Politik

Fem kandidater kan komma ifråga för att gå till den andra valomgången i det franska presidentvalet. Tre av dem hotas av pågående affärer.  För en av dem, Francois Fillon, tyder det mesta på att den kommer att fälla honom. För Marine Le Pens del ser det ljusare ut.

Emmanuel Macron misstänks för att ha utnyttjat pengar och sin ställning som ekonomiminister i arbetet att bygga sin rörelse En Marche! (På väg!). Denna affär har ännu inte hotat Macron märkbart. Kanske för att den är mindre iögonenfallande än de andra två. Macron tar skydd bakom kandidater som är i större blåsväder.

Marine Le Pen undersöks av EU:s ledning i Bryssel för att ha utnyttjat pengar från den europeiska unionen för att bekosta lön för en assistent men att denna i huvudsak arbetat för Nationella fronten i Frankrike. Marine Le Pen slår ifrån sig och menar att anklagelserna inte har juridisk grund utan riktas mot henne av politiska motståndare som ogillar hennes och hennes partikamraters politik.

Den stora uppmärksamheten riktas mot Republikanernas kandidat Francois Fillon som anklagas för att ha betalat ut löner till sin hustru och två av sina barn för anställningar som varit fiktiva. Även han menar att anklagelserna är orimliga och att det ligger politiska motiv bakom. Precis som Marine Le Pen riktar han kritiken mot vänstern.

Det är sorgligt att åse denna serie av affärer som präglar det franska politiska livet och som särskilt aktualiseras i valtider. Varje affär är tillräckligt allvarlig för att i många länder leda till att politikern i fråga tvingas avsäga sig sin kandidatur eller avgå från något uppdrag. I Frankrike pågår dessa affärer utan att i de flesta fall leda till rättsliga åtgärder. Många gånger beror det på att lagarna är skrivna så att det finns kryphål. I fallet med Fillons anställning av fru och barn är det tillåtet att som ledamot i parlamentet anställa nära släktingar. Det ställs inte heller precisa krav på vad assistenterna ska ha för bakgrund och vilka arbetsuppgifter de ska fullgöra. Det är dessutom ledamoten som står som arbetsgivare för sin hustru eller sina barn och går i god för att allt sker korrekt inför staten  som betalar ut ersättningarna.

Francois Fillon räknar med att kunna rida ut stormen. Han tror att media slutar gräva i frågan och slutar skriva om affären när inget händer juridiskt. Så är också ofta fallet i gamla affärer som rullat upp under senare år. Han hoppas och tror också att den konservativa väljarkåren som stöder honom misstror media och åklagare mer än honom som politiker.

Nu verkar han ha fel. Affären har pågått i tio dagar och det kommer ständigt nya uppgifter. En del av hans partivänner är inte lojala mot honom. Antingen pressas de av väljare i sina valkretsar (det är trots allt val till nationalförsamlingen i juni) eller tror de inte längre att han kan vinna presidentvalet. Faktum är också att väljarstödet för Fillon minskar dag för dag. Igår kom uppgifter om att han har stöd av 18,5 procent av väljarna mot 20 procent dagen före och 25 procent dagarna innan affären blev känd. Samtidigt ligger Macron still i mätningarna, strax över 20 och Marine Le Pen på cirka 25 procent. Francois Fillon blir alltmer ett sänke för sitt parti som räknat med att få se sin kandidat som nästa president. Nu ligger han på tredje plats i mätningarna och kommer i så fall inte till den andra och avgörande valomgången den 7 maj.

Under den kommande veckan lär vi få mer klarhet i läget när nu också valrörelsen startar på allvar. I helgen har Marine Le Pen upptaktsmöte i Lyon och där finns också Emmanuel Macron för ett annat möte. Marine Le Pen sa häromdagen i en presskonferens att hon nu kandiderar som person och är tydlig med det. Hon vill vinna presidentvalet genom att inte alltför hårt kopplas till Nationella fronten. Tvärtom kommer hon, enligt vad hon lovar, presentera namn på personer som ska omge henne i valrörelsen och som kommer från andra politiska riktningar, vänster som höger, men som står bakom hennes så kallade patriotiska politik.

Republikanernas kris, med Fillon eller med någon annan kandidat, ökar Marine Le Pens chanser.Hennes favoritmotståndare är Emmanuel Macron som nu stiger fram som rimlig första motkandidat till henne. Denne representerar allt som hon motsätter sig. Öppenhet mot Europa, företagsvänlig, generösare i frågor som rör invandring och flyktingar liksom i attityden till andra kulturer och religioner. Hon kan samla många fransmän i kampen mot den socialliberala och delvis kulturradikala hållning som Macron representerar.

Nu är läget sådant i Frankrike att jag bedömer att Marine Le Pen har en chans att vinna presidentvalet. Det fortfarande inte sannolikt men en mer rimlig möjlighet. Hon är sedan länge den politiker som majoriteten inom arbetarklassen stöder. Hon kan slippa en stark högerkandidat som tar röster från henne genom att tävla om hårda tag mot invandring och terrorism. Hon får allt utrymme att attackera en motståndare som är mer liberal och som säkert provocerar stora delar av det konservativa Frankrike, både i de arbetande klasserna och i delar av den övre medelklassen. Affären kring Francois Fillon kan få långtgående konsekvenser för hur presidentvalet slutar.

Benoît Hamon segrade i socialisternas primärval på ett program som alla nog vill beteckna som vänster. Medborgarlön som betalas med skatt på förmögenhet och robotar i arbetslivet. Sänkt arbetsvecka till 31 timmar som naturligtvis kommer att fresta på företagen på kostnadssidan. Och ett ekologiskt radikalt program.

Frågan är om vänster mäts med förslag eller med resultat. Manuel Valls, som förlorade primärvalet, betraktade striden om presidentkandidaturen mellan honom och Hamon som en kamp mellan realism och  utopism. Är realisten aldrig vänster om denna person föreslår högre arbetsvecka, höjd pensionsålder och stöd till företagen? Tänk om vänsterns mål om minskade klyftor och kamp mot fattigdomen uppnås i högre grad med sådana åtgärder. Är vänster en fråga om visioner i första hand och praktisk vardagspolitik i andra eller är det, som Valls skulle säga, tvärtom?

I dag är förmodligen var femte väljare vänster i den mening som Hamon skulle lägga in i ordet. I den senaste väljarundersökningen ser vi att 25 procent stöder Hamon och Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon. Det är ändå en svagare siffra än några decennier tillbaka. Den socialistregering som tillträdde med Francois Mitterrand 1981 presenterade ett program som förespråkade banknationaliseringar och en lång rad välfärdsreformer som inte var finansierade och skattehöjningar, tillkomna av fördelningspolitiska skäl. Den franska vänstern har pressats tillbaka kraftigt på fyrtio år men jämfört med många andra västeuropeiska länder är den fortfarande rödare i större omfattning.

Vänster har också fått ett drag som skulle kunna kallas liberalt, försvaret för de mänskliga rättigheterna och rätten till fri rörelse av människor. Här är Hamon också glasklar, betydligt mer vänster i den meningen än Valls. Delar av den franska vänstern har anpassat sig från en generös inställning till invandring, flyktingar och multikulturella inslag i det franska samhället till åtstramning, försvar av fler gränskontroller och ökade befogenheter för polisen. Frågan är om vad som mest karakteriserar begreppet vänster i dag och vad som har mest betydelse när fransmän som uppfattar sig som klart vänster tar ställning. Störs de mest av Valls socialliberala ekonomiska politik eller av hans försvar för att förbjuda burkini på franska badstränder; det är frågan.

Vänster och även höger är i dag svårdefinierade begrepp. Snarare tycks motsatsparet öppen och sluten vara mer relevanta. Eller liberal och nationalistisk. Socialister som behöver staten för att reglera och kvantifiera kring sociala skillnader kan drivas in i en nationalistisk fälla. Hamons vän men konkurrent om rollen som Socialistpartiets presidentkandidat, Arnaud Montebourg, representerar en vänster som kommer nära den linjen. Hamons problem är snarare hans otydlighet när det gäller att finansiera reformer. Hamon är däremot en liberal i frågan om mänskliga rättigheter. Valls är tvärtom. Liberal i ekonomiska frågor men tenderar att gå i nationalistisk riktning när det gäller bekämpning av terrorism och i sitt försvar för en fransk identitet.

Intressant nog är Emmanuel Macron mest konsekvent. Han är snarare liberal i båda avseendena. Och det finns många inom Socialistpartiet som tilltalas av hans linje. Den minst sagt stelbenta lagstiftningen behöver luckras upp men vänstern får inte ge upp sitt försvar för de mänskliga rättigheterna.

Ikväll vid 21-tiden stod det klart att Benoît Hamon segrade i Socialistpartiets primärval. Med 58,6 procent mot Manuel Valls 41,4 . En klar seger som nu samtidigt rätar ut vissa frågetecken kring hur spelplanen för valrörelsen kommer att ritas upp. Trångt på flankerna och stort utrymme för Emmanuel Macron i mitten. Valdeltagandet sägs ha ökat med 20 procent från förra söndagens första valomgång men inga siffror är definitiva. Med tanke på alla misstankar om fusk förra omgången så bör alla uppgifter nu ses med kritiska ögon.

Socialistpartiets medlemmar och närmast sörjande sympatisörer står längre till vänster än den hållning som President Hollande och hans premiärminister Manuel Valls intagit under de fem åren vid makten. Utopisterna är fler än realisterna. Valet bekräftar i någon mening att partiet snarare är förankrat längre vänsterut, i en position som inte svarar mot medborgarna i sin helhet, inte ens bland de miljoner väljare som definierar sig som vänster men som ställer sig bakom en socialdemokratisk och socialliberal politik. För de senare, sannolikt en majoritet av vänsterväljarna, är kvällens resultat i primärvalet en signal om att söka sig till Emmanuel Macron och överge ett PS under Hamons ledning.

Hamon presenterade ett program av förnyelse med förslag om medborgarlön och andra kostsamma sociala satsningar. Också en tydlig ekologisk linje och ett försvar för ett mer multikulturellt och tolerant Frankrike. I många stycken ett positivt program men ekonomiskt närmast ansvarslöst. Det finns anledning att konstatera att det inte räcker med vackra ord för att minska de sociala klyftorna. Politiken kan inte genomföras bara med ord och utan insikt om hur väljare och andra politiker på det stora politiska slagfältet tänker och agerar. Hamon får i dag stöd av färre än 10 procent av väljarkåren i de mätningar som görs inför presidentvalet. Det är ingen bra utgångspunkt för att vinna valet och än mindre att få gehör för utopism.

Socialistpartiet står nu, alla hyllningar till Hamon i kväll till trots, i en mycket besvärlig situation. Hur många av de ledande politikerna inom partiet kommer att stödja honom? Hur många av regeringens ministrar kommer att som Ségolène Royal istället visa sitt stöd för Macron? Hamon kommer att stödjas av  de så kallade frondörerna inom parlamentsgruppen, mellan 10 och 20 procent högt räknat.

Den stora majoriteten vänsterväljare kommer att slitsas mellan Jean-Luc Mélenchon och Emmanuel Macron. Sannolikt en mindre andel av dessa väljare kommer den 23 april att rösta på Hamon. Socialistpartiets kandidat kan mycket väl komma sist av de tre i presidentvalets första valomgång.

Det ska bli intressant att se vad Manuel Valls gör i detta läge. Hamons tal i kväll tydde inte på någon utsträckt hand mot en annan politik än den han drivit i primärvalets valrörelse. Det blir då svårt för Valls att med något större engagemang ställa sig bakom Hamon. Mer sannolikt att han håller sig i bakgrunden, väntar in Hamons debacle i presidentvalets första omgång och därefter påbörjar arbetet att ta över partiet och leda det inför presidentvalet 2022.

Francois Fillon vann överlägset högerns primärval i november. Han lockade merparten av de väljare som röstade (totalt närmare 2,5 miljoner i andra valomgången) med ett program på samma gång värdekonservativt i försvaret av den franska och västerländska identiteten och ett ekonomiskt program som innehöll liberala inslag som gick längre än politiker i detta land brukar lyfta fram. Fillon vann också röster på sin personlighet. Soignerad, lågmäld, korrekt. Inga lik i garderoben, sas det. Han inkarnerade motsatsen till förre presidenten Nicolas Sarkozy.  Så kom dråpslaget i onsdags när satirtidningen Le Carnard enchaîné avslöjade något som få personer verkar ha känt till. Affären med hustrun Penelope och påståenden att hon lyft åtskilliga hundratusen euro från staten för ett assistentuppdrag till sin man och till en annan parlamentsledamot. Pengar som hon skulle ha kvitterat ut utan att ha arbetat. Un emploi fictif som termen lyder i Frankrike.

Som alla affärer i Frankrike finns det en juridisk och en moralisk sida. Tillsammans skapar de en politisk affär. Det är alltså logiskt att denna som andra affärer parallellt spelas upp i media och i olika juridiska instanser.

Det är inte olagligt att som parlamentsledamot anställa politiska sekreterare, inte ens den egna partnern, för att underlätta arbetet. Dessa politiska sekreterare kan sitta i nationalförsamlingen eller arbeta i parlamentsledamotens egen valkrets. De kan vara en eller flera men totalt betalar staten inte ut mer än drygt 9 000 euro per månad enligt dagens tariffer. Det flesta påstås ha mellan 2 000 och 3 000 euro men några har säkert mer. Arbetsuppgifterna skiftar men många gör grundliga utredningar och skriver motioner och tal åt sin arbetsgivare.

Det märkliga med Penelope Fillon är att hon varit betald av sin man utan att hon varit synlig i någon av parlamentets kamrar. Utbildningsministern i Fillons regering 2007-12, Valerie Pecresse, sa i radio häromdagen att hon inte visste att Penelope arbetade åt sin man. Hustrun har inte heller varit känd i Fillon valkrets. Däremot har hennes arvodering legat långt över normallönen, de sista åren kring 6 000 euro enligt uppgift.

Det finns en rad oklarheter i denna affär som nu har stått i centrum för det inrikespolitiska intresset i tre dagar. Hon är känd för att vara mycket diskret och hållit sig borta från medierna. Hon har några gånger i korta tv-intervjuer förklarat att hon inte alls sysslar med politik. Det rimmar illa med att hon i åtskilliga år varit det vi i Sverige skulle kalla politisk sekreterare åt sin man.

Hon har dessutom uppburit ett arvode för att ha upprätthållit en tjänst på en känd litterär tidskrift i Paris vars ägare känner familjen Fillon. Chefredaktören under den aktuella perioden, 2012-13, säger däremot till journalister att han aldrig träffat Penelope Fillon.

Rent juridiskt ska det bevisas att Penelope Fillon har haft en fiktiv tjänst, det vill säga uppburit lön av staten utan att arbeta. Hennes man har lovat att visa upp dokument som bevisar att hon verkligen gjort skäl för sin höga lön. Annars är det att betrakta som ett brott. Då kommer en förundersökning att påbörjas mot Francois Fillon som har varit hustruns arbetsgivare.

Den moraliska och därmed politiska delen av affären är förstås minst sagt besvärande för högerns presidentkandidat. Affären spetsades till igår kväll när Fillon i tv-kanalen Tf1 sa att han drar sig tillbaka som presidentkandidat om en åklagare på allvar drar igång en förundersökning.

De flesta affärer brukar inte resultera i att den ifrågasatta politikern tvingas lämna sin post eller kandidatur. Affärer uppstår och försvinner med jämna mellanrum, särskilt i valtider. Väljarna är vana vid dessa affärer och de brukar bara leda till ett ökat folkligt förakt för den så kallade eliten. Undersökningar visar att de senaste åren anser 82 procent av väljarkåren att politiker är generellt sett korrupta.

Fillon har däremot till skillnad från många andra politiker profilerat sig som en hederlig man. Många högerväljare röstade på honom i primärvalet just av den anledningen. Nu blir fallet stort och det kan leda till att han tvingas ge upp sin kandidatur.

Min första reaktion på affären ledde mig till slutsatsen att denna affär som de flesta andra inte leder till att i detta fall Francois Fillon måste lämna sin kandidatur. Som affären nu utvecklas finns det anledning att tro att detta fall kan bli undantaget som bekräftar regeln. Allt beror på om Fillon kan visa upp dokument som övertygar åklagarna om att hans hustru verkligen arbetat som politisk sekreterare. Hon som alltid sagt sig vara politiskt ointresserad. Frågan är om några bevis i form av mejlkorrespondens och ett och annat PM kan minska den skada moraliskt som presidentkandidaten åsamkats. Och hur ska partiet Republikanerna hantera en situation tre månader före valet om deras kandidat drar sig tillbaka?

Det räcker inte med att Socialistpartiet är i kris politiskt. Nu misstänks också oegentligheter i själva valproceduren i den första valomgången av primärvalet i söndags. Över trehundratusen röster kom till natten mellan söndag och måndag och ingen förstod hur det gått till. Misstankar om valfusk är stora.

Den ansvarige för valet förklarade kring kl 21 på söndagskvällen att mellan 1,5 och 2 miljoner röstberättigade hade deltagit i socialisternas primärval och la till att siffran närmade sig 2 miljoner. Eller ”la belle alliance populaire” som det så vackert heter. Det betyder den folkligt vackra alliansen. Nåja, så vackert var det inte när tidningarna på måndagsmorgonen började syna siffrorna för valdeltagandet. Partiledningen hade i förväg förklarat att ett valdeltagande under 1,5 miljoner skulle vara ett misslyckande. Uppenbarligen upptäcktes detta på kvällen. Siffrorna var långt under denna minimisiffra. Enligt vad utomstående journalister och samhällsvetare  antagit la partiledningen helt enkelt till cirka 350 000 röster så att det sammanlagda valdeltagandet utåt skulle presenteras som strax över 1,5 miljoner. Det som gjorde att misstankarna väcktes var att procentsatsen för de sju kandidaterna inte ändrades från söndagskvällens uppgifter baserade på cirka 1,2 miljoner väljare och måndagsmorgonens på drygt 1,5.

Partiledningen misstänks nu för att ha lagt till röster som inte avgivits för att ge skenet av att det fanns ett acceptabelt stort intresse för primärvalet. Högre siffror i valdeltagandet ger ökad styrka åt den kandidat som ska representera partiet i presidentvalet. Så måste partiledningen ha tänkt.

Metoden att fuska var inte så sofistikerad. Det var alltför lätt att avslöja avsikten. Problemet är att detta kastar ett ljus över PS som inte är smickrande. Det. gör att alltfler iakttagare av partiet inser att detta stolta socialistparti nu är svagare än på många decennier. Antalet medlemmar har sjunkit ner mot 50 000. Det är uppenbart att partiet inte klarat av att organisera primärvalet med tillräckligt många valbyråer. Flera tusen färre än högerns primärval lyckades samla i november. Sannolikt har partiet inte tillräckligt många frivilliga som kan driva de 10 000 valbyråer som skulle varit minimum för att få åtminstone 2 miljoner röstande i primärvalet.

Jag beskrev i förra blogginlägget hur partiet splittrats i två delar, en socialliberal och en traditionellt socialistisk. Denna spricka är förmodligen mycket svår att överbrygga, särskilt inför presidentvalet där det finns en kandidat mot mitten, Emmanuel Macron, och en till vänster, Jean-Luc Mélenchon, som står beredda att ta emot alla som flyr partiet. Det handlar inte bara om en väljarflykt. Det kommer att säkerligen handla om en flykt också av socialistpolitiker som oroas över att de inte kan få en säker valkrets för att omväljas till nationalförsamlingen för en ny period. Ett parti vars kandidat kanske kommer på femte plats i den första valomgången av presidentvalet lär inte kunna garantera framgångar ens i liten skala i valet i juni till den folkvalda församlingen.