringen fört en politik som snarare påminner om socialdemokratiska regeringar i norra Europa. Då har sprickan vidgats. De trogna socialisterna har sagt ifrån. Det gäller förstås partierna på vänsterflanken men också de så kallade frondörerna inom PS. Det finns ingen återvändo. Den socialliberala och socialdemokratiska delen av PS har i dag blivit starkare och utmanar de traditionella. Manuel Valls vill inte gå fram gemensamt med sitt partis frondörer. De å sin sida vill inte låta Valls bli deras representant i kommande presidentvalskampanj. Som många av deras anhängare säger: ”Vi måste kunna känna igen en socialist”.

Sista ordet är inte sagt. Taktik kan dominera över värderingar i ett läge av valrörelse. Kanske kan PS till sin nuvarande karaktär med olika interna riktningar överleva även 2017 års val. På sikt tror jag inte partiet hänger ihop. Valls kommer sannolikt att söka bredda sig mot mitten och hitta samarbetspartner där. Personer och grupper som kan tänka sig att stödja hans kandidatur vid kommande val som presidentvalet 2022 kommer han att hitta i högerfalangen inom PS och i olika mittengrupperingar.

Det är lika rimligt att vänsterflygeln inom PS hittar samarbetspartners till vänster om sig. Den tunga kandidaten inom PS vänsterflygel, Arnaud Montebourg, ställer upp i socialisternas primärval i januari. Vinner han kommer han att söka stöd brett inom vänstern. Förlorar han i primärvalet mot Valls är det inte säkert att han stöder den senare i valet i april och maj. Och vice versa. Då kan sprickan uppstå omedelbart.

Hollande har varit oändligt skicklig i att hålla ihop PS under sina tio år som partiets generalsekreterare. Det är i den rollen han lyckats bäst under sin politiska karriär. Han höll ihop ett parti som redan då var utsatt för starka spänningar mellan olika grupperingar. Han har däremot som president orsakat de nya konflikterna internt.  Dåliga opinionssiffror för honom och indirekt för partiet har inte gynnat lugn och samverkan mellan maktsugna PS-politiker på alla nivåer.

Den socialdemokratiska delen av PS har trots allt visat att den kunnat regera och sköta landet under fem år. Regeringen ärvde en ekonomi i obalans och en ständigt ökande arbetslöshet och usel tillväxt. I slutet av mandatperioden visar kurvorna uppåt även om läget i flera år, egentligen fram till och med 2015, gått åt fel håll. Regeringen har förvaltat på ett balanserat sätt. Inga stora reformer men heller inga grova misstag. Det gäller vård, skola, rättspolitik och utrikespolitik. Klimatkonferensen Cop 21 blev en framgång. Hoten från terrorgrupperna har inte alltid avvärjts med tydlighet med konsekvens men regeringen har samtidigt tagit medborgarnas oro på allvar utan att hemfalla åt grov repressionspolitik.

Den reformistiska vänstern har, om man bortser från Hollandes misslyckande som president, visat att den kan vara ett alternativ till högern och till Nationella fronten. Kanske visar det sig ännu tydligare under en ny högerregim då spänningarna i samhället kan bli ännu mycket starkare mellan etniska grupper och mellan parterna på arbetsmarknaden.

Det är i detta läge som personer som Manuel Valls och Emmanuel Macron kan stiga fram som hopp för framtiden för många fransmän. Frankrike består inte bara av nationalister och konservativa bakåtsträvare. Inte heller bara av förstelnade socialister som också vänder blicken bakåt. Det finns en stor andel av befolkningen som vill modernisera landet mot mindre reglering av staten och mot ökad öppenhet och pluralism. Och mot ökad internationalisering. Särskilt Emmanuel Macron kan vara en ledare som passar in i de människornas drömmar om framtiden.

Det kom överraskande. Igår kväll lägligt när kvällsnyheterna i två stora tv-kanaler inledde sina sändningar, klockan 20, höll President Francois Hollande ett kortare tal till franska folket. Talet innehöll en längre del som beskrev hans mandatperiod som framgångsrik och en kort avslutande del där han meddelade att han inte söker omval för en andra period.

Hollande är dessvärre inte bara en man utan större politiska övertygelser. Han är också en man som har svårt att dominera en scen och av egen kraft genomföra nödvändiga beslut. Han söker stöd hos andra, påverkas av andra. Under den senare delen av sin mandatperiod är det tydligt att premiärministern, Manuel Valls, pressat på och tvingat fram beslut från presidenten som han annars förmodligen inte tagit eller skjutit på till det yttersta. Det gäller bland annat avskedanden av ministrar. Han ville inte ersätta Jean Marc Ayrault med Manuel Valls men Valls pressade fram det. Han tvekade att avsätta finansminister Arnaud Montebourg men Valls tvingade fram det beslutet.

Nu sägs det från initierade källor att Valls också pressat fram Hollandes beslut att inte söka omval. Men när han då går ut med beslutet försöker han få det att verka som om han fattat det i ensamhet, utan att ha talat med någon. Få visste om vad han skulle säga klockan åtta igår kväll. Han ringde Stephan Le Fall, regeringens talesperson och hans förtrogna, försvarsministern Jean-Yves Le Drian. Han sa det till sin kommunikationsrådgivare och presschef Gaspar Gantzer och möjligen någon till.

Men var beslutet fattat av honom själv som han vill få det att framstå? Nja, Valls har de senaste veckorna satt stark press på Hollande. Valls förklarade i söndags i en tidningsintervju att han var beredd även att ställa upp om Hollande gjorde det. De båda herrarna hade ett lunchmöte i måndags och vad sas då egentligen? Valls förklarade efter lunchen att han inte skulle kunna tänka sig att ställa upp mot Hollande. Han drog alltså då tillbaka det han sagt i tidningsintervjun dagen före. Bedömare undrar om inte Hollande redan då meddelat sin avsikt att inte söka omval och i det läget bett Valls om tjänsten att visa lojalitet mot sin president. Det är en hypotes som känns ganska rimlig.

Hollande hoppas säkert att hans eftermäle blir bättre än om han tagit strid i valrörelsen och sannolikt förlorat förr eller senare. Antingen direkt i socialisternas primärval eller i själva presidentvalet. Det är också en klok tanke. Nu kan Hollande sprida en bild av sig själv och sitt regeringsinnehav som är lagom positivt och angreppen på honom kommer att vara mildare än om han fortfarande utgjorde ett hot mot sina motståndare, både inom partiet och bland hans politiska motståndare.

Kommentarerna direkt efter talet visar också på en viss moderation även om en del motståndare inte kunde hålla sig. Nathalie Kosciusko-Morizet, Les Républicains, sa i France 2 igår kväll att detta var Hollandes enda utmärkta beslut under fem år. Valls talade om ett värdigt tal och ett modigt beslut. Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon twittrade: ”Hollandes uttalande är ett erkännande av ett oerhört misslyckande. Nu gäller valet mellan Francois Fillon som säger ” var och en för sig och Gud för alla” och jag som säger ”en för alla och alla för en” ”

Det politiska läget förändras förstås av att Hollande stiger åt sidan. Jag ska återkomma i nästa blogg mer till detta. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Hollande var knappast något skrämmande djur för de andra maktstinna politikerna i hans omgivning men visst betyder detta att röster ska omfördelas. Inget är däremot klart vem som kan bli socialisternas kandidat i presidentvalet eller hur det påverka Emmanuel Macron. Spelet går vidare.

Francois Fillon vann högerns primärval och troligen kommer han också att vinna det franska presidentvalet i april och maj nästa år. Det innebär förstås vissa förändringar för Frankrikes inrikespolitik men också utrikespolitik. En gaullist blir åter statschef i landet.

Frédéric Encel, en fransk forskare och expert på geopolitik, menar att Fillon kommer att förändra Frankrikes positionering i förhållande till Rysslands president. Det gäller inställningen i Ukrainafrågan. Encel säger det inte explicit men det går att ana att Fillon kommer att föra en mer återhållsam linje i konflikten i Ukraina. Helt enkelt ge ryssarna mer spelutrymme. Christophe Barbier, redaktör på L´Express, påpekar hur Fillon i sin utrikespolitiska hållning återvänder till klassisk gaullism från Generalens tid. Ett starkt Europa mellan Atlanten och Ural, läs ett starkt Frankrike mellan USA och Ryssland. Ett sätt att vara välvillig men inte gå i armkrok med någon av stormakterna.

Världen ser inte ut som på Charles de Gaulles tid men en gaullist ser med viss skepsis på USA och inte utan viss ömhet på den stora grannen i öster. Det ryska samhället med sin konservatism och traditionella värderingar med rötterna i en tid långt före USA:s grundande tilltalar säkert en man som Fillon. Det sägs hur han och Putin också på det personliga planet kommit mycket bra överens.

Nu kompliceras förstås analysen av Fillons framtida stormaktspolitik av hur Trump agerar. Han har ju också påpekat att han har stor respekt för Putin. Det är svårt att tro att Fillon och Trump blir såta vänner. Putins centralism och konservatism i värdefrågor kopplar mer till Fillon än Trumps värderingar som inte är konservativa ens på amerikanskt vis.

Politiska orakel i Paris menar att det blir helt avgörande vem Francois Fillon väljer som sin utrikesminister om han nu blir vald till landets president. Skulle han välja Alain Juppé – om nu Juppé skulle vilja återvända till den nationella scenen – kommer politiken mot Moskva att fortsatt vara distanserad. Det är ändå värt att notera att Sarkozy och Fillon på detta område står en bit från varandra. Utrikesministrar under Sarkozys fem år vid makten var först Bernard Kouchner som alltid varit en företrädare för en liberal och närmast idealistisk syn på utrikespolitik och Alain Juppé. Alldeles orimligt är det inte att Fillon visar på skillnad mot tidigare presidenter (Sarkozy och Hollande påminner i mycket här om varandra) och i en tid av ökad nationalism och en högervridning av hela västvärlden väljer att positionera sig i nygaullistisk riktning.

Söndagen den 27 november innehöll en väntad händelse. Francois Fillon segrade över Alain Juppé i primärvalet som hölls av högerpartiet Les Républicains. Segern blev dessutom överlägsen, 68-32 procent. En annan händelse var mer omtumlande om än inte helt oväntad: Premiärminister Manuel Valls förklarade i en tidningsintervju (Journal de dimanche) att han är beredd att utmana president Francois Hollande i socialisternas primärval i januari.

Högern har genomfört primärvalen på ett skickligt sätt. Dels har organisationen fungerat utan anmärkningar. Partiet har öppnat över tiotusen vallokaler runt om i landet, Människor har ibland tagit sig långt till en vallokal, många har samåkt. De äldre har varit kärnan i denna primärvalspopulation men varken mörker, kyla eller avstånd tycks ha hindrat dem. Köerna i vallokalerna har varit timslånga men gubbar och gummor har snällt stått där och väntat på sin tur. I den andra valomgången röstade 4,5 miljoner.

Högern har också utnyttjat primärvalet till att presentera sin politik och trots motsättningar mellan kandidaterna har partiet dragit stor fördel PR-mässigt av uppmärksamheten. Nu har den kandidat med tydligast konservativa profil vunnit.  Högern har återfått en karaktär som den saknat sedan Sarkozy tog över partiet för tio år sedan.

Mycket kommer att hända i spelet mellan alla kandidater fram till presidentvalet i april och maj. Det är inte avgjort att Francois Fillon blir Frankrikes nästa president. Däremot är det en närmast förkrossande majoritet för högeridéer i detta land. Nya mätningar som redovisades igår kväll visade återigen att högerns kandidat (Francois Fillon) och Nationella frontens (Marine Le Pen) är i täten och kommer att mötas i en andra och avgörande valomgång. Dessa båda kandidater är överlägset starkare än alla andra. Emmanuel Macron som lämnade socialistregeringen i början av hösten och driver en oberoende linje ligger långt efter för att inte tala om sittande presidenten Francois Hollande som inte ens når upp till tio procent av väljarnas röster.

Vänstern är i djup kris. Manuel Valls har nu uppenbarligen bestämt sig för att ställa upp i socialisternas primärval. Han verkar i första hand försöka övertyga sin president om att inte ställa upp. Om det inte lyckas kommer antingen Hollande sparka sin premiärminister fem månader för valet eller så kommer vi att se partiets och regeringens två ledande politiker mötas i en kamp om vänsterväljarna  inför öppen ridå.

Vänstern är splittrad på ett sätt som vi inte sett tidigare. Dels har Socialistpartiets högerflygel haft ansvaret för regeringspolitiken och närmat sig mitten. Det skapar en spänning med den mer traditionella vänstern som finns inom Socialistpartiet och alla partier och grupper till vänster om det. Dels har Hollandes bristande ledaregenskaper skapat en spänning också inom vänstern. Vänsterpartiet och kommunisterna tog avstånd från honom redan 2013, större delen av det gröna partiet och vänsterflygeln inom Socialistpartiet 2014. Under 2016 har också delar av den socialdemokratiska och socialliberala falangen tagit sin hand från Hollande. Knappt någon vänsterpolitiker vill idag ställa upp och helhjärtat försvara sin president.

Opinionen i Frankrike står i dag långt till höger. Framförallt är det de konservativa rösterna som blivit starkare, främst inom Les Républicains. Sarkozys mer högerradikala hållning har förlorat. Den värdekonservativa delen av Nationella fronten är också en viktig del av det partiet. Denna falang kan sägas ledas av Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal Le Pen. Det är inte orimligt att påstå att en fransk president och regering skulle kunna byggas enbart med konservativa politiker. Till detta ska alltså läggas merparten av Nationella frontens väljare och mittenväljare som föredrar högern framför vänstern. Här har vi säkert två tredjedelar av det franska folket.

Vänstern är verkligen på reträtt men framförallt splittrad. Även om opinionsundersökningarna i dag säkert speglar folkopinionen är det ett bekymmer om en andra valomgång står mellan en konservativ och en högerradikal. Det är ett bekymmer om det sociala perspektivet på samhället blir undanträngt. Det är ett bekymmer om den muslimska minoriteten får ett än mer begränsat utrymme och det blir mer socialt acceptabelt för rasister och andra främlingsfientliga att öppet vädra sina idéer och utsätta andra människor för fysiskt våld.

Högern jublar över att ha fått fram en presidentkandidat som är tydlig, verkar kompetent och förefaller kunna vinna presidentvalet ganska lätt. Frågan många med oro ställer sig är: Vad kommer att hända efter valet?

Igår kväll samlades återigen en stor del av det franska folket för att följa en tv-debatt mellan högerkandidater. Denna gång 8,5 miljoner vilket är en imponerande siffra. Debatten mellan Alain Juppé och Francois Fillon, som nu möts i den andra valomgången av högerns primärval nu på söndag, var intensiv och instruktiv. Säga vad man vill om fransk inrikespolitisk debatt men inte är den ytlig. Den ställer krav på tittarna och den håller sig på en hög nivå.

Debatten varade i närmare två timmar utan avbrott. Tre journalister ställde frågor men gav också de båda duellanterna tid att svara. Ibland tillrättavisade Juppé eller Fillon någon av journalisterna. De drog sig inte för att ibland kalla den verklighetsbild som frågorna byggde på för karikatyrer. Vid flera tillfällen begärde de även mer tid för att svara. Frågorna kräver det, menade båda två. Franska politiker lägger sig inte för journalisternas försök att snuttifiera det politiska samtalet. De tillrättavisar dem istället.

Debatten gav mig och säkert många tittare ökad klarhet i hur Fillon och Juppé tänker kring centrala politiska frågor och vilka skillnader som finns mellan dem. Det var uppenbart att Fillons linje var radikalare i meningen att både skärpa tonen kring lag och ordning, skola och nationell identitet och inom området ekonomisk politik. Några exempel:

Fillon ville öka antalet privatläkare och göra delar av sjukförsäkringen privat där varje medborgare betalar en tilläggsförsäkring för att kunna utnyttja vård i enklare sjukdomsfrågor. Fillon ville också minska antalet anställda i den offentliga sektorn med cirka 500 000 personer och samtidigt höja arbetsveckan från 35 till 39 timmar men bara betala för 37 timmar. Det ska också gälla både den privata och den statliga sektorn. I Frankrike har alltid de offentliganställda haft bättre förmåner men Fillon ville minska på den skillnaden.

Fillon lyfte många andra frågor. Bland annat menade han att skolan i lågstadiet inte ska ändra någonting i historieundervisningen. Den ska vara helt inriktad på att berätta Frankrikes ärorika historia från början till slut. Han skrämde sina väljare med att vissa partier (=läs vänstern) vill börja tala om slaveriet redan i småklasserna. Tvivlet på den franska kulturens storhet kan tas upp i gymnasiet, kanske lite i högstadiet, menade han. För en konservativ som Fillon är genderundervisning eller kritisk granskning av kolonialismen otyg som inte ska besvära de små barnen.

Alain Juppé är i grunden också en konservativ politiker men är i varje fall i spelet om makten inom Les Républicains mer angelägen att öppna också för väljargrupper som är mer moderna och som misstror alltför liberala förslag på ekonomins område. Juppé kom i debatten att framstå som mer moderat, mer angelägen att också involvera andra kulturer än den traditionellt franska. Han pläderade för att det i samhället måste finnas en diversitet. Det senare ordet ville inte Fillon ta i sin mun. Juppé anklagade Fillon för att ha sagt sig vara kritisk i teorin till abort även om han inte har på sitt program att förändra abortlagstiftningen. Juppé sa sig rakt av värna aborträtten. Det fanns också små skillnader i synen på äktenskap för samkönade par. Även här var dock Fillon noga med att säga att han inte tänkte riva upp lagen om han blev president.

Juppé gick inte heller lika lång i liberal riktning i frågan om att minska inom den offentliga sektorn. Han föreslog endast en nedskärning på 200 000 poster. Han var inte beredd heller att införa en privat del i sjukförsäkringen.

Segern i debatten föreföll mig gå till Fillon. Han var mer på offensiven, mer tydlig och rimligen talade han bättre till högerns väljarkår, särskilt den del som faktiskt går och röstar i primärvalet. I varje fall är det svårt att se att Juppé kan gå om Fillon som vann med 16 procent över Juppé i den första valomgången och dessutom fick Sarkozys stöd direkt efter på söndagskvällen.