Politik

Det blev som väntat Benoît Hamon och Manuel Valls som gick vidare till den andra omgången i det franska socialistpartiets primärval. Möjligen var Hamons förstaplacering en mindre överraskning och att han vann så pass klart. Han fick över 36 procent av rösterna mot 31 för Valls. Valresultatet blev en besvikelse för Arnaud Montebourg som inte nådde upp ens till 20 procent av rösterna och för Vincent Peillon, mittenkandidaten som mest trovärdigt kunde tala om samling av partiet. Peillon fick 6,5 procent. Tolkningen av resultatet leder till slutsatsen att partiet är i verklig kris. Vinner Hamon i andra valomgången, vilket är troligt sedan Montebourg rekommenderat sina väljare att rösta på honom nu på söndag, kommer partiet att vara chanslöst i det kommande presidentvalet. Tolkningen leder också till att partiet på sikt splittras i en höger- och en vänsterfalang där det kan bli svårt att hitta en gemensam linje för partiet.

Det är inget dramatiskt att ett parti i Frankrike går i graven. Tvärtom kan partier dö och återuppstå med annat namn och annat tilltal. Det har hänt förr. Personer spelar större roll än partier. I nuvarande läge ser vi tydliga drag av dödsryckningar i Socialistpartiet. Dels har partiet spruckit i två delar, en socialliberal och en socialistisk, som väl uttrycks i de respektive politiska program som Manuel Valls och Benoît Hamon står för. Och dels saknar partiet en idédiskussion och ett program som förenar dess medlemmar och sympatisörer.

Regeringsåren har verkligen påskyndat den processen. Hollande har fått skulden för detta men han har faktiskt försökt att anpassa sig och sin regering till dagens politiska situation och de reformer som måste genomföras. Manuel Valls har spelat rollen att driva en mer socialliberal politik med stöd till företagen för att öka tillväxten och skapa fler jobb. Regeringen har faktiskt också nått en förbättring i tillväxt och antal jobb jämfört med de första åren efter maktskiftet. Det finns dock en stark socialistisk kultur inom den franska vänstern. Den avskyr anpassning till marknadsekonomin och tar reflexmässigt avstånd från statligt stöd till arbetsgivarna. Denna vänster skyller Hollandes problem med den ekonomiska politiken uteslutande på hans anpassning mot mitten.

Socialistpartiets identitetskris kan beskrivas på två sätt. Den linje som Manuel Valls driver är inte en förnyelse av vänstern utan mer en anpassning av partiet till de strömningar som utgått från liberala och konservativa tankar och som fått fäste i den franska politiska tankevärlden.  Valls står för en mer repressiv hållning i fråga om terrorism och  företräder en linje i identitetsfrågan som närmar sig högerns. Hans ekonomiska politik är inspirerad av den borgerliga vänsterns. Social men också öppen för marknadsekonomiska lösningar. Valls och hans omgivnings politiska program är en anpassning mot mitten och höger. Hamon och Montebourg och många andra inom partiet ger staten och det offentliga den avgörande rollen för att förbättra de materiella villkoren för alla grupper som lever fattigt i landet. Denna grupp inom partiet formulerar på det sättet ett alternativ till högern och särskilt till dess presidentkandidat Francois Fillon som presenterat ett mer liberalt alternativ i ekonomiska frågor än högerpolitiker gjort tidigare. Tillräckligt många av vänsterväljarna vill hålla sig kvar vid tanken att politiken och inte marknadsekonomin ska lösa både fördelningsfrågorna mellan rika och fattiga och frågan om tillväxt och tillgång på jobb.

Hamon har ett ess i rockärmen som tilltalar särskilt många unga. Han har också skaffat sig en miljöprofil som attraherar och som självfallet också är i takt med tiden och nödvändig i ett land med kvardröjande drömmar om industrier och energiproducerande kärnkraftverk. Hamons gröna program var sannolikt avgörande för att han och inte Montebourg möter Valls i den andra valomgången.

Problemet med Hamon och Montebourg och hela den socialistiska delen av Socialistpartiet är att väljarkåren trots allt i större utsträckning går mot ett mer liberalt synsätt. Emmanuel Macron är nu mannen som fångar upp stora delar av den unga medelklassen som röstat vänster men inte tror på Hamons ekosocialism och ofinansierade löfte om medborgarlön. Hamon har sina väljare och tillsammans med vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon kan de båda säkert fånga in uppemot 20 procent av väljarkåren i det kommande presidentvalet. Nu kommer de sannolikt inte att enas om en kandidat. Varken Mélenchon eller Hamon drar sig tillbaka till förmån för den andre. Därför blir de chanslösa att nå en andra valomgång,

Socialistpartiets väljare i primärvalet har sannolikt gjort ett ideologiskt val och inte ett strategiskt. Dessa väljare har. genom att välja Hamon talat om för partiledningen att PS ska söka sig till rötterna i en klassisk socialism men med en stark grön profil. Om fler röstat på Valls hade signalen varit att partiet borde ta upp kampen om presidentskapet i april och maj. Förmodligen tror inte heller Socialistpartiets väljare att det under några omständigheter är möjligt att gå till en andra valomgång. Opinionsundersökningarna visar också att partiets kandidat hamnar på femte plats efter Fillon, Le Pen, Macron och Mélenchon. Det gäller särskilt om Hamon blir vald på söndag men även om Valls blir det.

Socialistpartiets splittring i två delar har blivit än tydligare genom detta primärval. Det är svårt att se hur sprickan ska kunna försvinna. Det är en tidsfråga innan Emmanuel Macron kan hälsa rader av socialistpolitiker välkomna till sin rörelse En Marche!. Flera från Socialistpartiet har redan anslutit sig och fler lär följa om Hamon vinner på söndag. En av regeringens mest framträdande ministrar och tidigare presidentkandidat, Ségolène Royal, har redan mer än antytt att hon gillar Macron och hans politik.

Macron kan mycket väl forma en ny socialliberal vänster. Då kommer definitivt PS att ligga i dödsryckningarna eller samlas kring den vänster som Hamon och Montebourg representerar. Och den utvecklingen kan gå snabbt, kanske redan i samband med presidentvalet.

Den intensiva valkampanjen inför Socialistpartiets (PS) primärval i två omgångar, söndagarna den 22 och 29 januari, är igång. Igår söndag genomfördes den andra av tre valdebatter på tv. Tre kandidater får mest röster i den mätning som gjordes av tv-timmarna direkt efter sändning. Vänsterflygelns Benoît Hamon leder bland de tv-tittare som samtidigt säger sig rösta vänster. Skiljelinjen är tydlig i frågor om lag och ordning och bekämpningen av terrorism. Den sociala frågan är nu också het.

Spänningen mellan vänster- och högerflygeln inom PS tycks bestå och mittenkandidaten Vincent Peillon tycks inte attrahera vänsterväljarna.  Ska man tolka de senaste mätningarna kommer Manuel Valls och Benoît Hamon att gå till den andra valomgången med Arnaud Montebourg, också tillhörande vänsterflygeln, som ett möjligt alternativ till Hamon. Det i sin tur öppnar för en slutlig seger, i andra valomgången, för någon av vänsterflygelns kandidater. Ett intressant läge som stärker Emmanuel Macrons ställning i presidentvalet och kan göra att en rad mer mittenorienterade socialister kommer att rösta på honom och inte på den kandidat som partiet tagit fram i primärvalet.

Den sociala frågan blir allt hetare i valkampanjen. Benoît Hamon har lagt ett förslag om medborgarlön. Det avvisas av Valls med motiveringen att han är en kandidat för arbete och även av Montebourg som är mer traditionell socialist. Inte oväntat får Hamon stöd av en grön kandidat som också ställer upp i primärvalet.

Utformningen av socialförsäkringen av sjukdomar  (sécurité sociale) har också blivit valfråga. Vänsterflygelns kandidater vill göra försäkringen mer generös än i dag när varje patient måste ha en mindre tilläggsförsäkring för att få alla pengar tillbaka vid läkar- och sjukhusbesök. Förmodligen har frågan blivit aktuell sedan högerkandidaten i presidentvalet, Francois Fillon, har föreslagit viss privatisering av sjukförsäkringen. Hans förslag kommer inte särskilt lämpligt eftersom socialistregeringen faktiskt fått ner underskottet i sjukförsäkringen till ett minimum. Det är inte alldeles nödvändigt att spara ännu mer på detta område utan Fillons utspel kan snarare uppfattas som ett ideologiskt färgat högerutspel.

Det är påfallande att kandidaterna i Socialistpartiets primärval har spenderbyxorna på. En  politiskt bedömare kallade häromdagen primärvalet för en socialistisk partikongress. Kandidaterna talar till varandra och söker vinna de trogna med ett generöst reformprogram. Det gäller inte bara socialförsäkringarna utan även skolan. Arnaud Montebourg säger rent öppet att han vill överge den strama budgetpolitik som den nuvarande regeringen under Hollandes ledning genomfört.

Det går också att urskilja att partiets kandidater har gemensamma ståndpunkter i frågor som rör jämlikhet och social rättvisa men förslagen känns ibland ofinansierade och ibland uttryck mer för retorik än genomtänkt politik.

Väljarnas preferens för hårda tag och krig mot terrorismen är ett bekymmer för dessa kandidater. Ingen vågar riktigt formulera ett alternativ till den majoritetslinje som råder i landet. Manuel Valls å sin sida är en del av en hård repressiv linje. Montebourg, Hamon och även Peillon talar befriande lite om det muslimska hotet men vågar inte riktigt ta strid med den repressiva högern som skärpt tonen i den frågan, uppmuntrad av en xenofobi opinion i stora delar av väljarkåren.

Igår kväll stod de uppradade i en halvcirkel framför tv-kamerorna och tre utfrågare; sju kandidater som tävlar om att bli Socialistpartiets kandidat i presidentvalet om några månader. Fyra huvudkandidater och tre bifigurer svarade på frågor om allt från ekonomi till frågor kring terrorism och nationell identitet. Två kandidater framträdde med en viss pondus; Arnaud Montebourg och Vincent Peillon. Frågan vem som vinner primärvalet är helt öppen. Det kan mycket väl vinnas också av Manuel Valls eller Benoît Hamon.

Det blir segt att ha en utfrågning av sju kandidater som alla får samma talartid när endast fyra av dem har en rimlig chans att vinna. Även om fransk tv anpassat sig till en mer lyssnarorienterad programform är ändå svaren på varje fråga sällan kortare än en minut och om utfrågaren bryter av med en följdfråga får hen ofta veta av politikern att frågan är irrelevant. Det råder inte heller samma valfeber kring Socialistpartiets primärval som under motsvarigheten hos Republikanerna i november. Få tror att Frankrikes nästa president hämtas från Socialistpartiet. Hela primärvalet blir mer en fråga om vem som kan tänkas leda oppositionen de kommande fem åren. Primärvalet degraderas till en fråga om internt val för ett parti.

De två kandidater till vänster som enligt dagens mätningar har störst chans att konkurrera med Marine Le Pen och Francois Fillon är vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon och den oberoende kandidaten Emmanuel Macron. De deltar inte i primärvalet. De är intresserade av utgången av Socialistpartiets primärval av den enkla anledningen att det avgör deras respektive utrymme bland väljarna. Mélenchon vill ha en socialliberal presidentkandidat för att få mer utrymme att samla den röda vänstern. Macron vill tvärtom ha en mer socialistiskt profilerad kandidat för att själv kunna samla den del av vänsterns väljarkår som drar mer mot mitten.

De är alltså fyra med rimlig chans att vinna. Arnaud Montebourg står långt till vänster inom partiet. Han vill riva upp arbetsrättslagen, El Khomri-lagen, och satsa friska statliga pengar för att höja minimilönen och driva en aktiv statlig näringslivspolitik. Han kan vinna om han kommer till en andra valomgång och där ställs mot Manuel Valls. Då får han röster också från flera andra kandidaters väljare som inte vill ha den socialliberale Valls.

Manuel Valls leder i opinionssiffrorna inför den första omgången och bör kunna gå vidare till en andra omgång. Han är mest höger bland kandidaterna, inte bara i ekonomiska frågor utan också vad gäller lag och ordning och bekämpningen av terrorismen. Han använder med förtjusning uttrycket ”krig mot terrorism”.

Benoît Hamon är en gammal vapenbroder till Montebourg. Minst lika vänster men profilerar sig nu som både röd och grön, inte så olikt Mélenchon. Han är ensam bland de tunga kandidaterna om att driva förslaget om medborgarlön. Han är den tredje mannen i valet. Han kan överraska genom att stjäla röster från Montebourg som av många alltmer uppfattas som en lite förstelnad statssocialist.

Vincent Peillon, utbildningsminister 2012-14, är en dark horse. Han har sannolikt blivit ombedd av flera tunga socialister som Francois Hollande, Martine Aubry och Paris borgmästare Anne Hidalgo att kandidera för att representera mitten inom partiet. Framförallt hoppas de att han kan stoppa Valls som har litet stöd bland såväl ledare som medlemmar inom PS. Peillon har haft kort tid på sig att formulera ett program men lyckades ganska bra i den första valdebatten igår kväll. Han gav intrycket av fasthet men också av en vilja att samla partiet och möjligen en större del av vänstern. Han ligger efter i opinionsmätningarna men bör inte räknas bort. Väl i en andra valomgång kan han faktiskt vinna.Vi kan påminna oss partiets primärval 2011 där Francois Hollande och Martine Aubry gick vidare till en andra valomgång. Två mittenkandidater som förpassade Montebourg på vänsterkanten och Valls på högerkanten till avbytarbänken.

Primärvalet avgörs i två valomgångar där de två vinnarna från första omgången går vidare till en slutomgång den 29 januari. Som sagt en helt öppen historia. Systemet med två valomgångar försämrar Valls position och ger Peillon vissa fördelar. Men Montebourg eller Hamon kan också vinna om de i en andra valomgång mot Valls kan samla alla som inte är socialliberala bland primärvalröstarna. Tärningen är nu kastad. Det blir några spännande veckor fram till den 29 januari. Förutom intensiva mötesturnéer för alla kandidater återstår två stora tv-debatter.

Det är knappast någon överraskning att större delen av det franska folket ser med misstro och oro på det faktum att Donald Trump blir USA:s näste president. Åtta av tio fransmän beklagar utgången i det amerikanska presidentvalet. Bland politiker är bilden inte lika entydig. Nationella fronten jublar åt maktskiftet och en del andra är mer försiktigt kritiska i sina uttalanden.

Utrikesminister Jean-Marc Ayrault uttrycker oro och konstaterar att Frankrike är allierad med USA men följer inte dess ledning och politik utan att först granska dess politiska utspel.

President Francois Hollande kunde i sitt traditionella nyårstal släppa lite på försiktigheten när han nu inte behöver tänka på sitt eget omval. Han var tydlig i sitt budskap om att Frankrike inte under några omständigheter låter en annan stat sätta ifråga det avtal om klimatbekämpning, COP 21, som de allra flesta av världens länder, däribland USA, skrev under för ett år sedan. Det var ett budskap till Donald Trump som inte kunde missförstås. För den sittande regeringen är COP 21 en av de stora och viktiga framgångarna under mandatperioden och det avtalet vill Hollande strida för in i det sista.

Företrädarna för Nationella fronten är däremot jublande glada. Det märktes redan direkt efter valet i november. Så här skrev då Marion Maréchal- Le Pen, partiledarens systerdotter och den starka kvinnan i sydöstra Frankrike, i ett tweet:

”Seger för folkets demokrati mot eliterna, Wall Street och mot de politiskt korrekta medierna. Lycka till”

Partiledaren själv uttryckte själv sin stora respekt. för Trumps signaler om en mer protektionistisk inriktning av USA:s handelspolitik. Hon har vid flera tillfällen försvarat hans politik gentemot Mexico med murar och aktiva insatser för att få amerikanska företag att ta hem industriproduktion från Mexico till USA.

Trumps protektionism är annars en annan fråga där Frankrike känner oro. Det enda positiva är, säger bland andra förre premiär- och utrikesminister Dominique de Villepin, att detta tvingar länderna i Europa att komma närmare varandra. En av kandidaterna i det socialistiska primärvalet, Manuel Valls, är inne på samma tankar men med hans mer hårdföra vokabulär. ”Vi kommer att skydda Europas yttre gränser.” Och Francois Fillon som i dag förefaller bli näste president i Frankrike vädrar utrikesdoktrinen från General de Gaulles dagar om ett Europa från Atlanten till Ural. Det innebär att han i så fall skulle upprätta en viss distans till såväl Washington som Moskva. En anpassning bort från en den nära koppling västerut som präglat Frankrikes utrikespolitik under Sarkozys och Hollandes dagar.

Vi kommer att vänta rader av böcker som beskriver Hollandes år vid makten. Några har redan publicerats. Den mest spektakulära skrevs av två journalister vid den ansedda dagstidningen Le Monde, Gérard Davet och Fabrice Lhomme med titeln ”Ce que ne devrait pas dire un président” (Detta borde inte en president säga). Nu kommer en annan, mer lågmäld men mer analyserande, av före rådgivaren vid Elyséepalatset, Aquilino Morelle.

Davet och Lhomme fick tillåtelse av presidenten att genomföra en rad intervjuer under hela dennes presidentperiod fram till början av 2016. På hösten förra året kom så boken, en tjock lunta med citat som sannolikt helt korrekt återgivits från band vid alla dessa tillfällen när journalisterna satt mittemot presidenten i Elyséepalatset med sin bandspelare emellan sig och honom. Presidenten hade säkerligen tänkt sig en kronologisk presentation där journalisterna välvilligt skulle låta honom reflektera kring händelser under mandatperioden. Det blev en annan disposition. Citaten grupperades efter ämne och lyfte fram en president som ofta bluddrade eller pratade bredvid munnen. Citaten visade en statschef som hade svårt att undvika personliga påhopp på motståndare men även på företrädare för samma parti som han själv. Boken visade en president som brast i värdighet och bitvis saknade omdöme.

Det sägs att boken fick Manuel Valls att definitivt bestämma sig för att tvinga Hollande att inte kandidera för omval. Valls sa även offentligt att boken visade på påtagliga och irreparabla brister hos landets president. Det är förmodligen också reaktionerna på boken i de egna leden som fick Hollande att slutligen bestämma sig för att inte söka omval.

Aquilino Morelles bok om åren som politisk rådgivare till Hollande (2012-14) är en annan typ av bok. Morelle som tvingades säga upp sig på grund av tveksamt samarbete med läkemedelsbranschen under åren i Elyséepalatset gör en analys av Hollandes brister som president. Kort uttryckt ville inte Hollande regera. Han gömde sig tidigt och hans eget uttryck ”den normala presidenten” blev till en ursäkt för att undvika att fatta stora och avgörande beslut.

Morelle ger exempel. Redan vid första G8-mötet efter makttillträdet gav Obama sitt stöd till att Hollande skulle ta ledningen för en ny politik i Europa. De sydeuropeiska länderna som pressats av Tysklands åtstramningspolitik genom EU hoppades på Hollande. Men den senare vek av och anpassade sig till Merkel istället.

Morelle menar också att Hollande allmänt svek sina löften från valrörelsen, från det berömda talet i Bourget utanför Paris tre månader före presidentvalet. Då framstod han som en samlande figur för vänstern och en förnyare i Europa. Han visade aldrig att han ville uppfylla de löftena och svek även vänstern i Frankrike.

Aquilino Morelle har självfallet sina skäl att angripa sin tidigare chef. Författaren till den över fyrahundra sidor tjocka boken  L´Abdication, på förlaget Grasset tvingades sluta och dessutom har han aldrig dolt sin sympati för en av Hollandes motståndare inom regeringen, Arnaud Montebourg, Det hindrar inte att bilden av Hollande som en svag och vacklande politiker förstärks. Han har aldrig riktigt under sin långa politiska karriär stigit fram och tagit ledningen. Aldrig pekat ut färdriktningen och gått i täten. Hans karriär har istället präglats av försiktig anpassning i ambitionen att alltid befinna sig i mitten. I mitten av partiet, där han var generalsekreterare i tio år, och som president i en ambition att även där komma i mitten. Det finns anledning att fråga sig om han någonsin haft en egen övertygelse eller om hela hans politiska ambition varit strävan att uppnå mittpunkten och regera därifrån, oavsett innehåll i sakfrågorna.

Socialist, socialdemokrat eller socialliberal. Det är kanske ointressant att spekulera i Hollandes åskådning eller var och när och hur han förändrade sina uppfattningar. Det räcker med att kalla honom Mannen i mitten. Det behöver inte alltid leda fel. Hans politiska testamente kommer inte att bli dåligt när de politiska analytikerna fått några år på sig att analysera hans mandatperiod. Den som gör lite gör inte heller så många fel. Tillsammans med sin regering har han undvikit svåra utrikespolitiska kriser, hanterat den islamistiska terrorn med en dos klokskap och välfärden har räddats samtidigt som ekonomin möjligen är mer i balans än vid tillträdet 2012.

Ett svar ger biografierna redan om Hollande vid makten. Han har varit och är – han sitter trots allt kvar till maj i år – den blekaste presidenten under femte republikens tid, det vill säga från 1958. En man utan starka övertygelser, utan stora ambitioner och tyvärr inte heller en man med förmågan att tjusa och engagera ett folk. En medelmåtta, alltid med kompassnålen riktad mot mittpunkten.