Politik

Fransmännen brukar säga inédit om något händer för första gången. Den här valrörelsen har ständigt fått den beteckningen. Det är verkligen en helt galen valrörelse där kandidater utses som ingen räknat med och där åtminstone två av de tre främsta utsätts för juridiska granskningar för olika så kallade affärer. Francois Fillon ligger nu riktigt illa till och det kan inte vara mer än en fråga om dagar innan någon tung politiker från det egna partiet, Republikanerna, tar ett allvarligt samtal med den egna presidentkandidaten och förmår honom att lämna in.

Det är bra att vara hårdhudad i politiken men frågan är om inte Fillon gått över gränsen för länge sedan till att bli tjurskallig och inte heller längre tänka på sitt partis bästa. Han är nu utsatt för en preliminär granskning av tre höga jurister som ska undersöka om åtal ska väckas mot honom men också förmodligen mot hans hustru. Undersökningen är hemlig. Ingen vet vad som finns i juristernas material. Uppenbarligen tillräckligt mycket för att gå vidare. Francois Fillon vägrar att lyfta på locket själv inför medierna och visa exempel på att hans hustru verkligen varit en fungerande politisk sekreterare till honom och gjort rätt för de skattemedel som betalats ut som lön under ett antal år. Misstänksamheten består alltså. Människor tror, rätt eller fel, att han inte har rent mjöl i påsen.

Fillon gör som Sarkozy har gjort tidigare när han utsatts för juristernas granskning. Han har attackerat rättsväsendet och det gör Fillon med en ursinnighet som faktiskt känns märklig. Han har dock accepterat att inställa sig till förhör hos juristerna och det kommer att ske den 15 mars. Han skulle kunna hänvisa till sin juridiska immunitet  i egenskap av ledamot av nationalförsamlingen men har inte utnyttjat den möjligheten.

Han har också attackerat medierna på samma sätt. Till och med den ansedda tidningen Le Monde blir utsatt för hans beska uttalanden.Det är inte förvånande att en del kommentatorer jämför honom med Donald Trump på den här punkten.

Hans partivänner börjar nu en efter en att ta avstånd från honom. Bruno Le Maire, en av kandidaterna i primärvalet, har gjort det. En rad andra ledande republikaner likaså. Till och med hans närmaste rådgivare i staben har rått honom att dra sig tillbaka. De verkar uppenbarligen inte lika imponerade av Fillons attacker mot jurister och media. Många tänker också på sina egna karriärer. Fillon riskerar att försätta den franska högern i besvärande omständigheter. Presidentvalet som i november verkade bli en lätt seger för Fillon och för högern är nu i princip förlorat. Därefter stundar val till nationalförsamlingen. Utan en fungerande presidentkandidat  från det republikanska partiet är risken stor för att det blir storförlust även i valet till nationalförsamlingen. Fillon kan dra med sig en rad högerpolitiker i fallet.

Det finns fortfarande en möjlighet att Alain Juppé åtar sig att gå in som ersättare men då måste Francois Fillon själv dra tillbaka sin kandidatur och föreslå Juppé. Det måste dessutom ske före den 20 mars då tiden går ut för att anmäla kandidater. Dessa kandidater ska dessutom ha minst femhundra signaturer från politiska funktionärer på hög nivå och bli godkända av författningsrådet, Conseil Constitutionnel. Det är bråttom om Republikanerna ska få fram en kandidat som kan ha någon som helst trovärdighet i valrörelsen. Fillon möts nu bara av journalisternas frågor om affären Penelopegate när han försöker resa runt i landet på valturné.

Marine Le Pen har dessutom i dag förlorat sin immunitet som ledamot i Europaparlamentet vilket innebär att hon åtminstone i en av sina affärer tvingas inställa sig till polisförhör. Hon har hittills vägrat med hänvisning till hennes immunitet.

Valrörelsen är galen. Emmanuel Macron, Benoît Hamon och Jean-Luc Mélenchon besväras också i någon mening av all uppmärksamhet kring Fillons affär. De får inte heller tid i medierna för att presentera sina förslag. I dag har Macron till exempel lagt sina förslag om ekonomi och arbetsmarknad. Han har svårt att nå ut och får inte heller reaktioner från de andra kandidaterna som han skulle behöva. Den verkliga sakliga debatten verkar för närvarande ha avstannat.

Var sak har sin tid. Nu är det tid för nya allianser mellan kandidater inför presidentvalet den 23 april. Francois Bayrou som redan ställt upp i tre presidentval tvekade länge om han skulle försöka en fjärde gång men beslöt sig i stället för att stödja Emmanuel Macron genom att ingå en allians med denne. Någon dag senare valde den gröna kandidaten Yannick Jadot att avstå sin kandidatur och ansluta sig till Benoît Hamon. Spelplanen blir alltså lite klarare. För närvarande är de fem med rimliga chanser att gå till den andra valomgången: Marine Le Pen, Francois Fillon, Emmanuel Macron, Benoît Hamon och Jean-Luc Mélenchon.

Det stora intresset i medierna har riktats mot alliansen mellan Macron och Bayrou. De befinner sig i en mening i mitten av politiken. Det är faktiskt inte heller så svårt med tanke på att övriga kandidater är så pass tydliga i sina profiler. Förutom Mélenchon och Le Pen så är faktiskt Fillon mer markerat höger än tidigare högerkandidater, inte i åtbörder och tonläge där han lätt besegras av Sarkozy men i åsikter, och Hamon som står klart till vänster om både Ségolène Royal och Francois Hollande som representerade Socialistpartiet i de två föregående presidentvalen. Bayrou representerar dock en helt annan mitten än Macron. Både är troende men Bayrou representerar en traditionell katolsk social höger medan Macron är präglad av protestantiskt filosofiska tankar och ett exempel som stöder Webers gamla teori om sambandet mellan protestantism och kapitalism. Macron är definitivt ingen ultraliberal men han tänker mer individualistiskt. Bayrou är fast i myllan. Han går mellan jordlotten, kyrkan och studiet av historia och litteratur i lampans sken i favoritfåtöljen hemma.

Bayrou känns verkligen som en gammal man. En klok man som varnar för omoral i politiken. Som värnar de franska traditionerna men vänder sig mot allt som är extremt, såväl till vänster som till höger. Macron talar till en ny generation som lever i det globala, i det virtuella men som också skyr det extrema. Framförallt talar Macron till dem som inte söker politiska lösningar för att skydda sig mot omvärldens fasor och mot tidens onda utveckling utan som tror på sig själva och vill ta risker för att nå vidare, framåt mot ett bättre tillstånd för de själva men förstås också för Frankrike.

De första mätningarna efter tillkännagivandet av alliansen visar att Macron plockat några procent. Han har framförallt sluppit en konkurrent i presidentvalet. Det är dock inte säkert att denna allians blir så viktig för Macron som det rent siffermässigt verkar. Skulle han låta Bayrous jordskor få prägla hans valrörelse alltför mycket kan den börja tappa fart.

Benoît Hamon kan inte räkna med några större rösttillskott genom stödet från Yannick Jadot. Den senare hade som kandidat mellan en och två procents stöd i opinionsundersökningarna. De gröna har tappat det mesta av sin kraft i folkopinionen samtidigt som de gröna frågorna sugs upp av främst Hamon. Det är en ganska logisk utveckling om gröna väljare nu ansluter sig till den senare.

Jadot är en vänsterorienterad grön politiker. Hamon förefaller fortsätta profilera sig som vänsterman. Han lär inte försöka fånga in Valls anhängare från Socialistpartiets primärval. Och han tvingas konfrontera sig med Mélenchon som representerar den gamla industrivänstern om än med nya gröna drag. Det kan verka som en huvudlös politik. Hamon hoppas nog fortfarande att Mélenchon ska ge upp sin kandidatur. Alternativt hoppas  Hamon att han kan övertyga merparten av väljarna som står till vänster om Socialistpartiet att välja Hamon, den kandidat som han vill göra troligt har större segerchanser.

Det lär sannolikt inte bli någon allians mellan Hamon och Mélenchon. Den senare vill inte underordna sig Socialistpartiet som han säger sig hata. Han lämnade det 2008 under buller och bång och hans inställning. till partiet har inte ändrats. Han är också en egensinnig man som vill vara nummer ett. Ska han med sin långa politiska erfarenhet underordna sig en betydligt yngre och betydligt mindre erfaren politiker? Knappast. Han lär enligt personer som känner honom ha mer förakt till övers för Hamon. ”En apparatmänniska!”

Fillon lever fortfarande farligt som kandidat. Den juridiska processen har nu tagit ett steg vidare och några oberoende jurister ska nu ta ställning till om åtal ska väckas i Penelopegateaffären. Sista ordet är inte sagt kring Fillon. Men räkna alltså med att de fem huvudkandidaterna som nu presenterat sig kommer också kommer att tävla med varandra inför den första valomgången. Det ser ut som om Macron borde kunna ta sig till en andra valomgång och ställas mot Marine Le Pen. Men osvuret är verkligen bäst. Valrörelsen 2017 har redan bland journalister börjat kallas för den otroliga valrörelsen.

Det är två månader kvar till den första valomgången i det franska presidentvalet. Mätningar publiceras dagligen och många följer med spänning siffror som går upp och ner för de olika kandidaterna. Just nu tycks Marine Le Pens seger vara ohotad. Hon får kring 27 procent i mätningarna. Däremot är det jämnt om andraplatsen mellan Francois Fillon och Emmanuel Macron. Båda har kring 20 procent. Sedan är det ett hopp till Benoît Hamon kring 15 procent och Jean Luc Mélenchon på 12. Övriga kandidater ligger på ett par, tre procent.

Är dessa siffror tillförlitliga och vad innebär de för det slutliga valet, i den andra valomgången, när två kandidater ställs mot varandra och en president för Frankrike ska utses? Siffrorna kan förmodas spegla stämningarna i landet just nu. Flera opinionsinstitut hamnar på samma siffror. Det finns några osäkerhetsfaktorer. Marine Le Pen kan mycket väl ha högre siffror beroende på att det fortfarande kan finnas väljare som vid undersökningar föredrar att inte avslöja att de vill lägga sin röst på henne. Ett väljarstöd på 30 procent i dagsläget kan vara en realistisk bedömning.En annan osäkerhetsfaktor är om centerkandidaten Francois Bayrou kommer att ställa upp. Han lär avslöja det vid en presskonferens i morgon onsdag. Han kommer enligt mätningar inte att få mer än 5 procent men stör Emmanuel Macron som också befinner sig mer i den politiska mitten. Det vore alltså en fördel för Fillon om Bayrou ställer upp. Fillons chanser att gå till den andra valomgången ökar i så fall.

Den stora frågan är förstås om Marine Le Pen har möjligheten att samla så många röster i en andra valomgång att hon faktiskt tar sig över 50 procent. Här säger mätningarna i dag nej. Oavsett om hon ställs mot Macron eller Fillon kommer hon inte att vinna. Hon skulle om det var val i dag få drygt 40 procent, några procent mindre med Macron som motkandidat jämfört med en slutstrid mot Fillon.

Två månaders valrörelse är närmast en evighet med det öppna läge som råder inför 2017 års presidentval. Brexit och Trumps valseger har  rimligen stärkt Marine Le Pens ställning. Samtidigt pressas nu också hon av affärer, flera medarbetare som betalats av Europaparlamentet för oklara arbetsuppgifter. Hittills har inga affärer som drabbat Nationella fronten påverkat dess siffror. Ju större partiet blir desto viktigare blir ändå den här typen av frågor. Partiet är numera också beroende av väljare som är mer känsliga för moralen i politiken och som inte omedelbart avvisar all kritik mot detta partis agerande med motivering att det är PK-media som ljuger eller att politiska motståndare hittat på anklagelserna.

Affären Penelopegate går vidare. Den handlar om Francois Fillons betalning av sin hustru – med statliga pengar – för uppdrag som hon anklagats för att inte ha utfört. I dagarna lär vi få klarhet i om de juridiska instanserna går vidare med affären. Om det sker lär Fillon få svårt att genomföra sin valkampanj. Antingen satsar han och partiet på att lyckas ändå. Alternativet är att lämna plats för en annan kandidat. Inget av alternativen är särskilt lyckat för honom och för den franska högern. Det råder för närvarande stor osäkerhet om Fillons ställning. Om en vecka lär vi veta. Utslaget i förundersökningen kring Penelopegate får sannolikt en avgörande betydelse för utgången i den första valomgången av presidentvalet.

Emmanuel Macrons kampanj har börjat gnissla. Han har varit i det konservativa södra Frankrike och sagt att den franska kolonialismen har innehållit brott mot de mänskliga rättigheterna. Det har skapat stor vrede i högerkretsar och möjligen även gjort en del av hans presumtiva väljare tveksamma. Han har samtidigt. gjort vänsterväljare besvikna när han uttalat att den organisation som bekämpade lagen om samkönade äktenskap under åren 2012-13, Manif pour tous, blev förödmjukad av vänstern i debatten. Macron visar prov på dåligt omdöme eller så spelar honom hans brist på politisk erfarenhet vissa spratt.

Vill det sig illa kan Fillon falla på grund av sin affär och Macron på grund av bristande erfarenhet i politiken. Då står förstås Marine Le Pen ännu starkare. Vad återstår? Hamon och Mélenchon. Den förstnämnde är inte heller särskilt erfaren i de stora politiska sammanhangen och har ett program som knappast lockar ens hälften av Socialistpartiets egna väljare. Mélenchon är erfaren men ännu mer ute på. vänsterkanten. Hur ska någon av dessa två kandidater i en andra valomgång kunna vinna över Le Pen? Det är inte rimligt att tro att högerns väljare med de repressiva stämningar som råder inom denna del av väljarkåren kommer att rösta på Hamon eller Mélenchon.

Vi befinner oss inte i detta kritiska läge nu. Fillon kan mycket väl reda ut situationen och Macron har uppenbara kvaliteter både i rollen som politisk ledare och med sitt program för förnyelse av Frankrike. Dock finns det all anledning att vara försiktig med profetior om utgången av valet. Det är som sagt två månader kvar.

Republikanernas presidentkandidat Francois Fillon befinner sig i ett mycket utsatt läge och riskerar att vilken dag som helst avbryt sin valkampanj och lämna sin roll som presidentkandidat. Det är dock en öppen fråga om så verkligen sker  och det finns heller inget svar på vad som händer ifall han tvingas kasta in handduken. Partiet tycks fortfarande inte ha en plan B ifall de juridiska myndigheterna väcker åtal mot Fillon och därmed gör hans roll som presidentkandidat i det närmaste omöjlig.

Ingenting nytt i den juridiska affären har presenterats under de senaste dagarna. Undersökning pågår alltså om Francois Fillon anställt sin hustru för ett uppdrag som politisk sekreterare åt honom med god lön av skattemedel men utan att hon fullgjort något arbete. Det är den huvudsakliga anklagelsen som alltså inte blivit utredd ännu.

Ju längre affären pågår desto mer politisk blir den. Frågan om Fillons lämplighet som presidentkandidat och president kommer förstås upp. Fillon själv menar att detta är en komplott av vänstern och media. De flesta högerväljare stöder honom fortfarande och där finns det också misstankar om att även juristerna som utreder affären är utsedda av den nuvarande socialistregeringen.

Övriga presidentkandidater säger inte så mycket. Anledningen är att det hänger någon eller några anklagelser om ekonomiska brott också över dem. Det gäller särskilt Marine Le Pen men även Emmanuel Macron. Socialistpartiets Benoît Hamon utreds inte för något brott för närvarande men Socialistpartiet har en tvivelaktig historia bakom sig. Senast riktades anklagelser om valfusk i primärvalet i mars månad när Hamon utsågs till vinnare

Politiska bedömare som nu skriver och pratar i radio och tv dagligen om Fillon och hans affärer menar att det nu handlar om en kamp om klockan. När kommer statens jurister att stänga förundersökningen och eventuellt besluta sig för att väcka åtal? Sker det före valet och när exakt? Skulle Fillon klara sig igenom hela valrörelsen fram till en eventuell andra valomgång den 7 maj och dessutom bli utsedd till näste president har han omedelbart immunitet mot alla anklagelser om brott. Det innebär fem år, och tio år om han ställer upp och vinner valet igen 2022, utan att de juridiska instanserna kan göra något.

Opinionssiffrorna visar att Fillon nu ligger klart efter Marine Le Pen och Emmanuel Macron, 8-9 procent efter Le Pen och 3-4 procent efter Macron. Han sjönk snabbt i opinionen den första veckan efter skandalen. Sedan har siffrorna planat ut. Det visar sig att en stor del av högerväljarna har vänt honom ryggen men att kärnan står honom bi. Han tappar inte längre mark. Det är inte omöjligt att han kan återta några procent om det blir ett för honom positivt resultat av den juridiska förundersökningen. Det kan räcka för honom att återta andraplatsen efter Marine Le Pen och därmed komma till den avslutande valomgången. I det läget  lär han kunna räkna med att vinna. Hur misskrediterad han då än skulle vara i vänsterns ögon är han för de flesta ett bättre alternativ än Nationella frontens ledare.

Stor osäkerhet präglar alltså läget just nu. Sannolikt kommer någon form av avgörande inom den närmaste veckan men inte ens det är säkert. Fillon har i alla fall beslutat sig för att kämpa vidare och han kan ju de politiska spelreglerna i Frankrike. Skandaler och affärer rör upp känslor och sätter igång analyser och spekulationer bland politiker och politiska bedömare. I slutändan rinner ofta det mesta ut i sanden och den anklagade politikern kan fortsätta nästan som förut. Det kan bli så även denna gång.

Theo, en ung man i förorten Aulnay-sous-Bois norr om Paris blev utsatt för brutalt polisvåld i förra veckan. Händelsen har utlöst stor upprördhet bland de boende i området. Fyra poliser har tagits ur tjänst i väntan på utredning. Politikerna radar upp sig enligt ett välkänt mönster. Marine Le Pen talar om snällhetskulturen i det franska samhället.

Theo befinner sig forfarande efter en vecka på sjukhus till följd av de skador som polisen åsamkat honom vid en kontroll av identitetshandlingar. Ifrån sjukbädden har han givit intervjuer och på ett moget sätt bett alla de vänner och grannar som demonstrerar att göra det med värdighet. Upprördheten är stor bland invånarna i hela Bobigny men så gick demonstrationerna överstyr häromdagen när så kallade casseurs, män som är ute för att förstöra och skapa våld kring fredliga demonstrationer, gick till attack mot polisen. Ett trettiofemtal unga män sitter nu anhållna för våld mot ordningsmakten.

Denna händelse som så många andra konflikter i förorterna skapas av en total brist på förtroende mellan polismakten och invånarna i de utsatta förorterna. Poliserna å sin sida känner maktlöshet och blir provocerade av ungdomarna som rör sig på gatorna. Dessa poliser är ofta unga och oerfarna. Många av dem kommenderas till de svåraste områdena från sina hemkommuner långt från storstaden. De stoppar ungdomar med invandrarbakgrund och gör sina ständiga identitetskontroller där urvalet bygger på vem som ser ut som en papperslös eller kriminell. Språkbruket från polisernas sida saknar ofta all respekt. Okvädinsord och rasistiska tillmälen är legio.

Händelsen med Theo är filmad och ligger på nätet. Den kan säkert inte användas i ett rättsligt sammanhang. Det är omöjligt att se ansikten på  förövarna, de poliser som slår med sina batonger. Men bilden visar hur poliser utan att vara hotade ger sig på en ensam ung man.

Läget i de mest utsatta förorterna är naturligtvis kritiskt på många sätt. Brottsligheten med öppen droghandel dominerar en del av gatubilden. Framförallt är förtroendet i botten när det gäller relationen mellan staten, här främst representerad av polisen, och invånarna. De politiska extremisterna spär på bilden av att staten är oförmögen att ta i med hårdhandskarna och att problemets kärna är de boende i områdena. Marine Le Pen talar ständigt om regeringens brist på hårda tag. Hon älskar att använda ordet snällism om de ansvariga. Även Francois Fillon är inne på samma linje efter den senaste händelsen med polisvåldet mot Theo även om han betonar vikten av att de juridiska instanserna går till botten med anklagelserna mot polisens agerande.

Nationella fronten och delar av högern hävdar alltid att lösningen på problemen i förorterna ligger i mer repression. Fler poliser med större befogenheter kombinerat med högre straffsatser för olika brott skulle lösa problemen. Skulle Fillon eller framför allt Le Pen bli president kommer självfallet trycket att öka mot ungdomarna. Polisen har redan genom det undantagstillstånd som fortsätter att gälla stora befogenheter. Hur skulle det då inte bli med en repressivt inriktad president? Dörren står öppen för riktigt hårda tag. Frågan är vad som blir resultatet på lite längre sikt av en sådan politik? Frankrike är redan delat i grupper som misstror varandra. Det är inte svårt att ana att den misstron i så fall kan utvecklas till betydligt allvarligare konflikter.

.