Politik

Det var med spänning många väntade på den första tv-debatten inför presidentvalets första omgång den 23 april. Förväntningarna var stora på den nya fixstjärnan Emmauel Macron. Det måste sägas att han inte fullt ut motsvarade förväntningarna.

Jag ringdes upp i morse av Aftonbladets webb-tv för en kommentar om debatten på måndagskvällen i franska tv-kanalen Tf1. Jag möttes där av uppgifter från ett opinionsinstitut som mätt tittarnas syn på kandidaterna direkt efter valdebatten. Macron fick det största stödet långt före kandidater som Marine Le Pen och Francois Fillon. Jag hade svårt att hålla masken. Mitt intryck var snarare det motsatta. Macron talade teknokratiskt, för krångligt och nickade instämmande även när motståndarna sa saker som han uppenbart motsätter sig.

Det är ibland svårt att tolka en folkopinion. Det är ändå uppenbart att han får stöd av många för en hållning som kan uppfattas som öppen och inkluderande. Han är varken vänster eller höger, Han har inte smutsats ner av affärer och år av politiskt schackrande som flera av de andra kandidaterna. Han blev också hårt kritiserad från alla motståndarna under debatten. Sådant kan väcka känslor av sympati.

Problemet med Macrons framträdande i tv igår kväll var hans oförmåga att enkelt presentera sitt program. Han representerar en ny hållning i politiken som bygger på samspel med alla sina följare i En marche! – och de är många. För inte länge sedan passerades siffran 150 000. En presidentkandidat måste ändå sätta ner foten och presentera ett program som blir begripligt för väljarna. Här brast det i pedagogiken. Som tittare anade jag också en viss bräcklighet. Det har visat sig några gånger när han bytt fot i en politisk fråga för att inte stöta sig med en viss gruppering. Han backade i sitt försvar för samkönade äktenskap och han blev otydlig efter att ha först ha dömt ut inslag i fransk kolonialhistoria som brott mot mänskligheten. Det bådar inte gott om han vacklar när han möter motstånd. Han söker stöd hos alla och har fått människor från kommunistpartiet till högern att stödja honom. Men som en kvinna sa till mig en gång: Den famn är inte öppen som inte någon gång också sluter sig.

Debatten i övrigt var spänstig trots att den pågick över tre timmar. Francois Fillon verkar ha fått igång sin kampanj igen. Han framträder som en fadersfigur bland de andra kandidaterna. Oerhört skicklig i att utan åthävor markera sin position som den erfarna politikern; den som redan innehaft en tung post i fransk politik med sina fem år som premiärminister.

Marine Le Pen fick ta emot en rad hårda angrepp från sina motståndare. Både hennes invandringspolitik, där hon lovar nolltolerans, och hennes protektionistiska hållning och EU-fientlighet smulades sönder rätt effektivt. Men hon har sina supportrar och de lär säkert ha bestått i antal efter kvällens slut.

Det är svårt att tro att Socialistpartiets Benoît Hamon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon kan komma ifråga för en andra valomgång. De representerar också båda en ytterlighetspolitik. Hamon förnyar sig med förslaget om att bryta kopplingen mellan arbete och lön med sitt förslag till medborgarlön men skepsisen mot dess kostnader för statskassan skrämmer trots allt de flesta. Mélenchon är en traditionell socialist som inte heller verkar svara på människors frågor i dag.

Första debatten öppnar för några nya frågor. Främst handlar det om hur Macron ska klara sig trettio dagar fram till första valomgången. Det kan hända att Fillon redan tagit in några procent och börjar få vittring på Macron. Då kan det bli spännande, särskilt om inget nytt inträffar i Penelopegateaffären som legat som ett hot över hela Fillons valkampanj hittills.

Jag tar taxi in från flygplatsen. Chauffören kör in från motorvägen vid Porte de la Chapelle. Vi fastnar i bilköer och runt om oss kretsar tiggare. Jag ser tälten som inhyser papperslösa som sökt sig till Paris trots att landet i princip inte tar emot  vare sig  flyktingar eller andra invandrargrupper. Då och då beslutar regeringen om att tältlägren ska rivas. Dagen därpå finns samma människor något kvarter bort med sina tält och i samma misär.

Vi rullar Rue de la Chapelle och Boulevard de Magenta söderut. Först är det slitet och nergånget var jag ser. Klisterlapparna på huskropparna annonserar om vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchons möte igår på Place de la Bastille. När vi kommer ner i nionde arrondissemanget ser jag istället en affisch för de högerextrema kandidaterna.

Valrörelsen är verkligen i gång, en dryg månad före valet. Nyhetssändningarna nu på kvällen är fyllda med rapporter från helgens valtal. Mélenchon talade igår för de människor i fattigdom som inte tänker låta sig kuvas, les insoumis som hans uttryck lyder. Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon talade i dag. Han angrep ”pengarnas kandidater” men menade främst Emmanuel Macron som blivit den främsta måltavlan för alla, från vänster till höger. Vänstern har drivit upp tonläget för att i ett förtvivlat sista försök få vänsterväljarna att sluta upp bakom dem och inte bakom Macron, den progressiva kandidaten som är både social och liberal.

Igår kom säkerhetsfrågan upp på allvar i valrörelsen när en misstänkt terrorist störde ordningen på motorvägen och sedan på Orlyflygplatsen, attackerade poliser och militärer och till slut blev skjuten av en av dessa militärer som arbetade på Orly. Studioreportern i nyheterna på tv ikväll intervjuade Macron och insinuerade att denne inte varit tillräckligt tydlig i försvaret av det nuvarande undantagstillståndet. Macron slog ifrån sig och försäkrade att han mycket väl skulle kunna behålla detta undantagstillstånd om han blev vald till president. En förordning om undantagstillstånd som gällt sedan novemberattentaten 2015 och som enligt beslut av President Holland ska gälla över valet. Undantaget har blivit regel och inte ens Macron kan tillåta sig att ifrågasätta rimligheten i denna ordning.

Så förflyter valrörelsen. Det räcker med några timmar i huvudstaden för att förstå. Hög arbetslöshet, låg tillväxt och en utbredd social misär som alla talar om men ingen förmår lösa.  Terrorbekämpningen som tvingar fram undantagslagar som inte ens polisen tror är effektiva men som kan växlas in mot röster i valet. Och alla andra förslag om hårdare tag som ger uppskattande reaktioner i stora delar av väljarkåren.

Hamon och Mélenchon har tillsammans en fjärdedel av väljarkåren men ingen av dem kan tänka sig att hoppa av för att vänstern ska kunna samlas kring en kandidat och på allvar utmana om presidentposten. Så istället höjer de båda rösten och låter parollerna vina i luften. Effektfullt för stunden men totalt meningslöst i ett perspektiv förbi valdagen.

Marine Le Pen däremot behöver inte säga så mycket. Saker och ting ordnar sig så bra för henne ändå. Hon skonas för det mesta i de andra kandidaternas valtal. Visst måste hon glädja sig över hur två vänsterkandidater med iver riktar det grova artilleriet mot  den kandidat som ändå är sprungen ur vänsterfamiljen och som för ett halvår sedan var ekonomiminister i den socialistiska regeringen. Hur Hamon och Mélenchon med sina angrepp gör Macrons position svagare i en andra valomgång mot Le Pen. Ingen av dem kommer att få chansen att möta Nationella frontens kandidat i den avgörande valomgången – hur mycket de än angriper Macron. I dag har Macron 26 procent och Hamon och Mélenchon 13 procent var av väljarsympatierna.

Det är inte utan att jag börjar bli bekymrad. Jag vet vad alla opinionsinstitut säger. Marine Le Pen får inte mer än 40 procent av rösterna i den andra valomgången. Macron är favoriten som kommer att få 60 procent och bli landets nästa president. Jo, så verkar det. Men hur många attacker tål han? När alla kandidater från Le Pen till Mélenchon utmålar honom som en girig kapitalist och en opålitlig globalist kan en utomstående iakttagare börja bli lätt orolig för konsekvenserna på valresultatet.

Det blir alltmer uppenbart att slaget om Frankrike står mellan det öppna och det slutna Frankrike. Jag tror fortfarande att det öppna samhället har fler anhängare än det slutna. Men varför attackeras Macron och inte Le Pen av Fillon, Mélenchon och Hamon? Varför skapas nidbilder av en socialliberal som om han vore en girig kapitalist? Och varför tog Republikanerna fram en teckning av Macron där han framställs som  ”kosmopolitisk jude” med hög hatt och krokig näsa? Ett skamlöst exempel på antisemitism som leder minnet till teckningarna i nazistpressen på 1930-talet men också ett lika skamlöst angrepp på en av de seriösa kandidaterna i ett demokratiskt val. Är det inte att leka med elden i ambitionen att ta andraplatsen ifrån Macron den 23 april och därmed skaffa sig biljetten till den andra valomgången? Det är bara att hoppas att väljarna är klokare än några av dess politiska  företrädare i denna valkampanj.

Igår meddelade de tre höga juristerna som gör förundersökningen av Fillons affär kring avlöning av sin hustru och barn som politiska sekreterare. De förklarade att Fillon nu är ”mis en examen” som uttrycket heter, en form av förstadium till att han kallas till rättegång. Han är på sannolika grunder framför allt misstänkt för att ha missbrukat statliga medel. Han misstänks för att ha betalat främst sin hustru för uppdrag som hon uppenbarligen enligt juristerna inte har genomfört eller genomfört i väldigt liten grad i förhållande till arvodets storlek.

Snaran dras åt kring Francois Fillons hals och ingen är förvånad. Nu är det ett fåtal dagar tills det inte längre är möjligt att ersätta honom som officiell presidentkandidat. Det finns ingen lämplig kandidat heller inom det republikanska partiet. Alain Juppé har avböjt, Nicolas Sarkozy har också avvisat alla sådana förslag och de yngre politikerna har inte den tyngd och är inte samlande namn för att kunna på ett bättre sätt än Fillon företräda partiet. Francois Fillon kommer att förbli Republikanernas kandidat. Det är svårt att tänka sig ett annat scenario. Han kan självmant dra sig undan eller tvingas till det av sina partivänner men inget av de alternativen verkar troligt. Rättsapparaten hinner inte nå fram till en dom före valet. Han kommer säkert att förhöras. Han kan bli kallad till rättegång men även det är osannolikt. Framförallt hinner ingen dom fällas före andra valomgången den 7 maj.

Francois Fillon försvarar sig  på flera sätt. Han erkänner att han borde rent moraliskt ha handlat annorlunda genom att inte ha anställt fru och barn men han erkänner inte att han använt skattemedel på ett oriktigt sätt. Han förklarar sig i någon mening, men väldigt svag mening, moraliskt skyldig men absolut inte juridiskt ansvarig.

Fillon går framför allt till motattack och riktar kritiken mot medierna, juristerna, vänstern och de partivänner som lämnat honom eller aldrig stött honom i affären. Hans kritik mot medierna är inte så olik Donald Trumps. Och precis som Trump talar han till folket över huvudet på de människor som representerar media, rättsväsendet och de politiska motståndarna i Paris. Det är en vridning i populistisk riktning som är påtaglig. Det har gått så långt i hans resonemang att han ställer folkets vilja mot lagen. Om domare dömer honom i denna rättsaffär är det underordnat folkets dom om folket röstar på honom  och ger honom mandatet att bli nationens president.

General de Gaulle som skapade den nuvarande femte konstitutionen skrev in en paragraf som gav presidenten immunitet under sin mandatperiod. Fillon är en del i denna gaullistiska tradition. Hans sätt att reagera i den nuvarande situationen har självfallet andra bevekelsegrunder men hans starka koppling mellan ledaren och folket bär drag av gaullismen.

Under de senaste dagarna har journalister lyft fram Fillons smak för lyx. Denna mänskliga svaghet har varit känt länge i trängre kretsar i Paris. Fillon är en stor älskare av snabba sportbilar  och följer alltid Formel 1-tävlingarna med stort intresse. Det är också sedan många år känt att han köper sina måttsydda kostymer i en särskild, mycket exklusiv affär i de dyra kvarteren i Saint Germain. För några dagar sedan avslöjades att en anonym person skänkt honom en kostym för cirka 60 000 kronor från denna affär. Fillon vill inte avslöja namnet på personen och fräser ifrån med argument som att ”Nästa gång vill journalisterna veta hur mycket mina kalsonger kostar”. Faktum är att detta kan vara ett tagande av muta. Fillon har tagit emot en gåva på 60 000 kronor strax före ett presidentval. Franska väljare är i allmänhet misstänksamma mot den här typen av förseelser. Och med all rätt. En presidentkandidat bör inte utsätta sig för risken av påverkan från enskilda personer som kan företräda särintressen i samhället.

Francois Fillon var för ett halvår sedan Mr Nobody i fransmännens ögon. Han uppfattades som diskret, motsatsen till bling-bling-politikern Nicolas Sarkozy. I dag har bilden förändrats radikalt. Fillon tycks leva i en bubbla omedveten om vad han ställer till med, främst för sina egna partivänner. Han har tvingat sitt parti att acceptera honom som dess kandidat. Nu är det för sent att ändra på det. The show must go on.

Det är bara fyrtio dagar kvar till första valomgången i det franska presidentvalet. Det är spännande och fortfarande oförutsägbart. Förmodligen står det mellan tre personer men ingen vet. Det kan dyka upp en outsider, en dark horse. Jag vet inte vem, i så fall men osvuret är ändå bäst. Detta är den galna presidentvalrörelsen i fransk nutidshistoria.

Den franska valrörelsen kan ses ur olika aspekter och det påverkar också utgången av första valomgången. Låt mig peka på tre:

Valdeltagandet har betydelse. Det är inte orimligt att tänka sig att det blir betydligt lägre denna gång än i tidigare val. Som jag påpekat i tidigare inlägg på bloggen är valet till president det enda som har haft genomgående hög andel väljare. Vid 2012 års presidentval var valdeltagandet i båda valomgångarna kring 80 procent. Vid föregående val, 2007, var siffran några procent högre. När det gäller val till nationalförsamlingen är siffrorna betydligt lägre och har sjunkit också under de senaste valen. Det finns anledning att misstänka att det sjunker även för presidentvalet detta år. Ett tecken på detta är att det fortfarande är många som inte bestämt sig i de undersökningar som görs. Missnöjet med de stora traditionella partierna är gigantiskt. Socialistpartiet var redan splittrat före primärvalet i januari men valet av Benoît Hamon, en frondör inom partiet, gör situationen ännu svårare. Och genom Fillonaffären har lusten säkert hos många högerväljare sjunkit vid tanken på att gå och rösta den 23 april.

Många fransmän har rent generellt förlorat tron på sina politiker. En följd av detta är att två av de tre starka kandidaterna i årets presidentval, Emmanuel Macron och Marine Le Pen, representerar något oprövat. I Macrons fall finns inte ens ett parti bakom honom. Väljarundersökningarna ger honom en stark ställning med siffror över 25 procent och en delad första plats med Marine Le Pen. Men håller han ända fram till valdagen? Han är en briljant person med ett program som otvivelaktigt lovar förnyelse och är dessutom balanserat och klokt i många avseenden. Samtidigt har han en framtoning som vänsterväljare i Frankrike inte varit vana vid. Han talar om att människor ska våga ta risker, starta eget och vända sig mot omvärlden i stället för att sluta sig i det egna landet. Han framtonar inte heller som en högerman. Hans ekonomiska program har liberala inslag men är också präglat av en skandinavisk syn på välfärd och stark offentlig sektor.

De franska väljarna vänder sig ifrån de gamla politikerna men kan också känna osäkerhet inför en ny typ. Macron kan tappa stöd de sista veckorna och Marine Le Pen kämpar mot det omtalade glastaket. Hon kommer förmodligen till andra valomgången men inte längre. Kanske kan hennes problem med ett antal juridiska affärer skapa så mycket turbulens kring henne att hon börjar tappa fart redan före den 23 april. Misstron mot politiker kan leda till nya kast i folkets prioritering av kandidaterna även i ett så här sent skede. Det är inte sannolikt men inte omöjligt.

Francois Fillon kallas in till förhör i Penelopegateaffären den 15 mars. Vad händer då? Och vilka politiska konsekvenser kan det juridiska händelseförloppet få dagarna och veckorna efter detta avgörande datum? Det som händer Fillon detta ödesdigra datum – i övermorgon – och veckorna efter kommer att kunna påverka valet  i stor utsträckning, Han kan gå segrande ur mötet med juristerna, förklaras oskyldig och skaffa sig ett återtaget förtroende bland högerväljarna. Eller motsatt: Ställas inför åtal och rasa i opinionen. Eller något mittemellan. Vem vet i dag men osäkerheten är stor. En Fillon på 10 procent eller 28 procent spelar roll. Vem eller vilka tar hans förlorade röster eller vem eller vilka kandidater förlorar om han förklaras oskyldig i rättsaffären?

En fråga lär redan ha fått sitt svar. Jean-Luc Mélenchon och Benoît Hamon kommer inte att gå samman i en allians. Deras  sammanlagda stöd i väljaropinionen på cirka 25 procent kommer inte att kunna utnyttjas. Hamon kommer heller inte att försöka vinna de väljargrupper som tidigare stött Socialistpartiet men lutar mer åt den linje som företräds av Emmanuel Macron eller Manuel Valls. Hamon skulle förlora all trovärdighet om han sökte fånga in den andra halvan av partiets väljare.

Vi kommer att få se en rad intressanta och spännande utspel under de fyrtio dagar som återstår till den 23 april. Vi kommer att förmodligen också få möta överraskningar också i väljarundersökningarna. Det finns all anledning att följa det franska presidentvalet med extra skärpa i blicken de kommande veckorna.

Ikväll har Republikanernas partistyrelse avgjort vem som ska leda partiet i kommande presidentval. Svaret är att alla inom partiet nu ska sluta upp bakom Francois Fillon, den kandidat som med stor majoritet vann primärvalet i november. Det låter som om frågan nu är avgjord en gång för alla. Sarkozy, Fillon och Juppé, de tre tunga i partiet har redan träffats och partistyrelsens beslut ikväll bygger säkerligen på deras rekommendation. Så enkelt är det ändå inte. Det är ett riskfyllt spel för partiet och mycket kan hända som gör att detta beslut kan utvecklas till en katastrof för Fillon men också för partiet under de kommande veckorna.

Beslutet fattades säkert inte med glädje utan av nödvändighet. Francois Fillon har med sin okuvliga vilja att fortsätta sin valkampanj ställt alla andra ledare inom partiet inför ett fait accompli. Alain Juppé blev tillfrågad men insåg snart att Fillon inte var beredd att dra tillbaka sin kandidatur. Istället organiserade den senare och hans stab ett stort möte igår söndag på Trocaderoplatsen i Paris med sina trogna. Han gjorde denna eftermiddag till en manifestation för sin sak. Han fick  50 000, kanske 100 000 att resa från olika delar av landet för att visa upp sin obrottsliga lojalitet för sin ledare. De var inte många om man betänker att Fillon behöver minst tio miljoner väljare för att gå till den andra valomgången. Men han utnyttjade mötet till att visa att hans anhängare fortfarande stöder honom. Han har tappat i opinionsmätningarna men har forfarande ett väljarstöd på mellan 17 och 20 procent.

Alain Juppé som kom tvåa i primärvalet i november hade varit tvungen, för att få partiets stöd, att anpassa sitt program högerut. Det var förmodligen ett absolut krav ifrån kungamakaren Nicolas Sarkozys sida. Denne står närmare Fillon än Juppé rent politiskt. Fillon har för att kunna överleva som kandidat dessa turbulenta veckor tvingats att gå i ett slags koalition med Sarkozy och de toppolitiker inom partiet som står expresidenten nära.

Juppé var inte beredd att frångå den mer centerorienterade linje han drev i primärvalskampanjen. Han insåg att motsättningarna skulle kvarstå inom partiet även med honom som ledare. Därför antog han inte utmaningen att ersätta Fillon som kandidat.

Problemet som nu uppstår är att Fillon den 15 mars ska inställa sig till förhör hos de tre toppjurister som förbereder ett eventuellt åtal mot honom och hans fru. Redan inställelsen hos juristerna kommer att kasta en tung skugga över Fillon och hans valrörelse. Om juristerna hinner rekommendera åtal före presidentvalet blir situationen helt orimlig. Vilken fransk väljare är beredd att rösta på en kandidat som kan dömas i domstol? Knappast en majoritet av folket i alla fall.

Det kan också gå bra. Fillon får veta av juristerna före valet att det inte finns skäl för åtal. Han kan då vända detta beslut mot de jurister som drivit på granskningen av honom, peka ut dem som politiserade och styrda av Hollande och hans illvilliga socialistregering. Han kan då också med än större kraft attackera medierna som sysselsatt sig med affären i ett par månader. Han kan än starkare visa upp sig som offret som ändå inte lät sig nedslås utan till slut segrade.

Republikanernas ledare, inte minst Sarkozy, visste också att Fillon aldrig för ett ögonblick tänkte dra sig tillbaka. Och Fillon visste att med denna närmast makalösa viljekraft att hänga sig kvar också skulle blockera alla motkandidater. Kanske är han också övertygad om att det aldrig kommer att väckas åtal. Franska politiska affärer brukar sluta så. Det är sällan politiker döms. Se på Sarkozy som varit inblandad i ett tiotal affärer men aldrig blivit dömd.

Domen lär dock komma från väljarna. Det blir under alla omständigheter svårt för Francois Fillon att vinna presidentvalet. Han ligger långt efter Le Pen och Macron och väljarna kommer att påminnas om affären Penelopegate under hela valrörelsen. En del väljare stärks i uppfattningen att det är jurister och journalister som ska anklagas och inte Fillon. Men de flesta lär inte tänka så.

Allt pekar nu på att en rad ministrar i den socialistiska regeringen kommer att stödja Macron, den så kallade oberoende kandidaten, och inte Benoît Hamon som är Socialistpartiets officiella kandidat. Ikväll pågår enligt tidningen Le Figaro samtal mellan flera ministrar på kontoret hos Stephane Le Fall, regeringens talesperson och tillika jordbruksminsiter. För övrigt en av Hollandes mest förtrogna.Det innebär att Macron som redan har 25 procent av rösterna i opinionsmätningarna – om ministrarna ger honom sitt stöd –  kommer att bli en verkligt samlande person för hela den reformistiska vänstern och stora mittengrupper. Fillon får då än svårare att återvinna terräng. Han kan dessutom räkna med att en del av Alain Juppés väljare, alltså Republikaner som lutar mer mot mitten kan tänkas att också rösta på Macron och inte på Fillon.

Francois Fillon har till synes vunnit en seger ikväll. Han har formellt sitt parti bakom sig. Det är mer tveksamt om han ens har det reellt och han har definitivt inte övertygat väljarna om att han bör bli nästa president i Frankrike.